Det finns ingen annan än Han

(Ein Od Milvado)
Från boken Shamati av Kabbalisten Y. Ashlag (Baal HaSulam), artikel #1
Jag hörde angående Parashat Yitro, 6 februari, 1944

Det står skrivet att ”det finns ingen annan än Han”. Det betyder att det inte finns någon annan kraft i världen som har förmågan att göra någonting emot Honom. Och vad människan ser, att det finns saker i världen som förnekar hushållet Ovan, anledningen är att det är Hans vilja.

Och det anses vara en korrektion, det som kallas ”det vänstra stöter bort och det högra drar till sig”, vilket betyder att det som stöts bort av det vänstra anses vara korrektion. Detta betyder att det finns saker i världen, vars mål från början är att avleda människan från den rätta vägen, vilka stöter bort henne från Heligheten.

Och nyttan med dessa avfärdanden är att människan genom dem får ett fullständigt begär efter Skaparens hjälp, eftersom hon ser att hon annars är förlorad. Det är inte enbart så, att hon inte kommer framåt i sitt arbete, utan hon ser att det går bakåt, och hon saknar styrkan att följa Tora och mitzvot även i lo lishma (inte för Hennes namn). Enbart genom att, över förståndet, genuint övervinna alla hinder, kan hon följa Tora och mitzvot. Men hon har inte alltid styrkan att övervinna förståndet; hon är annars tvungen att avvika, Gud förbjude, från Skaparens väg, och rent av från lo lishma.

Och hon, som alltid känner att det splittrade är större än det hela, vilket betyder att det finns många fler nedstiganden än uppstiganden, som inte ser något slut på dessa tillstånd, ser att hon alltid kommer att förbli utanför Heligheten, för hon ser att det är svårt för henne att följa så lite som ett jota, om inte genom att övervinna förståndet, men hon är inte alltid förmögen att göra det. Och hur ska det sluta?

Sedan kommer hon fram till beslutet att ingen kan hjälpa henne, utom Skaparen själv. Detta får henne att med hela sitt hjärta kräva av Skaparen att Han ska öppna hennes ögon och hjärta, och verkligen föra henne närmare evigt fasthållande vid Gud. Det följer härav, att alla bortstötningar hon erfarit kommit från Skaparen.

Det innebär att hon inte har erfarit bortstötningarna på grund av att hon har varit för svag för att ha förmågan att övervinna, utan för att dessa bortstötningar är till för dem som verkligen vill komma närmare Skaparen. Och för att en sådan människa inte ska nöja sig med bara lite, nämligen, att inte förbli som ett litet barn utan kunskap, får hon hjälp från ovan så att det inte kommer att vara möjligt för henne att säga ”Tack Gode Gud, jag har Tora och mitzvot och goda handlingar, och vad mer behöver jag?”.

Och endast om den människan har ett sant begär, kommer hon att få hjälp från Ovan. Och hon visas ständigt sina brister i sitt nuvarande tillstånd; det vill säga, tankar och uppfattningar, som motverkar arbetet. Detta sker för att hon ska se att hon inte är ett med Herren. Och hur mycket hon än övervinner, ser hon alltid hur hon befinner sig i en position längre bort från Heligheten än andra, som känner att de är ett med Herren.

Men hon, å andra sidan, har alltid klagomål och krav, och hon kan inte rättfärdiga Skaparens beteende, och hur Han beter sig mot henne. Detta smärtar henne. Varför är hon inte ett med Herren? Slutligen känner hon att hon inte har någon del i Heligheten över huvud taget.

Och fastän hon då och då väcks från Ovan, vilket för ett ögonblick återupplivar henne, faller hon snart ned i en plats av gemenhet. Men detta får henne att inse att bara Gud kan hjälpa och verkligen bringa henne närmare.

En människa måste alltid försöka att hålla sig fast vid Skaparen, nämligen, att alla hennes tankar ska handla om Honom. Det vill säga, att även om hon befinner sig i det värsta av tillstånd, från vilket ytterligare förfall inte kan ske, bör hon inte lämna Hans domän, det vill säga, tänka att det finns en annan auktoritet, som har makten att antingen gagna eller skada, som hindrar henne från att ingå i Heligheten.

Hon får alltså inte tro att den andra sidans (sitra achras) kraft finns, som inte tillåter människan att göra goda handlingar och följa Guds sätt. Snarare görs allt av Skaparen.

Baal Shem Tov sa, att den som säger att det finns en annan makt i världen, nämligen klipot (skal), är i ett tillstånd av att ”tjäna andra gudar”. Det är alltså inte nödvändigtvis den kätterska tanken som är överträdelsen, men om man tror att det finns en annan auktoritet och kraft vid sidan av Skaparen, då syndar man.

Vidare, hon som säger att människan har sin egen auktoritet, det vill säga att hon säger att igår ville hon själv inte följa Guds sätt, även hon anses begå den kätterska synden, närmare bestämt, att hon inte tror att enbart Skaparen styr världen.

Men när hon har syndat, måste hon sannerligen ångra det och vara ledsen över att hon har gjort det, men även här bör vi placera smärtan och sorgen i rätt ordning: var placerar hon skuldens orsak? Det är den punkten man bör vara ledsen över.

Då bör man vara ångerfull och säga: “Jag syndade för att Skaparen kastade ner mig från Heligheten till en plats av smuts, till toaletten, där avfallet finns”. Det vill säga att Skaparen gav henne ett begär och en önskan om att roa sig och andas luft på en stinkande plats. (Och man kan säga, som det står i böckerna, att ibland inkarnerar en människa i en griskropp: att hon får ett begär och en önskan att roa sig med saker hon redan bedömt vara skräp, men nu vill hon återigen få näring från dem).

På samma sätt, när en människa känner att hon är i ett tillstånd av uppstigande, och känner en god smak i arbetet, får hon inte säga: ”Nu är jag i ett tillstånd där jag förstår att det är lönt att dyrka Skaparen”. Hon bör snarare veta att nu vill Skaparen ha henne, därför har Han bringat henne närmare, vilket är anledningen till att hon nu känner god smak i arbetet. Och hon bör vara försiktig så att hon aldrig lämnar Helighetens domän, och säga att det finns en annan som styr vid sidan av Skaparen. (Men detta betyder att angelägenheten att finna nåd för Herrens ögon, eller motsatsen, inte beror på människan själv, utan enbart på Skaparen. Och människan, med sitt externa medvetande, kan inte begripa varför Herren nu gynnar henne, och varför Han efter det inte gynnar henne).

Och likaså när hon är ledsen över att Skaparen inte för henne till sig, då bör hon också vara noga med att inte vara ledsen för sin egen skull, för att ha distanserats från Skaparen, ty genom att vara det blir hon en mottagare för sin egennytta, och den som tar emot är separerad från Skaparen. Hon bör snarare vara ledsen över Shechinas (Gudomlighetens) exil, alltså, för att vålla Gudomligheten sorg.

Man bör föreställa sig att det är som när ett litet organ i en människa är ömt. Smärtan känns ändå mestadels i medvetandet och i hjärtat, vilka är människan på helhetsnivå. Och det är sannerligen så, att förnimmelsen i ett enstaka organ inte kan jämföras med förnimmelsen i människan som helhet, där den största delen av smärtan känns.

Likadant är det med smärtan en människa känner när hon är avskild från Skaparen, för människan är blott ett enda av den Heliga Shechinas organ, ty den Heliga Shechina är Israels gemensamma själ. Därför liknar inte förnimmelsen i ett enstaka organ smärtförnimmelsen i helheten. Det vill säga, att det finns sorg i Shechina när hennes organ är avskilda från henne, vilka hon inte kan ge näring.

(Och vi bör säga att detta är vad våra visa menade med: “När en människa sörjer, vad säger Shechina? ’Det är lättare än mitt huvud’”). Genom att inte relatera sorgen över att vara distanserad från Gud till sig själv, räddas vi från att störta i fällan av begäret att ta emot för ens egen skull, vilket är avskiljandet från Heligheten.

Detsamma gäller när man känner sig något närmare Heligheten, när man är glad över att ha förtjänat nåd inför Herrens ögon. Man måste då säga att kärnan i ens glädje är att det nu finns glädje Ovan, i den Heliga Shechina, då hon har möjlighet att bringa sitt personliga organ nära sig, och inte behöver skicka iväg det.

Och människan fröjdas över att ha blivit försedd med förmågan att behaga Shechina. Och här gäller detsamma, då den glädje individen känner blott är en del av den glädje det hela känner. Genom dessa beräkningar förlorar man sin individualitet och undviker att fångas av sitra achra, den andra sidan, vilken är viljan att ta emot njutning för sin egen skull.

Fastän viljan att ta emot är nödvändig, då den utgör en människa, då allt som finns i en människa bortsett från begäret att ta emot inte ägs av den skapade, utan tillskrivs Skaparen, bör viljan att ta emot njutning icke desto mindre korrigeras till en form av givande.

Det vill säga, att njutningen och glädjen, som tas av viljan att ta emot, bör avses för att bringa belåtenhet Ovan, emedan det finns njutning nedan. För det var syftet med skapelsen, att gynna Hans skapelser. Och detta kallas Shechinas glädje Ovan.

Av denna anledning måste människan söka råd angående hur hon kan bringa belåtenhet Ovan. Och säkerligen, om hon tar emot njutning, kommer belåtenhet att kännas Ovan. Därför bör hon alltid längta efter att vara i Kungens palats, och att ha förmågan att leka med Kungens skatter. Och det kommer utan tvivel att bringa belåtenhet Ovan. Det följer att hela hennes längtan bör vara enbart för Skaparens skull.