1) Det står skrivet i Zohar, Vayikra, Parashat Tazria, s.40, “Kom och se, allt som existerar i världen existerar för människan, och allt existerar för honom, som det står skrivet; ‘Då skapade Herren Gud människan’ med ett fullständigt namn, liksom vi har fastställt, så att han är helheten av allt och innehåller allt, och allt som finns Ovan och nedan, etc., är inkluderat i den bilden”.

Följaktligen förklarar den att alla världar, Övre och lägre, är inkluderade i människan. Och även, att hela verkligheten inuti dessa världar enbart finns för människan. Och vi bör förstå dessa ord: Är denna värld och allting inuti den som tjänar och gagnar honom för lite för människan, så att han även behöver de Övre världarna och allting inuti dem? De skapades trots allt enbart för hans behov.

2) För att förklara detta till fullo, skulle jag behöva introducera hela kabbalans visdom. Men generellt sett kommer det att bli tillräckligt besvarat i boken, så att man kan förstå det. Essensen är att Skaparens intention med skapelsen var att behaga Sina varelser. Och säkerligen, så fort Han funderade på att skapa själarna och glädja dem rikligt, uppstod de omedelbart framför Honom, fullständiga i sin form och med alla de härligheter Han hade planerat att ge till dem.  Detta beror på att i Honom fullbordar tanken på egen hand, Han behöver inte handlingar som vi gör. Följaktligen bör vi fråga; ”varför skapade Han världarna restriktion för restriktion ner till denna dystra värld, och klädde själarna i denna världs dystra kroppar?”

3) Svaret på detta står skrivet i Livets träd – ”för att dra fram Hans stordåds perfektion i ljuset” (Livets Träd, gren ett). Ändå behöver vi förstå hur det kan komma sig att ofullständiga handlingar skulle härröra ur en fullständig operatör, till den punkt att de skulle behöva komplettering genom en handling i den här världen?  

Saken är den att vi bör skilja mellan Ljus och kli (kärl) i själarna. De skapade själarnas essens är kli i dem, och all den välgörenhet Han hade planerat att ge dem och glädja dem med, är Ljuset i dem. Detta beror på att eftersom Han planerat att glädja dem, gjorde Han dem nödvändigtvis till ett begär att ta emot Hans njutning, eftersom njutningen och glädjen ökar enligt begärets intensitet att ta emot överflödet.

Och vi bör känna till att viljan att ta emot är själens själva essens i fråga om skapandet och frambringandet existens ur frånvaro. Detta betraktas som själens kli, medan glädjen och överflödet betraktas som själens Ljus, som sträcker ut sig existens ur existens från Hans essens.

4) Förklaring: skapelse syftar på framträdandet av någonting som tidigare inte existerade. Detta betraktas som existens ur frånvaro. Men hur föreställer vi oss något som inte är inkluderat i Honom, med tanke på att Han är allsmäktig och inkluderar dem alla tillsammans? Och man ger inte heller det som inte finns i Honom.

Som vi har sagt utgörs hela Skapelsen som Han skapade endast av själarnas kelim (plural av kli), som är viljan att ta emot. Detta är fullt tydligt, eftersom Han med nödvändighet inte har en vilja att ta emot, för från vem skulle Han ta emot? Härav följer att detta verkligen är en ny Skapelse, av vilken inga spår tidigare existerade, och som följaktligen betraktas som existens ur frånvaro.

5) Vi bör veta att enande och frånskiljande i andligheten endast relaterar till formlikhet och olikhet i form. Så är det för om två andliga objekt är av samma form så är de förenade, de är en, inte två, eftersom det inte finns något som skiljer dem från varandra. De kan bara urskiljas som två när det finns någon olikhet i form mellan dem.

Det är även så att till den grad de är olika i form är de fjärran från varandra. Så om de är varandras motsatser betraktas de vara så fjärran som öst är från väst, vilket innebär det största avstånd vi kan föreställa oss i verkligheten.

6) Men i Skaparen finns ingen tanke eller förnimmelse över huvud taget, och vi kan inte yttra oss eller säga någonting angående Honom. Men eftersom vi känner Dig genom Dina handlingar, bör vi urskilja att Han är ett begär att ge, eftersom Han skapade allting för att glädja Sina varelser, och ge Sitt överflöd till oss.

Alltså är själarna Hans motsatta form, eftersom Han är helt igenom givande och inte har någon vilja att ta emot någonting, medan själarna blev inpräglade med en vilja att ta emot för sig själva. Och vi har redan nämnt att det inte finns någon större motsatthet i form än så.

Av detta följer att om själarna skulle ha förblivit med viljan att ta emot, skulle de för alltid förblivit separerade från Honom.

7) Nu kommer du att förstå det som står skrivet (Livets träd, Gren ett), att skälet till skapandet av världarna var att Han måste vara komplett i alla sina handlingar och krafter, och om Han inte verkställde sina handlingar och krafter skulle Han i själva verket till synes inte betraktas som hel. Detta verkar förvirrande, för hur kan ofullständiga handlingar uppstå från en fullständig operatör, till en sådan grad att de skulle behöva korrektion?

Av det som har förklarats, kan du se att Skapelsens essens endast är viljan att ta emot. Å ena sidan är den mycket bristfällig, eftersom den är motsatsen till Givaren, vilket innebär separation från Honom, men å andra sidan är detta hela innovationen och existensen ur frånvaro som Han skapat, med vilken man kan ta emot det som Han planerat att ge.

Men om de hade förblivit frånskiljda från Utstrålaren, skulle Han till synes vara ofullständig, för slutligen är det så att det från den kompletta Operatören måste härröra kompletta operationer.

Av denna anledning begränsade Han sitt Ljus och skapade världarna restriktion för restriktion ner till den här världen, och klädde själen i en jordisk kropp. Genom utövandet av Tora och mitzvot uppnår själen perfektionen den saknade innan Skapelsen – formlikhet med Honom. Därmed kommer den att vara lämpad för att ta emot allt överflöd och njutning inkluderade i Skapelsetanken, och kommer också att vara i fullständig dvekut (vidhäftning) vid Honom, i formlikhet.

8) Frågan om segula (kraft) i Toran och mitzvot för att föra själen till dvekut med Honom gäller endast när engagemanget i dem inte är med syftet att ta emot någon belöning, utan endast med syftet att ge belåtenhet till sin Skapare. Detta beror på att själen då gradvis förvärvar formlikhet med sin Skapare, vilket kommer att skrivas nedan gällande Rabbi Haninas ord i början av boken (Förord till kabbalans visdom).

Allt som allt finns det fem grader – Nefesh, Ruach, Neshama, Chaya, Yeshida (NRNHY) – som kommer från de fem världarna AK, Atzilut, Bria, Yetzira, och Assiya. Det finns också fem subgrader NRNHY, som kommer från fem subpartzufim (plural för partzuf) i var och en av de fem världarna. Sedan finns det fem subsub-NRNHY, som kommer från de tio sfirot i varje partzuf, vilket kommer att skrivas i boken.

Och genom Tora och mitzvot i syfte att ge belåtenhet till Skaparen, belönas man gradvis med kelim i form av begäret att ge, som kommer i dessa grader, grad för grad, tills de uppnår fullständig formlikhet med Honom. I det tillståndet verkställs Skapelsetanken, att ta emot all njutning, ömhet och allt överflöd som Han planerat för dem. Dessutom får de den största belöningen, eftersom de belönas med sann dvekut, eftersom de har uppnått begäret att ge, som deras Skapare.

9) Nu kommer det inte vara svårt för dig att förstå orden från Zohar ovan, att alla världar, Övre och lägre och allting inuti dem, enbart skapades för människan. Så är det för att alla dessa grader och världar kom till enbart för att komplettera själarna i graden av dvekut som de saknade beträffande Skapelsetanken.

I begynnelsen var de begränsade och hängde ner grad för grad och värld efter värld, ner till vår materiella värld, för att föra själen in i en kropp i den här världen, som är helt och hållet för att ta emot och inte för att ge, liksom djur och bestar. Det står skrivet “En vildåsnas föl är född till människa”. Detta betraktas som den kompletta viljan att ta emot, vilken inte har någonting i form av givande. I det tillståndet anses en människa vara Hans fullständiga motsats, och det finns inget större avstånd än så.

Efteråt, genom själen som kläds inom en, engagerar man sig i Tora och mitzvot. Gradvis och långsamt, nedifrån uppåt, uppnår man samma form av givande som ens Skapare, genom alla aspekter som hängde ner ovanifrån nedåt, vilka inte är annat än grader och mått på formen av begäret att ge.

Varje högre grad betyder att den är längre bort från viljan att ta emot, och närmre att vara av enbart givande. Till slut blir man belönad med att vara fullständigt givande och att inte ta emot någonting för sig själv. Då blir man fullbordad med sann dvekut vid Honom, för detta är enda skälet till att människan skapades. Därför är det så att alla världar och allting i dem enbart skapades för människan.

10) Nu när du har fått veta allt detta, är du tillåten att studera den här visdomen utan någon fara för materialisering. Det är så för att de som studerar blir väldigt förvirrade: å ena sidan sägs det att de tio sfirot och partzufim, från början av de tio sfirot av Atzilut till slutet av de tio sfirot av Assiya, är fullständig Gudomlighet och enhet.

Men å andra sidan sägs det att alla dessa världar är framkallade och framträder efter tzimtzum (restriktionen); men hur kan detta ens föreställas i Gudomligheten? Och vi har även sfirot och Ovan och nedan och andra liknande förändringar, och upphöjelser och nedgångar och zivugim (parningar). Men det står skrivet: ”Jag Herren förändras inte.”

11) Av vad som klargjorts framför oss är det tydligt att alla dessa upphöjelser, nedgångar, restriktioner och sfirot bara ses som kelim (kärl) hos mottagarna – själarna. Och vi bör skilja mellan det potentiella och det befintliga i dem, liksom en människa som bygger ett hus – handlingens ändamål finns i ens ursprungliga tanke.

Men husets kvalitet i ens medvetande liknar inte huset som skall byggas på riktigt, eftersom det påtänkta huset är andlighet, en begreppsmässig substans, och betraktas som den tänkande människans substans. Då är huset endast en potential. Men när husets byggande i själva verket börjar, förvärvar det en helt annan substans – den av trä och tegelstenar.

På ett liknande sätt bör vi urskilja potential och faktisk befintlighet i själarna. Begynnelsen av deras framträdande från Utstrålaren till ”faktiskt befintliga” själar börjar först i världen Bria. Och deras sammansmältning i Ein sof, innan tzimtzum, med avsikt på Skapelsetanken, som det står skrivet i punkt 2, gäller endast ”potentialen” utan någon faktisk manifestation.

I denna bemärkelse sägs det att alla själarna var integrerade i Malchut de Ein Sof, kallad “medelpunkten”, eftersom denna punkt är potentiellt inkluderad i alla själarnas kelim som är förutbestämda att faktiskt framträda från världen Bria nedåt. Och den första restriktionen inträffade enbart i denna medelpunkt, vilket innebär just i den aspekten och det måttet som betraktas som de framtida själarnas potential, och inte alls i sig själv.

Du bör veta att alla kelim i sfirot och världarna, genom världen Bria, som hänger ner och uppstår från den här punkten, eller på grund av dess zivug de hakaa, kallad Ohr hozer, också betraktas som rent potentiell, utan något av själarnas essens. Men dessa förändringar är förutbestämda att därefter påverka själarna vilkas essens börjar framträda från världen Bria nedåt, eftersom de där ännu inte har lämnat Utstrålarens essens.

12) Och jag ska ge dig en allegori från uppträdandet i den här världen. Om en person till exempel täcker och gömmer sig själv bakom kläder och plagg så att vännen inte ska se eller lägga märke till honom, är det alls tänkbart att han själv skulle påverkas av döljandet som utgörs av alla plaggen han är täckt av?

Ta på ett liknande sätt de tio sfirot vi kallar Keter, Chochma, Bina, Chessed, Gvura, Tifferet, Netzach, Hod, Yesod, Malchut som ett exempel. Dessa är endast tio beklädnader som Ein Sof är täckt och dold med. De själar som är ämnade att ta emot därifrån kommer att tvingas att ta emot enligt de mått som de tio sfirot tilldelar dem. Följaktligen påverkas mottagarna av detta antal tio sfirot, och inte av Hans Ljus, vilket är ett, unikt, och oföränderligt.

Mottagarna delas upp i tio grader, exakt i enlighet med dessa namns kvaliteter. Därtill kommer att även dessa beklädnader vi nämnt endast gäller världen Bria och nedanför, eftersom det är där själarna som tar emot från dessa tio sfirot förekommer. Men i världarna AK och Atzilut existerar inte ens själarna, eftersom de där endast finns potentiellt.

Härav följer att de ovan nämnda tio beklädnaderna i de tio sfirot endast bestämmer i de tre lägre världarna, kallade Bria, Yetzira och Assiya. Men i världarna BYA anses de tio sfirot vara Gudomlighet till slutet av Assiya, precis som i AK och ABYA, och som före tzimtzum.  

Den enda skillnaden är i de tio sfirots kelim: i AK och Atzilut avslöjar de inte sin dominans, eftersom de endast finns i potential där, och först i BYA börjar de tio sfirots kelim att manifestera sin döljande och beklädande kraft. Men i Ljuset i de tio sfirot förekommer ingen förändring överhuvudtaget på grund av dessa beklädnader, som det skrevs i allegorin. Detta är betydelsen av ”Jag Herren förändras inte”.

13) Vi skulle kunna fråga: “Eftersom det inte finns något avslöjande av de mottagande själarnas essens i AK och Atzilut, vad tjänar då dessa kelim, kallade tio sfirot, till, och vem döljer och täcker de i dessa mått?”

På detta finns det två svar: det första är nedhängandet, vilket du kommer att finna i boken. Det andra är att själarna också är ämnade att ta emot från dessa tio sfirot i AK och Atzilut, genom de tre världarna BYAs uppstigande till dem (vilket kommer att skrivas i punkt 163 i Förord till kabbalans visdom). Härav följer att vi bör urskilja dessa förändringar i de tio sfirot i AK och Atzilut också, i enlighet med Ljuset som de är ämnade att skina på själarna när de väl stiger upp dit med världarna BYA, för då kommer de att ta emot enligt graden i dessa tio sfirot.

14) Således har vi ingående förklarat att världarna, skapandet, förändringarna och antalet grader etc. enbart sades beträffande de kelim som ger till själarna, och döljer och mäter för dem, så att de gradvis kan ta emot från Ein Sofs Ljus i dem. Men de har ingen inverkan på själva Ein Sofs Ljus på något vis, eftersom inga beklädnader inverkar på den som är täckt, utan endast på den andra som önskar känna och ta emot från det, som i allegorin.

15) Generellt sett bör vi urskilja följande tre aspekter i sfirot och partzufim var de än är: Atzmuto (Hans essens), kelim, och Ljus.

I Atzmuto finns det ingen tanke eller förnimmelse överhuvudtaget. I kelim finns det alltid två motsatta aspekter: fördoldhet och uppenbarelse. Så är det för att kli till att börja med täcker Atzmuto på ett sätt så att dessa tio kelim i de tio sfirot är tio grader av fördöljanden.

Men när själarna väl får dessa kelim under alla villkoren i dem, blir dessa fördöljanden avslöjanden för själarnas uppnåenden. Med detta följer att kelim innehåller två motsatta aspekter, som är en. Detta är så för att måttet avslöjande i kli är exakt som måttet fördoldhet i kli, och ju grövre kli är, desto mer döljer det Atzmuto, och avslöjar en Högre grad. På så vis är dessa två motsatser en.

Och Ljusen i sfirot hänvisar till det mått i graden som är lämpat att uppenbaras för själarnas uppnående. Eftersom allting sträcker ut sig från Atzmuto, trots att det inte finns något uppnående i Honom utan endast i kelims kvaliteter, så finns det nödvändigtvis tio Ljus i dessa tio kelim, vilket betyder grader av avslöjande för de mottagande i dessa kelims kvaliteter.

På så vis är Hans Ljus och Hans Essens oskiljaktiga, förutom att det i Hans Essens inte finns något uppnående eller någon förnimmelse överhuvudtaget, förutom det som kommer till oss från Honom genom beklädnad i de tio sfirots kelim. Och i detta avseende, hänvisar vi till allt som vi uppnår med namnet ”Ljus”.