Jag hörde på sabbaten tshuvah, den 9 oktober, 1948, Tel Aviv

Anledningen till att vi kallar det ”shabbat tshuva” (ångerns sabbat) är att vi säger (på försoningsdagen, i slutet av de tio botgörardagarna) ”för en synd”. Och den som undersöker ”för en synd” kommer fram till att han inte platsar där, åtminstone till sextio procent, och de fyrtio procenten kan förklaras och ursäktas bort, även om det finns anledning att tvivla på att han verkligen känner där. Men upp till sextio procent är han säker på att det inte gäller honom själv.

Därför finns det en god sak med sabbaten: Sabbatens Ljus kan skina och avslöja så att man kan hitta sig själv i hela de hundra procenten av ”för en synd”, att detta tilldelades honom och ingen annan. Men utan Ljuset känner vi inte det.

Detta är anledningen till att det kallas ”shabbat tshuva”. Sabbaten är bra för tshuva (ånger), så att vi kan känna synden. Orsaken är att vi först måste erkänna synden, och därefter be om förlåtelse. Men om vi säger ”för en synd” utan att känna synden, vad är det för slags erkännande? I sitt hjärta säger man ju trots allt att man inte har syndat. Och självklart är det man erkänner med munnen helt värdelöst, när hjärtat inte håller med.