1) Det står skrivet i slutet av Mishnah (Okatzin), “Skaparen hittade inget kärl att hålla Israels välsignelse förutom fred, som det står skrivet 'Herren ska ge styrka till sitt folk; Herren kommer att välsigna sitt folk med fred.’”

Det finns mycket att lära här: För det första, hur bevisade de att det inte finns någonting bättre för Israel än fred? För det andra påstår texten explicit att fred är själva välsignelsen, som det står skrivet, ”givande i styrka och välsignande i fred”. Enligt dem borde det ha stått ”givande i fred”. För det tredje, varför skrevs detta stycke vid slutet av Mishna? Vi måste även förstå innebörden av orden ”fred” och ”styrka”, samt vad de betyder.

För att tolka denna artikel i dess sanna mening, måste vi gå en lång väg, för sägarnas hjärtan är för djupa för att genomsökas. Detta innebär att alla ämnen i Torah och mitzvot bär på uppenbarat och fördolt, som det står skrivet, ”Ett passande ord är som äpplen av guld i en omgivning av silver”.

Sannerligen är Halachot [det kollektiva namnet för Torah och mitzvot] som vingraalar. När man ger som vän en gåva, en vingraal, är både insidan och utsidan viktig. Detta på grund av att graalen har sitt eget värde, så även vinet inuti den.

Legenderna, emellertid, är som äpplen. Deras inre äts upp och deras yttre kastas bort, då det yttre är fullständigt värdelöst. Man finner att hela värdet och vikten enbart finns på insidan, i det inre.

Så är det med legender; den skenbara ytligheten känns meningslös och värdelös. Men det inre innehållet i orden är byggt enbart på basis av sanningens visdom, som är given ett fåtal dygdiga.

Vem skulle våga extrahera det ur massornas hjärta och granska deras sätt, när deras insikt är ofullständig både vad gäller Torah, som kallas pshat (bokstavlig) och drush (tolkning)? Enligt deras åsikt, börjar ordningen av Torans fyra delar (PARDESS) med pshat, sedan drush, därefter remez (insinuerad), och till slut förstår man sod (hemlighet).

Men det står skrivet i Vilna Gaons bönbok att insikten börjar med sod. Efter att ha uppnått delen sod av Torah är det möjligt att uppnå delen drush, därefter delen remez. När man får fullständig kunskap av dessa tre delar av Toran, belönas man med insikten om delen pshat av Torah.

Det står skrivet i Masechet Taanit: “Om man belönas, blir det som ett livselixir för en; om man inte belönas, blir det som ett dödselixir för en”. En stor merit krävs för att förstå texternas pshat, eftersom vi först måste uppnå de tre inre delarna av Toran som pshat kläder, och pshat kommer inte att tolkas. Om man inte har belönats med den, behöver man stor barmhärtighet, så att det inte ska bli ett dödselixir för en.

Det är motsatsen till de försumligas argument om att uppnå det inre, som säger till sig själva: “Vi nöjer oss med att uppnå pshat. Om vi uppnår det, kommer vi att vara nöjda.” Deras ord kan jämföras med den som vill kliva upp på det fjärde steget utan att först kliva på de första tre stegen.

2) Men i enlighet med det måste vi förstå det stora döljande som tillämpas i Torans inre, som det sägs i Masechet Hagiga, man studerar inte Maase Bereshit i par, och inte Merkava ensam. Det är även så att alla böcker som står till vårt förfogande i detta ämne är slutna och avspärrade för massornas ögon. Bara ett fåtal som är kallade av Skaparen förstår dem, då de redan förstår rötterna själva och i mottagande från mun till mun.

Det är verkligen förvånande hur visdomens och intelligensens vägar förnekas folket, för vilka det är livet och deras dagars längd. Det tycks vara en kriminell handling, då våra visa sade om dylikt i Midrash Rabba, Bereshit, om Ahaz, att han kallades Ahaz (bokstavligt översatt som “hållen” eller “gripen”) för han hade gripit synagogor och studiegrupper, och detta var hans stora ogärning.

Det är även en naturlag att man är återhållsam vad det gäller att fördela sitt kapital och sin egendom till andra. Men finns det någon som är återhållsam vad gäller att fördela sin visdom och intelligens till andra? Raka motsatsen, mer än kalven vill äta, vill kon mata.

Vi finner verkligen sådana mysterier i visdomen även bland tidigare generationers sekulära visa. I rav Butrils introduktion till sin kommentar av Skapelseboken, finns en text som tillskrivs Platon som varnar sina lärjungar på detta vis: ”Förmedla inte visdomen till den som inte uppskattar den”.

Även Aristoteles varnade så “Förmedla inte visdomen till de ovärdiga, för att den inte skall rånas”. Han (rav Butril) tolkar att om en vis lär ut visdomen till de ovärdiga, rånar de visdomen och förstör den.

De sekulära visa i vår tid gör inte så. Tvärtom anstränger de sig för att expandera sin visdoms portar till hela allmänheten utan några gränser och villkor. Till synes håller de strängt inte med de första visa, som öppnade portatna till sin visdom för en handful dygdiga få, som de funnit värdiga, medan de lämnade resten av folket till att treva vid väggarna.

3) Låt mig förklara detta. Vi urskiljer fyra uppdelningar i den talande rasen, som är arrangerade i grader den ena ovan den andra. Dessa är massorna, de starka, de rika, och de visa. De överensstämmer med de fyra graderna i hela verkligheten, som kallas ”stilla”, ”vegetativ”, ”animalisk”, och ”talande”.

Ur det stilla kan man få fram de tre egenskaperna vegetativ, animalisk och talande, och vi urskiljer tre värden i kraftens kvantitet, från det nyttiga och skadliga i dem.

Den minsta kraften av dem är den vegetativa. Floran verkar genom att dra till sig det som är nyttigt för den och avfärda det skadliga, till stor del på samma sätt som människor och djur gör. Det finns däremot ingen individuell känsla i den, utan en kollektiv kraft, som är gemensam för alla sorters plantor i världen, vilket påverkar denna operation i dem.

Ovan dem finns det animaliska. Varje varelse känner sig själv, angående att dra till sig det som är nyttigt och att avfärda det skadliga. Det följer att ett djur är lika mycket värt som alla växter i världen. Så är det på grund av att den kraft som skiljer det nyttiga från det skadliga i hela det vegetativa återfinns i en varelse i det animaliska, som är separerad till sin egen auktoritet.

Denna kännande kraft i det animaliska är mycket begränsad i tid och rum, eftersom känslan inte verkar ens på det minsta avstånd utanför dess kropp. Inte heller känner det någonting utanför sin egen tid, det vill säga i det förflutna eller i framtiden, utan enbart i det nuvarande ögonblicket.

Ovan dem finns den talande, som består av en emotionell kraft och en intellektuell kraft tillsammans. Därför är dess kraft obegränsad av tid och rum i att dra till sig det som är bra för den och att avfärda det skadliga, likt det animaliska.

Så är det på grund av att dess vetenskap, som är en andlig sak, är obegränsad av tid och rum. Man kan lära andra oavsett var de är i verkligheten, i det förflutna och i framtiden alltgenom generationerna.

Det följer att värdet av en person från den talande nivån är lika med värdet av alla krafter i det vegetativa och det animaliska i hela verkligheten vid den tiden, och i alla tidigare generationer. Så är det på grund av att dess kraft omsluter dem och innefattar dem inom sitt eget jag, tillsammans med alla deras krafter.

Detta gäller även de fyra kategorierna i mänskligheten, nämligen massorna, de starka, de rika, och de visa. Säkerligen kommer de alla från massorna, som är den första graden, som det står skrivet, ”alla är av jord komna”.

Det är visst att jordens hela förtjänst och själva dess existensberättigande är i enlighet med förtjänsten hos de tre dygder den frambringar; vegetativ, animalisk och talande. Det är även så att massornas förtjänst överensstämmer med de egenskaper de frambringar ur sig. Därmed ansluter även de sig i formen av ett människoansikte.

Därför har Skaparen inpräntat tre böjelser i massorna, som kallas “avundsjuka”, “lust”, och “ära”. Tack vare dem utvecklas massorna grad för grad för att frambringa en hel människas ansikte.

Böjelsen efter lust frambringar de rika. De utvalda bland dem har ett starkt begär, och även lust. De excellerar i att förvärva rikedom, som är den första graden i massornas utveckling. Likt den vegetativa graden i den allmänna verkligheten, styrs de av en främmande kraft som avlänkar dem till sin böjelse, så som lust är en främmande kraft i den mänskliga rasen, som lånats från den djuriska nivån.

Böjelsen för ära frambringar de kända hjältarna bland dem. De styr synagogorna, byn, etc. De med starkast vilja bland dem, som även har en böjelse för ära, excellerar i att erhålla herravälde. Dessa är den andra graden i massornas utveckling, likt den animaliska graden i verkligheten generellt, vars operativa kraft är närvarande i deras egen essens, så som vi sagt ovan. Detta på grund av att böjelsen för ära är unik för det mänskliga släktet, och tillsammans med den, längtan efter att styra.

Böjelsen för avundsjuka frambringar de visa från dem, så som våra visa sade, “författarens avundsjuka ökar visdomen”. De med stark vilja och en böjelse för avundsjuka excellerar i att uppnå visdom och kunskap. Det är som den talande graden i hela verkligheten, i vilken den verkande kraften inte är begränsad av tid och rum, utan är kollektiv och omsluter varje föremål i världen, i alla tider.

Det är även avundsjukans elds natur att vara allmän, omslutande alla tider och hela verkligheten. Så är det på grund av att detta är avundsjukans sätt: om man inte hade sett objektet i vännens ägo, hade inte heller begäret efter det alls vaknat.

Man finner att känslan av saknad inte är efter det man inte har, utan efter det vännen har, som är hela Adams och Evas avkomma alltgenom generationerna. Därmed är denna kraft obegränsad, och därför passande för sin sublima och upphöjda roll.

Men de som förblir utan någon förtjänst gör det på grund av att de inte her ett starkt begär. Alltså verkar alla de tre ovan nämnda böjelserna i dem tillsammans, blandat. Ibland är de lustfyllda, ibland avundsjuka, och ibland längtar de efter ära. Deras begär går i bitar, och de är som barn, som vill ha allt de ser, och inte kan uppnå någonting. Därmed är deras värde likt det halm och kli som kvarstår efter mjölet.

Det är känt att den nyttiga kraften och den skadliga kraften går hand i hand. Med andra ord, så mycket som någonting kan göra nytta, så mycket kan det även skada. Därmed, eftersom en persons kraft är större än alla bestar och djur genom alla tider, överstiger även ens skadliga kraft dem.

Följaktligen, så länge man inte förtjänar sin grad på ett sådant vis att man enbart använder sina krafter för att göra gott, behöver man en noggrann övervakning så att man inte kommer att erhålla stora mått av den mänskliga nivån, som är visdom och vetenskap.

Av denna anledning dolde de första visa visdomen från massorna ur fruktan för att ta oanständiga lärjungar som skulle använda visdomens kraft för att skada. Dessa skulle ta sönder och förstöra hela befolkningen med sin lust och bestialiska vildhet, genom att använda människans krafter.

När generationerna hade blivit mindre och deras visa själva hade börjat längta efter båda borden, det vill säga ett gott liv även för deras materiella sida, drogs deras åsikter närmare massorna. De handlade med dem och sålde visdomen som prostituerade, för en hunds kostnad.

Sedan dess har den förstärkta mur som de första reste förstörts och massorna har plundrat den. Vildarna har fyllt sina händer med mäns kraft, fångat visdomen och rivit isär den. Hälften ärvdes av äktenskapsbrytare och hälften av mördare, och de har förlagt den i evig skam till denna dag.

4) Ur det kan man härleda om sanningens visdom, som inom sig innehåller alla sekulära läror som dess sju små jungfrur, att den är hela mänskligheten och syftet för vilket alla världar skapats, som det står skrivet ”Om mitt förbund ej är med dag och natt, om jag inte har utsett fast ordning för himmel och jord”.

Därmed har våra visa konstaterat (Avot 4, Mishnah 7), “Den som använder Kronan passerar”. Detta på grund av att de har förbjudit oss från att använda den för någon form av världslig njutning.

Det är det här som har upprätthållit oss till nu, för att upprätthålla arméerna och murarna runt sanningens visdom, så att ingen främling ska bryta sig in och ta den i sina kärl och sälja den på marknaden, som med de sekulära visa. Så här var det på grund av att alla som gått in redan blivit testade av sju prövningar, tills det var säkert bortom all oro och misstanke.

Efter dessa ord och denna sanning, finner vi vad som verkar vara en stor motsättning, från den ena ytterligheten till den andra, i våra visas ord. Det står skrivet i Zohar att denna visdom vid Messias tid kommer att uppenbaras även för de unga. Men enligt det ovan lärde vi oss att hela generationen i Messias dagar kommer att vara på den högsta nivån. Vi kommer inte att behöva någon vakt alls, och visdomens fontäner kommer att vara öppna och vattna hela nationen.

Men i Masechet Sutah, 49, och Sanhedrin 97a, sade de “Oförskämdhet kommer att vara förhärskande vid Messias tid, författarnas visdom kommer att förirras, och rättfärdiga kommer att kastas åt sidan”. Den tolkar att det inte finns någon generation som är så ond som den. Hur kan vi då förena de två uttalandena, ty båda är förvisso den levande Gudens ord.

Saken är den att denna noggranna bevakning och detta låsande av dörrarna till visdomens hall skett ur fruktan för människor, i vilka andan av författarnas avund är blandad med kraften hos lust och ära. Deras avund är inte begränsad till att enbart vilja ha visdom och kunskap.

Alltså är båda texterna korrekta, och den ena kommer och lär om den andra. Generationens ansikte är som en hunds ansikte, det vill säga att de skäller som hundar Hav, Hav, rättfärdiga kastas åt sidan och författarnas visdom har försvunnit i dem.

Det följer att det är tillåtet att öppna visdomens portar och ta bort den omsorgsfulla bevakningen, eftersom den är naturligt skyddad från stöld och exploatering. Det finns ingen fruktan längre, för om fräcka lärjungar skulle ta den och sälja den på marknaden till den materialistiska pöbeln, skulle de inte finna några köpare för detta gods, då det är frånstötande i deras ögon.

Och då de inte kan hysa någon förhoppning om att erhålla lust och ära genom den, har den blivit trygg och vaktad av sig själv. Ingen främling kommer att närma sig den, förutom de som älskar visdom och de som vistas i den. Följaktligen bör all granskning av de som kommer in tas bort, tills även de mycket unga kommer att kunna uppnå den.

Nu kan vi förstå deras ord (Sanhedrin 98a): “Davids son kommer att komma i en generation som är antingen fullständigt värdig eller fullständigt ovärdig.” Detta är mycket förbryllande. Det tycks vara så att så länge det finns ett fåtal rättfärdiga i en generation, fördröjer de frälsningen. När de rättfärdiga förgås från landet kan Messias komma. Jag undrar.

Vi bör verkligen förstå att detta med frälsning och Messias återkomst, vilket vi hoppas kommer ske snart i vår tid, amen, är höjden av insikt och kunskap, som det står skrivet “de skall inte längre behöva undervisa varandra och säga 'lär känna Herren'; för de kommer alla att känna mig, från den största av dem till den minsta av dem.” Och med medvetandets fulländning, fulländas även kropparna, som det står skrivet, (Jesaja 65), “de yngsta skola dö hundra år gamla.”

När Israels barn kompletteras med den fullständiga kunskapen, kommer intelligensens och kunskapens fontäner att flöda bortom Israels gränser och vattna alla världens nationer, som det står skrivet, (Jesaja 11), “för jorden kommer att vara full av kunskap om Herren”, och som det står skrivet, ”och skola komma till Herren och Hans godhet”.

Spridandet av denna kunskap är detsamma som expansionen av kungen Messias till alla nationer. Men det motsatta gäller den råa materiella pöbeln. Eftersom deras föreställning är kopplad till knytnävens fullständiga kraft, är utbredandet av Israels kungadöme över hela världen inetsat i deras föreställning enbart som en sorts herravälde av kroppar över kroppar, för att ta ut sin avgift av hela världen med stor stolthet, och vara arroganta mot alla världens folk.

Och vad kan jag göra för dem om våra visa redan avfärdat dem och deras likar från Herrens församling, när de sade “Alla som är stolta, om dem säger Skaparen, 'han och jag kan inte vistas i samma boning’”.

Omvänt begår vissa misstaget att fastställa att så som kroppen måste existera före själen och den fullständiga perceptionen, föregår perfektionen av kroppen och dess behov uppnåendet av själen och den fullständiga perceptionen. Därmed förnekas en svag kropp fullständig perception.

Detta är ett gravt misstag, värre än döden, då en perfekt kropp är helt otänkbar före en fullständig perception har uppnåtts. Så är det på grund av att den i sig själv är en punkterad påse, ett trasigt kärl. Den kan inte innehålla någonting nyttigt, varken för sig själv eller för andra, förutom med uppnåendet av fullständig kunskap.

Då stiger även kroppen till sin fulländning med den, bokstavligen hand i hand. Denna regel gäller både individer och helheten.

5) Nu kommer du att förstå det som står skrivet i Zohar: “Med detta verk kommer Israels barn frälsas från exilen.” Även på många andra platser står det att det enbart är genom utbredandet av den kabbalistiska visdomen bland massorna som vi kommer att uppnå fullständig frälsning.

De sade även, ”Ljuset i den omformar en”. De var avsiktligt noga med det, för att visa oss att enbart i Ljuset inneslutet i den, “likt äpplen av guld i en omgivning av silver”, ligger botemedlet som reformerar en. Varken individen eller nationen kommer fullborda syftet för vilket de skapades, förutom genom att uppnå Torans inre och dess hemligheter.

Även om vi hoppas på fullständigt uppnående vid Messias ankomst, står det skrivet “kommer ge visdom till de visa”. Det sägs även, “Jag har lagt visdom i hjärtat på varje vis.”

Alltså är det den stora utbredningen av sanningens visdom bland massorna inom nationen vi först behöver, så att vi förtjänar att ta emot nyttan av vår Messias. Följaktligen är utbredandet av visdomen och vår Messias ankomst ömsesidigt beroende.

Därför måste vi etablera studiegrupper och författa böcker för att påskynda distributionen av visdomen över hela nationen. Detta var tidigare inte fallet, av rädsla att ovärdiga lärjungar skulle ansluta sig, som vi gått igenom ovan. Detta blev den primära orsaken till förlängningen av exilen för våra många synder, ända till idag.

Våra visa sade, ”Messias, Davids son, kommer först i en generation som är helt värdig …” det vill säga när var och en avstår från att söka ära och lust. Då kommer det att bli möjligt att grunda många studiegrupper, för att förbereda dem på Messias, Davids sons, ankomst. “…[E]ller i en generation som är helt ovärdig”, det vill säga i en sådan generation där “generationens ansikte är som en hunds ansikte, och rättfärdiga kommer kastas åt sidan, och författarnas visdom kommer att gå förlorad i dem”. Vid en sådan tid kommer det vara möjligt att ta bort den omsorgsfulla bevakningen, och alla som förblir i Jakobs hus med sina hjärtan slående för att uppnå visdomen och syftet, “Heliga” kommer att vara deras namn, och de skola komma och studera.

Så är det på grund av att det inte längre kommer att finnas någon fruktan för fall då någon inte skulle kunna upprätthålla sin förtjänst och sälja visdomen på marknaden, då ingen i massan skulle köpa den. Visdomen kommer att vara så motbjudande i deras ögon att varken ära eller lust kommer att kunna fås i utbyte mot den.

Därmed får alla som vill komma in. Många kommer att ströva omkring, och kunskapen kommer att öka bland de värdiga av dem. Och därigenom kommer vi snart belönas med Messias ankomst, och våra själars frälsning snart i våra dagar, amen.

Med dessa ord friskriver jag mig från ett betydande klagomål, att jag mer än alla mina föregångare har dristats blotta de vanligtvis täckta rudimenten för visdomen i min bok, vilket hittills varit oupptäckt. Detta syftar på essensen av de tio sfirot och allt som angår dem, yashar och Chozer, pnimi och makif, innebörden av Hakaa och innebörden av Hizdakchut.

Författarna som föregick mig spred med mening ut orden här och där, i subtila antydningar, så att ens hand skulle misslyckas med att samla ihop dem. Jag, genom Hans ljus, vilket framträtt på mig, och med hjälp av mina lärare, har samlat dem och uppenbarat det tydligt nog i sin andliga form, ovan tid och rum.

De kunde ha kommit till mig med ett starkt argument: Om här inte finns några tillägg till mina lärare, då skulle Ari och Rav Chaim Vital själva, och de genuina författarna, kommentörerna av deras ord, ha uppenbarat och förklarat ämnet lika öppet som jag. Och om du vill säga att det var uppenbarat för dem, vem är då denna författare, för vilken det sannerligen är ett stort privilegium att vara jord och aska under deras fötter, som säger att den lott Skaparen gett honom är förmer än deras lott?

Men jag har, som du kommer se i referenserna, varken lagt till till mina lärare eller hittat på i kompositionen. Alla mina ord är redan skrivna i De åtta portarna, Livets träd, och i Mavo Shearim (Portarnas ingång) av Ari. Jag har inte lagt till ett enda ord till dem; men deras mål var att dölja ämnet; därför spred de dem ett här och ett annat där.

Det var så på grund av att deras generation ännu inte var helt ovärdig och behövde stor omsorg. Vad gäller oss däremot, är våra visas ord, på grund av våra många synder, redan sanna. De hade sagt om Messias tid till att börja med, för i en sådan generation behöver man inte längre vara rädd för att uppenbara visdomen, som vi har utvecklat ovan; följaktligen är mina ord öppna och i sin ordning.

6) Och nu hör söner mig: “Visdomen skriker högt på gatorna, hon yttrar sin röst”, “Den som är på Herrens sida, låt honom komma till mig”, “För det är ingen fåfänglig sak för dig, för det är ditt liv och ditt livs dagar”.

“Du skapades inte för att följa kornets och potatisens handling, du och dina åsnor i en ränna.” Och så som åsnans syfte inte är att tjäna alla sina samtida åsnor, är människans syfte inte att tjäna alla samtida människors kroppar, de som är samtida med ens fysiska kropp. Snarare är åsnans syfte att tjäna och vara till nytta för människan, som är över den, och människans syfte är att tjäna Skaparen och komplettera Honom.

Som Ben Zuma sade, “Alla skapades de enbart för att tjäna mig, och jag för att tjäna min Skapare”. Han säger, “Herren har gjort alla saker för Sitt eget syfte”, eftersom Skaparen längtar efter och åtrår vår perfektion.

Det står i Bereshit Rabba, parasha 8, att änglarna sade till Honom: “‘Vad är människan, att du bryr dig om honom, och människans son, att Du tänker på honom? Varför behöver du detta bekymmer?’ Skaparen sade till dem: ‘Därför, varför får och oxar?’” Vad liknar det? En kung som hade ett slott fyllt med överflöd, men inga gäster. Vilken glädje har kungen av sitt överflöd? De sade omedelbart till Honom: “O Herre, vår Herre, hur härligt är ditt namn över hela jorden! Gör det Du finner gott”.

Det verkar som att vi bör betvivla den allegorin, för var står det fulla slottet? I vår tid skulle vi verkligen fylla det till bredden med gäster.

Orden är sannerligen uppriktiga, eftersom vi ser att änglarna inte klagade på några av de varelser som skapades under skapelsens sex dagar, förutom på människan. Detta på grund av att hon skapades i Guds avbild och består av både övre och nedre.

När änglarna såg det, blev de skrämda och förvirrade. Hur skulle den rena, andliga själen stiga ner från sin sublima grad, och komma ner och vistas i samma boning som denna smutsiga, djuriska kropp? Med andra ord undrade de, “Varför behöver du detta bekymmer?”.

Svaret som kom till dem är att det redan finns ett slott som är fyllt av överflöd, men tomt på gäster. För att fylla det med gäster, behöver vi denna människas existens, som består av Övre och nedre tillsammans. Därför måste denna rena själ kläda i denna smutsiga kropps form. De förstod det omedelbart och sade, “Gör det Du finner gott”.

Man bör känna till att detta slott, fyllt av överflöd, syftar på all njutning och allt det goda för vilket Han skapade varelserna, som de sade, “Den Godas sätt är att göra gott”. Alltså skapade Han världarna för att fröjda Sina skapelser.

Och då det i Honom inte finns något förflutet eller någon framtid, måste vi inse att så snart Han tänkt skapa varelserna och fröjda dem, manifesterades de omedelbart framför Honom, de och all deras tillfredsställelse av fröjd och njutning, så som Han avsett dem.

Det står skrivet i boken, Cheftzi Bah (Min fröjd är i henne), av Ari, att alla världar, Övre och nedre, finns inneslutna i ein sof (oändligheten), redan före tzimtzum (begränsningen) genom Han är En och Hans Namn Ett.

Händelsen med tzimtzum, som är roten till världarna ABYA, begränsade till den här världen, skedde på grund av att själarnas rötter själva längtar efter att efterlikna sin form med Utstrålaren. Detta är innebörden av dvekut (vidhäftelse), då separation och dvekut i någonting andligt enbart är möjlig i termer av likhet i form eller olikhet i form.

Eftersom Han ville fröjda dem, inpräntades viljan att ta emot njutning nödvändigvis i mottagarna. Därmed förändrades deras form från Hans, eftersom denna form inte alls är närvarande i Utstrålaren, för från vem skulle Han ta emot?

Tzimtzum och gvul (gränsen) skapades för detta syfte, tills denna värld framträdde som en själens klädnad i en materiell kropp. När man ägnar sig åt Torah och arbete för att bringa belåtenhet till sin Skapare, återförenas formen av mottagande med för att ge.

Detta är innebörden av texten, “och att häfta fast vid Honom”, eftersom man då gör sin form lik sin Skapares, så som vi sagt, att formlikhet är dvekut i andligheten. När dvekut fulländas i alla själens delar kommer världarna att återvända till tillståndet ein sof, som före tzimtzum.

“I sitt land kommer de att ärva dubbelt.” Det är på grund av att de då återigen kommer att kunna ta emot all den njutning och fröjd som förberetts för dem i världen ein sof. Dessutom är de nu förberedda på riktig dvekut utan någon olikhet i form, eftersom deras mottagande inte längre sker för dem själva, utan för att bringa belåtenhet till sin Skapare. Man finner att de har nått formlikhet med Skaparen.

7) Nu kan vi förstå deras ord, att Gudomligheten i de lägre är ett högt behov. Detta är ett ytterst förbryllande påstående, även om det går ihop med den ovanstående studien.

De har jämfört saken med en kung som har ett med överflöd fyllt slott, men inga gäster. Det är säkert att han sitter och väntar på gäster, annars skulle hela hans förberedelse vara i onödan.

Det är likt en stor kung som fick en son när han redan var gammal, och han var mycket fäst vid honom. Från den dag han föddes tänkte han gott om honom, samlade alla böcker och de mest lärda personerna i landet, och byggde skolor för honom.

Han samlade de finaste arkitekterna i landet och byggde palats för njutning åt honom, samlade alla musiker och sångare och byggde koncerthallar åt honom. Han tillkallade de bästa kockarna och bagarna i landet och serverade honom alla delikatesser i världen, och så vidare.

Men pojken växte upp till att bli en dåre utan någon önskan efter kunskap. Han var även blind och kunde varken se eller känna byggnadernas skönhet; och han var döv och kunde inte höra sångarna. Sorgligt nog var han diabetiker och fick bara äta grovt bröd, som väckte förakt och vrede.

Nu kan vi förstå deras ord om versen, “Jag, Herren, kommer att påskynda det i sinom tid.” Sanhedrin (98) tolkade, “Inte belönad – i sinom tid; belönad – Jag kommer att påskynda det.”

Därmed finns det två sätt att uppnå det ovan nämnda målet: genom sin egen uppmärksamhet, som kallas ”botgöringens väg”. Om någon belönas med det, kommer “Jag kommer att påskynda det” att appliceras på personen. Detta innebär att det inte finns någon satt tid för det, men när de belönas slutar, såklart, korrigeringen.

Om de inte belönas med uppmärksamheten, finns ett annat sätt, som kallas “lidandets väg”. Som Sanhedrin sade (97), “Jag sätter över dem en kung såsom Haman, och de kommer att botgöra mot sin vilja”, det vill säga i sinom tid, för däri finns en bestämt tid.

Därigenom ville de visa oss att Hans sätt inte är våra sätt. Av denna anledning kommer det som hände kungen av kött och blod, som ansträngde sig så för att förbereda de underbara sakerna för sin älskade son, och som slutligen plågades så på varje vis, då all hans möda var i onödan, och bringade förakt och vrede, inte att hända Honom.

Istället är alla Skaparens handlingar garanterade och sanna, och det finns inga misstag i Honom. Detta är vad våra visa sade, “Inte belönad – i sinom tid”. Det viljan inte gör, gör tiden, som det står skrivet, “Kan du frambringa blixtar, så att de må gå och säga dig: ’Här är vi’?”.

Det finns en lidandets väg som kan rena varje defekt och materialism tills man inser hur man höjer sitt huvud ut ur den bestialiska krubban, för att sväva och klättra upp för stegen till glädjens och människans framgång, så man kommer att häfta fast vid sin rot och fullgöra syftet.

8) Kom därför och se hur tacksamma vi bör vara för våra lärare, som delger oss deras heliga Ljus och tillägnar sina själar till att göra gott för våra själar. De står mittemellan vägen av svårt lidande och botgöringens väg. De räddar oss från den undre världen, vilken är svårare än döden, och vänjer oss vid att nå de himmelska njutningarna, den sublima mjukheten och njutningen som är vår del, redo och väntande på oss från den allra första början, så som vi sagt ovan. Var och en av dem verkar i sin generation, i enlighet med kraften i Ljuset av hans Torah och helighet.

Våra visa har redan sagt, “Det finns ingen generation utan sådana som Abraham, Isak och Jakob”. Faktiskt ansträngde sig den Gudomliga människan, vår rav Isaac Luria, för att förse oss med det fullaste måttet. Han gjorde fantastiskt mycket mer än sina föregångare, och om jag hade en tunga som prisade, skulle jag prisa den dag när hans visdom framträdde nästan som dagen då Toran gavs till Israel.

Det finns inte tillräckligt med ord för att mäta hans heliga arbete för vår nytta. Insiktens portar var lyckta och igenbommade, och han kom och öppnade dem för oss. Därmed behöver alla som vill komma in i kungens palats enbart renhet och helighet, och att gå och bada och raka sitt hår och bära rena kläder, för att korrekt stå inför den sublima Kungligheten.

Vi finner en 38-åring som med sin visdom underkastade sig alla sina föregångare inklusive Geniet och genom alla tider. Alla landets äldre, de gallanta herdarna, vänner och lärjungar till den Gudomlige vise, Ramak, stod framför honom som lärjungar inför Rav.

De visa i alla generationer efter hans har följt honom till denna dag, och utan undantag har alla övergett alla de böcker och kompositioner som föregick honom, Ramaks kabbala, den förstes kabbala, och Geniets kabbala, välsignat vare minnet av dem alla. De har vigt sina andliga liv helt och hållet till hans Heliga Visdom. Naturligtvis är det inte utan förtjänster han belönats med en fullständig seger, så som denna till åren unga fadern till visdom har.

Men ack, djävulens arbete lyckades, och hindren placerades ut längs med vägen för expansionen av hans visdom till en helig nation, och enbart ett fåtal har börjat erövra den.

Detta skedde främst för att orden skrevs enligt rykten, så som han hade tolkat visdomen dag för dag inför sina lärjungar, som redan var äldre och med stor kunnighet i Zohar och Tikkunim (Korrigeringarna). I de flesta fall arrangerades hans heliga ord i enlighet med den djupsinniga fråga som de ställde honom, var och en enligt eget intresse.

Därför förmedlade han inte visdomen i en passande följd, som med de kompositioner som föregick honom. Vi finner i texterna att Ari själv hade önskat bringa ordning till ärendena. Angående det, se början av det Rashbi säger i tolkningen av Idra Zuta, i en kort introduktion av Rav Chaim Vital.

Hans lära hade också ett kort tidsspann, då hela hans studiegrupp varade 17 månader, som det står i Reinkarnationernas port, port 8, s. 49, då han anlände till Safed från Egypten strax före Pesach [en judisk påskhögtid] år 1571, och vid den tiden var Rav Chaim Vital 29 år gammal. Och i juli 1572, på sabbatsafton, parashat Matot-Masaey¹, början av månaden av, blev han sjuk, och på tisdagen den femte av, veckan därefter, dog han.

Det står även skrivet i Reinkarnationernas port, port 8, s. 71a, att han vid sin bortgång beordrade Rav Chaim Vital att inte lära ut visdomen till andra, och enbart tillät honom att studera sjäv och i hemlighet. Resten av vännerna förbjöds att ägna sig åt det helt och hållet, för han sade att de inte förstod visdomen på rätt sätt.

Detta är anledningen till att Rav Chaim Vital inte alls arrangerade texterna och lämnade dem oorganiserade. Naturligtvis förklarade han inte kopplingarna mellan de olika ämnena, så att det inte skulle vara som att lära andra. Detta är orsaken till att vi finner en sådan stor försiktighet å hans sida, vilket är känt för de som är kunniga i Aris skrifter.

Arrangemangen man finner i Aris skrifter arrangerades och organiserades av en tredje generation, tre gånger, och av tre personer. Den förste var den vise MAHARI Tzemach. Han levde samtidigt som MAHARA Azulai, som gick bort 1644.

En stor del av texten kom honom till del, och han arrangerade många böcker från den. Den viktigaste av dem är boken Adam yashar (Rakryggad människa), i vilken han samlade roten och de essentiella lärorna som fanns till hans förfogande. Några av de böcker hans Rav hade satt samman hade emellertid gått förlorade. I introduktionen till sin bok Kol BeRama (En hög röst), presenterade han alla de böcker han hade sammanställt.

Den andra sammanställaren är hans lärjunge, MAHARAM Paprish. Han gjorde mer än sin Rav, då några av böckerna hölls honom tillhanda av den vise MAHARASH Vital, och han sammanställde många böcker. De viktigaste av dem är Etz haChaim (Livets träd) och Pri Etz haChaim (Frukten av livets träd). De innehåller hela omfattningen av visdomen i dess fulla bemärkelse.

Den tredje sammanställaren var den vise MAHARASH Vital, son till MOHARAR Chaim Vital. Han var en stor och berömd vis man. Han sammanställde den berömda Åtta portar från det arv hans far efterlämnat honom.

Därmed ser vi att ingen av sammanställarna hade tillgång till alla skrifter. Det belastade tungt arrangemanget av dessa ämnen, som är opassande för de utan sann färdighet i Zohar och Tikkunim. Därmed är de som stiger upp få.

9) Vi är priviligierade med att ha belönats med Baal Shem Tovs anda, vars storhet och helighet är bortom alla ord och yttranden. Ingen har skådat honom och ingen kommer att skåda honom, förutom de värdiga som tjänat under hans Ljus, och även de enbart sporadiskt, var och en i enlighet med det man tagit emot i sitt hjärta.

Det är sant att Ljuset i hans heliga Torah och heliga visdom främst är byggda på Aris heliga grunder. Men de är inte alls lika varandra. Jag skall förklara det med en allegori om en person som drunknar i floden, stiger och sjunker som de som drunknar gör. Ibland är enbart håret synligt, och då söks råd på hur man kan fånga honom vid hans huvud. Andra tiden dyker även kroppen upp, och då söks råd på hur man kan fånga honom från motsatt hans hjärta.

Så är det med ämnet framför oss. Efter att Israel drunknat i exilen i nationernas onda vatten har de stigit och fallit, och alla tider är inte likadana. Vid Aris dagar var enbart huvudet synligt. Därmed ansträngde sig Ari för vår skull att rädda oss genom medvetandet. Vid Baal Shem Tovs tid, var det en lättnad. Följaktligen var det en välsignelse för oss att rädda oss från motsatt våra hjärtan, och det var en stor och sann frälsning för oss.

Men för våra många synder har hjulet i vår generation återigen svängt över och vi har sjunkit ner väldigt, som från zenit till nadir.

Dessutom har vi nationernas kollision, som har förvirrat hela världen. Behoven har ökat och medvetandet har hamnat på efterkälken och korrumperats i materialismens smuts, som tagit ledningen. Tjänarna rider hästar och ministrar går på marken, och allt som sagts i vår studie i den ovan nämnda Masechet Sutah har besannats i oss, för våra många synder. Återigen har järnmuren rests, även på detta Baal Shem Tovs stora Ljus, som vi sagt lyste upp så långt som till grundläggandet av vår fullständiga frälsning.

Och de visa i hjärtat trodde inte på möjligheten att det skulle komma en generation där det inte var möjligt att se med hans Ljus. Nu har det mörknat för våra ögon; vi har berövats det goda, och när jag såg detta sade jag, ”Det är dags att agera!” Därmed har jag kommit för att slå upp portarna till Aris Ljus, för han är sannerligen kapabel och passande för vår generation, också, och ”två är bättre än en”.

Vi bör inte klandras för kortheten i min komposition, då den överensstämmer med och anpassar sig till varje älskare av visdom, då för mycket vin tar bort smaken, och insikten kommer att bli svårare för lärjungen.

Alltså ansvarar vi inte för de vid hjärtat feta, eftersom det språk som kan hjälpa dem ännu inte har skapats. Varhelst de vilar sina ögon finner de dårskap, och det finns en regel som säger att från samma källa som de visa drar sin visdom, drar dåren sin dårskap.

Därmed står jag vid inledningen till min bok och varnar att jag inte alls ansträngt mig för alla de som älskar att se genom fönstren. Snarare är den för de som bryr sig om Skaparens ord och längtar efter Skaparen och Hans godhet, att fullborda syftet för vilket de skapats, för med Guds vilja kommer versen ”Alla de som söker mig kommer att finna mig” att förverkligas i dem.

10) Kom och se den vise Rabbi Even Ezras ord i hans bok, Yesod Mora, s. 8b: “Notera nu att alla mitzvot som står skrivna i Toran eller de konventioner våra fäder etablerat, även om de till största delen är i handling eller tal, är till för att korrigera hjärtat, ‘för Herren genomsöker alla hjärtan, och förstår alla tankeföreställningar.’”

Det står skrivet, ”till de med rättskaffens hjärtan”. Dess motsats är, ”Ett hjärta som smider syndiga tankar”. Jag har funnit en vers som innehåller alla mitzvot, som är, “Frukta Herren din Gud, Honom skall du tjäna”.

Ordet “frukta” innehåller alla negativa mitzvot i tal, i hjärta, och i handling. Det är den första graden från vilken man stiger till Guds arbete, vilket innehåller alla positiva mitzvot.

De kommer att vänja ens hjärta och vägleda en tills man häftar fast vid Herren, ty människan skapades därför. Hon skapades inte för att erhålla förmögenheter eller för att bygga byggnader. Alltså bör man söka allt som kan föra en till att älska Honom; att lära sig visdom och att söka tro.

Och Skaparen kommer att öppna ens hjärtas ögon och förnya en annan ande inom en. Då kommer man att vara älskad av sin Skapare i sitt liv.

Vi bör veta att Toran enbart gavs till människor med hjärta. Ord är som lik och taamim (smakerna) som själar. Om man inte förstår taamim, är hela ens ansträngning i onödan, arbetet som bortblåst.

Det är som om man anstränger sig för att räkna bokstäverna och orden i en medicinbok. Inget botemedel kommer att komma ur detta arbete. Det är även likt en kamel som bär silke; den gagnar inte silket, inte heller gagnar silket den.

Vi drar bara detta från hans ord; håll fast vid målet för vilket människan skapades. Han säger om det att det är det här som är dvekut med Skaparen.

Följaktligen säger han att man måste söka alla medel för att bringa sig själv till att älska Honom, att lära sig visdom och att söka tro, tills Skaparen belönar en med att öppna ens ögon och att förnya en med en ny ande inom sig. Då kommer man att vara älskad av sin Skapare.

Han gör med mening den distinktionen, att vara älskad av sin Skapare i sitt liv. Det indikerar att så länge som man inte har uppnått det, är ens arbete ofullständigt, det arbete som med nödvändighet gavs till oss att utföra idag. Det är som han avslutar det, att Toran enbart gavs till människor med hjärtan, det vill säga de som erhållit hjärtat att älska och eftertrakta Honom. De visa kallar dem ”visa i hjärtat”, eftersom det inte längre finns någon neråtsträvande, djurisk ande där, för den onda böjelsen är enbart närvarande i ett hjärta tomt på visdom.

Han tolkar och säger att orden är som lik, och taamim som själar. Om man inte förstår taamim liknar det att anstränga sig med att räkna bokstäver och ord i en medicinbok. Denna ansträngning kommer inte att frambringa något botemedel.

Han vill säga att man är nödgad att finna medlen för att erhålla den ovan nämnda ägodelen. Så är det på grund av att man då kan känna Torans smaker, som är den inre visdomen och dess mysterier, och smakerna av mitzva, som är den inre kärleken och åtrån efter Honom.

Utan det har man bara orden och handlingarna; döda kroppar utan själar. Det är som en som anstränger sig med att räkna sidor och ord i en medicinbok, etc. Med säkerhet kommer han inte att fullända sig i medicinkonsten före han förstår innebörden av den skrivna medicinen.

Även efter att man köpt den, för vilket pris som än efterfrågas, om studierna och handlingarna inte är ordnade för att bringa en till det, är det som en kamel som bär silke; det gagnar inte silket, och det gagnar inte kamelen, för att bringa en till att fullända syftet för vilket man skapats.

11) Enligt dessa ord har våra ögon öppnats avseende Rabbi Shimons ord i Midrash Rabba, parasha 6, angående versen “Låt oss skapa människan”. När Skaparen kom för att skapa människan konsulterade Han de tjänande änglarna, och de delades upp i olika falanger och grupper. Vissa sade ”Låt honom skapas”, och vissa sade ”Låt honom inte skapas”, som det står skrivet, ”Barmhärtighet och sanning möts tillsammans; rättfärdighet och fred kysser varandra”.

                Barmhärtigheten sade, “Låt honom skapas, för han utför barmhärtiga handlingar.”

                Sanningen sade, “Låt honom inte skapas, för han består bara av lögner.”

                Rättfärgdigheten sade, “Låt honom skapas, för han utför rättfärdighet.”

                Freden sade, “Låt honom inte skapas, för han är bara strid.”

 

Vad gjorde Skaparen? Han tog Sanningen och kastade den till marken, som det står skrivet, “och den kastade ner sanningen till marken”. Änglarna sade inför Skaparen: “Varför vanärar Du ditt sigill? Låt sanningen komma upp från marken, som det står skrivet, ’sanningen springer fram ur marken’”.

Denna text är svår från alla håll:

i. Den förklarar inte allvaret i versen “Låt oss skapa människan”. Är det ett råd Han behöver, som det står skrivet, “Befrielse i hjärtat av ett råd”?

ii. Angående sanningen, hur kan det sägas om hela mänskligheten att den bara är lögner, när det inte finns en generation utan sådana som Abraham, Isaak, och Jakob?

iii. Om sanningens ord är uppriktiga, hur kommer det sig att änglarna Barmhärtighet och Rättfärdighet gick med på en värld som är bara lögner?

iv. Varför kallas Sanningen “Sigill”, som kommer vid en bokstavs kant? Säkerligen existerar verkligheten främst utanför sigillet. Finns det ingen verklighet alls utanför Sanningens gränser?

v. Kan sanna änglar tänka om den sanne Operatören att Hans handling är osann?

vi. Varför förtjänade Sanningen ett så hårt straff, att kastas till marken och in i marken?

vii. Varför tas inte änglarnas svar med i Toran, när deras frågor gör det?

Vi måste förstå dessa bägge förehavanden satta framför våra ögon, som är fullständiga motsatser. Det är hela den här världens existens förehavande, och förehavanden av sätten för existens för upprätthållandet av var och en i verkligheten framför oss. Härifrån finner vi ett pålitligt förehavande i ytterst bekräftad vägledning, som kontrollerar skapandet av varenda varelse i verkligheten.

Låt oss ta skapandet av en människa till exempel. Kärleken och njutningen är dess första orsak, säker och pålitlig för sin uppgift. Så snart den ryckts upp från sin faders hjärna, förser Försynen den med en säker och skyddad plats i mammas mage, så att ingen främling ska komma åt den.

Försynen förser den där med sitt dagliga bröd i rätt mängd. Den sörjer för alla dess behov utan att glömma den ens för ett ögonblick, tills den vinner styrkan att komma ut i vår världs luft, som är full av hinder.

Då lånar Försynen den kraft och styrka, och som en beväpnad och erfaren hjälte, öppnar den portarna och slår ner murarna tills den kommer till sådana människor som den kan räkna med kommer att hjälpa den genom dess dagar av svaghet, med kärlek och stor medkänsla förse dess tillvaro, då de är de viktigaste för den i hela världen.

På så vis omfamnar Försynen den tills den kan existera och fortsätta att existera. Så som det är med människan, så är det även med djur och växter. Det sörjs på ett mirakulöst sätt för alla, deras existens säkras, och varje naturvetenskapsman känner till det.

Å andra sidan, när vi betraktar existensens ordning och upprätthållande i hela existensens olika modus, stora och små, finner vi förvirrade order, som om en armé flyr fälttåget, sjuka, slagna och plågade av Skaparen. Hela deras liv är som döden, utan uppehälle, om de inte först plågas, och riskerar sina liv för sitt bröd.

Till och med en liten lus slår sönder sina tänder när den ger sig av efter en måltid. Hur mycket hoppar den inte runt för att få tillräckligt med mat för att upprätthålla sig själv? Så är det för alla, både stora och små, och desto mer så med människor, skapelsens elit, som är inblandade i allt.

12) Vi urskiljer två motsatser i de tio sfirot av Kdusha (Helighet). De första nio sfirot har en givarform, och Malchut innebär mottagande. De första nio är även fyllda med ljus, medan Malchut inte har någonting själv.

Detta är innebörden av vårt urskiljande av två ljusaspekter i varje partzuf: Ohr pnimi (inre Ljus) och Ohr makif (omgivande Ljus), och två aspekter i kelim (kärlen), som är det inre kli (kärlet) för Ohr pnimi och ett yttre kli för Ohr makif.

Detta på grund av de två ovan nämnda motsatserna, då det är omöjligt för två motsatser att befinna sig i samma subjekt. Därmed krävs ett visst subjekt för Ohr pnimi och ett visst subjekt för Ohr makif.

De är emellertid egentligen inte motsatta i Kdusha, då Malchut är i zivug (kopulation) med de övre nio, och även dess egenskap är av givande karaktär, i form av Ohr chozer (reflekterat Ljus). Men sitra achra (den andra sidan) har ingenting av de övre nio. De består främst av tomrummet, som är den fullständiga formen av mottagande, på vilken den första tzimtzum (begränsningen) ägde rum. Den roten förblev utan Ljus, även efter att upplysningen av kav (linjen) nådde in i reshimo (hågkomsten).

Därför finns det två fullständiga motsatser jämfört med liv och kedusha, som det står skrivet, “Gud har gjort den ena såväl som den andra”; alltså kallas de “döda.”

Det har förklarats ovan, punkt 6, att hela ämnet angående tzimtzum enbart var för utsmyckandet av själarna, angående att få deras form att bli lik deras Skapares, som är inverteringen av kärlen för mottagande till givandets form.

Vi finner att detta mål fortfarande förnekas ur partzufim av Kdushas perspektiv (ansikten av helighets perspektiv). Detta på grund av att det inte finns någonting där förutom tomrummet, som är den fullständiga formen av mottagande, över vilken tzimtzum skedde, följaktligen kommer heller ingen korrigering att gälla för den, då den inte existerar i verkligheten.

Det finns med säkerhet inte heller någon korrigering här ur sitra achras perspektiv, även om den har ett tomrum, eftersom den har ett helt motsatt intresse, och allt den tar emot dör.

Alltså är det bara en människa i den här världen vi behöver. I barndomen upprätthålls och stöds man av sitra achra, ärver tomrummets kelim av den. När man växer, kopplar man an till Kdushas struktur genom Torah och mitzvots kraft, för att skänka belåtenhet till sin Skapare.

Därmed förvandlar man det fullständiga mått av mottagande man redan erhållit till att helt och hållet vara arrangerat för givande. Då gör man sin form lik sin Skapare och målet förverkligas i en.

Detta är innebörden av att det finns tid i den här världen. Man finner att dessa två ovan nämnda motsatser delades upp i enskilda subjekt, det vill säga kedusha och sitra achra, genom, “såväl den ena som den andra”. De saknar fortfarande den ovan nämnda korrigeringen, för de måste vara i samma subjekt, som är människan.

Därför är existensen av en tidsordning nödvändig för oss, eftersom de två motsatserna då kommer att komma in i en en åt gången, det vill säga vid tiden för katnut (barndom) och vid tiden för gadlut (när man är vuxen).

13) Nu kan vi förstå behovet av att ta sönder kärlen och deras egenskaper, som det står skrivet i Zohar och i Aris skrifter, att två sorters Ljus finns närvarande i alla tio sfirot, som rör sig fram och tillbaka.

                 Det första Ljuset kallas Ohr ein sof (oändlighetens Ljus), som rör sig från ovan neråt. Det kallas Ohr yashar (direkt Ljus).

                 Det andra Ljuset är ett resultat av kli av Malchut, som återvänder nerifrån upp, och kallas Ohr chozer (reflekterat Ljus).

Båda förenas i en. Vi bör känna till att det från punkten för tzimtzum och neråt inte finns något Ljus och att det förblir ett tomrum. Det övre Ljuset kan inte längre framträda i den sista bechina (aspekten) före korrigeringens slut, och detta sägs särskilt om Ohr ein sof, som kallas Ohr yashar. Men det andra Ljuset, som kallas Ohr chozer, kan framträda i den sista bechina, eftersom tzimtzum inte alls gäller den.

Nu har vi lärt oss att sitra achras och klipots (skalens) system är en nödvändighet för tzimtzums syfte, för att inom en bibringa de stora kärlen för mottagande, medan man i katnut är beroende av det.

Alltså behöver även sitra achra överflöd. Varifrån skulle hon ta det om hon helt består av den sista bechina, som är ett utrymme tomt på allt ljus, eftersom det övre Ljuset från tzimtzum och neråt är fullständigt separerat från henne?

Så förbereddes kärlens sönderfall. Splittringen indikerar att en del av Ohr chozer av världen Nekudim steg ner från Atzilut ut till den tomma rymden. Och vi känner redan till att Ohr chozer kan framträda även i det tomma rummet.

Den delen, Ohr chozer som steg ned utåt från Atzilut, innehåller 32 särskilda bechinot (aspekter) av varenda sfira av de tio sfirot av Nekudim. Tio gånger 32 är 320, och dessa 320 bechinot som steg ned förbereddes för upprätthållandet av de lägres existens, som kommer till dem i två system, som det står skrivet, “Gud har gjort såväl det ena som det andra”, syftandes på världarna ABYA av kedusha och motsatt dem världarna ABYA av sitra achra.

I tolkningen av versen, “och det ena folket kommer att vara starkare än de andra folken”, sade våra visa att när ett stiger, faller de andra, och Tzor byggs enbart på Jerusalems ruiner. Så är det på grund av att alla dessa 320 bechinot kan framträda för sitra achra, då strukturen för Kdushas system, relativt de lägre, förstörs fullständigt.

Det är även så att dessa 320 bechinot enbart kan ansluta till kedusha. Då förintades systemet sitra achra fullständigt från landet, och de kan delas upp mer eller mindre jämnt mellan dem, enligt människors handlingar. På så vis kan de inkarnera i de två systemen tills korrigeringen är färdig.

Efter kärlens sönderfall och de 320 bechinot av gnistorna av Ljuset från Atziluts nedgång utåt, sorterades 288 av dem och steg, det vill säga alla som steg ned från de första nio sfirot i de tio sfirot av Nekudim. Nio gånger 32 är 288 bechinot, och de är de som återanslöt till att bygga systemet kedusha.

Vi finner att enbart 32 bechinot återstod för sitra achra från det som stigit ned från Malchut av världen Nekudim. Detta var början av strukturen sitra achra, i dess yttersta litenhet, när det fortfarande inte är redo för sin uppgift. Konstruktionen av dess system avslutades senare, genom Adam ha Rishons synd med Kunskapens träd.

Därmed finner vi att det finns två system, det ena motsatt det andra, som är verksamma i verklighetens beständighet och uppehälle. Den andel Ljus som behövs för den existensen är 320 gnistor. De förbereddes och mättes av kärlens sönderfall. Denna andel ska svänga mellan de två systemen, och det är vad verklighetens upprätthållande och existens beror på.

Man bör känna till att systemet kedusha måste innehålla minst en andel av 288 gnistor för att fullborda sina nio övre sfirot, och då kan det upprätthålla och förse de lägres existens. Detta är vad det hade före Adam ha Rishons synd, och därför styrdes hela verkligheten av systemet Kdusha, eftersom det hade alla 288 gnistor.

14) Nu har vi funnit öppningen till den ovanstående undersökningen angående de fyra aspekterna Barmhärtighet, Rättfärdighet, Sanning, och Fred, som förhandlade med Skaparen om människans skapelse. Dessa änglar är människans själs tjänare; följaktligen förhandlade Han med dem, eftersom hela skapelseakten skapades enligt dem, då varje själ består av tio sfirot Ohr pnimi och Ohr makif.

                 Barmhärtighet är själens första nios Ohr pnimi.

                 Rättfärdighet är själens Malchuts Ohr pnimi.

                 Sanning är själens Ohr makif.

Vi har redan sagt att Ohr pnimi och Ohr makif är motsatser, eftersom Ohr pnimi dras genom lagen om upplysningen av kav, som förhindras från att framträda vid punkten för tzimtzum, som är mottagandeformens gadlut.

Ohr makif sträcker ut sig från Ohr ein sof, som omger alla världar, då stora och små är likvärdiga där, i ein sof. Därför skiner Ohr makif och ger även till punkten tzimtzum, mycket mindre för Malchut.

Eftersom de är motsatser behövs två kelim. Det är för att Ohr pnimi lyser upp i de övre nio. Även för Malchut lyser det upp enligt de övre nios lag, och inte alls för sig själv. Emellertid skiner Ohr makif i de kelim som sträcker ut sig just från punkten för tzimtzum, som kallas “yttre kli.”

Nu kan vi förstå varför Sanningen kallas ”sigill”. Det är ett lånat namn från ett sigill vid en bokstavs kant, vid slutet av områdena. Men det bekräftar dem och ger dem validitet. Utan sigillet är de värdelösa, och hela texten är bortkastad.

Det är samma sak med Ohr makif, som ger fram till punkten för tzimtzum, som är mottagandets mått av gadlut, tills den når likvärdighet i form med sin Skapare i givande. Detta är sannerligen syftet med alla de begränsade världarna, Övre och nedre.

Sanningens protester mot skapandet av människan är dess hävdan att människan bara är lögner. Så är det, för från Skaparens perspektiv har människan inget yttre kli, vilket man behöver för att dra från punkten tzimtzum, då man redan separerats från Hans Ljus. Därmed kunde Sanningens ängel inte hjälpa människan erhålla Ohr makif.

Alla de begränsade världarna, Övre och nedre, skapades enbart för det fullbordandet, och denna människa måste vara dess enda subjekt. Men då denna människa är opassande för sin roll, är de alla avgrund och falskhet, och arbetet i dem – värdelöst.

Det motsatta gäller änglarna Barmhärtighet och Rättfärdighet, som hör just till själens Ohr pnimi. På grund av att människan inte har någonting av tomrummet, kunde de ge alla Neshamas Ljus till honom i överflöd, i den mest sublima perfektionen.

Därmed var de glada att gagna honom och ge helhjärtat med avseende på människans skapelse. På grund av att de är NHY som kommer in genom zivug de Hakaa (kopulation med slag), hör de till halvan av Ohr makif från Ohr chozers perspektiv i den.

Fredens änglar påstod att han bara är strid. Med andra ord, hur ska han ta emot Ohr makif? I slutändan kan de inte komma in i samma subjekt med Ohr pnimi, då de är motsatta varandra, det vill säga bara strid.

Ohr makif urskiljs av två: det framtida Ohr chozer och det framtida Ohr makif. Det yttre kli för Ohr chozer är masach (skärmen) och det yttre kli för Ohr makif är aviut av bechina dalet (den fjärde aspekten) själv, det vill säga stenhjärtat.

Vi finner att Adam ha Rishon enbart saknade det yttre kli, som tillhör Sanningens änglar. Han saknade inte det yttre kli, som tillhör Fredens änglar. Följaktligen gick de med på skapelsen, men hävdade att han bara är strid, det vill säga att Ohr yashar inte kan komma in i det inre kli då de är motsatser.

15) Nu har vi beviljats förståelsen av resten av verserna angående synden med Trädet med kunskap om gott och ont, som är högst djupgående. Våra visa, som avslöjade en del av dem, dolde tio delar med sina ord.

Som ett förord står det skrivet, “Och de var båda nakna, mannen och hans kvinna, och de skämdes inte”. Vi bör känna till att klädnad innebär ett yttre kli. Alltså föregår texten med att demonstrera orsaken till synden med Kunskapens träd, som det står skrivet i versen, “Förtal är hemskt för människans barn, för i ärekränkning kommer du på honom.”

Detta innebär att hans synd hade beretts i förväg, och detta är innebörden av orden att Adam och hans kvinna inte hade något yttre kli vid skapelseögonblicket, utan bara inre kelim, som sträcker ut sig från systemet kedusha, därför skämdes de inte. Därför kände de inte sin frånvaro, då skam hänför sig till en känsla av frånvaro.

Det är känt att känslan av frånvaro är den första orsaken till uppfyllandet av längtan. Det är som en som känner sin sjukdom och är villig att medicineras. Men när man inte känner sig sjuk, kommer man med all säkerhet att undvika all medicin.

Denna uppgift är verkligen upp till det yttre kli att utföra. Eftersom den är i konstruktionen av kroppen och är tom på Ljus, då det kommer från tomrummet, frambringar det känslan av tomhet och brist i den, genom vilken man skäms.

På så vis nödgas man att återvända och fylla frånvaron och dra det Ohr makif som saknas, som är på väg att fylla detta kli. Det är innebörden av versen, “Och de var båda nakna, mannen och hans kvinna”, av det yttre kli. Därför skämdes de inte, eftersom de inte kände sin frånvaro. På så vis är de utan syftet för vilket de skapades.

Men vi måste grundligt förstå den människans sublimitet, gjord av Skaparens händer. Det är även så att Skaparen gav hans kvinna större intelligens än honom, som de har skrivit (Nidah 45) i tolkningen av versen, “Och Herren gjorde revbenet.”

Hur misslyckades de då och blev som dårar, utan att veta att akta sig för ormens slughet? Å andra sidan, den ormen, om vilken texten intygar att den var listigare än alla fältets djur, hur yttrade den sådan dårskap och tomhet att om de skulle äta från frukten av Kunskapens träd, skulle de förvandlas till Gud? Dessutom, hur satte sig den dårskapen i deras hjärtan?

Det sägs även nedan att de inte åt för att de ville bli Gud, utan helt enkelt för att det var gott att äta dess frukt. Detta är till synes ett djuriskt begär!

16) Vi måste känna till naturen hos de två sorters urskiljanden som är brukliga för oss:

                Det första urskiljandet kallas “urskiljandet av gott och ont”.

                Det andra urskiljandet kallas “urskiljandet av sant och falskt”.

 

Detta innebär att Skaparen inpräntat en dömande kraft i varje varelse, som får den att utföra allt som är gott för den, och bringar den till dess önskade perfektion. Det första omdömet är en aktiv, fysisk kraft. Den verkar genom att använda förnimmelsen av bittert och sött, som avskyr och stöter bort den bittra formen, då den är dålig för den, och älskar och drar till sig det söta, för att det är bra för den. Denna verkande kraft är tillräcklig i det stilla, det vegetativa, och det levande i verkligheten, för att bringa dem till deras önskade perfektion.

Ovan dem finns den mänskliga rasen, i vilken Skaparen ingöt en rationell verksam kraft. Den verkar i att sortera det andra urskiljandet ovan, avfärdar falskhet och tomhet med avsky till illamåendets rand, och drar till sig sanna saker och varje nytta med stor kärlek.

Detta urskiljande kallas “urskiljandet av sant och falskt”. Det realiseras enbart i mänskligheten, var och en enligt sitt mått. Vi bör känna till att denna andra agerande kraft skapades och kom till människan på grund av ormen. Vid skapelsen hade han enbart den första aktiva kraften, från urskiljandena av gott och ont, som var tillräckligt för honom vid den tidpunkten.

Låt mig förklara det med en allegori: Om de rättfärdiga belönades i enlighet med sina goda gärningar, och de orättfärdiga bestraffades i enlighet med sina onda gärningar i denna värld, skulle kedusha vara avgjord för oss i det sötas och det sannas värld, och sitra achra skulle vara definierad för oss i det ondas och det bittras verklighet.

I det tillståndet skulle budordet om fri vilja nå oss, som det står skrivet, “Skåda, jag har framför dig satt det söta och det bittra; välj därför det söta”. På så vis skulle alla människor vara garanterade att uppnå perfektionen, för de skulle säkerligen undvika synden, då den är skadlig för dem. De skulle ägna sig åt Hans mitzvot dag in och dag ut, oupphörligen, som dagens dårar gör med kroppsliga saker och dess smuts, då det är gott och sött för dem. Så var det med Adam ha Rishon när Han skapade honom.

“Och sätt honom i Edens lustgård för att klä den och sköta den.” Våra visa tolkade, “att klä den” är de positiva mitzvot, “och att sköta den” är de negativa mitzvot. Hans positiva mitzvot var att äta och fröjdas av alla lustgårdens träd, och hans negativa mitzvot var att inte äta från Trädet med kunskap om gott och ont. De positiva mitzvot var söta och trevliga, och de negativa mitzvot var tillbakadragandet från den bittra frukt som är lika hård som döden.

Föga förvånande kan dessa inte kallas mitzvot och arbete. Vi finner något som liknar det i våra nuvarande mödor, där vi genom sabbatens och de goda dagarnas njutningar belönas med sublim kedusha. Och vi belönas även för att dra oss tillbaka från reptiler och insekter och allt man finner avskyvärt.

Man finner att valet i Adam ha Rishons arbete låg i “välj därför sött”. Det följer att den fysiska smaken allena var tillräcklig för allt han behövde, att veta vad Skaparen befallit och vad Han befallit att inte göra.

17) Nu kan vi förstå ormens slughet, som våra visa sade, när de påminde oss om att SAM klädde sig i det, eftersom dess ord var mycket höga. Det började med, ”Ja, Gud har sagt: 'ni skall inte äta av något träd i lustgården'”. Det vill säga att den började tala med henne, för kvinnan hade inte fått något påbud av Skaparen. Alltså frågade den henne om sätten för granskning, det vill säga, hur vet du att Kunskapens träd har förbjudits? Kanske har även alla träd i lustgården förbjudits för dig? “Och kvinnan sade... 'Av frukterna av träden i lustgården får vi äta' ;... Ni skola icke äta av den, inte heller vidröra den, annars skall ni dö.”

Här finns två avgörande förtydliganden:

A. Vidrörandet förbjöds aldrig; varför lade hon då till det till förbudet?

B. Tvivlade hon på Skaparens ord? Skaparen sade, “du kommer säkerligen dö” och kvinnan sade, “om inte du dör”. Kan det vara så att hon inte trodde på Skaparens ord redan innan synden?

Ändå besvarade kvinnan det i enlighet med ormens fråga. Hon visste vad Skaparen hade förbjudit, att alla träden i lustgården är söta och angenäma och goda att äta. Men hon var redan nära att röra vid det trädet i lustgården, och smakade i det en smak hård som döden.

Hon själv hade visat genom egen observation att det finns fruktan för döden, även från det blotta vidrörandet. Därför förstod hon förbudet mer än från det hon hört av sin make, då det inte finns någon som är så vis som den som är erfaren.

“Om inte du dör” angår vidrörandet. Svaret måste ha varit tillräckligt, för vem skulle avbryta och förneka en annans smak? Men ormen emotsade henne och sade, “Ni kommer visst inte att dö; för Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon.”

Vi måste vara noga här angående öppnandet av ögonen. Det informerade henne verkligen om någonting nytt, bortom henne. Det bevisade för dem att det är dårskap att tänka att Skaparen skapat någonting skadligt och dåligt i Sin värld. Därmed är det, relativt Skaparen, säkerligen ingenting dåligt eller skadligt.

Istället är det bittra som du kommer att smaka i det, redan då du är nära att vidröra det, bara relativt dig själv, eftersom detta ätande har att kungöra höjden av din dygd för dig. Därmed är det ytterligare kedusha du behöver under handlingen, så att du bara kommer vara inriktad på att bringa belåtenhet till din Skapare, att hålla fast vid målet för vilket du skapats. Därför verkar det ont för dig, så att du kommer förstå den ytterligare kedusha som krävs av dig.

“Ty den dag du äter därav,” det vill säga om handlingen är i kedusha och renhet så klar som dagen, då “blir du som Gud, med kunskap om gott och ont”. Detta innebär att såsom de visst är söta för Skaparen och fullständigt likvärdiga, så kommer gott och ont vara för dig, i fullständig likhet, söta och milda.

Det är fortfarande möjligt att betvivla ormens trovärdighet, eftersom Skaparen inte sade det till den själv. Därför sade ormen först, “för Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon.”

Detta innebär att det inte är nödvändigt för Skaparen att kungöra detta för dig, då Han vet att om du lägger märke till det, att äta på kedushas sida, kommer dina ögon att öppnas av sig själva, för att förstå måttet av Hans storhet. Du kommer känna en förunderlig sötma och mildhet i Honom; följaktligen behövde han inte låta dig veta, då Han för det ingjöt den granskande kraften, så att du av egen kraft skulle få veta vad som är nyttigt för dig.

Precis efter det står det skrivet: “Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en fröjd för ögonen...” Detta innebär att hon inte litade på Hans ord, utan gick och undersökte med sitt eget sinne och sin egen förståelse och helgade sig med ytterligare kedusha, för att bringa belåtenhet till Skaparen för att fullgöra det som önskas av henne, och inte alls för egen skull. Då öppnades hennes ögon, som ormen hade sagt, “Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av”.

Med andra ord, genom att se att “det var en fröjd för ögonen” före hon ens vidrört det, kände hon en stor sötma och lust, när hennes ögon själva såg att hon inte hade sett någonting så åtråvärt i alla träd i lustgården.

Hon lärde sig också att trädet är gott för kunskap, det vill säga att det finns mycket mer att tråna och eftersträva i detta träd än i alla lustgårdens andra träd. Detta syftar på att veta att de blivit skapade för denna handling av ätande, och att detta är hela syftet, så som ormen sagt till henne.

Efter alla dessa säkra observationer “tog hon frukten därav och åt; och hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt”. Texten lyder mycket riktigt “med henne”, det vill säga med den rena avsikten att enbart ge och inte för hennes eget behov. Detta är innebörden av orden “och hon gav också till sin man, som var med henne”, med henne i kedusha.

18) Nu kommer vi till sakens kärna och misstaget angående hans ben. Detta kunskapens träd om gott och ont var sammanblandat med tomrummet, det vill säga med gadlut-formen av mottagande, på vilken tzimtzum implementerades, och från vilken Ohr Elyon avlägsnade sig.

Det har också förklarats att Adam ha Rishon inte hade någonting av gadlut-formen av mottagande i sin struktur, som sträcker ut sig från tomrummet. Istället sträckte han enbart ut sig från systemet av kedusha, och hade enbart med givande att göra.

Det står skrivet i Zohar (Kedoshim), att Adam ha Rishon inte hade någonting av den här världen. Därför var kunskapens träd förbjudet för honom, då hans rot och hela systemet av kedusha är separerade från sitra achra, på grund av deras olikhet i form, som är separationen.

Därför kommenderades och varnades även han för att ansluta sig till det, då han därmed skulle skiljas från sin heliga rot och dö likt sitra achra och klipot, som dör på grund av deras motsatthet och separation från kedusha och livens liv.

Men Satan, som är SAM, dödsängeln som klädde sig i ormen, kom ner och lockade Eva med villfarelse i sin mun: “Du kommer visst inte att dö”. Det är känt att ingen lögn kan stå om den inte föregås av ord av sanning. Alltså började den med ett sant ord och uppenbarade syftet med skapelsen för henne, vilket enbart kom för att korrigera det trädet, det vill säga att invertera de stora kärlen för mottagande till givandets sida.

Den sade till henne att Gud hade ätit av detta träd och skapat världen, det vill säga tittat på den saken i form av “Utkomsten av en handling ligger i den föregående tanken”, och därför har Han skapat världen. Som vi har sett ovan, var hela ärendet med den första tzimtzum enbart för mannen, avsedd att göra mottagandets form lik givande.

Detta var sanningen, och därför lyckades den och kvinnan trodde den när hon förberedde sig själv för att ta emot och njuta enbart för att ge. Vi finner i alla fall att ondskan försvann från trädet som ger kunskap om gott och ont, och att trädet som ger kunskap om gott förblev.

Detta på grund av att ondskan där enbart är olikheten i form i mottagandet för sig själv, som inpräntats i en. Men med mottagande för att ge, förs man till sin fullkomliga perfektion, och man finner därmed att hon utfört det stora förenandet; så som det bör vara vid handlingens slut.

Men denna sublima kedusha var fortfarande otidsenlig. Hon vara bara redo att utstå den under det första ätandet, men inte under det andra ätandet. Jag kommer förklara för dig att den som avhåller sig från njutning innan man smakat och vant sig inte är lik den som avhåller sig från njutning efter att ha smakat och skapat en kontakt med det. Den första kan säkerligen avhålla sig en gång för alla, men den andra måste antränga sig för att bit för bit dra sig tillbaka från sin åtrå tills saken är avklarad.

Så är det här, eftersom kvinnan inte hade smakat av kunskapens träd, och helt var i givande. Därför var det lätt för henne att äta den första gången för att bringa belåtenhet till sin Skapare i absolut kedusha. Men efter att hon smakat det, skapades ett stort begär och en stor trängtan i henne, då saker och ting försvunnit ur hennes kontroll.

Detta är anledningen till att våra visa säger att hon åt för tidigt, det vill säga före den var mogen, före de erhöll styrkan och kraften att styra över sina begär. Det är likt det de visa sade i Masechet Yevamot, “Jag har ätit och jag kommer äta mer”. Detta innebär att han, till och med när han uttryckligen hört att Skaparen är vred på honom, inte kunde dra sig tillbaka från det, då lusten redan hade anslutits till honom. Vi finner att det första ätandet var på kedushas sida, och att det andra ätandet var  i stor smuts.

Nu kan vi förstå allvaret i bestraffningen för kunskapens träd, för vilken alla människor dödas. Denna död sträcker ut sig från ätandet av det, som Skaparen varnade honom, “ty den dag du äter därav, skall du döden dö.”

Saken är den att gadlut-formen för mottagande sträcker ut sig in i hans lemmar från tomrummet, och från och med tzimtzum är det inte längre möjligt för den att vara under samma tak som Ohr Elyon (det övre ljuset). Därför var det eviga livets andetag, uttryckt i stycket “och blåste in liv genom hennes näsborrar,” tvunget att lämna den platsen och bero på en bit bröd för sitt övergående uppehälle.

Detta liv är inte ett evigt liv som innan, när det var för honom själv. Istället är det likt ett liv av svett, ett liv som delats upp i små droppar, där varje droppe är ett fragment av dess tidigare liv. Och detta är innebörden av de själagnistor som spreds alltgenom hans avkomma. Därmed är hela hans avkomma, alla människor i världen i alla generationer, inklusive den sista generationen, som avslutar syftet med skapelsen, en enda lång kedja.

Det följer att Skaparens handlingar inte alls förändrades av synden med kunskapens träd. Snarare är det så att det livets ljus som kom allt på en gång i Adam ha Rishon sträckte ut sig i en lång kedja, och snurrar runt på hjulet av formens förvandling fram till korrigeringens slut. Det finns inget uppehåll ens för ett ögonblick, då Skaparens handlingar måste leva och utstå; “Heligheten höjs, den sänks inte”.

Så som är fallet med människan, så är också fallet med alla varelser i världen, för de steg alla ner från en evig och allmän form på hjulet av formens förvandling, likt människan.

Både människan och världen har ett inre värde och ett yttre värde. Det yttre stiger och sjunker alltid i enlighet med det inre, och detta är innebörden av “I ditt anletes svett skall du äta bröd”. Istället för den tidigare livsandan som Skaparen blåst in i hennes näsborrar, finns där nu ett livets svett i hennes näsborrar.

19) Våra visa sade (Babba Batra 17), “Han är den onda böjelsen, han är Satan, han är dödsängeln. Han stiger ner och provocerar, stiger upp och klagar, han kommer och tar ens själ”. Detta på grund av att det inträffade två generella korruptioner till följd av synden med kunskapens träd.

Den första korruptionen handlar om “stiger upp och klagar”. Han hade frestats att äta av kunskapens träd och erhöll ett kärl för mottagande av tomrummet i sin kropps struktur. Det orsakade i sin tur hat och avlägsenhet mellan det eviga livets Ljus som Skaparen hade blåst in i Adams näsborrar, och Adams kropp.

Det är likt det de sade, “Alla som är stolta, om dem säger Skaparen, ‘han och jag kan inte vistas i samma boning’”. Så är det på grund av att stolthet härstammar från tomrummets kärl för mottagande, från vilket Ohr Elyon redan avlägsnat sig från tiden för tzimtzum och framåt.

Det står skrivet i Zohar att Skaparen hatar de kroppar som är byggda enbart för sig själva. Därför flydde livets Ljus från honom, och detta är den första korruptionen.

Den andra korruptionen är nedstigandet av de 288 gnistor som redan hade en koppling till systemet av kedusha. De gavs och steg ner till systemet av sitra achra och klipot så att världen inte skulle förstöras.

Så är det på grund av att systemet av kedusha inte kan upprätthålla och nära människor och världen, på grund av det hat som skapats mellan Kdusha och tomrummets kelim. Detta följer motsatsernas lag, “han och jag kan inte vistas i samma boning”. Alltså gavs de 288 gnistorna till systemet av sitra achra så att de skulle nära och upprätthålla människan och världen genom inkarnatonerna av själarna i kropparna, som det står skrivet, “Tio tusen för en generation, och för tusen generationer”, fram till korrigeringens slut.

Nu kan du se varför de kallas klipot [sv. “skal”]. Det är på grund av att de är som skalet på en frukt. Det hårda skalet omsluter och täcker frukten för att hålla den borta från all smuts och skada, tills frukten äts. Utan det skulle frukten förstöras och inte uppfylla sitt syfte. Därmed finner vi att de 288 gnistorna gavs till klipot för att upprätthålla och kvalificera verkligheten tills de kopplas samman och uppnår sitt önskade mål.

Den ovan nämnda andra korruptionen handlar om “kommer och tar ens själ”. Jag vill säga att till och med den lilla del av själen som förblir för en person, som “det föregående livets svett”, också berövas av sitra achra, genom samma givande som den ger en från de 288 gnistor som fallit ner i den.

För att förstå det behöver man en tydlig bild av sitra achra som den verkligen är. Därmed kommer man kunna undersöka alla dess sätt. Alla den lägre verklighetens delar är grenar, som sträcker ut sig från sina rötter likt ett sigill från en stämpel i den övre världen, och den övre från den ovan den, och den övre från dess övre.

Vi bör känna till att varje urskiljande i grenarna om rötterna enbart är på basis av deras substans. Detta innebär att substanserna i denna värld är materiella baser, och substanserna i världen Yetzira är andliga baser, som relaterar till andligheten i Yetzira. Så är det i varenda värld.

Men förekomsterna och beteendena i dem har samma värde från varje gren till sin rot, som två droppar i en damm, och som det sigill vars form är identisk med stämpeln från vilken det inpräntats. Och när du väl känner till det, kan vi söka den gren som den övre sitra achra har i denna värld, och genom den kommer vi även att känna roten till den övre sitra achra.

Vi finner i Zohar (parashat Tazriya) att plågorna i människors kroppar är grenar av den övre sitra achra. Låt oss alltså ta den djuriska nivån och lära oss av den. Vi finner att det sprutande som sker i dess kropp genom uppnåendet av njutning är det som fortplantar dess liv, därför att Försynen i de små inpräntat att varje plats de vilar sina ögon på ger dem njutning och belåtenhet, till och med de mest triviala saker.

Så är det för att den lillas nivå måste växa till sig tillräckligt för att bli stor och gro, och därför är deras njutning kopiös. Därmed finner vi att njutningens ljus är livets frambringare.

Denna lag gäller emellertid enbart för njutningar som kommer till nivån som en helhet. I en njutning av separation, när njutningen bara är koncentrerad och tas emot av en separerad del av den djuriska nivån, finner vi den motsatta regeln. Om det finns en defekt del i dess kött, som kräver att man kliar och gnuggar, för handlingen att klia med sig en belöning, då man känner stor njutning när man följer impulsen. Men den njutningen är genomdränkt med en droppe av dödens elixir: om man inte styr sitt begär och betalar det efterhängsna kravet, kommer betalningen att öka skulden.

Med andra ord kommer plågan att öka och njutningen förvandlas till smärta i proportion till njutningen av att klia sig. När det åter börjar läka dyker ett nytt begär att klia sig upp, ännu större än innan. Och om man fortfarande inte kan styra sitt begär och betalar för att mätta begäret, kommer även plågan att växa.

Slutligen för det med sig en bitter droppe, som helt förgiftar det djurets blod. Vi finner att det dog av att ta emot njutning, eftersom det är en separationens njutning, som enbart tas emot av en separerad del av den nivån. Följaktligen opererar döden på den nivån på motsatt sätt jämfört med den njutning som administreras till hela nivån.

Här ser vi framför oss den övre sitra achras form från topp till tå. Hennes huvud är viljan att ta emot enbart för sig själv, och inte ge något utanför sig själv, vilket är den egenskap som förhärskar i det påverkade köttet relativt hela djuret. Sitra achras kropp är en viss form av krav som inte kommer att betalas. Betalningen man gör ökar skulden och plågan än mer, som i exemplet med att känna njutning av att klia sig.

Sitra achras tå är droppen dödselixir, som berövar den och separerar den från den sista livsgnistan den hade kvar, likt droppen dödselixir som förgiftar allt blod i djuret.

Detta är innebörden av vad våra visa sade, “till slut kommer den och tar ens själ”. Med andra ord sade de att dödsängeln kommer med ett draget svärd och en droppe gift på dess spets; personen öppnar sin mun, kastar in droppen, och dör.

Dödsängelns svärd är påverkan av sitra achra, som kallas herev² på grund av den separation som växer i takt med måttet av mottagande, och separationen förstör en. Man känner sig nödgad att öppna sin mun, för man måste ta emot överflödet för sitt uppehälle från hennes händer. Till slut når den bittra droppen vid svärdets spets en, och detta fullbordar separationen till den sista gnistan av ens livsanda.

20) Till följd av dessa två korruptioner korrumperades även människans kropp, då den är exakt anpassad av skapelsen för att ta emot överflödet för sitt upprätthållande från systemet av kedusha. Så är det för i varje gångbar handling bevakas dess delar avseende varje överflöd och brist. En handling som inte är gångbar är det på grund av att dess delar är obalanserade och det finns någon form av brist eller överflöd i dem.

Som han säger i Förenandets dikt: “Av allt Ditt arbete, har Du inte glömt en enda sak; Du har inte lagt till, och Du har inte dragit ifrån”. Det är en obligatorisk lag att perfekta operationer stammar från den perfekta Operatören.

Men när en person går över från kedushas system till sitra achras system finns det, på grund av fasthållande vid hans konstruktion av kunskapens träd, redan ett överskott på många delar av honom, de är överflödiga. Detta på grund av att de inte tar emot någonting från upprätthållandets överflöd från sitra achras auktoritet, som vi finner med Luz-benet (Zohar, Midrash HaNe’elam, Toldot), och även i en viss del av vartenda organ.

Man måste alltså ta emot mer näring i sin kropp än vad som är nödvändigt, eftersom överflödet ansluter sig till varje krav som stiger från kroppen. Därmed tar kroppen emot för dem. Men överflödet själv kan inte ta emot sin andel; därmed förblir dess andel i kroppen som överflöd och avfall som kroppen sedan måste stöta ut.

Till följd av det anstränger sig de inmundigande och matsmältande organen i onödan. De förminskas och avtar till utplåning, för deras dom är förutbestämd, som den är vid varje obalanserad handling, förutbestämd att falla isär. Därmed finner vi att det även ur konstruktionen av kroppens perspektiv är så att dess död beror på orsak och verkan från kunskapens träd.

Nu har vi belönats med att lära känna och känna till de två motsägande och motsatta förehavandena (punkt 11). Närandet och upprätthållandet av de skapade varelserna har redan gått över från kedushas system till sitra achras system. Så är det på grund av fasthållandet av den stora viljan att ta emot för sin egen skull, som anslöts till de skapade varelserna genom ätandet av kunskapens träd. Det framkallade separation, motsatthet och har skiljt mellan Kdushas system och de skapade varelsernas kroppars struktur i den här världen.

Och när kedusha inte längre kan upprätthålla och nära dem från det höga bordet, ger den, för att inte förstöra verkligheten och framkalla en handling av korrigering i dem, det kollektiva överflödet för upprätthållandet av verkligheten – hennes 288 gnistor – till sitra achras system, så att de ska försörja alla skapelser i världen under korrigeringsperioden.

Därför är existensens beteenden mycket förvirrade, eftersom ondska gror från de orättfärdiga, och om överflödet reduceras till de skapade varelserna för det med säkerhet med sig fördärv och undergång. Och om överflödet ökas för det med sig en omåttlig separationskraft till mottagarna, som våra visa sade, “Den som har hundra, vill ha två hundra; den som har två hundra vill ha fyra hundra.”

Det är likt den separerade njutning som det separerade och defekta köttet känner, där ökad njutning ökar separationen och plågan. Därmed ökar egenkärleken väldigt i mottagarna, och man sväljer sin vän levande. Det är även så att kroppens liv förkortas, eftersom ansamlandet av mottagande för den bittra droppen vid svärdets slut närmare, och vartän de vänder sig fördömer de bara.

Nu kan vi förstå det som står skrivet Tosfot (Ktuvot s.104): “När man ber att Toran ska komma in i ens kropp, bör man be att inga delikatesser ska komma in i ens kropp”. Detta på grund av att formen av egenmottagande, som är motsatsen till kedusha, förökas och mångfaldigas i enlighet med mängden njutning ens kropp tar emot .

Hur kan man alltså erhålla Torans Ljus inom sin kropp när man är separerad och i fullständig olikhet i form med kedusha, och det finns ett stort hat mellan dem, som med alla motsatser: de hatar varandra och kan inte vistas under samma tak.

Därför måste man först be att ingen fröjd eller njutning ska komma in i ens kropp, och i takt med att gärningarna i Torah och mitzvot ansamlas, renas man långsamt och formen av mottagande inverteras till att bli för att ge. Vi finner att man likställer sin form med systemet Kdusha, och likheten och kärleken mellan dem återvänder, som före synden med kunskapens träd. Därmed belönas man med Torans Ljus, eftersom man kommit i Skaparens närvaro.

21) Nu förstår vi grundligt varför änglarnas svar angående skapandet av människan, som vi lärde oss i Midrash (punkt 11), inte presenteras. Det är på grund av att till och med Barmhärtighetens och Rättfärdighetens änglar inte gick med på den nuvarande människan, eftersom hon helt försvunnit ur deras påverkan och blivit fullständigt beroende av sitra achra.

Midrash slutar med: “Han tog Sanningen och kastade den till marken. Omedelbart sade de alla, ‘Låt sanningen springa fram ur jorden.’” Detta innebär att till och med Barmhärtighetens och Rättfärdighetens änglar ångrade att de gick med på det, då de aldrig gick med på att Sanningen skulle vanäras.

Detta inträffade vid tiden för ätandet från kunskapens träd, när Sanningen var frånvarande från hanterandet av upprätthållandet av verkligheten, eftersom den granskande kraft som inpräntats i människan av skapelsen, som opererar genom förnimmelse av bittert och surt, hade försvagats och misslyckats (punkt 17).

Det är så på grund av att tillförseln för uppehället, som är 288 olika behinot, redan var lika klara som dagen, sammankopplade i kedushas system. Och ”gommen känner smaken av sin mat”, för att till fullo dra till sig allt som är kärt och sött, så att ingen skall misslyckas med det.

Men efter det första smakandet av kunskapens träd, för vilket formen gadlut av egenmottagande har fastnat vid dem, blev deras kropp och kedusha två motsatser. Då föll överflödet för upprätthållandet, som är de 288 behinot, i sitra achras händer.

Vi finner att de 288 gnistor som redan sorterats sammanblandades med sitra achra. Därmed skapades en ny form i verkligheten – formen vars början är söt och vars slut är bittert.

Detta på grund av att formen av de 288 har förändrats av sitra achra, där njutningens Ljus för med sig separation och en bitter droppe. Detta är falskhetens form; den första och främsta stamfadern till all förstörelse och förvirring.

Det står skrivet, “Han tog Sanningen och kastade den till marken”. Därmed lades, på grund av ormen, ett nytt urskiljande till människan – den aktiva kognitiva kraften. Den verkar genom urskiljanden av sant och falskt, och man måste använda den genom hela korrigeringsperioden, ty utan den är nyttan omöjlig (punkt 17).

Kom och se all förvirring som orsakats av de 288 gnistornas fall ner i sitra achras händer. Innan de smakade av kunskapens träd, kunde kvinnan inte ens röra vid den förbjudna saken (punkt 17). Genom sin blotta närhet till kunskapens träd, smakade hon en bitterhet som smakade som döden. Därför förstod hon och lade till förbudet att vidröra. Och efter det första ätandet, när sitra achra och falskheten redan kontrollerade upprätthållandet av verkligheten, blev förbudet så sött i dess början att de inte längre kunde dra sig tillbaka från det. Därför sade han, “Jag har ätit och jag kommer äta mer.”

Nu förstår vi varför belöningen i Toran enbart är avsedd för de mogna kropparna. Det är på grund av att hela syftet med Toran är att korrigera synden med kunskapens träd, som inducerade förvirringen vad gäller upprätthållandet av verkligheten.

Det är för denna korrigering Toran gavs – för att återigen höja de 288 gnistorna till kedusha. Då kommer ledningen av upprätthållandet att återvända till kedusha och förvirringarna kommer att upphöra i sätten att upprätthålla verkligheten. Då kommer människor att föras till sin perfektion av sig själva, enbart genom urskiljandet av bittert och sött, som var den förste operatören, före synden med kunskapens träd.

Även profeterna talar om denna korrigering, som det sägs, “Alla profeter profeterade enbart för Messias dagar”. Detta är innebörden av återställandet av sätten för upprätthållande av världen under sorterad Försyn, så som det var innan synden. “Men för nästa värld” antyder sakens slut, som är formlikhet med Skaparen, “inte heller har ögat skådat en Gud förutom Du”. Det står även skrivet att det under Messias dagar, om Egypten inte stiger, inte kommer regna på dem, det vill säga genom urskiljanden av gott och ont.

22) Nu förstår vi våra visas ord att Skaparen inte fann ett kärl som kan hålla Israels välsignelse utom fred. Vi frågade, “Varför valdes detta påståene för att avsluta Mishnah?”

Enligt det ovan, förstår vi att livets eviga själ, som Skaparen blåst in i hans näsborrar, enbart för Adam ha Rishons behov, har avlägsnat sig på grund av synden med kunskapens träd. Den fick en ny form, som kallas ”livets svett”, det vill säga att det allmänna delats upp i ett väldigt antal separata små droppar, uppdelade mellan Adam ha Rishon och all hans avkomma fram till tidens slut.

Det följer att det inte finns några förändringar i Skaparens handlingar, utan att det snarare finns ytterligare en form här. Detta gemensamma livets Ljus, som blåsts in i Adam ha Rishons näsa har expanderat till en lång kedja, som kretsar runt på hjulet av formens förvandling i många kroppar, kropp efter kropp, fram till det nödvändiga slutet av korrigeringen.

Det visar sig att han dog just den dag då han åt från kunskapens träd, och att det eviga livet avlägsnade sig från honom. Istället var han knuten till en lång kedja genom fortplantningsorganet (vilket är innebörden av kopulation, som kallas “fred”).

Vi finner att man inte lever för sig själv, utan för hela kedjan. Därmed tar inte varje del av kedjan emot livets Ljus i sig själv, utan förmedlar bara livets Ljus till hela kedjan. Detta är även vad man finner under ett livs dagar: vid 20 års ålder är man mogen att gifta sig med en kvinna; sedan må man man vänta tio år med att få barn; därmed måste man definitivt bli far senast vid 30 års ålder.

Då sitter man och väntar på sin son tills man är 40 år gammal, Binas (förståelsens) ålder, så att man kan förmedla vidare den rikedom och kunskap man själv erhållit till honom, och allt man lärt sig och ärvt av sina förfäder, och lita på att han inte kommer att förlora det för en dålig sak. Sedan går man plötsligt bort, och ens son tar tag i fortsättandet av kedjan i faderns ställe.

Det har förklarats (punkt 15) att incidenten med kunskapens träd var obligatorisk för Adam ha Rishon, som det står skrivet, “Förtal är fruktansvärt för människans barn”. Så är det för man måste till sin struktur lägga till ett yttre kli för att ta emot det omgivande Ljuset, så att de två motsatserna kommer in i ett subjekt, i två på varandra följande gånger. Under perioden av katnut, kommer man att vara beroende av sitra achra. Ens kärl för mottagande av tomrummet kommer att växa till sitt önskade mått genom de separerade njutningar man tar emot på grund av dem.

När man slutligen når gadlut och ägnar sig åt Torah och mitzvot, kommer förmågan att invertera de väldiga kärlen för mottagande till för att ge vara lätt tillgänglig. Detta är det primära målet, som kallas ”Sanningens Ljus”, och “sigillet” (punkt 14).

Det är emellertid känt att man före det att man ansluter till Kdusha ännu en gång måste dra sig tillbaka från varje form av mottagande som man tagit emot från sitra achras bord, så som kärlekens bud kom till oss, ”med hela ditt hjärta och med hela din själ”. Vad har alltså de visa gjort genom denna korrigering, om man förlorar allt man erhållit från sitra achra?

Av denna anledning tillhandahöll Försynen förökningen av kropparna i varje generation, som våra visa sade, “Han såg att de rättfärdiga var få, Han stod och placerade dem i varje generation”. Detta innebär att Han såg att de rättfärdiga vid slutet skulle stöta bort egenmottagandet helt och håller, och att deras omgivande Ljus därmed skulle avta, eftersom det yttre kli som passar för det kommer att stötas bort från dem.

Därför satte han dem i varje generation, för i alla generationer skapas en stor andel av människorna främst för de rättfärdiga, för att vara bärare av kelim av tomrummet för dem. Därmed kommer det yttre kli med nödvändighet att ofrivilligt operera i de rättfärdiga.

Det är så för att alla människor i världen sitter ihop med varandra. De påverkar varandra både i kroppsliga böjelser och i åsikter. Därför för de med nödvändighet med sig böjelsen för egenmottagande till de rättfärdiga, och på detta vis kan de ta emot det åtrådda omgivande Ljuset.

I enlighet med det bör de rättfärdiga och de orättfärdiga emellertid ha haft en likvärdig vikt i varje generation. Men så är det inte, och för varje rättfärdig finner vi flera tusen fåfänga. Ändå måste vi känna till att det finns två sorters ledning i skapelsen: a) en kvalitativ kraft; b) en kvantitativ kraft.

Kraften hos de som klänger runt sitra achras fötter är mager, föraktlig och låg, ej önskvärd och meningslös, och de blåser som agnar för vinden. Hur kan då sådana som de göra någonting mot de med visa hjärtan, vars väg är klar med önskan och sikte, och med en pelare av övre Ljus som skiner för dem dag och natt, tillräckligt för att bringa de små böjelserna i deras hjärtan?

Alltså försåg Han den kvantitativa kraften i skapelsen, då denna kraft inte behöver någon kvalitet. Jag kommer att förklara det för er, förresten finner vi den kvalitativa kraften i styrka, så som i lejon och tigrar, där ingen människa kommer att slåss med dem på grund av deras styrkas stora kvalitet.

Motsatt dem finner vi styrkan och kraften utan någon kvalitet, som i flugor. Men på grund av deras antal kommer ingen människa att slåss med dem. Dessa vandrare flackar omkring i människans hus och landar fritt och det är människan som känner sig svag jämfört med dem.

Men med vilda flugor, insekter, och andra sådana oinbjudna gäster, även om kvaliteten i deras styrka är större än husflugornas, kommer människan inte vila förrän hon helt förvisat dem ur sin domän. Så är det på grund av att naturen inte tilldelat dem flugornas förmåga att reproducera sig.

I enlighet med det ser vi att det med nödvändighet måste finnas en stor skara för varenda rättfärdig. De ingjuter sina råa böjelser i honom i kraft av deras antal, då de inte har någon kvalitet över huvud taget.

Detta är innebörden av versen, “Herren kommer att ge sitt folk styrka”. Det innebär att det eviga livets Ljus, som uppnås genom hela skapelsekedjan, kallas ”styrka”. Texten garanterar att Skaparen med säkerhet kommer att ge oss den styrkan.

Men, bör vi fråga, hur då? Då varje person inte är hel i och för sig själv, så som våra visa har skrivit, ‘Det är bättre för en att inte födas än att födas’, varför är vi då säkra på Hans evighet?

Och versen slutar, “Herren kommer välsigna sitt folk med fred”, det vill säga välsignelsen med sönerna. Det är som våra visa sade i Masechet Shabbat, “den som gör fred i huset är overksam”. Så är det för genom barnen knyts och länkas denna kedja fram till korrigeringens slut. Då kommer alla delar att vara i evigheten.

Därför sade våra visa, “Skaparen hittade ingen behållare som håller en välsignelse för Israel, utom fred”. På grund av att Hans välsignelse är evig, får mottagarna vara eviga.

Därmed finner vi att fäderna genom sönerna håller och bland dem skapar evighetens kedja, passande för att hålla evighetens välsignelse. Det följer att det är fred som håller och leder välsignelsens helhet.

Därför avslutade våra visa Mishnah med denna vers, eftersom fred är det kärl som håller Torans och alla mitzvots välsignelse för oss till den fullständiga och eviga frälsningen snart i våra dagar amen, och allt kommer att finna sin plats i fred.

1 Översättarens anteckning: namnet på den veckans Toraavsnitt.

2 Översättarens anteckning: Herev betyder svärd, med det kommer från det hebreiska ordet Harav (förstörde)