Innan jag börjar klargöra den kabbalistiska visdomens historia, diskuterad av många, finner jag det nödvändigt att börja med ett grundligt klargörande av denna visdoms essens, som jag tror väldigt få känner till. Och naturligtvis är det omöjligt att tala om någots historia innan vi känner till saken själv.

Trots att denna kunskap är vidare och djupare än havet, ska jag göra min yttersta ansträngning, med all styrka och kunskap som jag har tillägnat mig inom detta fält, för att klargöra och belysa den från alla vinklar, nog för vilken själ som helst att dra rätt slutsatser, som de verkligen är, och inte lämna något utrymme för fel, som så ofta är fallet i sådana sammanhang.

VAD KRETSAR VISDOMEN KRING?

Denna fråga kommer till varje förståndig persons medvetande. För att korrekt adressera den ska jag ge en pålitlig och varaktig definition: denna visdom är varken mer eller mindre än en sekvens av rötter, som hänger ner i orsak och verkan, genom fasta, bestämda regler, som sammanbinds i ett enda, upphöjt mål som beskrivs som ”uppenbarelsen av Hans Gudomlighet för Hans skapelser i denna värld.”

Och här finns skeenden av enskilt och allmänt:

Generellt – hela mänskligheten, förpliktigad att till slut komma till denna oändliga utveckling, som det står skrivet, ”ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.” (Jesaja 11:9). ”Då skola de icke mer behöva undervisa varandra, icke den ene brodern den andre, och säga: ”Lär känna HERREN”; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste” (Jeremia 31:33). ”Men sedan skola dina lärare icke mer sättas å sido, utan dina ögon skola se upp till dina lärare.” (Jesaja 30:20).

Särskilt – att även innan fulländningen av hela mänskligheten, är denna regel tillämpad i några få utvalda individer i varje generation. Dessa är de som är begåvade, i varje generation, med vissa grader av uppenbarelse av Hans Gudomlighet. Och dessa är profeterna och Guds folk.

Och våra visa sade, “Det finns ingen generation utan sådana som är som Abraham och Jakob”. Ni ser därför att uppenbarelsen av Hans Gudomlighet är införlivad i varje generation, som våra visa, som vi ser som pålitliga, kungör.

MÅNGFALDEN AV PARTZUFIM, SEFIROT, OCH VÄRLDAR

Men, enligt ovan, väcks en fråga – då visdomen endast har en speciell och tydlig roll, varför finns då frågan om mångfalden av partzufim, sefirot, och ombytliga kontakter, som det finns så rikligt av i kabbalistiska böcker?

Så sant, ta ett litet djurs kropp, vars enda uppgift är att nära sig själv så att den kan existera i den här världen länge nog för att kunna fortplanta sig och föra sin art vidare, och du kommer finna en komplex struktur av miljoner av fibrer och senor, som fysiologer och anatomiker har upptäckt. Och det finns mycket kvar där för människan att upptäcka. Från ovan, kan ni dra slutsatsen av den stora mångfalden av frågor och kanaler som måste sammanlänkas för att uppnå och uppenbara det sublima målet.

TVÅ TILLVÄGAGÅNGSSÄTT – OVANIFRÅN NER OCH NERIFRÅN UPP

Denna visdom delas generellt upp i två parallella, identiska ordningar, som två droppar i en damm. Den enda skillnaden mellan dem är att den första ordningen sträcker ut sig ovanifrån ner, till denna värld, och den andra ordningen går nerifrån upp, just längs samma rutter och uppkomster som inpräntats vid roten när de trädde fram ovanifrån ner.

Den första ordningen kallas “ordningen för nedstigningen av världarna, partzufim och sefirot” i alla deras skeenden, oavsett om de är bestående eller övergående. Den andra ordningen kallas ”uppnåenden eller grader av profetia och helig ande”. Den som belönas med den måste följa samma stigar och öppningar, och gradvis uppnå varje detalj och varje grad, precis enligt de regler som inpräntades i dem vid deras emanation ovanifrån ner.

En uppenbarelse av Gudomligheten framträder inte med en gång, utan gradvis, under en tidsperiod, beroende på den uppnåendes renande, tills man upptäcker alla grader ovanifrån ner. Och eftersom de kom i en ordning av insikt, den ena efter den andra, och den ena ovan den andra, som en steges pinnar, kallas de ”grader” (steg).

ABSTRAKTA NAMN

Många tror att alla världar och namn i den kabbalistiska visdomen är en sorts abstrakta namn. Detta på grund av att den ägnar sig åt Gudomlighet och andlighet, som är ovan tid och rum, där vår föreställningsförmåga inte har något grepp. Av denna anledning har de bestämt att dessa ämnen säkerligen bara talar om abstrakta namn, eller ännu mer sublima och upphöjda ämnen än abstrakta namn, då de från början och fullständigt är utan föreställda beståndsdelar.

Men så är inte fallet. Tvärtom använder kabbala bara namn och benämningar som är konkreta och verkliga. Det är en oböjlig regel för kabbalister att, “Allt vi inte uppnår, definierar vi inte med ett namn och ett ord”.

Här måste du känna till att ordet “uppnående” [heb: hasaga] antyder den ultimata graden av förståelse. Det kommer från frasen, “det din hand skall nå” [heb: ki tasig yadcha]. Det betyder att innan något blir fullständigt tydligt, som i min hand, anser inte kabbalister det vara uppnått, utan förstått, begripet, och så vidare.

DEN KABBALISTISKA VISDOMENS AKTUALITET

Verkliga saker hittas även i den kroppsliga världen framför våra ögon, fast vi varken har perception eller en bild av deras existens. Så är det med elektricitet och magnetism, som kallas “fluidum”.

Dock, vem kan säga att dessa namn inte är verkliga, när vi på ett livfullt och tillfredsställande sätt känner deras handlingar? Vi kunde inte vara mer likgiltiga inför det faktum att vi inte har någon perception av själva sakens essens, det vill säga elektriciteten själv.

Detta namn är lika påtagligt och nära oss som om det vore helt uppfattat av våra sinnen. Även små barn är hemma med ordet “elektricitet”, såväl som de är hemma med ord som bröd, socker, och så vidare.

Vidare, om du önskar öva upp dina granskningsverktyg en aning, så kan jag berätta för dig att det på det stora hela, eftersom det inte finns någon perception av Skaparen över huvudtaget, är omöjligt att nå essensen av någon av Hans skapade varelser, även gripbara objekt som vi kan känna med våra händer.

Därför är allt vi känner till om våra vänner och släktingar i världen av handlingar framför oss, inget annat än “bekantskap med deras handlingar”. Dessa är utlösta och födda av föreningen av deras möte med våra sinnen, som ger oss total tillfredsställelse även då vi inte har någon som helst perception av sakens essens.

Dessutom, har du ingen som helst uppfattning eller insikt om ens din egen essens. Allt du vet om din egen essens är inget annat än en serie handlingar som sträcker ut sig från din essens.

Nu kan du enkelt dra slutsatsen att alla namn och alla benämningar som uppträder i kabbalas böcker verkligen är verkliga och faktiska, även om vi inte på något sätt har uppnått sakens materia. Det är så eftersom de som engagerar sig i det har den kompletta tillfredsställelsen med deras omfattande perception av dess ultimata helhet, det vill säga en ren perception av handlingar, utlöst och född av förbindelsen med det Övre Ljuset och de som uppfattar det.

Men, detta är helt tillräckligt, för detta är regeln: ”Allt som mäts och utvinns ur Hans Försyn för att realiseras i Skapelsens natur, är helt tillfredsställande”. På ett liknande sätt, kan man inte önska sig ett sjätte finger på sin hand, för de fem fingrarna är helt tillräckliga.

DE KROPPSLIGA TERMERNA OCH DE FYSISKA NAMNEN I DE KABBALISTISKA BÖCKERNA

Vilken resonabel person som helst förstår att vi när vi talar om andliga ting, och ännu mindre om Gudomligheten, inte har några ord eller bokstäver med vilka vi kan begrunda. Detta beror på att hela vår vokabulär endast består av kombinationer av våra sinnens och fantasiers bokstäver. Men, hur skulle dessa kunna vara till hjälp där det varken finns fantasi eller sinnen?

Även om vi tar det mest subtila ord som kan användas i sådana sammanhang, det vill säga ordet ”Övre Ljus”, eller till och med ”enkelt Ljus”, så kommer det fortfarande från vår fantasi och är lånat från solens ljus, eller ett stearinljus, eller ett ljus av tillfredsställelse man kan känna när man upplöst något stort tvivel. Men hur kan vi använda dessa i andliga sammanhang och på Gudomliga vis? De erbjuder betraktaren inget annat än falskhet och bedrägeri.

Det är speciellt så då man behöver finna något rationellt i dessa ord för att få hjälp i sedvanliga förhandlingar i undersökandet av visdomen. Här måste de visa använda rigoröst ackurata definitioner för betraktarens ögon.

Och skulle den vise misslyckas med ett endaste felaktigt ord, så är det säkert att han förvirrar och leder läsarna på avvägar. De kommer inte alls förstå vad han säger där, innan det, efter det, och allt som är knutet till det ordet, vilket är känt av alla som undersöker visdomens böcker.

Därför bör man fråga sig hur det är möjligt för kabbalister att använda falska ord för att förklara kopplingarna i denna visdom? Det är också känt att det inte finns någon definition genom ett falskt namn, för lögnen har inga ben och ingen ställning.

Sannerligen, här behöver du ha tidigare kunskap om “lagen om rot och gren”, genom vilken världarna relaterar till varandra.

LAGEN OM ROT OCH GREN GENOM VILKEN VÄRLDARNA ÄR RELATERADE TILL VARANDRA

Kabbalister har funnit att formen av de fyra världarna, kallade Atzilut, Bria, Yetzira, och Assiya, med början i den första, högsta världen, kallad Atzilut, och med slut i denna kroppsliga, greppbara värld, kallad Assiya, är exakt de samma i varje föremål och händelse. Detta betyder att allt som utfaller och inträffar i den första världen återfinns oförändrat i nästa värld, och under den likaså. Det är på samma sätt i alla världar som följer den, ner till denna greppbara värld.

Det finns ingen skillnad mellan dem, utan bara en annan grad, uppfattad i substansen av elementen av verkligheten i varje värld. Substansen av elementen i verkligheten i den första, högsta världen, är renare än i alla därunder. Och substansen av elementen i verkligheten i den andra världen är grövre än i den första världen, men renare än allt som är av en lägre grad.

Detta fortsätter på liknande sätt ner till denna värld framför oss, vars substans av verklighetens element är grövre och mörkare än i alla världar som föregår den. Men, formerna och elementen i verkligheten och alla dess tilldragelser kommer oförändrade och jämnlika i varje värld, både i kvantitet och kvalitet.

De jämförde det med hur det går till med en stämpel och dess avtryck: alla former i stämpeln är i minsta detalj och komplexitet perfekt överförda till det avtryckta objektet. Så är det med världarna, där varje lägre värld är ett avtryck från världen över den. Därav är alla former i den Övre världen noggrant kopierade, både i kvantitet och kvalitet, till den lägre världen.

Därför finns det inte ett enda element i verkligheten, eller någon företeelse av verkligheten i en lägre värld, vars likhet man inte kan hitta i värden över den, lika identiska som två droppar i en damm. Och de kallas ”rot och gren”. Det betyder att föremålet i den lägre världen anses vara en gren av dess mönster, hittat i den Högre världen, som är roten till det lägre elementet, eftersom det var här föremålet i den lägre världen blev avtryckt och kom till sitt varande.

Detta var våra visas avsikt när de sa, ”Du har inte ett grässtrå nedan som inte har ett öde och en vakt ovan som präglar det och säger till det, ’väx’!” (Omissions of The Zohar, s. 251a, Beresheet Rabba, kapitel 10). Det följer att roten, kallad ”öde”, tvingar det att växa och uppnå sitt attribut i kvantitet och kvalitet, som med stämpeln och avtrycket. Detta är lagen om rot och gren, som kan appliceras på varje detalj och händelse i verkligheten, i varje enstaka ord, i relation till världen Ovan den.

KABBALISTERNAS SPRÅK ÄR ETT GRENARNAS SPRÅK

Detta betyder att grenarna pekar på sina rötter, eftersom de är deras gjutform som nödvändigtvis existerar i den Övre världen. Detta beror på att det inte finns något i den lägre världens verklighet som inte stammar från dess överordnade värld. Som med stämpeln och avtrycket, roten i den Övre världen tvingar dess gren i den lägre att avslöja hela sin form och funktion, som våra visa sade, att ödet i världen Ovan, i relation till gräset i världen nedan, präglar det, tvingar det att fullfölja sitt växande. På grund av detta, definierar varje gren i denna värld väl sin gjutform, som finns i den Högre världen.

Härutav, har kabbalister hittat en bestämd och kommenterad vokabulär, tillräcklig för att skapa ett utmärkt talat språk. Det möjliggör för dem att konversera med varandra om sakerna i de andliga rötterna i den Övre världen genom att endast nämna den lägre, greppbara grenen i den här världen, som är väl definierad för våra kroppsliga sinnen.

Lyssnarna förstår den övre roten till vilken den kroppsliga grenen pekar eftersom den är relaterad till den, och är dess avtryck. På så vis, har alla varelser i den greppbara skapelsen och alla deras instanser blivit för dem likt väldefinierade ord och namn, som påvisar de högre andliga rötterna. Även då det inte kan finnas ett verbalt uttryck i deras andliga ställe, då det är utanför alla föreställningar, har de tilltjänat sig rätten att uttryckas genom uttryck av deras grenar, arrangerade framför våra sinnen här i den greppbara världen.

Det är naturen hos det språk som talas bland kabbalister, genom vilket de förmedlar sina andliga insikter från person till person och från generation till generation, både muntligt och i skrift. De förstår varandra helt, med precisa definitioner som det inte går att misslyckas med. Det är så, för varje gren har sin egen naturliga, unika definition, och denna absoluta definition indikerar sin rot i den Högre Världen.

Kom ihåg att detta grenarnas språk i kabbalans visdom är bättre ämnat till att förklara termerna i visdomen än alla våra vanliga språk. Det är känt från teorin om nominalism att språken har bringats i oordning i allmänhetens munnar. Med andra ord, på grund av utbrett användande av orden, har de blivit tömda på sitt rätta innehåll, vilket resulterat i stora svårigheter att förmedla precisa härledningar från en till en annan genom tal eller skrift.

Detta är inte fallet med kabbalas språk av grenar: det härstammar från namnen på skapelserna och deras tilldragelser, som finns framför våra ögon, och definieras av naturens oföränderliga lagar. Läsarna och lyssnarna kommer aldrig att missledas till missförståelser av orden som presenteras för dem, eftersom de naturliga definitionerna är ytterst orubbliga och inte kan överträdas.

FÖRMEDLANDET FRÅN EN VIS KABBALIST TILL EN FÖRSTÅENDE MOTTAGARE

Så skrev RAMBAM i sin introduktion till sin kommentar på Toran: ”Och jag bringar med sant åtagande till alla som granskar denna bok, att om alla ledtrådar som jag skriver i Torans hemligheter, hävdar jag bestämt att mina ord inte kommer att förstås av något förstånd eller intelligens, utom från en vis kabbalists mun till en förstående mottagares öra”. På detta sätt, skrev Rav Chaim Vital i sin introduktion till Livets Träd, och också, i de visas ord (Hagiga, 11): ”Man studerar inte kabbala på egen hand, om man inte är vis och förstår med sitt eget förstånd”.

Deras ord är grundligt förstådda när de säger att man måste ta emot från en vis kabbalist. Men varför nödvändigheten av att lärjungen först ska vara vis och förstå med sitt eget förstånd? Dessutom, om han inte är det, då bör han inte undervisas, även om han är den mest rättfärdige personen i världen. I förlängningen, om man redan är vis och förstår med sitt eget förstånd, vad har man då att lära från andra?

Från det tidigare sagda, kan deras ord förstås med stor enkelhet: vi ser att alla ord och yttranden våra läppar uttalar inte kan hjälpa oss att förmedla ens ett enda ord från andligheten, Gudomliga ting, ovan den imaginära tiden och rummet. Istället finns det ett speciellt språk för dessa ting, som är grenarnas språk, som pekar ut deras relation till de Övre rötterna.

Men detta språk, även om det är ytterst lämpligt för sin uppgift att dyka in i studierna av visdomen, mer så än andra språk, så är det bara det om lyssnaren själv är vis, det vill säga, känner och förstår sättet grenarna relaterar till rötterna på. Det är så på grund av att dessa relationer inte alls är tydliga vid betraktande nerifrån upp. Med andra ord är det omöjligt att hitta någon härledning eller likhet i de Övre rötterna genom att observera de lägre grenarna.

Raka motsatsen, det lägre studeras från det högre. Därmed måste man först uppnå de Övre rötterna, det sätt på vilket de är i andligheten, ovan varje föreställning, men med ren insikt. Och när man grundligt har uppnått de Övre rötterna med sitt eget medvetande, kan man undersöka de påtagliga grenarna i den här världen och veta hur varje gren står i samband med dess rot i den Övre världen, i alla dess ordningar, i kvantitet och kvalitet.

När man vet och grundligt begriper allt detta, finns det ett gemensamt språk mellan en själv och ens lärare, nämligen grenarnas språk. Genom att använda det, kan den kabbalistiske vise förmedla studierna i visdomen, genomförda i de Övre, andliga världarna, både de han fått från sina lärare, så väl som hans egen utökning av visdomen, som han själv upptäckt. Detta för att de nu har ett gemensamt språk och de förstår varandra.

Men när en lärjunge inte är vis och inte själv begriper språket, det vill säga hur grenarna pekar på sina rötter, kan läraren naturligtvis inte förmedla ens ett enda ord av denna andliga visdom, ännu mindre överlägga med honom i undersökningen av visdomen. Det är så för att de inte har något gemensamt språk som de kan använda, och de blir som stumma. Därmed är det nödvändigt att den kabbalistiska visdomen inte lärs ut om man inte är vis och förstår med sitt eget medvetande.

Vi måste vidare ställa frågan: Hur har då lärjungen vuxit sig så vis, och känner till relationerna mellan grenar och rötter genom att spåra de Övre rötterna? Svaret är att ens ansträngningar här är förgäves; det är Skaparens hjälp vi behöver! Han fyller de som fångar Hans ömhet med visdom, förståelse, och kunskap att erhålla sublima insikter. Här är det omöjligt att få hjälp av något kött och blod!

Det är sannerligen så att när Han har blivit förtjust i en, och har begåvat en med den sublima insikten, då är man redo att komma och ta emot den kabbalistiska visdomens väldighet från en vis kabbalist, för först nu har de ett gemensamt språk.

BENÄMNINGAR FRÄMMANDE FÖR DEN MÄNSKLIGA ANDEN

Med allt det som sagts ovan, kommer du att förstå varför vi ibland hittar benämningar och termer som är tämligen främmande för den mänskliga anden i kabbalistiska böcker. De är rikligt förekommande i kabbalans grundläggande böcker, som är Zohar, Tikkunim, och Aris böcker. Det är verkligen förundrande varför dessa visa använde så låga benämningar för att uttrycka så upphöjda, heliga begrepp.

Men du kommer till fullo att förstå det när du har erhållit de ovan nämnda begreppsbilderna. Detta på grund av att det nu är tydligt att inget språk i världen kan användas för att förklara visdomen, förutom ett som är avsett för just detta ändamål, nämligen grenspråket, som påvisar sambandet med deras Övre rötter.

Därmed bör, naturligtvis, ingen gren eller instans av en gren försummas för dess underlägsna grad, eller inte användas för att uttrycka det önskade begreppet i förbindelserna i visdomen, då det inte finns någon annan gren i vår värld som kan ta dess plats.

På samma sätt som inga två hår suger från samma hårsäck, har vi inte två grenar som står i samband med en enda rot. Därmed förlorar vi, genom att lämna en incident oanvänd, det andliga begrepp som står i överensstämmelse med det i den Övre världen, då vi inte har ett enda ord vi kan yttra i dess plats och peka på den roten. Dessutom, en sådan incident skulle skada hela visdomen i all dess vidsträckthet, eftersom det nu finns en saknad länk i visdomens kedja som är kopplad till det begreppet.

Detta stympar hela visdomen, för det finns ingen annan visdom i världen där saker är så sammansmälta och sammanflätade genom orsak och verkan, primära och indirekta, som i den kabbalistiska visdomen, kopplade huvud till tå precis som i en lång kedja. Därför, vid en tillfällig förlust av blott en liten detalj, mörknar hela visdomen framför våra ögon, för alla dess ämnen är mycket starkt knutna till varandra, och smälter bokstavligen samman till en.

Nu kommer du inte att undra över det sporadiska användandet av främmande benämningar. De har ingen fri vilja med benämningarna, att ersätta en dålig med en bra, eller en bra med en dålig. De måste alltid använda den rot eller den incident som precis pekar på dess Övre rot i hela dess nödvändiga mått. Dessutom måste ämnena förklaras på så vis att en korrekt definition förses för deras medobservatörers ögon.