Jag hörde

Mechila (benådning, pardon), så som i från fördärv till lovord. Detta betyder att tack vare ånger genom kärlek har synderna blivit som förtjänster för en. Således förvandlar man synderna till lovord, till förtjänster.

Slicha (förlåtelse) kommer från veshalach et be’iro (“och skall släppa lös hans best”, där samech byts ut mot ett shin). Detta betyder att man skjuter ifrån sig alla synder och säger att man från och med nu bara skall göra goda gärningar. Detta betraktas som ånger genom fruktan, när synderna blir som misstag för en.

Kapara (försoning) kommer från vekipper et hamizbe’ach (“och han skall göra bot inför altaret”), från “vill gottgöra sina händer i denna man”. Så när man vet med sig att man är smutsig, har man inte djärvheten och fräckheten att träda in i Kungens palats. Därför är det svårt för en att inlåta sig i Tora och mitzvot när man ser och kommer ihåg sina onda gärningar, och givetvis kan man inte be Kungen om att få häfta fast och förenas med Honom

Därför behöver man försoning, så att man inte ska se sitt usla tillstånd, att man befinner sig i yttersta låghet. Då kommer man inte att minnas sitt tillstånd, och kommer därför ha möjlighet att ta emot glädje över att man har förmågan att ta sig an Tora och mitzvot. Och när man har glädje kommer man ha utrymme att be om att få knyta an till Kungen, eftersom "Gudomen finnes på en glädjens plats". Därför behöver vi först ånger, och när vi ångrar genom fruktan, belönas vi med förlåtelse. Och därefter ånger genom kärlek, och sedan belönas vi med benådning.

Vi måste tro att allt som händer i vår värld är styrt, att det inte finns några sammanträffanden. Vi måste också känna till att allt som står skrivet är förmaningar, det vill säga att förbannelserna, i "om ni icke lystrar", är förfärliga plågor, och inte så som alla tror. En del säger att de är välsignelser och inte förbannelser. De tar magid av Kuznitz som bevis för deras ord. Han brukade alltid göra aliya la Torah (rituell högläsning ur Tora under gudstjänsten) av parashat Tochachot (en särskild del av Toran som kallas “Förmaningsdelen”). Han säger att dessa är faktiska förbannelser och olyckor.

Det är som vi själva ser, att förbannelser existerar i verkligheten, att det finns känslor av fruktansvärda, outhärdliga plågor i denna värld. Ändå måste vi tro att vi bör tillskriva alla dessa plågor till Försynen, att Han gör allting. Moses tog dessa förbannelser och tillerkände dem till Skaparen. Detta är innebörden av “alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde”.

Och när du tror på det, tror du också att “det finns en dom och det fins en domare”. Detta är anledningen till att magid brukade göra aliya på parashat Tochachot, eftersom enbart han kunde tillskriva förbannelserna och lidandet till Skaparen, eftersom han trodde att “det finns en dom och det fins en domare”. Och därigenom uppstår verkliga välsignelser ur dessa förbannelser, eftersom “Gud har så gjort, för att man skall frukta Honom”.

Och detta är innebörden av “bandaget tillverkas av självaste skalet”. Det betyder att på samma plats som de ogudaktiga faller, kommer de rättfärdiga att gå. Detta beror på att man kommer till en plats där det inte finns något stöd, där sitra achra har grepp. Då misslyckas de ogudaktiga i dem. Denna ogudaktige, som inte kan gå över förståndet, faller därför att han inte har något stöd. Då förblir han mellan himmel och jord, eftersom de är ogudaktiga och bara kan göra saker inom förståndet, enligt "onda ögon, högmodiga ögon”. Men de rättfärdiga betraktas som “ mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är”, och de går ju faktiskt i det. Alltså förvandlas de till välsignelser. Genom att tillskriva allt lidande till Försynen, och ta allt över förståndet, skapas de rätta kärlen för att ta emot välsignelserna.