Jag hörde den tjugotredje cheshvan, 9 november, 1944  

När man befinner sig i ett tillstånd av uppstigande, då man känner sig hoppfull och väl till mods, när man känner att man inte begär något annat än det andliga, den tiden är bra för att utforska hemligheterna i Tora, för att uppnå dess internalitet. Om man ser att trots att man anstränger sig för att förstå någonting, ändå inte vet någonting, är det fortfarande värt mödan att forska i hemligheterna i Tora, till och med hundra gånger om, i en och samma sak.

Man bör inte misströsta, alltså säga att det är lönlöst eftersom man inte förstår någonting. Det finns två anledningar till det:

A) När man studerar en text och längtar efter att förstå den, kallas den längtan för “en bön”. En bön anses vara en avsaknad, vilket innebär att man åtrår det man saknar, att Skaparen ska tillfredsställa ens begär.

Bönens omfattning mäts med begäret, eftersom begäret är störst för den sak man behöver mest. För i den mån man är i behov av något, i samma utsträckning känner man också längtan.

Det finns en regel som säger att där man lägger ner mest krafter, där förstärker ansträngningen begäret, och då vill man få sitt behov uppfyllt. Ett begär kallas även “en bön”, “arbetet i hjärtat”, eftersom “Den Barmhärtige vill ha våra hjärtan”.

Det visar sig att man då kan åstadkomma en äkta bön, eftersom när man studerar orden i Tora, måste hjärtat vara befriat från andra begär och ge intellektet förmågan att kunna tänka och undersöka. Om det inte finns något begär i hjärtat kan intellektet inte undersöka, som våra visa sade “Man lär sig alltid efter hjärtats lust”.

För att ens bön ska bli godtagen måste det vara en fullständig bön. Därför, när man undersöker noga och genomgående, utvecklas därifrån en fullständig bön, och då kan ens bön bli godtagen, eftersom Skaparen hör bönen. Det finns dock ett villkor: Bönen måste vara en fullständig bön, och inte vara uppblandad med andra saker mitt i bönen.

B) Den andra anledningen är att vid ett sådant tillfälle, eftersom man delvis är skiljd från det kroppsliga i någon mån, och är närmare den givande egenskapen, är det tillfället bättre lämpat för att ansluta sig till Torans internalitet, vilken uppenbarar sig för dem som har ekvivalens i form med Skaparen. Skälet är att Tora, Skaparen, och Israel är en. När man emellertid är i ett tillstånd av mottagande för sin egen skull tillhör man externaliteten, och inte internaliteten.