Jag hörde

Sanning är det man känner och ser med sina ögon. Detta urskiljande kallas "belöning och bestraffning", det vill säga att man inte kan tjäna någonting utan arbete. Det liknar en person som sitter i sitt hem och inte vill göra någonting för att försörja sig själv. Han säger att eftersom Skaparen är god som gör gott, och försörjer alla, kommer Han säkert att stå för hans behov, medan det utav honom själv inte krävs några handlingar.

Om personen beter sig på detta sätt kommer han självklart att svälta till döds. Också förnuftet nödvändiggör det, så verkar det för våra ögon, och detta är förvisso sant, alltså att han kommer att dö av svält.

Men på samma gång måste man över förståndet tro att man skulle kunna sörja för alla sina behov utan ansträngning och besvär, på grund av privat försyn. Med andra ord, Skaparen gör, och kommer att göra var enda handling, och själv hjälper man inte Honom på något sätt, utan Skaparen gör allt, och man kan varken lägga till eller dra ifrån.

Men hur kan dessa två saker gå hand i hand, eftersom det ena motsäger det andra? Ett urskiljande kallas vad människans medvetande uppnår, alltså utan människans hjälp, det vill säga utan föregående arbete och ansträngning uppnås ingenting. Detta kallas "sanning", eftersom Skaparen ville att människan skulle känna på det viset. Det är därför denna väg kallas "sanningens väg".

Låt dig inte förvirras av detta, att om dessa två vägar står i motsägelse till varandra, hur är det då möjligt att detta tillstånd är sant? Svaret är att sanningen inte hänvisar till vägen och tillståndet. Snarare hänvisar sanningen till förnimmelsen av att Skaparen ville att människan skulle känna så; detta är "sanning". Här följer att detta med sanning kan sägas just om Skaparen, alltså om hans vilja, att han vill att man känner och ser på detta sätt.

Men på samma gång måste man tro att även om man inte känner och inte ser med sitt förstånd att Skaparen kan hjälpa en att skaffa alla vinster som finns att få utan någon ansträngning, är det endast med hänsyn till privat försyn.

Orsaken till att man inte kan uppnå privat Försyn före det att man uppnår belöning och bestraffning är att privat försyn är en evig sak, och förståndet är inte evigt. Något som är evigt kan inte klädas i något som inte är evigt. Och därför, när man har belönats med urskiljandet av belöning och bestraffning, blir belöningen och bestraffningen ett kli (förvaringskärl), i vilket privat försyn kan klädas.

Nu kan vi förstå versen, "Ack, Herre, fräls! Ack, Herre, låt väl gå!" "Fräls" hänvisar till belöning och bestraffning. Man måste be att Skaparen ska försörja en med arbete och ansträngning genom vilken man kan belönas. Samtidigt bör man be om välgång, vilket är privat försyn, det vill säga att man belönas med all världens förtjänster utan arbete och ansträngning.

Vi ser också detta i materiella ägodelar (vilket urskiljs genom deras separation i rum, alltså i två olika kroppar, medan i andliga ting undersöks allt i en enda kropp men två gånger). Det finns människor som skaffar sin egendom just genom väldiga ansträngningar, energi och med stor förnuftighet, och samtidigt ser vi motsatsen, att folk som inte är lika förnuftiga, som inte har lika mycket energi och inte gör stora ansträngningar, har framgång och blir herre över världens största ägor och förmögenheter.

Svaret är att dessa materiella ting sträcker sig från dess högre rötter, alltså från belöning och bestraffning och från privat försyn. Den enda skillnaden är att det i andligheten uppträder på ett ställe, alltså i ett föremål, men en åt gången, det vill säga i en människa men i två olika tillstånd. Och i det materiella sker det på en gång, men i två föremål, det vill säga på en gång och i två olika människor.