Beskrivning

Kabbalister definierar målet med att studera kabbala som målet vi skapades för: att nå formekvivalens med Skaparen. Allt arbete i kabbala siktar enbart på detta mål, och i denna lektion belyser Tony Kosinec några aspekter i detta arbete.

Transkription

• Fet och med indrag: Michael Laitmans originaltext
• Vanlig: Tony Kosinecs kommentarer
• gemen kursiv: transliteration från hebreiska

Hej igen och välkomna till En introduktion i kabbala. Jag heter Tony Kosinec. Under de föregående tolv veckorna har vi tittat på viktiga begrepp inom kabbalan. Vi har inte täckt alla, men det är nu dags att ta det vi har tittat på och att fokusera på vad målet egentligen är. Ta reda på vad vi ska sikta på. När man börjar studera kabbala handlar den första delen av processen om att definiera målet. Ta bort saker vi inte har nytta av. Precisera vilka saker vi kan använda, och sedan hur vi kan använda dem. Efter det går processen ut på att hålla målet i sikte.

Förra veckan talade vi strukturellt om bön. Vad bön består av. Låt oss nu se vad bön är utifrån ett känslotillstånd, den inre delen, vad en person erfar. Låt oss definiera målet i det kabbalistiska arbetet genom att titta på vad det är vi faktiskt ombeds göra för att förändras i vårt inre tillstånd för att nå vad vi kallar formekvivalens med Skaparen och vad det innebär att gå över förnuftet i arbetet. Vi har sett det i olika artiklar. Vad innebär att bygga en andra natur? Ovanför den natur vi gavs av Skaparen. Att i arbetet motsätta sig vår lägre naturs diktat som kontrollerar allt vi gör. Vi kommer undersöka detta genom att se på artikeln "Lishma" av Baal HaSulam. Lishma betyder "för Hennes namns skull". Lishma är tillståndet vi måste nå för att uppnå formekvivalens med Skaparen. Han börjar:

"För att en person ska uppnå Lishma, behöver man ett uppvaknande från ovan för det är ett upplysande från ovan, och det tillkommer inte det mänskliga medvetandet att förstå det. Men han som smakar vet. Det sägs om det, 'Smaka och se att Herren är god'."

Den sak vi måste uppnå finns alltså inte i vår natur och vår natur definieras som viljan att ta emot enbart för min egen skull. Oberoende av handlingen vi utför, eller hur den ser ut i denna värld, oberoende av hur altruistisk dess yttre kvalitet är sett som handling gör vi det ändå bara baserat på vår naturs parametrar. Att Lishma kräver uppvaknande från ovan innebär att eftersom det inte ligger i vår natur, är det något vi måste erhålla utanför den. Det finns inget sätt vi verkligen kan förstå vad detta är på inom vår natur, dvs. vi kan inte använda vårt medvetande, det vi kallar vårt förnuft, för att fortskrida i denna process. Vi ignorerar inte de normala saker vårt medvetande säger till oss men dess syfte i andligt uppstigande är helt annorlunda jämfört med syftet det har i våra vardagsliv, att skaffa de saker vi behöver för vår överlevnad och vår lägre naturs, vårt djurs lycka. Det kommer inte att vara med hjälp av vårt medvetande vi kommer att fortskrida. Det enda sättet vi kan göra det på är som han säger "Smaka, och se att Herren är god." Att det inte är någonting i medvetendet men ändå någonting påtagligt för oss. Hur vi erfar saker, vad den övergripande känslan är. Vad den större upplevelsen i oss faktiskt är. Han fortsätter.

"På grund av det, när man accepterar det Himmelska kungarikets börda måste man göra det helt fullständigt, dvs. bara skänka och inte alls ta emot."

Detta är mycket viktigt. När man bestämmer sig för att påbörja arbetet mot direkt kontakt med Skaparen måste en mycket tydlig linje dras angående vad det är vi försöker uppnå. Tillståndet Lishma är inte att ibland ge, och ibland att ta. Det måste vara.. man måste gå in i tillståndet fullständigt. Så begäret efter det måste också vara fullständigt. När en person bestämmer sig för att göra detta siktar man på att inte lura sig själv. Man tittar mycket noggrannt på hur man reagerar på saker och ting. Och han fortsätter.

"Om en person ser att hans organ inte håller med om den idén har han ingen annan råd än bön, att spilla sitt hjärta till Herren att hjälpa honom få hans kropp att gå med på att förslava sig till Skaparen."

Bli nu inte avskräckt av ordet "förslavad". Baal HaSulam skriver hela tiden från hur det känns i vår erfarenhet. Från viljan att ta emot.. Idén att vi skulle röra oss till ett tillstånd där våra inre intentioner, bara skulle vara i syfte att ta emot för att skänka, dvs. inte för min egen skull. I början av vägen känns detta som nej tack, jag kommer försvinna, osv. Men du måste ha i minnet att vi aldrig talar om att försöka kontrollera de vanliga begären på vår djuriska nivå. Vi behöver inte bry oss om dessa saker. Att tänka så vore förvirrande. Allt man behöver för sin överlevnad, för vardagen, för familjen, för din existens enkla nöjen, dessa saker behöver inte förändras, vi talar inte om speciell diet eller att göra yttre handlingar, eller gör inte si men gör så.

Vi kan inte kontrollera vad som placeras framför oss som tvingar oss att handla, inte ens våra egna begär. Frågan är inte vad jag gör, frågan är varför jag gör det. Om vi inte kan lita på omständigheterna eller på vår egen intelligens är det tydligt att syftet med att dessa saker sker helt enkelt är för att vi ska inse att vi behöver Ljus från ovan. Att detta uppväckande från ovan bara kan komma till följd av att vi beslutade att göra ett helt försök på något som i slutändan måste vara helt. Dvs. Lishma är inte partiellt, inte heller är begäret att nå det partiellt. Detta sätt att framskrida innebär att ur en persons egen uppsättning begär, sin egen längtan att nå detta måste han nå en plats av helhet inom sig själv i relation till det. Om det enda han önskar är detta och om han förstår att förmågan att göra det inte finns i honom själv utan bara finns ovan, måste han lita på att den övre kraften ska förändra honom. Detta kallar vi att dra till sig Ljuset, eller "Ohr Makif", det omgivande Ljuset. Dra till sig genom ansträngning. Men vad är ansträngningen?

"Och säg inte att om Lishma är en gåva från ovan, till vilken nytta är då de ansträngningar, gottgörelser och korrektioner man utför för att komma till Lishma, om det är upp till Herren? Våra visa sa om det 'Du är inte fri att göra dig av med det'. Istället måste man erbjuda uppvaknandet nedifrån, och det är bönen. Det kan inte vara en äkta bön om man inte i förväg vet att det inte kan uppnås utan bön."

Allt som kommer till en person till följd av detta är.. stegen. Det är det som måste övervinnas. Utan försöket att övervinna det oavsett det faktum att allt är upp till Skaparen finns det inget ställe Skaparen kan ge gåvan till. Så begäret efter detta är bön. Hur känns det att ha det begäret? Om en person försöker sig på det, försöker se på sin egentliga intention när de gör någonting, när de tar emot en njutning, när de tänker på en annan person och gör någon sorts handling för den, om de är ärliga kommer de att titta djupt in i den intentionen och börja se var de är olika den. Känslan av att det finns mer, att jag är olik den kvalitet jag vill nå, känns både som en aspiration och en besvikelse. Kom ihåg att vi inte kan uppleva utan ett behov. Hur känner vi behov? Man känner att någonting saknas, eller hur? Du kanske inte ens vet vad det är, men i fallet med en kabbalist, någon på vägen oberoende av vad det är som sker, vet vi vad det är. Det enda det kan vara är att jag saknar det jag söker, vilket är den direkta kontakten med Skaparen. En bön känns som en brist, en förlust. Ett behov, en tomhet. Det kommer inte inifrån vårt förnuft, "Om jag gör det här, då kommer jag få det här. Hoppas Gud inte hörde mig nu". Nej, antingen är känslan där, antingen finns behovet i oss, eller inte. Det är uppvaknandet nerifrån, det är även kliet, det är förberedelsen för Ljusets inträde.

"Därför skapar de handlingar och gottgörelser han utför för att uppnå Lishma de korrigerade kärlen av att vilja ta emot denna Lishma. Efter alla gärningar och gottgörelser kan han be på fullt allvar, för han har sett att inga av hans gärningar gjort någon nytta för honom. Först då kan han be en ärlig bön ur djupet av sitt hjärta, och Skaparen hör denna bön och ger honom gåvan Lishma. Vi bör också veta att genom att nå Lishma dödar man den onda böjelsen, för den onda böjelsen kallas att ta emot för sin egen skull, genom att däremot vinna siktet på att skänka annulerar man tanken på ens eget bästa. Och den onda böjelsens död innebär att man inte längre använder sina mottagandekärl för sin egen skull, och eftersom de inte längre är i bruk, anses de vara döda."

Vi måste först veta att vi inte vill känna detta alls. Det är vad han menar med att det dödas. Och processen är att.. långsamt, i takt med dessa jämförelser mellan vad vi verkligen känner och ett riktigt oföränderligt mål, det fixerade mål vi har, att förnimmelsen inom kliet, inom personen, faktiskt förändras. Begäret att ta emot i syfte att fylla en personlig tillfredställelse avtar. Långsamt genomgår den en förvandling. Så länge som det är en process med riktig bön och riktigt behov.

"Det är som utroparen från Dubna säger angående versen 'Men icke har du, Jakob, kallat mig hit i det du har gjort dig möda för min skull, du Israel'. Dvs. han som arbetar för Skaparen har ingen möda. Tvärtemot, man är nöjd och livlig. Men han som inte arbetar för Skaparen, utan för andra syften kan inte klaga hos Skaparen att han inte ger honom lön för arbetet eftersom han jobbade av en annan orsak. Man kan bara klaga hos den man jobbar för, och kräva av honom att ge en vitalitet och njutning i arbetet. Det sägs om sådana människor: Var och en som litar på dem, skall vara som dem som gör dem'."

Han talar här om avgudabilder. Arbetet som måste göras, måste göras enbart för detta mål av Lishma, för att nå fullständig intention av att skänka. Om arbetet utförs av någon annan anledning kan han inte klaga hos den Övre Kraften att den inte besvarar bönen. Att det borde finnas någon sorts uppfyllelse. Det är även bara arbete här i vår lägre natur som kräver någon form av lön eller personligt tillfredställande. Arbetet för Lishma i nåendet av en förnimmelse, föreställ dig, att nå en förnimmelse av att erfara allt för andras skull utan en tanke på sig själv. Detta är i vår intention. Vilken sorts betalning kan någon be om förutom uppfyllelsen av det begäret? För där försvinner alla gränser, allt lidande upphör inte bara för mig, dvs. inte bara för personen på vägen utan för alla runtomkring dem. Ett hundraprocentigt försök, externt och internt, görs för allt livs välbefinnande. Så belöningen när man är på Lishmavägen, även om vi känner oss olik kvaliteten.. Kanske känner vi någon sorts tomhet eller lidande när man inser att "O nej, jag har fortfarande inte nått målet." Det är en belöning, det är iver, det är livlighet som han säger. För man vet att man är ute på äventyr, man är på vägen. Man är på jakt efter att träffa mitt i prick.

"Bli inte förvånad över att när man tar på sig det Himmelska Kungarikets börda, dvs. när han vill arbeta enbart för att skänka till Skaparen, att han ännu inte känner vitalitet. Det skulle ha tvingat en att acceptera det Himmelska Kungarikets börda och man bör acceptera den under tvång, mot ens bättre vetande".

Även om man är på vägen.. Det som borde hända är att ens känsla av att bli uppfylld av någonting annat än det, det bara avtar. En person framskrider mot ens bättre vetande. Det är det här som avses med "över förnuftet i arbetet". Om du lyssnar till grundreglerna hos din vilja att ta emot, i princip din kropp, skulle den säga "varför gör du det här?" "Det här går inte ihop, du bara klantar till allt med det här." Detta är alltid argumentet. Man hör och ser alltid allt omkring sig som jobbandes mot en. Men detta sker för att.. Han säger "acceptera arbetet under tvång", han menar lyssna inte på viljan att ta emot utan förstå att detta tvivel som kommer till oss från viljan att ta emot faktiskt gör det möjligt för oss att göra detta val av fri vilja.

Jag kontrolleras inte av min lägre natur eller av att den Övre Kraften säger att jag ska göra det enkelt för dig och bara ta dig så här och du kommer må fantastiskt, och få en belöning. Nej. Nu är du på en plats där fri vilja verkligen finns. Du kontrolleras varken av din lägre natur eller av Skaparen. Du arbetar i vad som kallas en mittlinje. Dvs. det är upp till dig, och din egen intention. En individuell och opåtvingad intention att bli som Skaparen. Enda sättet är när det finns fri vilja att välja den vägen.. När det inte finns någon belöning åt endera håll. Det är det här som är tricket. Det är därför allt detta är dolt från oss för det är så fullständigt motsatt vårt normala funktionssätt som kontrolleras av vår vilja att ta emot.

"Vilket innebär att kroppen inte bör gå med på denna förslavning för varför ödslar inte Skaparen vitalitet och välbehag på honom? Detta är faktiskt en stor korrektion. Det förutan, skulle viljan att ta emot ha gått med på detta arbete och det hade aldrig varit möjligt för honom att nå Lishma. Han skulle alltid jobba för sitt eget bästa, tillfredställa sina egna begär. Det är som man säger, att tjuven själv ropar 'fånga tjuven och sedan kan man inte avgöra vem den riktiga tjuven är för att fånga honom och ta tillbaka stöldgodset."

Om det fungerar som det gör här och vi får någon sorts egoistisk tillfredsställelse av arbetet, skulle vi bli slavar, här skulle det riktiga förslavandet ske. Vi skulle bli som maskiner, vi skulle inte alls kunna nå en punkt av frihet. Men:

"När en tjuv, dvs. viljan att ta emot, inte tycker att arbetet med att acceptera det Himmelska Kungadömets börda smakar gott, eftersom kroppen vänjer sig vid att arbeta mot sitt eget begär, kan den börja arbeta med målet att bringa belåtenhet till Skaparen."

Att arbeta mot vår natur, innebär att få en känsla av vad det är som krävs av oss på vår nästa nivå. När vi känner en svårighet, oftast i form av ett tvivel eller en frestelse, inte att utföra en viss sorts handling, kabbalister handskas inte med handlingars fysiska aspekt, utan när frestelsen är att tro att mitt liv vore bättre om jag bara förföljde detta för min egen skull. Jag ser att de omkring mig som gör det är framgångsrika. När tvivlet kommer och säger att det borde vara på det här andra sättet... Att arbeta mot sin natur innebär att inte använda den förnuftsnivån. Tänk efter, det är det enda den djuriska nivån i en person kan säga. Vad förväntar du dig att det ska vara? Det kan inte vara någonting annat.

Den talande och högre nivån, den som personen försöker föda fram från denna punkt i hjärtat som känns i början av denna väg, som är som ett andligt embryo, som nu ska bli en person. För att det ska kunna ske måste tänkandet, logiken bakom hur man fortskrider, vara Skaparens logik. Det är en motsatt logik. Vi kan omedelbart känna vad nästa sak är som måste ske för oss genom tvivlet som kommer till en. Det är som en radar som med ens visar oss precis vad som måste arbetas på. Det är omöjligt att fortsätta här, utom genom tro.

Detta är vad som menas med tro här, inte att man bara tror någonting. "Nån vis man sa till mig att det är så här det borde vara så vad sjutton. Jag gör det så kommer allt bli okej." Nej. Det måste vara så att.. begäret att känna det övre medvetandet innebär att inte låta mig vägledas av mitt begär att ta emot för egen skull. Varken andligt eller kroppsligt. Att jag lägger ner mödan ändå. Att jag gör det som ett experiment. Jag vill se vad det får för resultat. Jag kommer lägga ner den mödan. Vad kommer mödan ge mig? Den kommer ge mig ett behov. En belöning. Det är faktiskt en enorm belöning. Behovet är ett behov efter precis det jag inte kunde åstadkomma. Det kommer att lyfta personen ovanför tvivlet. Det kommer inte skapa ett fysiskt kärl, utan ett andligt kärl som existerar ovanför viljan att ta emot. Den andra naturen börjar byggas där. Dvs. begär inte efter denna fysiska nivå som redan är perfekt. Vi behöver inte bry oss om den, det har Skaparen redan gjort.

Men här börjar vi bygga och växa en människa. En andlig varelse som består av ett begär, för det är vad den skapade är, bara ett begär. Men det är ett särskilt begär enbart efter Skaparens medvetande. Mot allt annat, mot allt som nu börjar vara under personen. Detta är riktiga förnimmelser. Detta är någonting en person faktiskt känner. En insikt, en upplysning. Ett andligt uppstigande. För den personen framträder verkligheten mycket annorlunda.

"Ens intention bör vara enbart för Herren, som det står, 'då skall du finna din lust i Herren'. När han började tjäna Herren kände han ingen njutning i arbetet. Det gjordes snarare av tvång. När han nu vant sig vid arbetet för att skänka förtjänar han att fröjdas i Herren. Arbetet själv ger en njutning och vitalitet och med detta avses att njutningen är inriktad på Skaparen."

På återseende.