Människan föds med en drift att få, som kallas egenkärlek. Varhelst hon inte kan se nytta för egen del har hon inte tillräckligt med bränsle för den minsta rörelse. Men utan att upphäva denna egenkärlek är det omöjligt att uppnå Dvekut (vidhäftande) med Gud, dvs. formlikhet.
Detta går i rakt motsatt riktning från vår natur; därmed behovet av en grupp. Tillsammans, som en stor kraft, kan vi arbeta för att upphäva viljan att ta emot, som i sig är ondskan till den grad den stör uppnåendet av syftet för vilket människan skapats.
Därför måste gruppen bestå av individer, som alla har samma världsbild, det vill säga, att viljan att ta emot måste besegras. Då kommer gruppen av sådana individer att upprätta en mäktig kraft som kommer att vara förmögen att komma över sin kollektiva egenkärlek. Detta tack vare inkluderingen av det generella i det enskilda: var och en är inkluderad i alla, och vice versa, alla i var och en. Därför kan varje individ använda hela gruppens stora kollektiva kraft för att uppnå målet.
För att uppnå denna ömsesidiga inkludering av individerna, måste varje människa upphäva sig själv inför de andra. Detta uppnås när var och en ser den andres goda sidor och struntar i bristerna. Den som anser sig själv vara ens en aning ovanför sina vänner, kommer inte att till fullo kunna ansluta sig till dem eller assimileras med dem.
På liknande vis måste de vid tiden för denna självupphävning vara seriösa. Annars kommer de inte att vara i harmoni med det övergripande målet. En gång i tiden var det, för att “vandra i ödmjukhet”, brukligt att inte bete sig allvarligt i det yttre, medan det i hjärtat i själva verket fanns en brinnande låga.
Småsinta människor måste emellertid vara mycket försiktiga så att de inte dras in i ord och handlingar som inte tillför någonting till syftet för vilket de samlats, nämligen intimitet med Gud. (För mer om ämnet intimitet med Gud, se Matan Torah s.138)
Bara när man inte är med sina vänner är det bättre att dölja avsikten i sitt hjärta och att, externt, vara som alla andra, i enlighet med versen ”vandra i ödmjukhet inför din Gud”. Även om det finns mer upphöjda tolkningar av denna vers, är den enkla betydelsen fortfarande stor.
Därför är det nödvändigt att se på varandra som jämlikar när vännerna samlas, för att kunna upphäva sig själva inför varandra.
Denna grupp måste se till att den inte inkräktas av tanklöshet, vilket skulle förstöra allt (men detta är en personlig, inre sak). Å andra sidan, när man inte är med sina vänner från gruppen, får man inte visa något allvar, utan man bör då vara precis som personen man är med för tillfället. Man bör inte tala om allvarliga ting, utan om saker som intresserar den man är med nu, som kallas “den oinbjudne gästen”.
