Jag hörde under kvällen på sabbat, nitzavim, den tjugoandra elul, 4 september, 1942

Förstå det som förklaras i Shulchan Aruch (Dukat bord – den samlade judiska lagen): regeln är att man upprepade gånger ska reflektera över de förfärliga dagarnas böner så att man ska vara van att be när tiden för bön infinner sig.

Saken är den att bönen måste ske i hjärtat. Detta är vad som menas med arbetet i hjärtat, att hjärtat ska hålla med om det man säger med sin mun, (annars är det självbedrägeri, det vill säga att hjärtat och munnen inte säger samma sak). Därför ska man vänja sig vid det stora arbetet i månaden elul.

Och det viktigaste är att man kan säga ”skriv oss till livet”. Det betyder att även hjärtat bör hålla med när man säger ”skriv oss till livet”, (så att det inte bara är smicker), att hjärtat och munnen är lika, ”Ty det är icke, såsom en människa ser; en människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat”.

Så när man skriker ”skriv oss till livet”, betyder ”livet” fasthållande vid Livets Liv, vilket sker just genom det, när man vill arbeta helt och hållet för att ge och att alla ens tankar på egennytta skall upphävas. När man känner såsom man säger kan hjärtat frukta för att bönen ska godtas, det vill säga att man vill att man inte kommer att ha något begär för sin egen skull.

Och vad gäller egennytta uppstår ett tillstånd där det verkar som att man lämnar denna världs alla njutningar bakom sig. Man tycker sig lämna människorna, vännerna, familjen, alla ägodelar och drar ut i öknen där det inte finns något annat än vilda bestar och ingen känner till något om en själv eller ens existens. Det verkar som om man förlorar hela sin värld på en gång och man känner att man går miste om en värld full av liv, och man tar på sig döden i förhållande till denna värld. Man känner det som om man begår självmord när man upplever denna sinnebild.

Ibland hjälper sitra achra till med att avbilda detta tillstånd med alla mörka färger. Då stöter kroppen bort denna bön, och i ett sådant tillstånd kan bönen inte godtas, eftersom man själv inte vill att bönen ska godtas.

Av den anledningen måste det finnas en förberedelse inför bönen, att man vänjer sig vid bönen som om munnen och hjärtat var lika. Och hjärtat kan börja samtycka genom att vänja sig, och därigenom förstå att mottagande innebär separation och att det viktigaste av allt är fasthållande vid Livets Liv, det vill säga givande.

Man måste alltid forska i arbetet med Malchut, vilket kallas ”skrift” och betraktas som ”bläck” och shacharit (svarthet). Detta betyder att man vill att arbetet ska vara i form av ”libni och shimei”^[1], att man håller fast vid Tora och mitzvot bara under en tid för vithet, men ovillkorligen. Vare sig det är i svart eller vitt tycker man alltid att det är samma sak, och hända vad som hända vill, men man kommer alltid att hålla fast vid budorden i Tora och mitzvot.