Jag hörde under tevet, januari 1928, Givat Shaul (Jerusalem)

Vi måste vara försiktiga med allt som kroppen njuter av. Man måste ångra det, eftersom man blir avlägsen från Skaparen genom mottagande. Detta beror på att Skaparen är Givaren, och om man nu blir till en mottagare, hamnar man i motsatthet i form. I andligheten är motsatthet i form detsamma som avlägsenhet, och då har man inget fasthållande med Skaparen

Detta är innebörden av "och häfta fast vid Honom". Genom sorgen man känner när man tar emot njutning upphävs njutningen. Det kan liknas med en person som lider av skabb på huvudet. Han måste klia sig på huvudet och det ger honom njutning. Men samtidigt vet han att det bara kommer att förvärra skabben, och då kommer sjukdomen att sprida sig och aldrig läka. Under njutningen känner han därför ingen riktig glädje, trots att han inte kan låta bli att ta emot njutningen av att klia.

När man känner njutning från någonting måste man också se till att sträcka fram sorg över njutningen, eftersom man därigenom kommer långt bort från Skaparen, i sådan utsträckning att man känner att njutningen inte är värd mödan jämfört med förlusten som njutningen senare orsakar en. Och detta är arbetet i hjärtat.

Kdusha (Helighet): det som tar människan närmare Guds arbete kallas kdusha.

Tuma’a (orenhet): det som avlägsnar människan från Guds arbete kallas tuma’a.