Introduktion till boken "Panim meirot u masbirot"

Skaparen skapade viljan att njuta, förutom viljan att njuta skapade Skaparen ingenting. I kabbala kallas denna vilja "viljan att ta emot" och med det menas "viljan att ta emot njutningar".

Det finns en Skapare och det som Han skapade, viljan att njuta. Njuta av vad? Av Skaparen! Förnimmelsen av Skaparen i skapelsen upplevs som njutning. Denna njutning kallas i kabbala "Ljuset", på hebreiska – "Or". Viljan att ta emot kallas "kärl", på hebreiska "kli". Det finns en Skapare och en skapelse, njutning och begär, Ljus och kärl, Or och kli.

Viljan att ta emot i vår värld kan man dela in i fyra grupper, fyra nivåer: icke levande, vegetativ, djurisk och talande. På var och en av dem är viljan att ta emot olika, den skiljer sig i nivå och i styrka.

Det minsta begäret att ta emot är på icke levande nivå, det är så litet att det inte framkallar någon rörelse hos sina representanter. Skapelser på denna nivå förnimmer också någonting. Om det är skapat, så är det ett begär, begäret att njuta, men det visar sig inte, därför att detta begär är mycket litet.

De positiva och negativa följderna av begäret att njuta står i proportion till begärets storlek. Därför kan det icke levande inte tillfoga skada till någon eller ge nytta, när det är utan rörelse.

Växter har en större vilja att ta emot, de har större strävan än det icke levande, därför utvecklar de hos sig själva möjligheten att växa och kallas därför "växt" – från ordet "växa". Växter kan jämfört med icke levande suga i sig nyttiga ämnen och utsöndra skadliga, därför kan de växa.

Växter har en särskild rörelse. Växter växer och dör, de är beroende av omgivningen mycket mer än icke levande, de förnimmer dag och natt. Detta är en helt annan typ av liv i jämförelse med det icke levande. Och alla dessa ändringar och skillnader finns tack vare ökningen av viljan att ta emot, som är mycket större hos växter än hos det icke levande.

Djur har ett ännu större begär att ta emot. Vad ser vi hos djur som inte finns hos växter? Det är att varje individ förnimmer omgivningen och närmar sig det nyttiga och fjärmar sig från det skadliga. Den totala upplevelsen av skada och nytta hos alla i världen existerande växter och nyttan och skadan som de kan orsaka är densamma som hos ett objekt som befinner sig på steget "djur". Djur förflyttar sig från plats till plats, de har personliga förnimmelser, de har egen karaktär. Varje djur har sin individualitet. Djur har större begär att ta emot än växter, därför har de personliga karaktärsdrag och egen kalender: de föds och dör i sin tid, inte som växter – som föds och dör samma årstid. Djur lever sina personliga liv trots att de ibland lever i flock och hjord. Det finns en skarp könsuppdelning bland djuren, de behöver en förbindelse med individer av samma art. Men ett djur har tidsbegränsningar, det förnimmer inte förfluten tid, det intresserar sig inte för framtiden.

Nästa steg är – "talande" (man menar människan) – som innehåller två beståndsdelar: förnimmelsens kraft och förnuft. Dessa beståndsdelar hjälper varandra och utvecklar varandra. Därför är människans kraft inte begränsad till tid och rum. Det som jag inte kan gripa med en av beståndsdelarna (till exempel kan jag inte förnimma det som hände för 100 år sedan) kan en annan del komplettera: jag kan förstå det med mitt förnuft och fylla det allt intill förnimmelsens nivå. Förnuftet hjälper känslorna.

Det kan bli en omvänd situation: jag förnimmer någonting. Hur kan det som förnimms påverka mig – på ett bra eller dåligt sätt? Jag ansluter förnuftet till mina förnimmelser och analyserar situationen. Förnuft och förnimmelser breder tillsammans ut mina begrepp mina tids- och rumsliga begrepp. Jag är inte begränsad längre, jag kan förstå en annan människa, genom en annan människa förnimma det som jag inte upplevt i verkligheten, när jag inte befann mig i samma tid och på samma plats. Tack vare det kan människan resa sig över tid och rum. En människa motsvarar alla de nedre nivåerna: den icke levande, vegetativa och djuriska tillsammans. Men den människa som har en "punkt i hjärtat" och som utvecklar den till 10 sefirot tills den blir ett kärl av själen i vilket hon får Gudomligheten, förnimmelsen av Skaparen – en sådan människa är kabbalist (som betyder "den som tar emot"), och omfattar alla "talande" från alla tider och alla folkslag från den första generationen till den sista. Denna pyramid återspeglar relationen mellan de fem typer av skapelser som existerar i vår värld: icke levande, vegetativ, djurisk, talande, där varje individ är större än alla skapelser som befinner sig på de lägre nivåerna.

Det återspeglar sig på ett särskilt sätt i begären:

• Ett begär på vegetativ nivå kan åstadkomma en nytta och skada som motsvarar hela den icke levande nivåns begär i Universum;
• Ett begär på djurnivå kan åstadkomma en nytta och skada som motsvarar hela den vegetativa nivåns alla begär i Universum;
• Ett begär på "talande" nivå kan åstadkomma en nytta och skada som motsvarar hela djurnivåns alla begär i hela Universum;
• Ett begär på andlig nivå kan åstadkomma en nytta och skada som motsvarar hela den "talande" nivåns alla begär i Universum.

Därför att hos en "talande" föds en "punkt i hjärtat", själens rot, och han utvecklar den till storleken av ett andligt kärl, då kraften motsvarar alla människors kraft i alla tider och generationer. Sådan är pyramiden! Men ju högre steg objektet står på i nivå, desto mer speciellt är det och det finns då i mindre antal i Universum.

I de av Skaparen skapade begären urskiljer vi fem steg som vi symboliskt betecknar som:

• Början av bokstaven "Yud"
• Bokstaven "Yud"
• Bokstaven "Key"
• Bokstaven "Vav"
• Bokstaven "Key"

Dessa beteckningar av Skaparens skapade begär är skapelsens beteckning. Begäret består av fem delar som betecknas av fem bokstavssymboler. De kallas inte "skapelsens namn" utan "Skaparens namn", därför att dessa begär uppfylls av Ljuset, förnimmelsen av Skaparen, och ingenting annat.

Och därför kallas skapelsens tillstånd "Skaparens namn". Det vill säga världen som skapelsen förnimmer, sättet på vilket den förnimmer – alla samlade förnimmelser är förnimmelser av Skaparen. Därför kallas kliet "Skaparens namn". Bara fyra bokstäver uttalas, "början av bokstaven Yud" uttalas inte. Man läser dem som ABYA.

ABYA – är begärets uppbyggnad;

• "början av bokstaven Yud" - begäret som inte förnimms än;
• bokstaven "Yud"- motsvarar "icke levande nivå";
• bokstaven "Key" – motsvarar "vegetativ nivå";
• bokstaven "Vav" – motsvarar "djurnivå";
• bokstaven "Key" – motsvarar "talande nivå"

Varje nivå av begär, "icke levande", "vegetativ", "djurisk", "talande", delas upp i subnivåer: icke levande, vegetativ, djurisk och talande. Detta betyder att även på "icke levande" nivå finns en uppdelning i icke levande, vegetativa, djuriska och talande delar.

Vår uppgift är att förstå vad en människa är. En växt motsvarar ju alla icke levande objekt i naturen, ett djur står högre än alla växter tillsammans, en människa står högre än alla djur i hela världen. Vad betyder "högre"? Det betyder att om människan korrigerar sig då överträffar hennes korrigering alla skapelser som står under henne.

Därför inkluderas allting i människan, och människan som höjer sig höjer också alla varelser och därmed är alla världar skapade för en sådan människa. Om en människa därför gör en korrigering närmar sig hela skapelsen Skaparen. Därför måste bara människan korrigera sig. Vad betyder "korrigering"? Korrigering av vår inställning till Skaparen. Om Skaparen gav begäret efter det. Den människa som får ett sådant begär kallas "människa", under detta steg befinner sig nivåerna "talande", "djur", "vegetativ", och "icke levande" i vår värld.

De andliga världarna själva är:

• Den icke levande nivån som kallas "hejchalot" – salar och palats;
• Den vegetativa nivån kallas "levushim" – dräkt;
• Djurnivån som kallas "malachim" – änglar;
• Den talande nivån som kallas "neshamot" – människans själ.

Skyldigheten att göra korrigering ligger på människan. Därför att människan har en själ – det största och mest utvecklade begäret. Den människa som i denna värld får en "punkt i hjärtat", som är ett embryo av själen, börjar utveckla den och blir viktigast i de materiella och andliga världarna. Hon ansluter till sig krafter som ger henne möjligheter att ansluta sig till Skaparen och bli som Han. I själva människan finns hela skapelsens alla fyra steg.

Självklart kommer allting från steget "icke levande" – stoft, aska. Dess existens är rättfärdigad tack vare att den har tre underbara egenskaper: från den kommer växter, djur och människa. Å ena sidan betyder stoftet ingenting, å andra sidan är livet omöjligt utan det.

Samma kan man säga om en människomassa som representerar nivån "icke levande": de inkluderar tre utvecklingsmöjligheter i sig. I en människomassa är uppkomsten av tre mer utvecklade begär möjlig, som i kabbala kallas "rika", "härskare" och "visa män", på grund av de motsvarande begären efter rikedomar, makt och kunskap, som utvecklas från begäret den "icke levande" nivån.

Som ett resultat av människans utveckling utvecklas ett mer moget begär från ett tidigare begär under verkan av tre strävanden: "taava" – åtrå; "kina"– avund; "kavod" – strävan efter berömmelse.

Om Skaparen samtidigt ger en själ till en människa – en del av det Gudomliga ovanifrån, strävan efter den Högre världen, då riktar sig människan till det Gudomliga. Tack vare dessa begär utvecklas människan och stiger från ett steg upp till ett annat, tills hon når det sista steget – fullkomlighet. Tack vare det första stegets begär, den passion som människan får, frånskiljs "de rika" – det är ett större begär än det massan har.  Detta steg motsvarar den vegetativa nivån i Universum.

Vidare, om en människa får ett begär efter berömmelse frånskiljs "härskaren" – härskare är ett annat steg som motsvarar steget djurisk nivå i naturen. Begäret efter ära finns bara hos människan. De rika vill bara ha pengar, de strävar efter icke levande, materiella saker. Det spelar ingen roll om alla människor på jorden skulle förintas: huvudsaken för "den rike" är att han får vad han än önskar sig.

De som önskar ära behöver andra människor för att de ska ge dem denna ära. Det är en annan typ av existens. Den behöver andra. Begäret hos dem som önskar ära är utvecklat till nivån att det inte är tillräckligt att äga någonting icke levande. Den människan vill ha makt över andra, för att andra människor ska uppfylla hennes begär med njutningar. Hon vill befinna sig i ditt hjärta, det kallas "respekt".

Genom avund frånskiljs "visa män" från folket. Som visa män säger: "visa mäns avund ökar visheten". De som har ett stort begär och de som har avund får kunskap och vishet. Detta steg motsvarar den "talande" nivån i Universum.

Deras handlingar är inte begränsade av tid och rum. Människan avundas ibland en annan människa som levde och dog för länge sedan. Hon avundas som om den andra människan nu är i livet. Tid påverkar inte denna känsla. Människan avundas en annan människa, inte bara det som en annan människa har och inte har, utan även om hon också har. Det vill säga, hon vill inte bara ha det som en annan människa har (andras begär och uppfyllelse), utan hon vill förinta en annan människas begär så att hon inte skall ha någonting.

Om jag, till exempel, hör till steget "talande" i människan, då är mitt begär så starkt, att jag önskar allt som andra har och inte bara det, utan också att de inte ska ha någonting, på så sätt kan jag öka mitt begär oändligt – att önska allt som andra har, det vill säga att jag ensam ska kunna jämföras med hela mänskligheten. Och det gör varje människa.

Denna egenskap finns bara hos människan. De människor som inte befinner sig på "talande" nivå kan inte öka sitt begär, de önskar bara att andra ger respekt och ära, eller söker efter rikedomar, det vill säga, säkerhet och trygghet i uppfyllelse av sina behov. Här, tack vare avund, ökar du ditt begär att ta emot.

Men dessa människor får ingen hjälp, därför att de inte har ett starkt begär. Därför används alla de tre omnämnda riktningarna av dem i en skön blandning, och därför strävar deras begär efter antingen en eller en annan riktning.  Själva begäret splittras i små bitar – det finns inte en enda strävan som bara går i en riktning för att man ska kunna uppnå någonting, varje gång kastar man sig i en annan riktning för att söka någonting.

Sådana människor liknar små barn, som vill ha allt de ser. Även om en människa har ett starkt begär ändras strävan hela tiden – först efter rikedomar, sedan efter berömmelse, makt, kunskap – och hon uppnår till slut ingenting. Människan som befinner sig på nivån "andligt icke levande" – folkmassan – de vet att de behöver familj, sex, fotboll, TV. Hela livet är som en enda dag.

När en människa får strävan efter rikedomar är hon beredd att arbeta dag och natt. Bara få pengar, pengar, pengar, andra föremål är inte intressanta. Samma sak händer när vi pratar om strävan efter berömmelse. Människan vill sitta i regeringen, vara regeringschef, allt annat är oviktigt: inte att vila, inte familj, ingenting. All hans strävan är efter makt.

Problemet för de som uppnår steget "avund till visa ökar vishet" är att de tittar på andra, till det som de andra har, de vill alla saker på en gång, därför kan de inte uppnå någonting, men samtidigt, suger de i sig andras begär, så att de kan ha dem som hela världen tillsammans. Detta begär har inte någon riktning, men det är stort.

Det är känt att positiva och negativa krafter existerar i viss mån, om vilket det sägs: "i den mån det kan ge nytta, så mycket kan det skada". Därför är det så att ju större kraft en människa har jämfört med kraften hos alla djur, desto större skada kan den åstadkomma, större än den skada som alla djur tillsammans kan åstadkomma. Samma proportion gäller nyttan.

Tills människan därför kan upphöja sig, det vill säga, tills hon är kapabel att använda sin stora kraft för godhet, behöver hon begränsningar.

Detta betyder, tills hon kan avundas "nivån av människa", som utmärker sig med kunskap och vishet, får man inte ge henne kunskap, därför att hon kan använda den för att förinta en annan människa, ta ifrån henne allt som hon har; det vill säga att man inte får ge henne kraft, därför att hennes begär inte är balanserade med förnuft och moral.

Därför dolde de första visa männen dessa kunskaper från massan därför att de var rädda att det kommer ovärdiga elever som utnyttjar vishetens kraft till skada, för att utnyttja de stora krafterna för att tillfredställa djuriska begär och därmed utplåna hela världen.

Om man till människan ger en kraft som inte motsvarar hennes moraliska nivå, då kommer hon att använda denna kraft som alla andra krafter som finns till hennes förfogande, enligt sina anlag – till skada för andra människor. Vi ser vad som händer i Afrika: de fick kunskap, vapen, så de började förinta varandra.

Visheten skall ges till människan som en extra kraft till de krafter som finns i naturen, passande till hennes moraliska nivå, annars kommer dessa krafter (i fel händer) att åstadkomma skada. De första visa männen upprättade hårda levnadsregler. Trots sina obegränsade möjligheter levde de fattigt, enkelt, försynt, de avstod njutningar den materiella världens för att begripa visheten.

Men generationerna blev mindre till växten, visa män ville bli rika och berömda, därför blev de som massan. Väggen som skilde dem åt rasade. Och de började utnyttja visheten för att tillfredställa sina djuriska behov fram till idag.

Om kunskapsutveckling inte skulle finnas, hur skulle det då se ut? Man kan föreställa sig att utvecklingen skulle gå i riktning av moral och andlighet, fast det är bara ett antagande att man kan utvecklas enligt moralnivåns tillväxt.

Men om den tekniska utvecklingen skulle motsvara moralens utveckling, då skulle vi befinna oss i ett tillstånd i vilket människor levde i för 2 000 år sedan, som motsvarar korrigeringens mått. Vi måste från detta förstå att allt som kommer utöver det är till skada, skada för korrigeringens skull.

Vi behöver inte slänga allt och leva som våra förfäder levde för 2 000 år sedan, men vi måste förstå att all utveckling inte är balanserad, att de positiva och negativa krafterna i människan (och i hela samhället) inte är balanserade. Hur mycket vi än vill göra våra liv lättare och behagligare – sker det på bekostnad av en annan.

Därför kommer människan som vill avancera andligt till slut till slutsatsen att hon skall leva enkelt och försynt, och förväntar sig ingenting från den materiella världen, ser på allting runt omkring sig som överflödigt.

Utvecklingen av mänskligheten genom historiens utveckling är lidandets väg. Den utvecklas till den nivå där man ser att denna väg är negativ och man kommer att springa ifrån de 2 000 årens utveckling till nästa väg. Det blir klart att efter 2 000 år förstår mänskligheten att den under alla dessa år utvecklats i en annan riktning, och om allt lidande och alla ansträngningar skulle rikta sig mot andligheten, då skulle det vara bättre!

Hela världsalltet är skapat för att människan genom kabbala ska uppnå sin korrigering. Fram till idag var den kabbalistiska visdomen för massan omringad av en ogenomtränglig vägg. Under den sista generationen före Messias ankomst kommer den kabbalistiska visdomen att öppnas för alla, även för unga.

Om kabbala måste öppnas för hela folket, betyder det att folkets moralnivå är tillräckligt hög? I traktaten "Sota" står det skrivet att det är tvärtom, att människor kommer att bli fräcka och grova, att det inte kan bli värre, de kommer inte att vilja veta av kabbala. Hur är det möjligt? Varför är det möjligt att öppna vetenskapen kabbala för alla?

Det är skrivet att "generationens ansikte kommer att likna en hunds ansikte", den intresserar sig inte av kabbala, den vill bara ta emot för sin egen skull. Därför finns inga farhågor för att det ska komma ovärdiga elever, därför att ingen kommer att ta till sig dessa kunskaper, för att kabbala talar om det Gudomliga, och innan du kan ta det till dig, måste du ändra din natur från avsikten att ta emot till att ge, och först efter det kan du uppnå visheten. Därför finns ingen nödvändighet av att kontrollera människor och även unga kan studera kabbala.

Hos alla människor har begären blivit så stora att de inte har något intresse för någonting, bara de som strävar efter inre kunskap kommer att vilja studera kabbala. Andra kommer bara att sälja den dyrt.

Möjligheten att komma in i den kabbalistiska vetenskapen kommer att ges till alla, men att komma in i den kommer man bara kunna göra om man har beredskapen att rena sig andligt. För den som har förstått att kabbala inte ger materiella vinster, utan bara kan ge möjlighet att ge njutning åt Skaparen.

Om en människa bara har ett starkt begär efter andligheten (andra begär kan existera i henne men i en helt annan proportion) – då kommer hon att studera kabbala, och andra kommer inte känna att det är nödvändigt att göra det. Det har kommit flera hundra människor till mig men bara ett fåtal har stannat – det är mycket också, men från det ser man hur mycket det beror på människans begär, vad hon efter strävar. Man öppnar en bok framför en människa, hon börjar lära sig och efter en tid ser hon om kabbala är för henne eller inte. Människans begär bestämmer var hon skall vara. Bara hennes inre punkt kommer att viska ett svar till henne, var hon måste befinna sig, eftersom så småningom förstår hon att förutom föreningen med Skaparen kan hon inte få någonting här; inga njutningar av denna värld; inga rikedomar, inga ärebetygelser, ingen makt, ingen tur i lotto eller arbete, därför kommer bara de som strävar efter tingens inre att stanna kvar.

Ju närmare man är målet, desto mindre stannar folk kvar i gruppen. Ju snabbare gruppen närmar sig målet, desto starkare blir urvalet och bara de värdiga stannar. Studierna själva ger krafter och filtrerar eleverna…