Beskrivning

Tony Kosinec fortsätter med artikeln som beskriver personens väg från fullständig fördoldhet av Skaparen till Hans fulla avslöjande.

Transkription

• Fet och med indrag: Baal HaSulams originaltext
• Vanlig: Tony Kosinecs kommentarer
• gemen kursiv: transliteration från hebreiska

Hej igen och välkomna till En introduktion i kabbala. Jag heter Tony Kosinec. I den här lektionen kommer vi att fortsätta med artikeln "Det finns ingen annan än Han" av Baal HaSulam. Denna artikel innehåller hela den kabbalistiska metodologin. All kabbalistisk visdom är inkluderad i denna artikel. Även om vi fortsätter från paragraf 10, är en av kabbalistiska böckers kvaliteter att även om det är ett komplett system som tar en från början till slut från ens startpunkt, ens vilja att ta emot och ens tillstånd av doldhet från Skaparen och avslöjar hela verkligheten.. Texten talar till en människa oberoende av var man är, på varje punkt, i texten. Det spelar ingen roll var man går in, bara att man går in. "Gå in" betyder att man försöker känna författarens tanke. Man försöker stiga till Hans nivå och ta med sitt begär att känna det andliga och att gå in med det i texten. Då kommer du kunna känna dig själv och ditt tillstånd och texten kommer att tala till dig där du är. Vi börjar från paragraf 10.

"En människa måste alltid försöka hålla sig fast vid Skaparen, nämligen att alla hans tankar ska handla om Honom. Även om han är i det värsta av tillstånd från vilket det inte kan ske ytterligare nedgång bör han inte lämna Hans domän, tänka att det finns en annan auktoritet som hindrar honom från att ingå i Helighet, vilken har makten att antingen gagna eller skada."

Det är detta man måste hålla sig fast vid. Att varje handling som sker, alla positiva saker, och allt som verkar dölja känslan av Skaparen, som fyller honom med tvivel, och får honom att känna att vägen till helighet är blockerad. Att han bör förstå, bör hålla sig fast vid Skaparen, att det bara är Skaparen som utför dessa handlingar med honom. Det finns bara en aktör i verkligheten. Det är alltid Skaparen, oavsett vad vårt tvivel må viska i våra öron. Oavsett vad viljan att ta emot må säga. Att det finns någon annan faktor, någonting i personen, någonting i hans miljö, en kraft som arbetar mot Skaparen, som orsakar detta problem. Man bör aldrig lämna målet varför man önskar förenas med Skaparen. Lyssnar man på viljan att ta emot... Tvivlet sänds av en anledning. Och det sänds av Skaparen.

"Han får alltså inte tro att den andra sidans makt finns, som inte tillåter människan att göra goda handlingar och följa Guds sätt. Snarare bör han tänka att allt görs av Skaparen. Baal Shem Tov sa, att han som säger att det finns en annan makt i världen, nämligen skal, är i ett tillstånd av att 'tjäna andra gudar'. Att det inte nödvändigtvis är den kätterska tanken som är synden, men om han tror att det finns en annan auktoritet och kraft vid sidan av Skaparen, då syndar han."

Det är definitionen av synd i kabbala. Tanken, övertygelsen, att det finns någonting bortsett från Skaparen som agerar i situationen. Människan måste alltid försöka koppla varje händelse i livet och den egna inre känslorna till Skaparen. Att varje handling sker till följd av Skaparens handling och det är bara den skapades reaktion, intentionen i förhållande till detta hur det urvärderas, som för en närmare målet eller längre bort från det, och avståndet från målet, från att tillskriva allt till Skaparen. Närheten är fasthållande vid vägen. Avståndet från den anses vara synd.

"Vidare, han som säger att människan har sin egen auktoritet, det vill säga att han säger att igår ville han själv inte följa Guds sätt, även det anses vara att begå den kätterska synden, närmare bestämt att han inte tror att enbart Skaparen styr världen."

Även om man tror att ens egna handlingar ens egna tankar och val är ens egna, dvs. vad man upplever som ens egna i själva verket härstammar från dem. Det är som om personen är en auktoritet mot Skaparen, men så är det inte. Till och med begäret att komma till Skaparen placerades i oss av Skaparen. Precis som vänster hand stöter bort genom sändandet av tvivel, på samma sätt väcker höger hand en. Det ger en känslan av att man väljer att komma till Skaparen. Det är inte handlingen. Det är inte huruvida vi känner att vi avfärdas av Helighet, eller dras av den, som är frågan för vår utveckling. Hela poängen är att förstå att det är vår attityd till det som sker som är platsen där vår frihet och vår likhet med Skaparen kommer att dyka upp och utvecklas på. Inte i handlingarna. Alla dessa saker som vi anser vara yttre och inre är egentligen en felaktig perception. Allt detta är handlingar utförda av Skaparen. Och vi håller mer eller mindre med. Vi tillskriver dem mer eller mindre till Skaparen. Vi vill att det ska vara så. Njuta av och returnera den kunskapen till Skaparen.

"Men när han har syndat måste han sannerligen ångra det och vara ledsen över att ha gjort det, men även här bör vi placera smärtan och sorgen i rätt ordning. Var placerar han skuldens orsak? Vilken punkt bör han vara ledsen för? Då bör man vara ångerfull och säga: Jag syndade då Skaparen kastade ner mig från Helighet till en snuskig plats, till toaletten, där snusket finns. Det vill säga att Gud gav honom ett begär och en önskan om att roa sig och andas luft i en stinkande plats."

Om man känner att man gjort det valet själv, att man är dålig och att man väljer att inte dra framåt mot Skaparen, att man vill tillfredställa sin vilja att ta emot till skillnad från att utveckla viljan att skänka. Att man gjort bort sig. Detta är också att tänka att man har någon form av auktoritet. Skulden ligger inte hos personen. Det finns ingen skuld, inget ansvar i handlingen. Ansvaret ligger i intentionen. Inte så att människor går omkring och utför handlingar som vi från samhället vet är olagliga etc. Vi talar om ett inre tillstånd. Vi talar om en rörelse inom människan att själv erfara någonting, till skillnad från att upprätthålla begäret att skänka. Men begäret att röra sig i valfri riktning är givet av Skaparen. Felet ligger inte hos människan.

"Och man kan säga, som det står i böckerna, att ibland inkarnerar en människa i en griskropp. Att han får ett begär och en önskan att roa sig med saker han tycker är skräp, men nu vill han igen få näring från dem."

Kom ihåg att alla kabbalistiska böcker är skrivna på grenarnas språk. Att reinkarnera, eller inkarnera, innebär att använda ett visst begär, att identifiera med ett visst behov och ett visst välbehag, dvs. dess fyllande. I detta fall är det anledningen till någonting. Om någon inkarnerar i en griskropp betyder det att det är ett lägre tillstånd än en människas tillstånd. Begäret är att begär efter självtillredsställelse på simplaste nivå. Personen vet redan på grund av sitt mål att målet är på en nivå över djuriska begär. Att det är ett mänskligt begär, att personen försöker utveckla en själ, vilket är den mänskliga nivån av det andliga. Men ändå tar han näring från något han redan avgjort inte är hans mål. Men det är inte personen som gjorde det, "Skaparen kastade ner mig" "till en snuskig plats". Vi behöver inte oroa oss för dessa saker. Det enda vi behöver göra är att relatera dem alla till Skaparen. Det är där vår uppstigning finns. Det är där vägen till det andliga finns. Inte i det yttre.

"Även när en människa känner att han är i ett tillstånd av uppstigande och känner en god smak i arbetet, får han inte säga: Nu är jag i ett tillstånd där jag förstår att det är lönt att dyrka Gud. Han bör snarare veta att nu vill Skaparen ha honom, därför har Han bringat honom närmare, vilket är anledningen till att arbetet nu smakar gott. Och han bör vara försiktig så att han aldrig lämnar Helighetens domän och säga att det finns en annan kraft som styr vid sidan av Skaparen."

Uppvaknanden innebär lika mycket problem som nedstiganden på grund av tillredsställelsen. Problemet som kan inträffa inom oss när vi gör framsteg, är att nöja oss med en nivå och stanna där och förlora kopplingen till Skaparen och tro att nu när jag har någon form av uppstigande... Mitt intellekt är fullt. När man börjar studerar kabbala blir man mycket smartare. Man börjar se hur system fungerar. Man inkorporerar hela systemets intelligens. För man håller med. Men det ger en ingen fördel över någon annan. Man kan inte utvecklas i det kabbalistiska arbetet eller i arbetet mot det andliga, med någon speciell talang. Ingen speciell talang behövs. Den enklaste man, med rätt attityd, kan nå de högsta nivåerna. Idén att nu förstår jag någonting som ett resultat av ett uppvaknande är att dyrka andra gudar. Det är att tro på en annan kraft. Annan än Skaparen. Varje gång det sker ett uppvaknande beror inte det på att du gjort något. Det beror på att Skaparen utfört en handling. Skaparens högra hand drog personen framåt.

"Detta betyder att det att finna nåd i Herrens ögon eller motsatsen inte beror på personen själv, utan enbart på Skaparen. Och människan, med sitt externa medvetande, kan inte begripa varför Herren nu gynnar honom, och varför Han efter det inte gör det."

Det är egentligen problemet. Vår uppfattning om gott och ont och anledningen till saker enligt vår vilja att ta emot som verkligen utgör oss döljer handlingens egentliga mening. Dvs. Skaparens tanke och kärlek i givandet av handlingen genom både vänster och höger hand, som stöter bort och drar oss nära, och använder hela detta system av doldhet. Det som är dolt för oss är kontakten med välviljan. Det är graden till vilken vi uppfattar godheten som egentligen utgör vår koppling till Skaparen. Det är detta som kallas uppenbarelse. Uppenbarelsen är bara att uppenbara Skaparens kvalitet som är villkorslös kärlek.

"Och likaså när han är ledsen över att Skaparen inte för honom till sig, bör han också vara noga med att inte vara ledsen för sig själv, för att ha distanserats från Skaparen, ty genom att vara det blir han en mottagare för sin egen nytta och han som tar emot är separerad från Skaparen."

Om man faller och känner avståndet och börjar säga att jag inte kommer att klara det, detta är inte bra för mig, det här fungerar inte för mig, detta är också ett avskiljande från strävan efter att uppnå viljan att skänka. Detta separerar en från Skaparen. Det är det huvudsakliga sättet den skapade separerades från Skaparen till att börja med. Viljan att ta emot sätter oss i motsatt form så vi uppnår aldrig förenandet genom att tänka att jag har ett problem i relation till Skaparen.

"Han bör snarare vara ledsen över Gudomlighetens exil, alltså, för att vålla Gudomligheten sorg. Man bör föreställa sig att det är som när ett litet organ är skadat. Smärtan känns ändå mestadels i hjärtat och medvetandet, vilka är människan på helhetsnivå. Och det är sannerligen så, att förnimmelsen i ett enstaka organ inte kan påminna om förnimmelsen i människan som helhet där största delen av smärtan känns. Likadant är det med smärtan man känner när man är avskild från Skaparen, då människan blott är ett enda av den Gudomliga närvarons organ, ty den Gudomliga närvaron är Israels gemensamma själ". Därför liknar inte känslan i ett enda organ smärtförnimmelsen i allmänhet. Det vill säga att det finns sorg i den Gudomliga närvaron när det finns delar som är avskilda från henne, vilka hon inte kan nära. Genom att inte relatera sorgen över att vara distanserad från Gud till sig själv räddas man från att störta i fällan av begäret att ta emot för egen skull, vilket är avskiljandet från Helighet."

Det finns en kollektiv själ. Israels gemensamma själ, Adam HaRishon, den ursprungliga själen, den enda skapade, och smärtan från separationen känns rätt igenom skapelsen, den gemensamma själen i relation till Skaparen. Den smärtan känns som lidande på skapelsens alla nivåer. Inte bara att människan själv lider. Kollektivet i sin helhet, som kallas "Shechina" den Gudomliga närvaron, den kollektiva själen, känner i varje del av sig, vår brist på omsorg om helheten, vårt mottagande och allt vårt arbete vore exakt som ett organ i en kropp som fungerar optimalt och enbart bryr sig om hela systemets hälsa. Om vi kan känna vår sorg och vårt avskiljande som helhetens sorg och avskiljande som inte kan känna sig som hel, då tänker vi inte bara på oss själva. Och detta förhindrar oss från att begå det grundläggande misstaget.

"Detsamma gäller när han känner sig något närmare Helighet, när han är glad över att stå i god dager i Herrens ögon. Han måste då säga att kärnan i hans glädje är att det nu finns glädje i den Gudomliga närvaron, då hon har möjlighet att bringa sitt personliga organ nära sig och inte skicka iväg det."

Det är myntets andra sida.

"Och människan fröjdas över att ha blivit försedd med förmågan att behaga den Gudomliga närvaron."

Personens lycka är alltså inte för sig själv, även om han känner lyckan, fyllnaden, närheten, kommer det inte att vara för sin egen skull. Det är detta vi måste sträva efter. Detta är vad "Lishma" är. Detta är att göra Tora och Mitzvot för Hennes namn. Dvs. inte för mig själv. Det är målet och det är det detta möjliggör det för oss att göra. Min glädje kommer att vara i tillfredställandet av livet som helhet, att det kan sammankopplas, återkopplas. Då handlar man mot hela mänskligheten och hela det andliga, och hela skapelsen. Varje handling sker för helheten. Detta är målet, därför har du precis samma attityd mot det som Skaparen, och detta är en större formlikhet. Detta är en högre nivå av förening.

"Fastän viljan att ta emot är nödvändig, då den utgör en människa, då allt som finns i en människa, bortsett från begäret att ta emot, tillskrivs Skaparen."

Vi är viljan att ta emot. Vi kan inte undvika det. Det handlar om hur vi använder viljan att ta emot. Det står att "den utgör en människa". Ändå, allt som inte är den skapade eller viljan att ta emot, allt som inte är det, är Skaparen. Allt tillskrivs Honom, all händelse, allt. Det vi känner som utanför, det är Skaparens handlingar som guidar verkligheten för att föra oss till fullkomlig tillredsställelse. Av skapelsetanken.

"Viljan att få bör icke desto mindre korrigeras till en form av skänkande. Det vill säga att njutningen och glädjen som tas av viljan att ta emot bör avses att bringa belåtenhet Ovan, emedan det finns njutning nedan. För det var syftet med skapelsen, att gynna Hans skapelser. Och detta kallas den Gudomliga närvarons glädje Ovan."

Det är detta det innebär att skänka glädje till Skaparen. Detta är innebörden av Shechinas glädje.

"Därför måste människan söka råd angående hur han kan bringa belåtenhet Ovan. Och säkerligen, om han tar emot njutning kommer det att kännas Ovan. Därför bör han alltid längta efter att vara i Kungens palats och att ha förmågan att leka med Kungens skatter."

Vad är Kungens skatter? Det är större och större nivåer av viljan att skänka. Större och större formlikhet med Han som satt hela systemet i rörelse.

"Och det kommer utan tvivel att bringa belåtenhet Ovan. Det följer att hela hans längtan bör vara enbart för Skaparens skull."

Det avslutar artikeln. Det är hela systemet, och i det finns råd om hur man kan hantera sin attityd till allt som sker i livet, och genom det vinna en förnimmelse av den större verkligheten. Boken Shamati är full med artiklar av enormt djup och kraft. Man kan läsa dessa artiklar många många gånger och varje gång presenteras ett helt nytt perspektiv och djup. Vi kommer att titta på några andra artiklar från denna bok under tiden vi går igenom denna serie lektioner. Tack för denna gång, följ gärna med nästa gång också.