Beskrivning

Tony Kosinec diskuterar perceptionsverktyget som kallas “skärmen”, vilket man kan erhålla genom den kabbalistiska metoden, hur man använder den, och vilken ytterligare förmåga den kan ge dig.

Transkription

• Fet och med indrag: Baal HaSulams originaltext
• Vanlig: Tony Kosinecs kommentarer
• gemen kursiv: betonade ord
• Kapitaliserad Kursiv: transliteration från hebreiska

Hej igen och välkomna till En introduktion i kabbala. Jag heter Tony Kosinec. Här kommer vi att lära oss om det främsta verktyget för att nå insikt i den kabbalistiska metodologin. Vi kommer att lära oss om hur man bygger ytterligare ett sinne, ett sjätte sinne som gör det möjligt att känna en övre verklighet som vi kallar det andliga. Det är metoden med vilken man kommer in i den andliga världen.

Låt oss först snabbt repetera vad vi lärde oss i den förra lektionen. Då tittade vi på skapandet av den skapade. I fyra faser. Vi såg att skapelsen börjar med en tanke. Skapelsetanken, som är att skapa en skapelse och fylla den med välbehag. Vi ser omedelbart en reaktion i skapelsen, i viljan att ta emot. Viljan att ta emot känner Ljuset, inte bara den direkta njutningen utan Ljusets kvalitet, och eftersom den är en vilja att ta emot vill den få denna njutning. En ny perception, fas, eller urskiljning sker där den förstår att Ljuset kommer från givande. Eftersom den är en vilja att ta emot och den inte kan ge är allt den kan göra att antingen acceptera eller inte acceptera Ljuset. För att närma sig givande bestämmer den sig för att avfärda Ljuset. I denna tomhet sker en ny urskiljning. Den upptäcker att dess existens är beroende av mottagandet av Ljuset. Att den inte kan existera i denna stränga situation. Den måste acceptera en del av Ljuset. Men den bestämmer sig för att bara acceptera en liten del av Ljuset.

Här upplevde den att den kreativa kraften vill att den ska ta emot. Den accepterar en liten del bara för att det är Skaparens önskan att det sker. Och här, i denna tvådelade fas, förstår den att en ännu högre aspekt av viljan som skapade den vill fylla den med fullständigt välbehag. Och denna nästa, fjärde fas är olik de andra faserna fram till den punkten. Inte en handling utförd av Skaparen, utan ett självständigt begär. Men detta begär är inte ett begär efter det direkta njutandet av Ljuset. Den förstår här Skaparens kaliber, och den vill ha den. Den förstår att den är en mottagare och hur olik den är från Skaparen. Istället för att vilja den görande delen av Skapelsen, vill den nu ha formlikhet, vinnandet av Skaparens kvaliteter. Den tänkande delen av skapelsen. Det är här vi hittar den skapade. Den har gjort en begränsning på sättet på vilket den tar emot. Den kommer inte längre att ta emot för sin egen skull. Den har beslutat att den kommer att vinna kvaliteter som är totalt motsatta dess natur.

Den skapades som en vilja att ta emot, ändå beslutar den att hitta ett sätt att bli lik den motsatta kvaliteten, givandets kvalitet. När den gör detta börjar den bygga ett system för sig själv. Ett system för interaktion med varierande grad av proportion mellan viljan att ta emot och viljan att skänka. Den stiger när den når större och större formekvivalens. Blir mer och mer lik den sak den vill bli. Den stiger genom ett system som kallas världar. Dessa världar är en sorts interaktion byggda för skapelsens korrektion och för korrektionen av världen i sin helhet. När den stiger vinner den dessa världars inre kvaliteter, som kallas själsnivåer eller Ljus. De är Nefesh, Ruach, Neshama, Chayah och Yechida. Tills den skapade når större och större likhet, visdom, förmåga, och uppnår en fullständig formekvivalens med Skaparen själv.

Men den har ett problem, för den skapades i precis motsatt fas. Den är enbart en vilja att ta emot. Det är vad den skapade är, det är vad vi är. Hur skulle den kunna bli någonting totalt motsatt dess natur? Även om den nu vet vad meningen med skapelsen är och dess roll i den, verkar den vara låst, fast. Det finns ingenting den kan göra, för den skapades på ett perfekt sätt, den kan bara använda det mottagande verktyget, ändå måste den använda expansionen av dess egoistiska kvaliteter i mottagande, och hitta ett sätt att omvandla det till givande.

Tidigare lärde vi oss också att våra fem sinnen är programmerade på så vis att de förhindrar oss från att uppfatta någonting av den övre världen och att uppnå det mål den skapade nu har. Vad vi måste förstå är att programmeringen som existerar inom de fem sinnena som vi kallade egoism, i själva verket är en intention. Det är en tanke. Det är ett program som säger "vad tjänar jag på det?" Oberoende av input kan den bara uppleva i förhållande till viljan att ta emot. Ändå är kvaliteten ovanför den altruism givande. Givande är alltså inte heller en handling. Det är en intention. För att kunna känna detta, vilket inga av dessa sinnen kan, måste vi bygga ett annat program, ett sinne byggt på ett liknande program som det utanför den. Detta sjätte sinne måste vara byggt på en intention som är lik detta. Det är vad skärmen är, den är ett till sinne som gör det möjligt att känna sig på samma nivå som den andliga världen.

Ordet "kabbala" betyder mottagande. Mer precist betyder det hur man ska ta emot. Rätt sätt att ta emot på. Kabbalans metod är helt och hållet praktisk. Den visar oss precis hur vi kan ta vår skapta natur, viljan att ta emot och förvandla den till rätt sätt att ta emot på, ett korrigerat sätt som blir att ge. När vi nu tar emot finner vi att vår erfarenhet är extremt begränsad. Viljan att ta emot kan aldrig fyllas. Låt säga att det finns ett begär. Ett begär efter en bit tårta. En vacker, underbar jordgubbstårta med vispgrädde. Och sås. Det finns ett behov av och en brist på detta. Så snart vi får denna tårta, och den rör detta begär släcks begäret. Vi kan inte längre känna det. Det är obeständigt. Det lever och sedan dör det. Det händer för att njutning bara känns på punkten mellan behovet och fyllandet. Samma ögonblick som fyllandet övergår behovet, kan det inte längre kännas. Så begäret dör. Men vad kabbala vill lära oss att göra är att hitta ett riktigt sätt att ta emot på. Det sättet är att även om någonting begärs och det fylls att det fyllandet aldrig kommer att slockna. Att begäret kommer att expandera, och fyllandet kommer att expandera. Ju mer Ljuset kommer in i kliet, desto större kommer välbehaget att bli. Det kan bara hända om vi gör någonting likt det vi såg i den tvådelade fasen kallad Bechina Gimmel, i vilken detta mottagande inte görs för min skull utan enbart för att uppfylla skapelsetanken. Det görs för Skaparen. Detta mottagande blir en form av att ge. Hur gör vi detta? Hur kan vi uppnå detta?

Baal HaSulam ger oss en analogi. En mycket vacker och djup historia, om vår situation och övervinnandet av den. Den är djupsinnig för den visar var vi verkligen är. Någonting vi inte märker. Det är två vänner, den ena bestämmer sig för att bjuda sin kära vän på middag. Han tänker på allt vännen gillar. Han tänker på maten han gillar, vinet han skulle gilla, mängden mat. Sättet maten ska se ut på. Sättet rummet ska kännas på. Han tänker hela tiden på sin vän och skapar en perfekt måltid för honom. Hans vän anländer, kommer in, och ser en absolut festmåltid framför sig. Hans första reaktion är att äta allt på en gång, för det är just vad han ville. Men så slår en annan tanke honom. Hans vän, värden, är givaren. Själv är han bara där för att ta. Han känner skam, för givaren är precis framför honom. Han ser inte bara ett bord fullt med saker och ingen där. Han ser sin vän och han förstår att hans vän har gjort allt detta för honom och att han bara är där för att ta. Överväldigad av skam vägrar han att ta. Du vet hur det är när någon ger dig en stor gåva du inte räknat med, plötsligt känner du en reaktion du inte ens vet varifrån den kommer. "Nej, jag kan inte ta emot detta." Denna skam av upplevelsen av att vara mottagaren. Han vägrar äta. Hans vän, värden, säger till honom, "Du förstår inte. Jag har lagt ner så mycket tid på att bara tänka på dig. Vad du skulle tycka om. Hur vi skulle njuta av detta tillsammans. Om du inte tar emot kommer hela denna måltid att vara förstörd för mig. Jag kommer inte få någon njutning av att se dig njuta av det."

Gästen förstår att han egentligen har kontrollen i den här situationen. Han förstår att han inte bara är en mottagare. Om han under tiden som han äter sin mat kan göra det enbart för att uppfylla sin väns begär, då känner han inte skammen. Han kan äta, han kan smaka på den, han kan njuta av den. Han måste njuta av den. Det är inte bara det att han äter den. Han måste njuta. Hans väns njutning kommer bara av att se gästens tillfredsställelse. I denna reaktion, i förståelsen av detta mottagandes ömsesidiga natur känner gästen inte bara njutningen av maten, han förstår även värdens tanke. Nu tänker han samma sak gentemot värden som värden tänkte mot honom. "Jag gör detta för att fullständigt tillfredsställa min vän." Han skulle inte kunna vara nöjdare än om jag äter detta, för detta var hans hela mål. Så jag uppfyller honom fullständigt genom att äta. Detta "mirakel" som är naturen, att kunna ta viljan att ta emot och förvandla den till viljan att skänka, tanken att skänka. Handlingen förändrades inte. Men den inre handlingen förändrades. Intentionen varför gästen tog maten och njöt av den, gör tagandet till givande. Det är så här intentionen att ta emot för att skänka till värden kan förvandlas till en sensor som kallas "skärmen" och hur den gör det möjligt att uppnå de nivåer av skänkande som utgör den andliga världen.

Här är vår vilja att ta emot. Vårt kärl, vårt kli. Detta kli är fyllt med begär. Det är fyllt med hunger efter måltiden. Vad Skaparen vill ge till den skapade existerar utanför i skänkandetankar. Ljuset trycker alltid på oss och vill fylla oss med 100% obegränsat Ljus. Men bara till den grad vi kan ta emot Ljuset på dess villkor, genom givande kan vi tillåta att det kommer in i kliet, annars har vi ingen känsla av det alls. För att kunna njuta av måltiden i termer av andlighet placeras en skärm, som är en intention, över ingången till viljan att ta emot. Denna intention är "att inte ta emot för min egen skull". När den väl är där kan alla dessa andra saker börja förnimmas. De kan börja regleras och vi kan avgöra vad upplevelsen i kliet kommer att vara. Det första vi känner av måltiden träffar skärmen. Om den skapade kan acceptera den mängden in i sig enbart för att glädja värden, kanske upplever den det som förrätten, som soppan om den kan hålla intentionen "inte för min skull", och enbart göra det för värdens skull, då kommer faktiskt en del av Ljuset in i kliet. Inte bara den portion smak och välbehag som måste uppfyllas utan även värdens intention när han ger till den skapade.

Låt säga att 20% kommer in i den första femtedelen av magen. Resten kommer att avfärdas. Inte så att njutningen inte känns, det är bara det att en större njutning ersätter en mindre njutning. Den skyms. Kliet bryr sig inte om den. Det enda den bryr sig om är det den värderar vilket är Skaparens tanke. Så 80% av detta kommer inte att kännas. Bara 20% kommer att vara perception. Om en till del kan accepteras för att uppfylla värdens tanke då fylls 40% och bara 60% avfärdas. Det som händer här inne är att Skaparens Ljus, graden av likhet inom kliet själv inom den skapade, den del av den skapade som blir lik Skaparen börjar växa. Det är så här vi får en själ. Detta första Ljus, dessa första 20%, är Ljuset Nefesh. Själens första nivå. Här, om denna intention matchar Skaparens intention vid givandet kommer en andra nivå, Ruach, in i kliet.

Detta är inte bara kunskap. Detta är inte någonting intellektuellt. Detta är faktisk formlikhet med Skaparen. Det som finns inuti kliet är en direkt perception av det som finns utanför. Detta sjätte sinne säger vad det andliga objektet egentligen är. Inte att det är soppa eller sallad, utan att det är en tanke, i Skaparens intention mot hela skapelsen. När denna fortsätter att växa… Det är nu 60% som fylls. 40% känns inte. Ett nytt Ljus kommer in. Detta Ljus heter Neshama. Det är en djupare förståelse av Skaparens tanke. En större likhet. I termer av vår hunger har vi passerat huvudrätten och accepterat den för att glädja värden. Tills vi slutligen kommer till desserten, och likören. Vi kommer till nivån Chayah. Och Yechida. Här har den skapade nått fullständig formlikhet med Skaparen. Eftersom den upprättade sin egen skapelsetanke har den ett självständigt begär, som inte beror på de yttre välbehagen, utan bara på den skapades tanke att göra någonting likvärdigt med Skaparens tanke.

Genom att göra detta stiger den skapade genom alla 125 steg som alla består av "Partzufim" eller faser, som är precis denna process. Här formas vad man kallar "Rosh", vilket betyder "huvud". Och här "Guf", vilket betyder "kropp". Vad det betyder att ha ett Rosh. Genom ett självständigt begär kan den skapade nu avgöra vad verkligheten inom kärlet kommer att vara. Dess världs kvalitet, välbehagets kvalitet, allt detta för hela livets goda. Inte för min skull. Så här summerar Rav Laitman detta:

"Vi tar emot andliga begär direkt från ovan. För att känna dem behöver vi ett speciellt sinne, kallat skärm. Så fort man förvärvar detta sinne börjar man känna njutning genom det. Njutningen kallas enastående Ljus. Det träder in i vår vilja att ta emot genom skärmen. Begäret att njuta av det enastående Ljuset kallas 'själ'. Ljuset som källa till njutning känns inte om man inte utvecklar ett sinne som kan fånga upp det. Alla komponenter: ljuset (njutningen), skärmen (mottagandemedlet och själen (mottagaren) är på inga sätt förbundna med den fysiska kroppen. Därmed spelar det ingen roll om man har en kropp eller inte. Så fort man får kontakt med det enastående Ljuset börjar man korrigera sig för att fyllas med det. Det gradvisa närmandet av ens egenskaper med Ljuset och det därpå följande fyllandet av det kallas andligt uppstigande. Kroppen är bara ett medel för andlig utveckling i denna spännande process, annars är den inte av något intresse. En liten njutning kan inte alls kännas i jämförelse med ett stort välbehag: det större välbehaget undertrycker det. Därför, även om en kabbalist lever i samma värld som vi, är han faktiskt redan i den andliga världen."

Följ med oss nästa vecka.