En skatt är en behållare i vilken ägodelarna placeras. Spannmål, till exempel, förvaras i ladugården, och dyrbara ting förvaras på ett mer välskyddat ställe. Och därför kallas varje mottaget ting efter sitt samband med Ljuset, och kärlen måste kunna ta emot dessa ting. Det är såsom vi lär oss att det inte finns något Ljus utan ett kärl, och detta kan tillämpas även i det materiella.
Men vad är detta kärl i andligheten, i vilket vi kan ta emot den andliga rikedomen som Skaparen vill skänka, och som passar Ljuset? Alltså, såsom i det materiella, där kärlet måste stå i samband med det objekt man placerar däri?
Till exempel: vi kan inte säga att vi har skatter av vin, vilka vi häller i nya säckar för att undvika att vinet surnar, eller att vi har fyllt tunnor med stora mängder mjöl. Istället är det brukligt att behållaren för vin är tunnor och krukor, och behållaren för mjölet är säckar och inte tunnor, etc.
Därför är frågan, vad är den andliga behållaren, kärlen med vilka vi kan göra en stor skatt av den högre Rikedomen?
Det finns en regel som säger att kossan vill mata mer än kalven vill dia. Anledningen är att Hans önskan är att gynna sina skapelser, och syftet med tzimtzum (begränsningen), måste vi tro är för vårt eget bästa. Orsaken måste vara att vi inte besitter de rätta kärlen där rikedomen kan förvaras, på samma sätt som de materiella kärlen måste vara rätt för det som placeras däri. Därför måste vi säga att om vi lägger till kärlen kommer det att finnas något som kan rymma ytterligare rikedom.
Svaret som kommer på detta är, att i Hans skattkammare har Skaparen enbart skatten att frukta Gud (Brachot 33).
Vi bör dock tolka vad fruktan är, att det är kärlet och att skatten består av detta kärl, och alla viktiga ting placeras däri. Han sade att fruktan är såsom det står skrivet om Moses: våra visa sade (Brachot 7) ”Belöningen för ’Då skylde Moses sitt ansikte, ty han fruktade att se på Gud’, han belönades med ’och han får skåda Herrens gestalt’”.
Fruktan pekar på den fruktan man har över den väldiga njutning som existerar där, att man inte kommer att ha förmågan att ta emot den med avsikten att ge. Belöningen för det, för att man hade fruktan, är att man genom detta skapat sig ett kärl i vilket man kan ta emot den Övre Rikedomen. Detta är människans arbete, och förutom det, tillskriver vi allt till Skaparen.
Men detta är inte fallet med fruktan, därför att fruktan betyder att inte ta emot. Och det som Skaparen ger, ger Han enbart för mottagande, och detta är innebörden av, ”Allt står i Guds händer förutom fruktan inför Gud”.
Det är detta kärl vi behöver. Annars kommer vi att betraktas som dårar, som våra visa sade, ”Vem är en dåre? Han som mister det som skänkts till honom”. Det betyder att sitra achra (den andra sidan) kommer att ta rikedomen från oss om vi inte kan sikta på avsikten att ge, eftersom det då går till kärlen för mottagande, vilket är sitra achra och orenhet.
Detta är innebörden av ”Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid”. Att hålla betyder att frukta. Och trots det är Ljusets natur att det håller sig för sig själv, vilket betyder att Ljuset ger sig av innan man vill ta emot Ljuset i kärl för mottagande. Ändå man måste göra det själv, så mycket man kan, såsom våra visa sade, ”Ni skall iaktta er själva lite underifrån, och jag skall iaktta er mycket från Ovan”.
Anledningen till att vi tillskriver fruktan till människorna, som våra visa sade, ”Allt står i Guds händer förutom fruktan inför Gud”, är därför att Han kan ge allt utom fruktan. Orsaken är att det Skaparen ger är mer kärlek, och inte fruktan.
Anskaffandet av fruktan sker genom kraften hos Tora och mitzvot. Det betyder att när man åtar sig Tora och mitzvot med intentionen att bli belönad med att bringa belåtenhet till sin Skapare, vilar det siktet på handlingar i form av mitzvot och studerandet av Tora som får en att uppnå det. Annars kan man lika gärna låta bli. Trots att man håller Tora och mitzvot in i minsta detalj, kommer man förbli i graden av Heligt icke levande.
Av detta följer att man alltid bör komma ihåg anledningen som förpliktar en att åta sig Tora och mitzvot. Detta är vad våra visa menade med ”att din Helighet skall vara i Mitt Namn”. Det betyder att Jag ska vara din orsak, vilket betyder att hela ditt arbete ska vara att vilja glädja Mig, att alla dina handlingar ska ske med avsikten att ge.
Våra visa sade (Brachot 20) ”Allting som finns att hålla, finns att minnas”. Detta betyder att alla de som tagit på sig att hålla Tora och mitzvot med siktet på att uppnå att ”minnas”, såsom i ”När jag minns Honom, skall han icke plåga mig till sömns”. Det följer att hållandet är huvudsakligen för att uppnå ihågkommande.
Ens begär är därför att komma ihåg att Skaparen är orsaken till att man håller Tora och mitzvot. Så är det därför att orsaken och avsikten med att hålla Tora och mitzvot är Skaparen, eftersom utan det kan man inte häfta fast vid Skaparen, därför att ”han och Jag kan inte vistas i samma boning”, på grund av olikheten i form.
Orsaken till att belöningen och bestraffningen inte visas, att vi bara måste tro på belöning och bestraffning, är att Skaparen vill att alla ska arbeta för Honom, och inte för sin egen skull. Detta urskiljs som olikhet i form med Skaparen. Om belöningen och bestraffningen skulle vara uppenbar, skulle man arbeta för egenkärlekens skull, det vill säga för att Skaparen ska älska en, eller på grund av självhat, alltså av fruktan för att Skaparen ska hata en. Här följer att orsaken till arbetet enbart är människan, inte Skaparen, och Skaparen vill att Han ska vara den drivande orsaken.
Det visar sig att fruktan är just när människan medger sin egen låghet, och säger att hennes tjänstgöring under Kungen, alltså att hennes avsikt är att ge till Honom, betraktas som ett stort privilegium, och att det är mer värt än hon kan säga. Det går under regeln om att när man ger till en viktig individ, betraktas det som att man tar emot från honom.
I den utsträckning man känner sin egen låghet kan man börja uppskatta Skaparens storhet, och begäret att tjäna honom kommer då väckas. Om man emellertid är högmodig, säger Skaparen ”han och Jag kan inte vistas i samma boning”.
Detta är innebörden av ”En dåre, en ond, och en ohövlig passar ihop”. Anledningen är att eftersom människan inte har någon fruktan, vilket betyder att hon inte kan sänka sig själv inför Skaparen och säga att det är en stor ära för henne att tjäna Honom utan någon belöning, kan hon inte ta emot någon visdom från Skaparen, och hon förblir en dåre. Den som är en dåre är då en ogudaktig, som våra visa sade, ”Människan syndar inte om inte dårskapen farit i henne”.
