Jag hörde 1948

Glädje betraktas som kärlek, vilket är existens. Det liknar den som bygger sig ett hus utan att göra några hål i väggarna. Han upptäcker att han inte kan ta sig in i huset, eftersom det saknas håligheter i husets väggar, genom vilka man kan gå in i huset.

Alltså, där det finns kärlek, bör det också finnas fruktan, eftersom fruktan är hålet. Med andra ord måste man väcka fruktan över att man inte kommer att ha förmågan att sikta mot att ge.

Av detta följer att när båda finns, finns fullkomlighet. Annars vill de båda upphäva varandra, och av den anledningen bör man försöka hålla de båda på samma ställe.

Detta är vad som menas med behovet av kärlek och fruktan. Kärlek kallas existens, medan fruktan kallas brist och hålighet. Endast med de båda tillsammans finns det fullkomlighet. Och detta kallas ”två ben”, och det är först när man har två ben som man kan gå.