Enligt Rabbi Akivas ord ovan är “Fruktan av Skaparen” inkluderat i “Älska din vän”. De visa håller inte med. De lär (Brachot 6a) om rädslan i den stora regeln från versen, “summan av ärendet när allt detta är övervägt: Frukta Skaparen och följ hans bud, för det är hela människan.” Talmud frågar, “Vad betyder ‘för det är hela människan’? Rabbi Elazar säger ‘Skaparen säger, ‘Hela världen skapades enbart för honom.”’ Men enligt Rabbi Akiva är ändå allt inkluderat i “Älska din vän”?
De visa sade (Macot 24) att den stora regeln är tro, då de sade “Havakuk etablerade (budens fundament) på en (princip) som det står skrivet: ‘Ett helgon lever vid sin tro.’” Härifrån lär vi oss att den stora regeln är tro. På denna punkt kommenterar Mharsha, “Tro är regeln som är relevant för den som vill nå Skaparen, vilken tid som helst.” Nu verkar det som att både fruktan och kärlek är underkategorier till tro!
För att greppa allt detta måste vi förstå tre saker på djupet:
Vad är tro?
Vad är fruktan?
Vad är kärlek?
Vi måste hela tiden komma ihåg att skapelsens syfte är att ge till de skapade. Eftersom Skaparen vill ge gott, vad behöver vi då tro, fruktan och kärlek till? Det måste vara så att dessa tre är nödvändiga förutsättningar för mottagandet av godheten och njutningen (som Skaparen vill skänka).
Låt oss nu förstå hur dessa tre fungerar som förutsättningar. Vi har fått tro ingjutet i oss, vilket inkluderar tillit, för vi måste tro på syftet med skapelsen, vilket, som nämnt, är Skaparens vilja att skänka vänlighet. På liknande vis måste vi lita på att vi faktiskt kan nå detta mål. Vi måste tro att skapelsens fullbordan i mottagandet av oändlig Gudomlighet inte är för en utvald elit bestående av särskilda individers prerogativ, utan att det tillhör alla utan undantag. Den slutgiltiga uppenbarelsen av Gudomligheten är inte enbart för särskilt begåvade, exceptionellt mäktiga eller modiga människor, utan också för alla.
(Se Introduktion till Talmud Eser Sfirot, §21 citat av Midrash Raba, kap. Zot Habracha: “Skaparen säger till Yisrael, ’Var ditt liv! All visdom och Torah är enkel! Hela visdomen och hela Toran finns redan i hjärtat på den som fruktar mig och utför min Torah.’”
Så vi måste ha tro och lita på att målet verkligen är uppnåeligt. Låt oss inte misströsta våra försök och överge kampen. Vi måste tro att Skaparen kommer att hjälpa även låga människor som vi, att Skaparen kommer att omfamna oss, och att vi har förmågan att häfta vid Honom.
För att göra oss förtjänta av denna tro måste vi förvänta oss den med fruktan (respekt för Skaparen). Se Introduktion till Zohar s.191 i Sulam, med orden “Förklaring…”: “Fruktan är budet som inkluderar alla Torans bud, och det är nyckeln till tro på Skaparen. Inspirationen av tron på Skaparens tillsyn är direkt proportionerlig till upplevelsen av respekt (rädsla) för hans tillsyn.” Avsnittet där slutar med: “Fruktan är människans fruktan att hon kanske har brister i sitt erkännande av och tacksamhet (ge nachas) till Skaparen.” Vi ser att det betonas att fruktan inte är för sin egen skull, utan en fruktan att man inte tillbörligt erkänner Skaparen. Fruktan är nyckeln till någonting annat: nämligen tro.
För att vi ska kunna komma till denna fruktan att vi inte har erkänt Skaparen, måste vi först känna en vilja och en strävan efter att ge i allmänhet. När vi vill vara ”givande” människor i Skaparens ögon kan vi oroa oss över att inte ha varit ”givande” människor. Tyvärr är människor mer benägna att oroa sig över att de inte har uppfyllt sin egenkärleks ambitioner än att de har visat kärlek och vänlighet mot Skaparen.
Hur förändrar vi vår natur så fullständigt, att undertrycka vår naturliga egenkärlek och börja ge? Även om en människa, genom sitt läsande, kan uppleva ett tillfälligt sting av samvete för sin besatthet med att älska sig själv, kommer det att vara en alldeles för liten och ombytlig kraft för att upplysa sin själ med, som den stora principen i Torans bud.
Likväl finns råd. Låt ett flertal människor, var och en med en ytterst liten kraft, samlas med avsikten att komma över sin egenkärlek. Även om de individuellt finner det svårt att komma till givande, om de kommer att sänka sin stolthet inför varandra, kommer de att fungera som en kropp, bestående av låt säga tio människor. Denna kropp kommer att ha tio gånger kraften hos var och en av dess individer. Detta fungerar emellertid enbart om varje individ uttryckligen kommer samman i syfte att undertrycka sin egenkärlek, och inte för att fylla sin egen vilja att ta emot på de andras bekostnad. Han måste betänka enbart sin egen kärlek till de andra. Detta är det enda sättet att utveckla det nya personlighetsdraget av givande. Från kärlek till vännerna kommer han att interpolera kärlek, tacksamhet och erkännande av Skaparen.
För att summera: bara när vi ser behovet av kärlek till vännerna blir vi medvetna om möjligheten att vi kanske inte visar tillräcklig respekt för Skaparen. Det vill säga, vi börjar frukta att vi brister i tacksamhet till Skaparen.
Den huvudsakliga grunden på vilken vi bygger strukturen av Helighet är “Älska din vän” från vilken vi kan lära oss att erkänna Skaparen. Då kan vi tala om Fruktan, fruktan att vi inte ordentligt har erkänt Honom. Först då kan vi komma till Tro, kärlet för den Gudomliga närvaron.
Därför finns tre stora principer:
Rabbi Akivas “Älska din vän” – det enda sättet att undfly det andliga förtvinandet och egenkärlekens apati, och att känna att egenkärleken är ond.
Den andra stora principen, Fruktan, vilken förutan det inte finns någon möjlighet till Tro.
Tro – med tro börjar vi känna att skapelsens syfte är att gagna de skapade.
