Beskrivning

Det finns ingen annan än Han är artikeln som fångar in kabbalans hela metodologi. Läs denna artikel, och låt den guida dig i utforskningen av din inre värld, på väg mot att upptäcka den enda verkande kraften i verkligheten.

Transkription

• Fet och med indrag: Baal HaSulams originaltext
• Vanlig: Tony Kosinecs kommentarer
• gemen kursiv: transliteration från hebreiska

Hej igen och välkomna till En introduktion i kabbala. Jag heter Tony Kosinec. I den här lektionen kommer vi att titta närmare på en kabbalistisk artikel. Någonting vi tittade på för några lektioner sedan. Men vi ska titta noggrannare på den nu. Artikeln heter "Det finns ingen annan än Han". Den kommer från en bok som heter "Shamati". Shamati betyder "jag har hört". Dessa artiklar var muntliga lektioner av Baal HaSulam till sina studenter.

Hans son, Rabash Rav Baruch Shalom HaLevi Ashlag, var en av hans studenter. Han skrev ner vad hans far sa, och behöll det i en anteckningsbok. Han hade alltid med sig denna anteckningsbok. Han hade några få böcker som han hela tiden hänvisade till. Den här, riktlinjerna, instruktionerna hans fars ord, höll han nära sig. Rav Michael Laiman, som är min lärare och Bnei Baruchs lärare var Rav Baruchs personlige assistent. Han tog hand om alla hans affärer och var med honom hela tiden. Han är hans direkta lärljunge, och då Rav Baruchs liv började nå sitt slut var Rav Laitman med honom. Han var med honom på sjukhuset, genom den processen. När han studerade under honom visades han många texter han inte sett förr. Som inte hade delats med några av de andra studenterna. Rav var medveten om anteckningsboken. Han hade sett den och ibland lånat den för att lära sig av den osv.

Det var en mycket dyrbar sak. När Rabash var på sin dödsbädd gav han denna bok till Rav Laitman. Michael Laitman publicerade boken. Den innehåller underbara artiklar som beskriver det inre arbetet. Mycket av det kabbalistiska arbetet är tekniskt. "Studiet av de tio sefirot", "Livets träd". "Zohar". De handlar om skapelsens tekniska aspekt såväl som de inre tillstånd som är relaterade till dem. Dessa artiklar i boken Shamati är specifikt gjorda för att studenten ska finna sig själv, att identifiera inre tillstånd och att koppla dessa tillstånd till det tekniska arbetet och de kabbalistiska verken i sin helhet. De innehåller tankar från verklighetens högsta nivå.

Den här artikeln, "Det finns ingen annan än Han" omfattar kabbalans hela metodologi. Det finns inte någonting man måste göra eller veta eller tänka på som inte finns i den här artikeln. Rabash sa till Rav Laitman att det vore bra om han läste den hundratals gånger. Vi läser den en gång idag, om vi kommer igenom den. När vi gör det, gör vi det som sagt bara för att attrahera övre Ljus. Allt du behöver göra när vi går igenom den är att försöka koppla an till författarens tanke och känsla. "Det finns ingen annan än Han".

"Det står skrivet att 'det finns ingen annan än Han, dvs. det finns ingen makt med förmågan att göra någonting mot Honom. Och vad människan ser, nämligen, att det finns saker i världen som förnekar hushållet Ovan, är för att det är Hans vilja."

Det finns med andra ord bara en aktiv kraft, en aktör i verkligheten. Det finns ingen annan auktoritet, ingen annan författare till någonting som sker i verkligheten. Men att vi ser att världen är byggd på ett sådant sätt att det verkar finnas en motsatt kraft, det sker med mening. Och det är för vår skull. Det måste förstås. Det måste inkluderas i vår perception.

"'Det vänstra stöter bort och det högra drar till sig' är en korrektion, vilket betyder att det som det vänstra stöter bort anses vara korrektion. Detta betyder att det finns saker i världen, vars mål från början är att avleda en från den rätta vägen, vilka stöter bort en från Helighet."

Skaparens doldhet är inte en fysisk doldhet. Vi känner kanske att Han inte är där, eller kanske tror jag på Honom men beviset på det.. vi påstår inte att om vi verkligen såg Honom framför oss vi vet redan att vi inte talar om fysiska bevis i en fysisk verklighet. Skaparens doldhet är en doldhet inte bara från våra fysiska sinnen. Han är dold från vårt inre förnimmande, vår känsla av förening. Vår tro, vårt direkta förnimmande i våra tankar. Han döljs för oss av våra tvivel.

Vårt inre tillstånd har en kvalitet av att när vi fylls med tvivel, då sker ett avfärdande. Vi känner att det inte kan vara så och att det kanske finns en annan kraft. Det är den här känslan, detta inre tillstånd av doldhet, känslan av att det inte kan finnas en gudomlig vägledning bakom någonting. Vårt tvivel täcker det fullständigt. Detta är Skaparens doldhet. Detta är Hans metod för att lära oss, och hjälpa oss fram.

"Detta betyder att det finns saker i världen, vars mål från början är att avleda en från den rätta vägen."

De stöter bort honom från Helighet. Det är byggt så, en del av designen. Denna Skaparens doldhet. En evolution mot begäret att uppfatta Skaparen. "Nyttan med avfärdandena är att man får ett helt begär efter Guds hjälp eftersom han ser att han annars är förlorad." Kabbala definierar detta behov som bön. För en kabbalist är bön inte ord som yttras. Det är inte någonting som kommer från munnen. Det är inte upprepandet av saker, ord och idéer i en bönbok. Det är ett djupt behov. Det är någonting som hänt i ens begär som det inte kan vara ett annat svar på än den begärda saken. Skaparens doldhet och den vänstra och högra handens agerande skapar medvetet specifikt ett behov av Skaparens närhet. Dvs. att tvivel ska tas bort. För att vi ska resa oss över den aspekt av vår natur som frambringar tvivlet. Och det är nyttan, detta kallas en korrektion. Utvecklingen av detta begär.

Och vad är det som händer? Hur känns denna nytta? "Inte bara att han inte kommer framåt i sitt arbete", så upplever han det "han ser att det går bakåt, och han saknar styrkan att följa" "Tora och Mitzvot, även om 'inte för Hennes namn'." Vi vet att målet är att bli som Skaparen, att skapa en inre intentionsformlikhet med Skaparen som vore att skänka utan en tanke på sig själv. Att helt vara i skänkande, vilket kallas "för Hennes skull", eller "Lishma". Men man kan inte ens komma i närheten av det. Känslan som lär dem och får dem att utvecklas och bygger behovet är en känsla av att att de inte ens kan göra det även om inte för Hennes namn. Dvs. de kan inte ens göra det för sig själva. Tvivlets avfärdande är så fullständigt, och det är en del av processen. Det händer. Det är ena handen, och sedan den andra handen. En hand och nästa hand. När detta sker gör det inte det för att det är någonting fel på en. Det sker för att det är i systemet och det är byggt så. "Genom att, över förnuftet, besegra alla hinder, kan han följa Tora och Mitzvot."

Så det är detta man känner. Att det inte är möjligt att genom att ta hand om tvivlet och sedan en känsla av välbehag, av att känna sig nära dessa två variationer framkallar alltid en känsla av doldhet. Det enda sättet man kan följa Tora och Mitzvot, dvs. bli som Skaparen, skapa ett större band till Skaparen, är ovanför den nivån, ovan förnuftet.

"Men han har inte alltid styrkan att övervinna över förnuftet, han är annars tvungen att avvika, Gud förbjude från Skaparens väg, och rent av från inte för Hennes namn. Och han, som alltid känner att det splittrade är större än det hela, vilket betyder att det finns många fler nedstiganden än uppstiganden, och han ser inget slut på dessa tillstånd, och han kommer alltid att förbli utanför Helighet, för han ser att det är svårt för honom att följa så lite som ett jota, om inte genom att övervinna över förnuftet, men han kan inte alltid göra det. Och hur ska det sluta?"

Detta är omfattningen av doldheten, och behovet den väcker i en människa. Det tar sig ett extremt uttryck, ju mer man vill ha detta, ju mer man verkligen begär detta desto mer verkar det som att man blir avfärdad. Detta är en respons som liknar den respons en förälder ger ett barn som börjar bli vuxen. Man ger dem mer plats, en sorts självständighet, man drar sig undan. Den unga vuxnas förvirring är en extrem situation. Det görs som av en kärleksfull far mot ett barn. Detta extrema fjärmande.

"Och hur ska det sluta?" Hur är det ens möjligt? "Sedan fattar han beslutet att ingen kan hjälpa honom, utom Gud själv. Detta får honom att med hela sitt hjärta kräva av Skaparen att Han ska öppna hans ögon och hjärta och verkligen föra honom närmare evigt fasthållande vid Gud."

Till slut dyker en sann bön upp i en. Man kan inte lura Skaparen. Man kan inte säga en sak och egentligen begära någonting annat. Detta är den sorts bön som omedelbart besvaras, för Skaparen är hela verkligheten och utvecklingskraften reagerar på just de villkor som tillåter utveckling. Det måste finnas någonting i den skapade som gör det möjligt för den att nå ett högre tillstånd. Det högre tillståndet inträffar bara som ett resultat av ett utvidgande behov.

"Det följer härav att alla bortstötningar han erfarit kommit från Skaparen. Det innebär att han inte erfarit bortstötningarna på grund av att han har skuld, för att inte ha förmågan att övervinna. Dessa bortstötningar är till för dem som verkligen vill komma närmare Gud. Och för att en sådan person inte ska nöja sig med bara lite, nämligen, att inte förbli som ett litet barn utan kunskap, får han hjälp från ovan så att han inte ska kunna säga Tack Gud, han har Tora, Mitzvot och goda handlingar, vad mer behöver han?"

Denna Skaparens handling, detta avfärdande som gavs till honom, detta tvivel som kom in i honom gavs till honom av Skaparen just för att han inte skulle förbli stilla. Så att han inte skulle vara nöjd med en känsla på håll, en idé, en tro. Så att han med andra ord inte ska fungera som ett barn. "Det finns en Gud, han kommer att ta hand om mig, och om jag frågar efter något kanske han kommer att förändra sin attityd mot mig, vara snäll mot mig och ta bort den här situationen." Det är så här ett barn försöker manipulera sina föräldrar, men vad kan ett barn göra mot en förälder som förändrar kärlekens kvalitet till barnet? Även i den fysiska världen är en mors eller fars kärlek till barnet.. Den innesluter allt. Ingenting kan förändra den. Den är konstant. Så för att människan inte ska förbli sådan att inte nöja sig med detta tillstånd.. Denna kraft både av att dra till sig och att avfärda är för att utveckla oss till en andlig vuxen.

"Endast om den personen har ett sant begär, kommer han få hjälp från Ovan." Det är villkoret. Enbart om människan har ett sant begär, självklart kommer det då hjälp från Ovan. Det är inte så att Skaparen ändrat sin attityd till personen. Det är att människan ändrat sitt behov av Skaparen. Begäret, som är ett kärl, öppnade en plats i vilken perception av Skaparen kan äga rum, så det äger rum. Det är en lag. Det sker. Svaret på bönen beror helt och hållet på attitydförändringen i den skapade.

"Och han visas ständigt sina brister i sitt nuvarande tillstånd; det vill säga tankar och åsikter skickas till honom, som motverkar hans möda. Detta sker för att han ska se att han inte är en med Herren."

Denna kontrast, att känna avfärdande och tvivel, de är inte hans. De är en handling Skaparen utför på honom medan han blir en andlig vuxen. Under tiden som han växer. Doldheten kommer från, måste erfaras som tvivel och måste motverka hans möda. Det spelar ingen roll hur bra eller precist han utvecklats till den punkten. Det måste medvetet underminera allt det. Det är för att han ska kunna se en kontrast mellan var han nu befinner sig, i ett visst tillstånd och vad han måste övervinna över förnuftet. Var han måste befinna sig härnäst. För att vara tillfredställd tänker han "jag är en med Herren, jag mår bra", "det är ok nu, jag har någon sorts tro på den här nivån". Nej. Skaparen vill skapa en skapelse och totalt fylla den med ett förenande med Ljuset. Det måste vara obegränsat. Vi måste se hur olika vi är jämfört med nästa nivå så att vi bygger detta behov igen, för att röra oss mot den nivån.

"Och hur mycket han än övervinner, ser han alltid hur han befinner sig i en position längre bort från Helighet än andra som känner sig en med Herren. Men han, å andra sidan, har alltid klagomål och krav och han kan inte rättfärdiga Skaparens beteende och hur Han beter sig mot honom. Det smärtar honom att han inte är en med Herren tills han känner att han inte har någon del i Helighet över huvud taget."

Människan upplever att situationen förändras. Han tillfredställs inte av de saker andra runt honom tillfredställs av. Han kommer till en punkt av fullständig förberedelse av fullständigt tvivel och fullständig förtvivlan. Det är en av de saker som sker. Det är en förberedelse. Det är en förtvivlan mot målet, inte mot att livet inte skulle vara värt det. I jämförelse med målet, hans intention att förenas med Skaparen, ser han att det är helt bortom hans förmåga. Dvs. förmågan hos hans skapade natur, viljan att ta emot. Hans agerande, hans intelligens. Det kan inte göras på det viset.

"Fastän han ibland väcks från Ovan, vilket tillfälligt återupplivar honom, men snart faller han ner i en avgrund. Men, detta är vad som får honom att inse att bara Gud kan hjälpa och verkligen bringa honom närmare".

Även upplysningen, även uppvaknandet han tar emot kommer inte att räcka. Det måste fortsätta till den punkt där det finns ett komplett behov enbart av Skaparen, enbart av Ljuset. Man måste ge upp tanken på att vi kan göra någonting i den här världen. Ingen handling av någon kommer att föra detta framåt. Bara det växande inre begäret kan förändra någonting.

"En människa måste alltid försöka hålla sig fast vid Skaparen, nämligen, att alla hans tankar ska handla om Honom. Även om han är i det värsta av tillstånd från vilket det inte kan ske ytterligare nedgång bör han inte lämna Hans domän, tänka att det finns en annan auktoritet som hindrar honom från att ingå i Helighet, vilken har makten att antingen gagna eller skada."

Det är tvivlets substans. Att det finns någon annan anledning att detta sker. Antingen är det jag eller att världen är beskaffad på ett visst sätt, min omgivning förhindrar mig. Att det finns någonting annat än Skaparen som utför alla handlingar.

"Han får alltså inte tro att den andra sidans makt finns, som inte tillåter människan att göra goda handlingar och följa Guds sätt. Snarare bör han tänka att allt görs av Skaparen. Baal Shem Tov sa, att han som säger att det finns en annan makt i världen, nämligen skal, är i ett tillstånd av att 'tjäna andra gudar'. Att det inte nödvändigtvis är den kätterska tanken som är synden, men om han tror att det finns en annan auktoritet och kraft vid sidan av Skaparen, då syndar han."

Att det bara är uppgivandet av målet att fatta ett beslut att det inte bara är en kraft, det är inte bara Skaparen. Detta avstånd kallas "synd".

"Vidare, han som säger att människan har sin egen auktoritet, det vill säga att han säger att igår ville han själv inte följa Guds sätt, även det anses vara att begå den kätterska synden, närmare bestämt att han inte tror att enbart Skaparen styr världen."

Alla våra tankar och känslor, alla val vi gör, tills vi kommer till formekvivalens med Skaparen, tills vi börjar förnimma det andliga.. Var och en av dessa saker placeras i oss. Allt detta är Skaparens handlingar. Människan har ingen auktoritet i detta. Bara hans begär, bara kärlets växande specifikt i ett behov av Ljuset, denna sanna bön är människans enda handling och det enda som behövs för att ta sig upp. Vi fortsätter med denna artikel nästa gång. Följ med oss då.