Jag hörde på helgdagsafton Sukkot, i en sukkah, 1942

En lada är manliga dinim (domar), som i ”dold och icke besudlad”, när man känner att man befinner sig i ett tillstånd av goren (lada), vilket betyder ger (främling) i arbetet.

En vingård är kvinnliga dinim, som i ”dold och besudlad”. Yekev (vingård) betraktas vara nekev (öppning).

Och det finns två slags sukkot: 1) härlighetens sky (eller moln i plural); och 2) avfall från lada och vingård.

Ett moln betraktas vara fördöljning, när man känner fördöljningen över Kdusha (Heligheten). Om man övervinner molnet man känner, betraktas det som att man belönats med härlighetens skyar. Detta kallas MAN de Ima, och det gäller under de sextusen åren. Det anses vara en hemlighet som ännu inte har blivit en natur, vilket kallas ”bokstavlig”.

Och avfallet från lada och vingård kallas ”bokstavlig och natur”, vilket betraktas som MAN de Malchut, som upprättas just med tro, och kallas ett ”uppvaknande från nedan”.

Och MAN de Ima betraktas som ett uppvaknande från Ovan, vilket inte urskiljs som natur. Detta betyder att med hänsyn till naturen, när man inte är redo för att ta emot rikedomen, får man inte ta emot något givande.

Men från perspektivet ur uppvaknandet från Ovan, vilket står över naturen, strömmar Ljuset visserligen över de lägre, som i ”Jag är Herren, som har mitt umgänge med dem mitt ibland deras orenheter”, som det står skrivet i den heliga Zohar, ”Även om han har syndat, är det som om han aldrig har syndat alls”.

Men vad gäller ett uppvaknande från nedan, utdelas inte Ljuset. Snarare är det just när man kvalificerats enligt naturen, det vill säga av sig själv, som detta kallas MAN de Nukva, vilket man kan korrigera genom tro. Detta kallas ”av sig själv”, och betraktas som det sjunde årtusendet, vilket kallas ”och man förgörs”, som betyder att ”hon inte har något eget” och betraktas som Malchut. När detta korrigeras belönas man med det tionde årtusendet, vilket är gar.

En sådan själ påträffas i en av de tio generationerna. Det finns emellertid det sjunde årtusendets urskiljande, från de sex tusen årens perspektiv, som kallas enskild, eftersom det generella och det enskilda alltid är likvärdiga. Men detta betraktas som MAN de Ima och kallas ”härlighetens skyar”.

Och syftet med arbetet ligger i det bokstavliga och det naturliga, eftersom man, i detta arbete, inte har något utrymme att falla längre ner, då man redan placerats på marken. Orsaken är att man inte behöver storhet, eftersom man alltid upplever det som en ny sak.

Det innebär att man alltid arbetar som om man just nu hade börjat arbeta. Och man arbetar i form av godtagande av Himmelrikets börda, över förståndet. Grunden man upprättade arbetets ordningsföljd på, var på det lägsta sättet, och hela arbetet var över förnuftet. Bara en riktig dåre skulle kunna vara så låg att han skrider framåt utan någon grund som han kan upprätta sin tro på, bokstavligt talat utan stöd.

Vidare godtar man detta arbete med stor glädje, som om man hade verklig kunskap och klarsyn på vilken man kunde befästa trons visshet. Och i det exakta måttet av över förståndet, precis det måttet som om man hade förstånd där. Om man framhärdar längs denna väg kan man därför aldrig falla. Istället kan man alltid känna glädje genom att tro att man tjänar en stor Kung.

Detta är innebörden av versen ”Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet skall du offra vid aftontiden. … med likadant spisoffer och drickoffer som om morgonen”. Detta betyder att den glädje han hade när han offrade sitt offer när det var morgon för honom, eftersom morgon kallas ”ljus”, det vill säga att Toras Ljus skiner för honom med total klarhet. Med samma glädje offrade han, det vill säga arbetade, trots att det var som aftontid för honom.

Det betyder att han gjorde allt med glädje eftersom han arbetade över förnuftet, trots att han inte hade någon klarhet eller skärpa i Tora och arbetet. Därför kan han heller inte mäta från vilket tillstånd Skaparen finner mest belåtenhet i hans arbete.

Detta är innebörden av att Rabbi Shimon Ben Menasias predikade ”ett slags materia”. Materia betyder utan förnuft och kunskap. ”Ett öra som hörde på berget Sinai kommer inte att stjäla”. Detta betyder att inte ta emot något för sin egen skull, utan att man antar Himmelrikets börda helt och hållet över förnuftet, utan någon gadlut (storhet). Han gick och stal en upplysning åt sig själv, det vill säga att han sade ”Nu kan jag tjäna Skaparen, för nu jag har redan förstånd och kunskap i arbetet, och jag förstår att det är värt mödan att tjäna Skaparen. Nu behöver jag inte längre någon tro över förståndet.”

Han berättar för oss angående detta att ”och han såldes till rättsalen”. ”Rättsalen” hänvisar till människans förstånd och kunskap, som bedömer personens handlingar, om de är värda att utföras eller inte. ”Såldes” betyder att han blev en främling i Guds arbete, att hans förstånd kommer och ställer den välkända frågan, ”Vad är din avsikt med denna tjänstgöring?” Och det kommer bara från stöldens vinkel, efter att man har erhållit en viss bekräftelse i sitt urskiljande av tro. Därför kommer det och vill upphäva denna bekräftelse med sina frågor. Men detta händer bara i ”sex”, det vill säga ”han såldes i sex år”, vilket betraktas som manliga dinim.

”Men om trälen säger: ’Jag har min herre … att jag icke vill givas fri”, det vill säga att när han inte vill släppas fri utan mitzvot, då är korrigeringen att ”skall hans herre föra honom fram”, och här menas Herren, ”och ställa honom vid dörren eller dörrposten”, det vill säga att han får en blockering av mottagandet av Himmelriket. Och ”hans herre skall genomborra hans öra med en syl”. Detta betyder att det skapas ett nytt hål i honom för att han åter igen ska kunna höra det han fick höra på berget Sinai: ”du skall icke stjäla”, ”därefter vare han hans träl evinnerligen”. Det är därför att han då verkligen blir Skaparens tjänare.

Sukkot är en temporär bostad. Detta betyder att den som redan har belönats med en permanent bostad inte har något kvar att göra, som med angelägenheten om de första som räknar missgärningarna, att rådet är att bryta upp och flytta till en temporär bostad, som när han var på väg mot Guds hus, innan han nådde fram till den permanenta bostaden. Då var han i ständigt behov av att komma fram till Guds Palats, och han tog emot gäster, när hans arbete var i form av ”en förbipasserande besökare”.

Och nu kan han sträcka fram från det föregående arbetet, vilket alltid skänkte honom glädje eftersom han alltid var tacksam och prisade Skaparen för att Han alltid tog honom närmare. Och nu, på sukkot, kan han sträcka fram den glädje han hade då, och detta är vad som menas med en temporär bostad. Det var detta de sade, ”Flytta från den permanenta bostaden och lev i en temporär bostad”.

”Att lära sig är inte det viktigaste, utan det är handlingen”. Detta betyder att en handling är som en substans. Rabbi Shimon Ben Menasias predikade ”ett slags materia”, att handlingen är det viktigaste, och intellektet bara är ett slags spegel.

Men handlingen betraktas som levande, och förståndet betraktas som talande. Saken är den att om handlingen är fullkomlig, är den så kraftig att den för med sig Toras förstånd. Och Toras förstånd kallas ”talande”.