”Älska din nästa som dig själv” Rabbi Akiva säger att detta är Torans generella regel

Det kollektiva och det individuella

Ovanstående uttalande är, trots att det är ett utav de mest berömda och citerade ordspråken, fortfarande inte förklarat för alla i hela dess vidd. Det beror på att ordet regel (eller kollektiv, båda "klal" på heb.) indikerar en summa detaljer som relaterar till regeln ovan, alltså att varje detalj inom sig bär på en del, på så sätt att ihopsamlandet av alla detaljerna tillsammans skapar denna regel (eller detta kollektiv).

Och om vi säger “Torans allmänna regel” betyder det att alla texterna och de 612 mitzvot är den totala summan av detaljerna som relaterar till versen “Älska din vän som dig själv”. Det är svårt att förstå hur ett sådant uttalande kan innehålla den totala summan av alla mitzvot i Toran? Det kan på sin höjd vara regeln (det kollektiva) av den del av Toran och texterna som relaterar till mitzvot människa till människa. Men hur kan man inkludera den större delen av Toran, som gäller arbete mellan människan och Gud, i versen ”Älska din vän som dig själv”?

Det du hatar, gör det ej mot din vän

Om vi på något sätt kan förlika oss med texten ovan, så kommer här Hillels uttalande till främlingen som kom fram till honom och bad att få bli konverterad, som det sägs i Gmarah: “Konvertera mig så att du kan lära mig hela Toran medan jag står på ett ben.” Han sade till honom ”Det du hatar, gör det ej mot din vän”. Detta är hela Toran, och resten betyder att du bara ska gå och studera. Vi ser att han sade till honom att hela Toran är tolkningen av versen ”Älska din vän som dig själv”.

Nu, enligt Hillel, som var lärare till alla kabbalister under hans tid, står det fullt klart för oss att det primära syftet med vår heliga Tora är att föra oss till den storslagna grad där vi kan följa versen “Älska din vän som dig själv”, för det sägs uttryckligen “resten betyder gå och studera”. Detta betyder att de tolkar för oss hur vi ska komma fram till den regeln.

Det är överraskande att ett sådant uttalande kan vara korrekt för de flesta ämnen i Toran, som gäller människan och Gud, när varenda nybörjare bevisligen vet att detta är Torans hjärta och inte tolkningen av “Älska din vän som dig själv”.

Älska din vän som dig själv

Vi bör undersöka närmare för att förstå innebörden av meningen “Älska din vän som dig själv”. Den bokstavliga innebörden är att man ska älska sin vän till samma omfång som man älskar sig själv. Men vi ser att kollektivet inte kan efterleva detta alls. Om det hade sagts att man ska älska sin vän lika mycket som ens vän älskar en själv, så skulle det fortfarande inte finnas många människor som skulle kunna iaktta det fullt ut, men det skulle ändå vara acceptabelt.

Men att älska min vän lika mycket som jag älskar mig själv verkar vara omöjligt. Även om det bara fanns en människa i världen förutom mig, skulle det fortfarande vara omöjligt, ännu mindre när världen är full av människor. Dessutom skulle man inte ha någon tid för sig själv om man älskade alla lika mycket som man älskar sig själv. Utan man måste villigt tillfredsställa sina egna behov utan försummelse, eftersom man älskar sig själv.

Så är det inte med kollektivets behov, för man känner ingen stark motivation att stimulera sina begär att arbeta för dem. Även om man hade ett sådant begär, skulle man då klara av att bokstavligen efterleva detta uttalande? Skulle ens styrka hålla ut? Om inte, hur kan Toran tvinga oss att göra något som inte på något vis är genomförbart?

Vi bör inte betrakta detta uttalande som en överdrift, för vi varnas genom orden “Du skall inte lägga till något, och inte heller dra ifrån något”. Alla tolkare har varit överens om att tolka texten bokstavligt. Dessutom sade de att man måste tillfredsställa sin väns behov, även på en plats där man själv har ett behov. Till och med då måste vi tillfredsställa vår väns behov och lämna oss själva behövande.

Tosfot tolkar att om man köper en hebreisk slav är det som om man köper en herre till sig själv. Och Tosfot tolkar att om man inte skulle ha mer än en kudde, och man själv ligger på den så efterlever man inte ”för han är lycklig med dig”. Och om man inte ligger på den och inte heller ger den till sin slav är det sodomitstyre. Det visar sig att man måste ge den till sin tjänare emot sin vilja. Det visar sig att man har köpt sig en herre.

En mitzvah (budord)

Detta väcker flera frågor: enligt det tidigare sagda syndar vi alla mot Toran. Dessutom efterlever vi inte ens den första delen av Toran, dess essens, för vi efterlever detaljerna men inte den verkliga föreskriften. Det står skrivet: ”När du efterlever Skaparens vilja finns de fattiga i andra och inte i dig.” Men hur är det möjligt att det skulle finnas fattiga när alla efterlever föreskriften, Herrens önskan, och älskar sin nästa som sig själv?

Frågan om den hebreiska slaven kräver vidare utforskning: Innebörden av texten är att man måste älska sin slav som sig själv, även när det handlar om en okänd, en främling, som inte är hebré. Och man bör inte ursäkta sig själv, för föreskriften för främlingen är som föreskriften för hebréen, eftersom “En lag och en stadga bör gälla både för dig och för främlingen som vistas med dig”. Ordet ”främling” betyder även en “ofullständig proselyt”, det vill säga en som inte accepterar Toran utan endast undandrar sig avgudadyrkan. Om en sådan människa står det skrivet: ”du må ge det till främlingen som finns inom dina portar.”

Och detta är innebörden av En mitzva som Tana nämner när han säger “Genom att utföra en mitzva dömer man sig själv och hela världen till förtjänstens vågskål”. Det är väldigt svårt att förstå vad hela världen har att göra med det här? Och vi bör inte ursäkta oss med att det handlar om när man är till hälften rättfärdig och till hälften en syndare.

Man kan se att man själv är till hälften rättfärdig, och till hälften en syndare, men inte att hela världen är sådan. Dessutom borde texten ha uppgivit “hela Israel”; men varför står det “hela världen”? Är vi garanter för hela världen? Lägger vi till dem till vårt konto av goda gärningar?

Vi måste förstå att våra vise endast talade om Torans praktiska del, som för världen och Toran till det önskvärda målet. Därför hänvisar de verkligen till en praktisk mitzva när de säger en mitzva. Och detta är säkerligen som Hillel säger, det vill säga “Älska din vän som dig själv”. Det är enbart genom denna mitzva som man uppnår det verkliga målet, som är vidhäftning vid Skaparen. Därför ser du att man med denna mitzva efterlever hela syftet och ändamålet.

Och nu råder det inga tvivel kring mitzvot mellan människan och Gud, eftersom de praktiska av dem har samma syfte, att rena kroppen, där det sista momentet är att älska din vän som dig själv. Den omedelbara fasen efter det är vidhäftning.

Och i detta finns det en allmän och en individuell del. Vi går från det individuella till det allmänna, för det allmänna leder till det slutgiltiga målet. Därför gör det verkligen ingen skillnad på vilken sida man börjar, i det individuella eller det allmänna, så länge som vi börjar, och inte förblir neutrala, tills vi når vårt mål.

Och att hålla fast vid Honom

Det finns ännu utrymme att fråga: ”Om syftet med Toran och hela skapelsen inte är annat än att att höja den låga mänskligheten till att bli förtjänta av denna underbara storslagenhet, att hålla fast vid Honom, så borde Han ha skapat oss med denna storslagenhet till att börja med, i stället för att besvära oss med arbetet som finns i och med skapelsen och Toran och mitzvot.

Vi skulle kunna förklara detta med våra vises ord “Den som äter det som inte är hans eget, är rädd att se en i ansiktet”. Det innebär att den som göder sig på andras arbete är rädd (skamsen) att se på sin egen form, för hans form är omänsklig.

Eftersom ingen ofullkomlighet kommer ur Hans helhet har Han förberett detta arbete för oss, så att vi kan uppskatta våra egna händers arbete. Det är därför Han har skapat skapelsen i denna låga form. Arbetet med Tora och mitzvot lyfter oss från skapelsens låghet, och genom detta når vi vår storslagenhet på egen hand. Då upplever vi inte glädjen och njutningen som kommer från Hans generösa händer som en gåva, utan vi upplever oss som ägare av denna njutning.

Men vi måste ändå förstå ursprunget till den låghet vi känner när vi tar emot en gåva. Naturvetenskapsmän vet att varje grens natur är att vara nära dess rot. Grenen älskar även varenda uppträdande i roten. Av samma anledning håller sig grenen också borta från det som inte finns i roten, den kan inte tolerera det och skadas av det.

Och eftersom vår rot är Skaparen, och Han inte tar emot utan ger, så känner vi sorg och förnedring varje gång vi tar emot från någon annan.

Nu förstår vi syftet med att hålla fast vid Honom. Vidhäftandets storslagenhet är endast grenens likvärdighet med dess rot, och hela frågan låghet är endast avlägsenheten från roten. Med andra ord blir varje varelse vars sätt korrigeras till givande storslagen och kapabel att hålla fast vid Honom. Men varje varelse vars sätt är mottagande och egenkärlek degraderas och förflyttas långt från Skaparen.

Som ett botemedel har vi förberetts med Tora och mitzvot. I början ska vi efterleva dem lo lishma, det vill säga för att bli belönade. Detta är fallet under perioden katnut (litenhet), en bildande fas. Medan man växer blir man lärd att iaktta Tora och mitzvot lishma, det vill säga att skänka belåtenhet till sin Skapare, och inte av egenkärlek.

Nu kan vi förstå våra vises ord: “Varför skulle Skaparen bry sig om ifall man slaktar vid halsen eller i nacken? När allt kommer omkring gavs mitzvot endast för att rena människor.”

Men vi vet ännu inte vad denna rening är. Angående vad som tidigare nämnts vet vi att ”en vildåsnas föl föds som människa”. Och vi är fullständigt nedsänkta i det egna mottagandets och egenkärlekens smuts [C.R.1] och låghet, utan någon gnista av kärlek för ens medmänniska och givande. I det tillståndet befinner man sig allra längst bort från roten.

När man växer och bildas genom Tora och mitzvot, endast definierade av syftet att skänka belåtenhet till sin Skapare och inte alls av egenkärlek, kommer man till graden av givande till sin medmänniska. Man kommer till den graden genom det naturliga botemedlet i studierna av Tora och mitzvot lishma, som givaren av Toran vet, liksom våra vise sade: ”Jag har skapat den onda böjelsen, jag har skapat Toran för den som en krydda.”

Genom detta utvecklas varelsen i graderna av storslagenheten ovan, tills man förlorar all form av egenkärlek och mottagande för sin egen skull. I det tillståndet är alla ens attribut antingen för att ge eller för att ta emot med syftet att ge. Om detta sade våra vise ”Mitzvot gavs endast för att rena människor” och då håller man fast vid sin rot, som det sägs ”och för att hålla fast vid Honom”.

Två delar av Toran: Mellan människa och Gud och mellan människa och människa

Även om vi ser att det finns två delar av Toran: den första – mitzvot mellan människa och Gud, och den andra – mitzvot mellan människa och människa, så är de båda en och samma sak. Detta betyder att det verkliga syftet med dem, och det önskvärda målet, är ett, nämligen lishma.

Det gör ingen skillnad om man arbetar för sin vän eller för Skaparen. Detta beror på att det är ingraverat i oss genom skapelsens natur att allting som kommer utifrån verkar tomt och overkligt.

På grund av detta är vi tvungna att börja med lo lishma. Rambam säger: ”Våra vise sade: ‘Man bör alltid studera Toran, även lo lishma, för från lo lishma kommer man till lishma.’ Därför är det så att när man lär unga, kvinnor och olärda Toran, så lär man dem att arbeta utav fruktan och för att bli belönade, tills de ackumulerar kunskap och förvärvar visdom. Då berättas det för dem om denna hemlighet lite i taget, och de vänjer sig vid detta i lugn och ro, tills de uppnår och lär känna Honom och tjänar Honom med kärlek.”

Därför är det så att när man fullbordar sitt arbete i kärlek och givande för sin medmänniska och når den högsta punkten fullbordar man också sin kärlek och sitt givande till Skaparen. I det tillståndet finns det ingen skillnad mellan de två, för allting som finns utanför ens kropp, det vill säga ens egenintresse, bedöms lika – antingen att ge till sin vän eller skänka belåtenhet till sin Skapare.

Detta är vad Hillel Hanasi antog, att “Älska din vän som dig själv” är det slutgiltiga målet i praktiken. Detta beror på att det är den tydligaste formen för människan.

Vi bör inte missta oss med gärningar för att de är framlagda framför våra ögon. Vi vet att om vi förekommer de egna behoven, så är det att ge. Av detta skäl definierar inte Hillel målet som “Och du skall älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft” för de är verkligen en och samma sak. Detta beror på att man även bör älska sin vän med hela sitt hjärta och hela sin själ och med hela sin kraft, för detta är innebörden av orden ”som dig själv”. När allt kommer omkring älskar man säkerligen sig själv med hela sitt hjärta, sin själ och kraft; men när det gäller Skaparen kan man missta sig, och med ens vän är det alltid utbrett framför ens ögon.

Varför gavs inte Toran till patriarkerna?

Detta besvarar de första tre frågorna. Men fortfarande kvarstår frågan om hur det är möjligt att efterleva detta, för det är till synes omöjligt. Du skall veta att detta är skälet till att Toran inte gavs till patriarkerna, utan till deras ättlingar, som utgjorde en fullständig nation bestående av 600 000 människor från 20 år och uppåt. De emottog den efter att var och en tillfrågats om de var villiga att att åta sig arbetet och detta sublima mål.

Efter att var och en sade "Vi skall göra och vi skall höra" blev det möjligt. Det beror på att det otvivelaktigt inte kommer att finnas något behov hos någon människa i nationen att bry sig om sitt eget uppehälle, om 600 000 människor inte har något annat intresse i livet förutom att slå vakt om att inga behov lämnas otillfredsställda hos sina vänner, och de till och med gör det kärleksfullt, med hela deras själ och hela deras kraft.

Således besvarar vi frågan om varför Toran inte gavs till våra heliga patriarker. Det beror på att Toran inte kan iakttas i en liten grupp människor. Det är omöjligt att påbörja arbetet lishma, som det beskrivs ovan. Därför gavs inte Toran till dem.

Hela Israel är ansvariga för varandra

I ljuset av det ovan skrivna kan vi förstå ett förbryllande uttalande av våra vise som sade “Hela Israel är ansvariga för varandra”. Dessutom tillägger Rabbi Elazar, Rabbi Shimons son, att ”,ärlden döms av majoriteten”.

Härav följer att vi även är ansvariga för alla nationer i världen. Jag undrar; detta verkar vara något som förståndet inte kan tolerera. Hur kan man vara ansvarig för synderna som en annan har begått om man inte känner honom? Det sägs specifikt att “Fäderna ska inte vållas död för barnens skull, inte heller ska barnen vållas död för sina fäders skull; varje människa ska vållas död för sin egen synds skull”.

Nu kan vi förstå ordens innebörd med fullständig klarhet. Det är uppenbarligen omöjligt att efterleva Tora och mitzvot om inte hela nationen deltar.

Det visar sig att var och en har blivit ansvarig för sin vän. Detta betyder att de som är likgiltiga får de som efterlever Toran att förbli i sin smuts. De kan inte korrigeras eller komma att älska givande till sin medmänniska utan de likgiltigas deltagande. Således, om några i nationen är syndare, får de resten av nationen att lida.

Det står skrivet i Midrash: “Israel, en av dem syndar, och alla känner.” Rabbi Shimon sade om detta; ”Det är som människor i en båt. En av dem tar en borr och börjar borra under sitt säte. Hans vän säger; ‘Vad gör du?’ Han svarar; ’Varför skulle du bry dig om det? Borrar jag kanske inte under mig?’ De svarade ’Vattnet får båten att svämma över.’” Liksom vi har förklarat ovan skapar de likgiltiga, eftersom de är nedsänkta i egenkärlek, en järnvägg som hindrar de som efterlever Toran från att ens påbörja efterlevandet av Toran och mitzvot på det sätt de borde efterlevas.

Nu ska vi klargöra Rabbi Eliezars, Rabbi Shimons sons, ord. Han säger: ”Eftersom världen döms efter majoriteten, och individen döms efter majoriteten, så dömer man, om man genomför en mitzva, välsignad vare han, hela världen till förtjänstens vågskål. Om han begår en synd, ve honom, för han dömer sig själv och hela världen till syndens vågskål. Det sägs ‘Men en syndare förstör mycket gott.’”

Vi ser att Rabbi Abba, Rabbi Shimons son, tar frågan om Arvut (ömsesidigt ansvar) ännu längre, för han säger “Världen döms efter dess majoritet”. Detta beror på att han inte tror att det är tillräckligt att en nation tar emot Tora och mitzvot. Antingen kom han fram till den åsikten genom att observera verkligheten, för vi ser att slutet ännu inte kommit, eller så fick han den av sina lärare.

Texten stödjer honom också eftersom den lovar oss att “jorden skall vara full av Herrens kunskap” vid tiden för frälsningen, och även “alla nationer skall strömma till honom” och många fler verser. Detta är anledningen till att han inrättade arvut för hela världens deltagande. Det visar att en individ inte kan nå fram till det åtråvärda målet genom att följa Tora och mitzvot, utom med hjälp av hela världens folk.

Således påverkar varje mitzva man genomför hela världen. Det är som en som väger bönor på en våg. Precis som när varje böna man lägger på vågen framkallar det slutgliltiga önskade beslutet, så utvecklar varje mitzva som en individ genomför, innan hela jorden är full av kunskapen, världen i den riktningen.

Det sägs “Men en syndare förstör mycket gott”. Det innebär att ens syndande minskar vikten på vågen, som om man tog tillbaka bönorna en annan hade lagt på vågen. Genom detta snurrar man världen baklänges.

Varför gavs Toran till Israel?

Nu kan vi svara på frågan “varför gavs Toran till den Israeliska nationen utan alla världens nationers deltagande?” Sanningen är att syftet med skapelsen åligger hela den mänskliga rasen, ingen utesluten. Men på grund av skapelsens naturs låghet och dess makt över människor var det omöjligt för människor att kunna förstå, bestämma sig för, och gå med på att resa sig över den. De visade inte tecken på en önskan att utrota egenkärleken och nå formlikhet, som är vidhäftning vid Hans attribut, som våra vise sade: ”Så som han är barmhärtig, så skall också du vara barmhärtig.”

Således, på grund av sina förfäders förtjänst lyckades Israel, och under 400 år utvecklades de och blev kvalificerade och dömde sig själva till förtjänstens vågskål. Varje medlem i nationen gick med på att älska sin medmänniska.

Varande en liten och enskild nation bland sjuttio stora nationer, när det går hundra ickejudar eller fler på var och en från Israel, gavs Toran specifikt för att kvalificera den Israeliska nationen när de hade åtagit sig att älska sina medmänniskor.

Men den Israeliska nationen skulle vara en ”övergång” ["maavar"]. Detta betyder att i den utsträckning Israel renar sig själva genom att efterleva Toran, överför de sin kraft till de övriga nationerna. Och när de övriga nationerna också dömer sig själva till förtjänstens vågskål, då kommer Messias att uppenbaras. Detta beror på att Messias roll inte enbart är att kvalificera Israel för det slutgiltiga målet, som är vidhäftning vid Honom, utan också att lära ut Guds sätt till alla nationer, som versen säger: ”Och alla nationer kommer att strömma till Honom.”