Om versen, ”Ve eder som åstunden Herrens dag! Vad viljen I med Herrens dag? Den är mörker och icke ljus” (Amos 5:18), sade våra visa följande: ”Det finns en liknelse om en tupp och en fladdermus som inväntade ljuset. Tuppen sade till fladdermusen: ’Jag väntar på ljuset för att ljuset är mitt; men du, vilken nytta har du av ljuset?’” (Sanhedrin 98, 2). Tolkningen lyder, eftersom fladdermusen saknar ögon att se med, vad vinner den då av solljuset? Snarare är det så, att för den som saknar ögon, gör solljuset att mörkret förstärks.
Vi måste förstå den liknelsen, alltså hur ögonen står i samband med att se i Guds Ljus, vilket texten kallar ”Herrens dag”. De gjorde en liknelse med en fladdermus, hur den som saknar ögon förblir i mörkret.
Vi måste också förstå vad Herrens dag är och vad Herrens natt är, och vad skillnaden mellan dem är. Vi urskiljer människornas dag genom soluppgången, men när det gäller Herrens dag, vad kan vi urskilja den med?
Svaret är, såsom solen uppenbarar sig. Med andra ord, när solen skiner på marken, då kallar vi det ”dag”. Och när solen inte skiner, då kallas det ”mörker”. Och så är det också med Skaparen. En dag kallas ”uppenbarelse” och mörker kallas ”fördöljande av ansiktet”.
Det betyder att när det sker en uppenbarelse av ansiktet, när det är lika klart som en dag för människan, kallas det ”en dag”. Det är som våra visa sade om versen, ”Vid dagningen stiger mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like”. Eftersom han sade, ”och om natten gör han sig till tjuvars like” följer att ljus är dag. Där säger han, att om saken är lika klar för dig som ljus som kommer över själarna, är han en mördare, och det är möjligt att rädda honom i hans själ. Sålunda ser vi att angående dagen, säger Gemara att saken är lika klar som en dag.
Härav följer att Herrens dag kommer att innebära att Försynen – hur Skaparen leder världen – kommer att tydligt vara i form av välvilja. Till exempel, när man ber, besvaras bönerna omedelbart och man får ta emot det man bad om, och man är framgångsrik i allt man företar sig. Detta kallas ”Herrens dag”.
Och mörker, vilket är natt, kommer att innebära fördöljning av ansiktet. Det får en att tvivla på den välvilliga ledningen, och ger en främmande tankar. Med andra ord, fördöljningen av ledningen ger en alla dessa främmande synsätt och tankar. Detta kallas ”natt” och ”mörker”. Nämligen, att man upplever ett tillstånd där man känner att världen har omvänts till mörker för en.
Nu kan vi tolka vad som står skrivet, ”Ve eder som åstunden Herrens dag! Vad viljen I med Herrens dag? Den är mörker och icke ljus”. Saken är den, att de som inväntar ljuset, betyder att de väntar på att bli beviljade tro över förståndet, att tron ska vara så stark som om de såg med sina ögon, med säkerhet, är det är så, det vill säga att Skaparen leder världen med välvilja.
Med andra ord, de vill inte se hur Skaparen leder världen med välvilja, eftersom att se står i motsats till tro. Tro är alltså just precis där det går emot förståndet. Och när man gör det som går emot ens förnuft kallas det ”tro över förståndet”.
Detta betyder att de tror att Skaparens ledning över skapelserna sker med välvilja. Och även om de inte ser det med absolut säkerhet, säger de inte, ”Vi vill se välviljan såsom vi ser i förståndet”. Snarare vill de att det ska förbli i dem som tro över förståndet.
Men de ber att Skaparen ska bevilja dem sådan styrka att denna tro ska vara så stark, som om de såg inom förståndet. Det betyder att det inte kommer att finnas någon skillnad mellan tro och kunskap i medvetandet. Detta är vad de, alltså de som vill nå fasthållande vid Skaparen, hänvisar till som ”Herrens dag”.
Med andra ord, om de känner det som kunskap, då kommer Guds Ljus, vilket kallas ”den Övre Rikedomen”, gå till kärlen för mottagande, vilka kallas ”separerade kärl”. Och det vill de inte, eftersom det skulle gå till viljan att ta emot, vilket är motsatsen till Kedusha (Helighet), som går emot viljan att ta emot för egennyttans skull. Istället vill de nå fasthållande vid Skaparen, och det kan endast ske genom likhet i form.
Men för att uppnå det, för att man ska ha en längtan och ett begär efter fasthållande vid Skaparen, eftersom man föds med en natur som kallas viljan att ta emot för sin egen vinnings skull, hur kan det vara möjligt att uppnå någonting som går emot naturen? Av den anledningen måste man göra stora ansträngningar tills man har förvärvat den andra naturen, vilken är viljan att ge.
När man beviljas viljan att ge, är man kvalificerad att ta emot den Högre rikedomen med den, utan att befläcka, eftersom alla svagheter kommer från viljan att ta emot för sin egen skull. Med andra ord, även när man gör någonting för att ge, finns djupt därinne en tanke om att man ska få ta emot någonting för den givande handlingen man nu utför.
Kort sagt, man är oförmögen att göra någonting om man inte kan ta emot någonting i utbyte för handlingen. Man måste njuta, och all njutning man tar emot för sin egen skull, den njutningen orsakar ovillkorligen separation från livets liv, på grund av separationen.
Detta hindrar en från fasthållande vid Skaparen, eftersom detta med dvekut (fasthållande) mäts med ekvivalens i form. Det är därför omöjligt att ha rent givande utan en uppblandning av mottagande från ens egna krafter. För att man ska ha givande krafter måste man därför ha en andra natur, så att man har styrkan att uppnå ekvivalens i form.
Med andra ord är Skaparen givaren och tar inte emot någonting, eftersom han inte saknar någonting. Det betyder att det Han ger inte heller kommer från ett behov, det vill säga att om Han inte hade någon att ge till skulle Han inte känna det som ett behov.
Istället måste vi uppfatta det som en lek. Att när Han vill ge, är det inte någonting Han behöver; utan allt är likt en lek. Det är som våra visa sade angående härskarinnan: Hon frågade, ”Vad gör Skaparen efter att Han har skapat världen?” Svaret var, ”Han sitter och leker med en val”, som det står skrivet, ”Där gå skeppen sin väg fram, Leviathan (sjöodjuret), som du har skapat att leka däri” (Avoda Zarah (Idol Worshiping), kap. 3).
Detta med Leviathan pekar på Dvekut och förbindelse (som det står skrivet, ”alltefter som utrymme fanns på var och en, så ock blomsterslingor runt omkring”). Det betyder att syftet, vilket är förbindelsen mellan Skaparen och skapelserna, är endast som en lek; det är inte en fråga om begär och behov.
Skillnaden mellan en lek och ett begär är att allting som kommer i ett begär är en nödvändighet. Om man inte uppfyller sin önskan, känner man en avsaknad. I en lek, däremot, även om man inte uppnår saken, betraktas det inte som en avsaknad, som de säger, ”Det är inte så dåligt att jag inte uppnådde vad jag tänkte, eftersom det inte är så viktigt”. Det beror på att begäret man hade efter det endast var ett lekfullt sådant, och inte på allvar.
Av detta följer att hela syftet är att ens arbete ska vara endast med avsikten att ge, och att man inte har ett behov och begär att få njutning för sitt arbete.
Detta är en hög grad, eftersom det förverkligas i Skaparen. Och detta kallas ”Herrens dag”.
Herrens dag kallas ”fullkomlighet”, som det står skrivet, ”Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer”. Ljus betraktas som fullkomlighet.
När man skaffar den andra naturen, viljan att ge, som Skaparen ger en efter den första naturen, vilken är viljan att ta emot, och nu får man ta emot viljan att ge, då är man berättigad att tjäna Skaparen fullständigt, och detta betraktas som ”Herrens dag”.
Den som inte har förvärvat den andra naturen och kan tjäna Skaparen i form av givande, och väntar på att bli belönad det, alltså givande, vilket betyder att man redan har ansträngt sig och gjort vad man kunnat för att skaffa den kraften, och man betraktas därför som en som inväntar Herrens dag, det vill säga att nå ekvivalens i form med Skaparen.
När Herrens dag kommer känner man upprymdhet. Man är lycklig över att man har tagit sig ur kraften hos viljan att ta emot för sin egen skull, vilket skiljde en från Skaparen. Nu håller man fast vid Skaparen, och betraktar det som att man stigit till den högsta toppen.
Detta står dock i motsats till den, vars arbete endast sker i egenkärlek. Då är man lycklig så länge man tror att man kommer få en belöning för sitt arbete. När man ser att viljan att ta emot inte kommer få någon belöning för ens arbete, blir man sorgsen och lat. Ibland börjar man grubbla över arbetets början, och säger ”Jag svor aldrig på detta”.
Herrens dag innebär alltså att man uppnår den givande kraften. Om man skulle få det förklarat för sig att detta är den enda belöningen man får av att åta sig Tora och mitzvot, skulle man säga, ”Jag ser det som mörker, inte ljus”, eftersom den vetskapen för en in i mörker.
