“Älska din vän som dig själv.” Rabbi Akiva säger, “Det är en stor [på hebreiska: även kollektiv] regel i Toran.” Det innebär att om man följer denna lag är alla detaljer inkluderade i den, vilket betyder att det tas för givet att vi kommer att komma till enskildheterna, utan ansträngning, och utan att behöva arbeta för det.

Vi ser emellertid att Toran säger till oss “Vad är det som herren, din Gud, fordrar av dig? Att frukta Mig.” Därmed är det första kravet på människan enbart fruktan. Om man följer fruktans bud är hela Toran och alla mitzvot inneslutna i det, även budet “Älska din vän som dig själv”.

Men enligt Rabbi Akivas ord gäller det motsatta, det vill säga att rädslan är innesluten i regeln “Älska din vän”. Dessutom är meningen enligt våra visa (Brachot s. 6) inte som Rabbi Akiva säger. De hänvisade till versen “Sakens slut, efter allt hörts: frukta Gud, och följ Hans bud; för detta är hela människan”. Gmarah frågar, “Vad betyder ‘detta är hela människan’? Rabbi Elazar sade, ‘Herren sade att hela världen inte skapades utom för detta.’” Emellertid, enligt Rabbi Akivas ord, verkar det som om allt är inneslutet i regeln “Älska din vän”.

Likväl finner vi i våra visas ord (Makot 24) att de sade att tro är det viktigaste. De sade, Habakkuk kom och deklarerade att det bara finns ett: “de rättfärdiga skall leva vid sin tro”. Maharsha tolkar, “Den sak som är mest avgörande för varje människa från Israel, oberoende av tidpunkt, är tro”. Med andra ord är regelns kärna tro. Därmed visar det sig att både fruktan och “Älska din nästa” innefattas av trons regel!?

Om vi ska förstå det ovanstående måste vi noga undersöka det följande:

1. Vad är tro?
2. Vad är fruktan?
3. Vad är “Älska din vän som dig själv”?

Det viktigaste är att alltid komma ihåg syftet med skapelsen, vilket är känt att vara “att göra gott för Sina skapelser”. Därmed, om Han vill ge dem välbehag och njutning, varför dessa tre saker ovan, dvs. tro, fruktan och “Älska din vän”? Det betyder att de bara behöver kvalificera sina kärl för att kunna ta emot välbehaget och njutningen som Skaparen vill ge de skapade.

Vi måste förstå vad dessa tre ovan nämna saker kvalificerar oss för. Tro, inklusive säkerhet, ger oss en preliminär tro på målet, vilket är att göra gott för Sina skapelser. Vi måste också med säkerhet tro, så att vi kan lova oss själva att även vi kan nå målet. Med andra ord, skapelsens syfte är inte nödvändigtvis för en utvald grupp, utan skapelsens syfte tillhör snarare alla skapade utan undantag. Det berör inte nödvändigtvis enbart de starka och begåvade, de modiga människor som kan överkomma, utan alla människor.

(Undersök Introduktion till Talmud Eser Sfirot, punkt 21, där Midrash Rabba citeras, Parashat “Detta är välsignelsen”: Skaparen sade till Israel: “Skåda, hela visdomen och hela Ljuset är enkla saker. Den som fruktar Mig och gör Torans handlingar, hela visdomen och Ljuset är i hans hjärta.”)

Därmed måste vi även använda tro för att ha tillförsikten att vi kan nå målet, och inte förtvivla halvvägs och undfly kampen, utan snarare tro att Herren kan hjälpa även en så låg och gemen människa som mig. Det innebär att Skaparen kommer att föra mig nära Honom och jag kommer att kunna uppnå fästande vid Honom.

Dock, för att få tron, måste fruktan komma först, som skildras i Introduktion till Zohar: “Fruktan är ett bud som innehåller alla bud i Toran, eftersom det är porten till tro på Honom. Enligt uppvaknandet av ens fruktan (för Hans styre), så tror man på Hans styre.” Det slutar där: “Fruktan är på det att han icke ska minska givandet av belåtenhet till sin Skapare.” Detta betyder att den fruktan man bör ha för Skaparen är att man inte kommer att kunna ge belåtenhet till Skaparen, och inte att rädslan ska handla om ens egen nytta. Det följer att porten till tro är fruktan; det är omöjligt att nå tro på annat vis.

För att uppnå fruktan, dvs. fruktan att man kanske inte kommer att kunna ge belåtenhet till sin Skapare, måste man först vilja och begära att ge. Därpå kan man säga att det finns utrymme för fruktan att man kanske inte kommer att kunna upprätthålla denna fruktan. Man är emellertid oftast rädd att ens egenkärlek inte kommer att vara fullständig, och att man inte bryr sig om att inte kunna ge till Skaparen.

Vad kan få en att tillägna sig en ny egenskap, att man måste ge och att emottagande för en själv är felaktigt? Detta är emot naturen! Även om man vid vissa tillfällen får en tanke och en vilja av att man måste överge egenkärleken, vilket kommer till oss genom att höra om det från vänner och böcker, är detta en mycket liten kraft. Denna åsikt utmärker sig inte alltid för oss, att uppfatta den på så vis att man använder den permanent och säger att detta är regeln för alla mitzvot i Toran.

Därmed finns bara ett råd: Ett flertal individer måste komma samman med viljan att överge egenkärleken, men utan den tillräckliga kraften och aktningen för givande för att bli oberoende, utan hjälp utifrån. Om dessa individer nu upphäver sig inför varandra, eftersom var och en av dem har åtminstone potentiell kärlek till Skaparen, även om de i praktiken inte kan hålla den, då blir de, var och en genom att ansluta sig till samhället och att upphäva sig inför det, en kropp.

Till exempel, om det i denna kropp finns tio människor, har denna kropp tio gånger mer kraft än en ensam människa har. Det är emellertid på villkor att var och en tänker att han nu har kommit med syftet att upphäva egenkärleken. Det betyder att han inte kommer att bry sig om att tillfredsställa sin vilja att ta emot nu, utan så mycket som möjligt enbart kommer att tänka på kärleken till andra. Detta är det enda sättet att uppnå viljan och behovet att uppnå en ny egenskap, kallad ”viljan att skänka”.

I slutändan kan man, från kärlek till vänner, nå kärlek till Skaparen, vilket innebär att vilja ge Skaparen belåtenhet. Det visar sig att det bara är i detta man får ett behov och en förståelse av att givande är viktigt och nödvändigt, och detta kommer till en genom kärlek till vänner. Då kan vi tala om fruktan, dvs. att man är rädd att man inte ska vara förmögen att skänka belåtenhet till Skaparen, och detta kallas fruktan.

Det följer att den första grunden på vilken helighetens byggnad kan uppföras är regeln “Älska din vän”. Genom den kan man förvärva behovet att skänka belåtenhet till Skaparen. Efter det kan det finnas fruktan, dvs. fruktan för att kanske inte kommer att kunna ge Skaparen belåtenhet. När man väl passerat fruktans port kan man komma till tro, eftersom tro är kärlet för ingjutande av Gudomlighet, så som det förklaras på ett flertal ställen.

Vi finner därmed att vi har tre regler framför oss: Den första regeln är Rabbi Akivas, “Älska din vän som dig själv.” Dessförinnan finns det ingenting som ger människan det bränsle som gör det möjligt för en att förändra sin situation ens en aning, då detta är den enda vägen ur egenkärleken till kärlek till mänskligheten, och att känna att egenkärlek är någonting dåligt.

Nu har vi kommit till den andra regeln, vilket är fruktan. Utan fruktan finns inget utrymme för tro, som Baal HaSulam säger.

Slutligen kommer vi till den tredje regeln, vilket är tro. Efter att alla de tre ovannämnda reglerna uppnåtts, kommer man till att känna syftet med skapelsen, vilket är att göra gott för Sina skapelser.