Jag hörde den femtonde elul, 28 augusti, 1942

För att kunna förstå det måste vi förstå ett flertal andra saker:

1. Angelägenheten om Kungadömet, minnena, och bockens horn, och innebörden av det våra visa sade, "annullera din vilja inför Hans vilja, så att han annullerar sin vilja inför din vilja".
2. Våra visas ord, "Den onde – skall genast dö, och den rättfärdige – skall genast leva".
3. Versen, "Gersons söner voro Libni och Shimei".
4. Orden i den heliga Zohar: "yod är en svart punkt utan något vitt i".
5. Malchut av den Högre blir Keter för den lägre.
6. Vad är "glädje vittnar om att arbetet sker i fullkomlighet".

Alla dessa saker tillämpas i förberedelsen för månaden elul.

För att förstå allt ovan, måste vi först förstå skapelsens syfte, vilket sägs vara att Han önskar gynna sina skapelser. Och på grund av tikkun (korrigeringen), så att det inte ska finnas detta med "skammens bröd", utfördes en tzimtzum (begränsning), och från denna tzimtzum uppstod masach (skärm), genom vilken kärlen för mottagande förvandlas till givande.

Och när dessa kärl förbereds för att vara med avsikten att ge, tar skapelserna omedelbart emot det gömda och dyrbara Ljuset. Det betyder att de tar emot den glädje och njutning som fanns i skapelsens tanke, att gynna Hans skapelser.

Med det kan vi tolka det som står skrivet, "annullera din vilja inför Hans vilja", det vill säga annullera viljan att ta emot i dig inför viljan att ge, vilket är Skaparens vilja. Detta innebär att människan upphäver egenkärleken inför kärleken till Gud. Detta kallas att "annullera sig själv inför Skaparen", och det kallas dvekut (fasthållande). Därefter kan Skaparen skina i din vilja att ta emot eftersom den har korrigerats till en form för mottagande med avsikten att ge.

Detta är innebörden av "så att han annullerar sin vilja inför din vilja". Med det menas att Skaparen annullerar sin vilja, det vill säga den tzimtzum (restriktion) som fanns på grund av olikheten i form. Men nu, när det redan finns ekvivalens i form, sker utvidgningen av Ljuset i den lägres begär, som har korrigerats till en vilja att ge, då detta är skapelsens syfte, att gynna Hans skapelser, och nu kan det genomföras.

Nu kan vi tolka versen "Jag är min älskades". Det betyder att genom att "Jaget" annullerar min vilja att ta emot inför Skaparen i form av allt för givandets skull, uppnås "och min älskade är min". Med det menas att min älskade, som är Skaparen, "är min", han skänker mig den glädje och njutning som finns i skapelsens tanke. Således har det som förut var dolt och begränsat nu blivit avslöjande av ansiktet, då skapelsens syfte har avslöjats, vilket är att gynna Hans skapelser.

Vi måste veta att kärlen för givande kallas YH (yod, hey), av namnet HaVaYaH (yod, hey, vav, hey), vilka är rena kärl. Detta är innebörden av, "Alla som tar emot, tar emot i det renare kärlet". I det tillståndet belönas man med "och min älskade är min", och Han skänker en rikedomar, det vill säga att man belönas med avslöjande av ansiktet.

Men, det finns ett villkor för det: det är omöjligt för en att uppnå avslöjandet innan man får urskiljandet av achoraim (baksidan), vilket urskiljs som fördöljning av ansiktet, och man måste säga att det är lika viktigt för en som avslöjandet av ansiktet. Det betyder att man bör känna glädje som om man redan skaffat sig avslöjandet av ansiktet.

Dock kan man inte stå ut och uppskatta fördöljningen så som avslöjandet, förutom när man arbetar med givande. Då kan man säga, "Jag bryr mig inte om vad jag känner under arbetet eftersom det viktiga för mig är att jag vill ge till Skaparen. Om Skaparen förstår att Han kommer känna större belåtenhet om jag arbetar i form av achoraim, då håller jag med."

Men om man fortfarande har en tillstymmelse till mottagande, kommer man på tankar, och det är då svårt för en att tro att Skaparen leder världen efter "god som gör gott". Detta är innebörden av den första bokstaven yod i namnet HaVaYaH, och kallas "en svart punkt utan något vitt i", det vill säga att den endast innehåller mörker och fördöljning av ansiktet.

Det betyder att när man når ett tillstånd där man inte har något stöd, blir ens tillstånd svart, vilket är det lägsta urskiljandet i den högre världen, och det blir till Keter för den lägre, eftersom kärlet i Keter är ett kärl för givande.

Det lägsta urskiljandet i den Högre är Malchut, som själv inte har någonting alls. Och bara i den meningen kallas det Malchut. Med det menas att om människan åtar sig Himmelriket – vilket är ett tillstånd av att inte ha någonting – med glädje, efteråt blir det till Keter, vilket är ett kärl för givande och det renaste av kli. Med andra ord, mottagandet av Malchut i ett tillstånd av mörker blir därefter ett kli av Keter, vilket är ett kärl för givande.

Det är som versen, "Ty Herrens vägar äro rätta, och på dem vandra de rättfärdiga, men överträdarna komma där på fall". Detta betyder att överträdarna, de som kontrolleras av kärl för mottagande, kommer på fall och måste vika sig under bördan när de kommer till det tillståndet.

Men de rättfärdiga, de som befinner sig i kärl för givande, upphöjs av detta, det vill säga att av detta får de kärl för givande. (Ogudaktig bör tolkas som de, vars hjärtan ännu inte riktat in sig på att skaffa sig kärl för givande, och rättfärdiga är de, vars hjärtan redan riktat in sig på att skaffa sig kärl för givande, men fortfarande inte kan).

Det är som det står skrivet i den heliga Zohar, att den heliga Gudomen sade till Rashbi (Rabbi Shimon Bar-Yochay), "Det finns ingen plats som kan gömmas från dig", och det är anledningen till att hon visar sig för honom. Detta är innebörden av vad Rashbi sade, "på grund av det, och till mig står hans åtrå", och detta är "Jag är min äskades och min älskade är min", och då förrättar han VH (vav, hey).

Detta är innebörden av att "Namnet är ofullkomligt, och tronen är ofullkomlig tills hey fogas samman med vav". Hey kallas "viljan att ta emot", vilket är det sista och slutgiltiga kärlet, i vilket vav kommer att dela ut i hey, och med detta avslutas korrigeringen.

Detta är innebörden av "den rättfärdige – skall genast leva". Med det menas att man själv ska säga i vilken bok man vill att ens namn ska skrivas upp. Om det är i de rättfärdigas bok, det vill säga de som vill skänkas en vilja att ge, eller inte? Eftersom man har många urskiljanden vad gäller viljan att ge, att man ibland säger "Ja, jag vill ha en vilja att ge, men inte upphäva viljan att ta emot helt och hållet". Snarare vill man ha två världar för sig själv, det vill säga att man vill ha viljan att ge för sin egen glädjes skull också.

Men bara de som önskar att omvända sina kärl för mottagande till kärl för givande och inte ta emot någonting för sin egen skull skrivs upp i de rättfärdigas bok. Det är för att man inte ska kunna säga, "Hade jag vetat att viljan att ta emot måste upphävas, hade jag aldrig bett om det", (så att man efteråt inte ska säga "Jag svor aldrig på detta").

Därför måste man oåterkalleligt säga vad man önskar med att upptecknas i de rättfärdigas bok, så att man inte klagar efteråt.

Vi måste veta att i arbetet finns de rättfärdigas bok, och de ogudaktigas bok, i en och samma person. Det betyder att man måste göra ett val och säkert veta vad man vill, eftersom ogudaktig och rättfärdig avser en och samma person.

Därför måste man säga om man vill skrivas upp i de rättfärdigas bok, att genast börja leva, vilket betyder att man häftar fast vid Livets Liv, att man vill göra allt för Skaparens skull. Och när man kommer för att skrivas upp i de ogudaktigas bok, där alla som vill vara mottagare för sin egen skull upptecknas, bör man säga att de ska skrivas upp där för att genast dö, vilket betyder att viljan att ta emot för sin egen skull ska upphävas i en, som om den hade dött.

Likväl tvivlar människan då och då. Med andra ord vill man inte att ens vilja att ta emot ska upphävas direkt. Det är svårt för en att på en gång bestämma sig för att var enda liten gnutta av mottagande ska dö omedelbart, det vill säga att man inte håller med om att alla ens begär efter mottagande ska annulleras på en gång.

Istället vill man att små stycken av ens mottagande ska annulleras gradvis och långsamt, inte allt på en gång, vilket innebär att kärlen för mottagande ska fungera till viss del, och kärlen för givande till en viss del. Av detta följer att den människan inte har någon stadig och tydlig synpunkt.

En stadig synpunkt är att man, å ena sidan, påstår att allt är mitt, det vill säga att allt är till för viljan att ta emot. Å andra sidan, påstår man att allt är till för Skaparens skull, och detta kallas en stadig synpunkt. Men vad kan man göra om kroppen inte samtycker till ens åsikt om att allt är till för Skaparens skull?

I det tillståndet kan vi säga att den personen gör allt han kan för att helt och hållet tillhöra Skaparen, vilket betyder att han ber Skaparen om hjälp att verkställa alla hans begär uteslutande för Skaparens skull. Det är om detta vi ber, "Kom ihåg oss för livets skull, och skriv upp oss i livets bok".

Detta är anledningen till att han skriver, "Malchut", att människan ska åta sig urskiljandet av en svart punkt utan något vitt i. Detta är innebörden av "annullera din vilja", så att din åminnelse ska stiga inför Mig, och då kommer Hans vilja annulleras inför din vilja. Med vad? Med ett horn, det vill säga med moderns horn, vilket betyder att det hela beror på ånger.

Med andra ord, om människan godtar svartheten, bör hon också försöka göra det på ett hedersvärt sätt, och inte på ett vanhedrande sätt. Detta kallas "moderns horn", vilket betyder att hon betraktar det som ädelmodigt och aktningsvärt.

Enligt detta bör vi tolka det som står skrivet, "Gersons söner voro Libni och Shimei". Om man ser att man har förvisats från arbetet, bör man veta att detta är på grund av Libni,^[4] just därför att man vill ha vithet. Med andra ord, om man tilldelas vithet, att allt man gör kommer att skina, vilket betyder att man kommer att känna en god smak i Tora och i bönen, då är man villig att lyssna och ta på sig Tora och mitzvot.

Detta är innebörden av "Shimei"^[5]. Det betyder att det är just i form av "vithet" som man kan höra. Men under arbetet ser man en svart form, och kan inte gå med på att höra om att ta på sig detta arbete. Därför måste man förvisas från Kungens sal, då mottagandet av Himmelriket måste ske med villkorslös hängivenhet.

Men när man säger att man är villig att ta på sig arbetet på villkoret att det ska finnas en vit form där, det vill säga att dagen ska skina för en, och man inte går med på det om arbetet uppträder för en som en svart form, då har man ingen plats i Kungens sal. Orsaken är att de, som önskar arbeta för givandets skull, tillåts komma in i Kungens sal, och när man arbetar för givandets skull, då bryr man sig inte om vad man känner under arbetet.

Snarare är det så, att till och med i ett tillstånd där man ser en svart form, gör det inget intryck på en, utan man vill bara att Skaparen ska ge en styrkan så att man kan övervinna alla hinder. Det betyder att man inte ber Skaparen om en vit form, utan om kraft så att man kan övervinna alla fördöljningar.

Om de människor som vill arbeta för givandets skull alltid befinner sig i ett vitt tillstånd, tillåter detta dem att fortsätta arbeta. Orsaken är att medan det skiner, kan man arbeta även i form av mottagande för sin egen skull.

Därför kommer människan aldrig kunna veta om hennes arbete sker i renhet eller inte, och detta gör att hon aldrig kan belönas med dvekut (fasthållande) vid Skaparen. Av den anledningen skänks hon en svart form från Ovan, och då kan hon se om hennes arbete sker i renhet.

Med andra ord, om man kan känna glädje också i ett svart tillstånd, då är det ett tecken på att ens arbete sker i renhet, eftersom man måste vara glad och tro att man gavs chansen att arbeta för givandets skull från Ovan.

Det är som våra visa skrev, "Alla som är giriga är arga". Det betyder att den som är försjunken i mottagande för sin egen skull är arg, eftersom de alltid saknar något. De måste ständigt fylla sina kärl för mottagande.

Men den som vill vandra längs givandets väg bör alltid vara glad. Det betyder att i varje form som lägger sig över en, bör man känna glädje, eftersom man inte har någon avsikt att ta emot för sin egen skull.

Det är därför han säger att, hur som helst, om man verkligen arbetar för givandets skull, bör man självfallet vara glad över att man har tillåtits skänka belåtenhet till sin Skapare. Och om man känner att detta arbeta fortfarande inte är för givandets skull, bör man också känna glädje eftersom man för sin egen skull säger att man inte vill ha någonting. Man är lycklig över att viljan att ta emot inte kan njuta av detta arbete, och det bör skänka en glädje. Men om man tänker att man också ska vinna något på detta arbete, då tillåter man sitra achra (den andra sidan) att klamra sig fast vid ens arbete, och detta orsakar en sorg, och ilska, etc.

^[4]  Ett ord som liknar det hebreiska ordet lavan (vit).

^[5] Ett ord som liknar det hebreiska ordet shmi’a (att höra).