Jag hörde 1943, Jerusalem

Varje person är avlägsen Skaparen på grund av mottagandet i honom, men han är bara långt bort på grund av viljan att ta emot i honom. Men efterson den personen inte begär andligheten, utan bara världsliga nöjen, är hans avstånd från Skaparen en dag, vilket betyder att han är avlägsen från Honom endast i ett avseende – att han är försjunken i viljan att ta emot, begären som tillhör denna värld.

Om personen emellertid tar sig närmare Skaparen och avfärdar mottagande i denna värld, då betraktas han stå Skaparen nära. Men om han senare misslyckas i mottagandet av nästa värld, då är han avlägsen Skaparen eftersom han vill ta emot njutningarna i nästa värld, och då faller han också ner i mottagande av njutningar i denna värld. Här följer att han har hamnat långt bort från Skaparen med två dagar: 1) genom att ta emot njutningar i denna värld, vilket han åter har fallit ner till, och 2) eftersom han nu har begäret att ta emot nästa världs krona. Orsaken är att han tvingar Skaparen att belöna honom genom att han tog på sig arbetet med Tora och mitzvot.

Det visar sig att han till en början gick en dag och kom närmare att tjäna Skaparen, och efteråt gick han två dagar bakåt. Således har personen kommit i behov av två typer av mottagande: 1) från denna värld; 2) från nästa värld. Därför har han vandrat i det motsatta tillståndet.

Rådet för detta är att man alltid ska vandra längs Toras väg, vilket är att ge. Och ordningsföljden bör vara att man först måste vara försiktig med de två rudimenten: 1) utförandet av en mitzva; 2) förnimmelsen av njutning från denna mitzva. Man ska tro att Skaparen finner stort nöje när vi håller Hans budord.

Därför måste man verkligen hålla denna mitzva, och tro att Skaparen finner behag i att de lägre håller Hans mitzvot. Och det är ingen skillnad på en stor och en liten mitzva, det vill säga att Skaparen finner nöje till och med i den minsta handling som görs åt Honom.

Efteråt kommer ett resultat, vilket är det huvudsakliga målet som man också bör söka efter. Med andra ord bör man känna glädje och njutning av att man ger Skaparen belåtenhet. Detta är arbetets huvudsakliga mål, och detta kallas ”Tjäna Herren med glädje”. Detta kommer att vara belöningen för arbetet, att erhålla njutning och glädje över att man har belönats med att glädja Skaparen.

Detta är vad som menas med ”Främlingen, som bor hos dig, skall höja sig över dig allt mer och mer;… Han skall giva lån åt dig, och du skall icke giva lån åt honom”. ”Främlingen” är viljan att ta emot (När man börjar tjäna Skaparen kallas viljan att ta emot ”främling”. Och innan det är den en fullständig hedning, icke-judisk).

”Han skall giva lån åt dig”. När den ger styrka att arbeta, ger den styrka genom att låna ut. Detta betyder att när en dag i Tora och mitzvot har passerat, tror den fortfarande att han senare kommer att betala för de krafter den lånade honom, trots att den inte fick ta emot belöningen omedelbart.

Därför kommer den, efter en dags arbete, och ber om skulden han hade lovat att betala, belöningen för krafterna som kroppen gav honom för att ta upp arbetet med Tora och mitzvot. Men han ger den ingenting, så främlingen skriker, ”Vad är detta för slags arbete? Arbeta utan belöning?”. Och därför vill främlingen inte ge Israel kraft att arbeta hädanefter.

”Och du skall icke giva lån åt honom”. Om du matar den och ber den att ge dig kraft att arbeta, säger den att den inte står i skuld till dig för maten du ger den. Orsaken är att ”Jag gav dig kraften att arbeta till att börja med, men det var på villkoret att du skulle köpa ägodelar till mig. Så det du ger mig nu är enligt den tidigare överenskommelsen. Därför kommer du till mig nu för att jag ska ge dig ytterligare kraft att arbeta, så att du kan skaffa nya ägodelar till mig.”

Så viljan att ta emot har blivit klyftig och smart, och använder sin intelligens för att beräkna ärendets lönsamhet. Ibland säger den att den nöjer sig med lite, att egendomen den nu besitter är tillräcklig, och att den därför inte vill ge dig styrkan att utföra arbetet. Och ibland säger den att vägen du vandrar är farlig, och kanske kommer dina ansträngningar vara förgäves. Och ibland säger den att ansträngningen är större än belöningen; därför kommer jag inte ge dig kraft att arbeta.

Då, när man ber om kraft att vandra Skaparens väg, med avsikten att ge, att allt kommer att tjäna till att öka Himmelrikets prakt, säger den ”Vad kommer jag att få ut av det?” Då kommer den med de berömda argumenten, som ”Vem” och ”Vad”, ”Vad är Herren, eftersom jag på hans befallning skulle släppa Israel?” som Farao säger, eller ”Vad är din avsikt med denna tjänstgöring?” som de ogudaktiga säger.

Allt detta sker därför att den har ett rimligt argument, att det var detta de hade kommit överens om. Och det kallas ”därför att du icke hörde Herren, din Guds, röst”, då klagar han eftersom han inte höll villkoren.

Men när du hör Herrens röst, det vill säga precis vid ingången (ingången är en beständig sak eftersom man varje gång man har en nergång måste börja på nytt. Därför kallas det en ”ingång”. Det finns givetvis många utgångar och många ingångar.) säger han till sin kropp: ”Vet att jag har för avsikt att träda in i Guds arbete. Min avsikt är att enbart ge och inte ta emot någon belöning. Du ska inte tro att du kommer att få ta emot någonting för din ansträngning, istället är det bara för givandets skull.”

Och om kroppen frågar, ”Vilken vinning kommer du att få ut av detta arbete?”, det vill säga, ”Vem är det som tar emot detta arbete, så att jag ska vilja slita och anstränga mig?” Eller om den frågar mer rättframt: ”Vem är det jag arbetar så hårt för?”

Svaret bör vara att jag har tillit till de visa som sade att jag ska tro på abstrakt tro, över förståndet, att Skaparen har befallt oss att anta tron, och hålla Tora och mitzvot. Och vi ska också tro att Skaparen finner behag i att vi håller Tora och mitzvot genom tro över förståndet. Dessutom bör man vara glad över att man kan ge Skaparen belåtenhet med sitt arbete.

Således finns det fyra saker här:

1. Tro på de visa, att det de sade är sant.
2. Tro att Skaparen befallt oss att ta på oss Tora och mitzvot enbart med tro över förståndet.
3. Att det uppstår glädje när skapelserna håller Tora och mitzvot på trons grund.
4. Man bör utvinna njutning och glädje över att man har belönats med att behaga Kungen. Och måttet på arbetets storhet och viktighet mäts med måttet av den glädje man erhåller under sitt arbete. Och detta beror på måttet av tro personen har på det ovannämnda.

    

Så om man hör på Guds röst, kommer alla krafter man får från kroppen inte att betraktas som ett lån från kroppen, som man senare ska återbetala enligt ”därför att du icke hörde Herren, din Guds, röst”. Och om kroppen frågar ”Varför ska jag ge dig styrka att arbeta när du inte lovar mig någonting i gengäld?”, bör man svara ”Därför att det var för detta ändamål du skapades. Vad kan jag annars göra om nu Skaparen hatar dig, som det står skrivet i den heliga Zohar, att Skaparen hatar kropparna.”

När Zohar säger att Skaparen hatar kropparna, avser den just Skaparens tjänares kroppar, eftersom de vill vara eviga tjänare och dessutom vill ta emot nästa världs krona.

Och detta betraktas som ”du skall icke giva lån”, vilket betyder att du inte behöver betala för styrkan som kroppen ger dig att arbeta med. Men om du lånar ut, om du ger den någon slags njutning, är det bara ett lån och inte gratis, och den måste ge dig kraft att arbeta i gengäld.

Och den måste alltid ge dig styrka utan någon betalning. Du ger den ingen njutning och du begär att den alltid ska ha styrka till arbetet, eftersom ”låntagaren bliver långivarens träl”. På så vis kommer den alltid vara tjänaren, och du kommer alltid vara dess herre.