Jag hörde den sjätte tishri, 17 september, 1942

“Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och Dina smädares smädelser har fallit över mig” (Ps 69). Formen av att förbanna och svära uppträder på flera sätt:

1. Under arbetet, när man utför en mitzva, och kroppen säger till en: “Vad kommer du få ut av det, vad kommer du tjäna?” Så trots att man segrar och gör det påtvingat, betraktas denna mitzva vara en börda och en last. Detta väcker en fråga: Om man verkligen håller Kungens budord och tjänar Kungen, då borde man vara glad, eftersom det är naturligt för den som tjänar kungen att vara lycklig. Men här händer det motsatta. Här känner man alltså ett tillstånd där man förbannar och svär, och detta tvång bevisar att man inte tror att man tjänar Kungen, och det finns inget värre sätt att förbanna än det.
2. Eller så ser man att man inte har fasthållande med Skaparen hela dagen, eftersom man inte känner något verkligt i det, och det är omöjligt att hålla fast vid någonting tomt. Därför vänder man tankarna bort från Skaparen. (Medan en verklig sak, där det finns njutning, är svår att glömma. Och om man vill skifta sitt sinne måste man göra stora ansträngningar för att få bort det ur tankarna). Detta är, “Dina smädares smädelser har fallit över mig”.

Detta gäller i varje människa, men skillnaden ligger i förnimmelsen. Men om man inte känner det beror det på att man inte har uppmärksamheten att märka av tillståndet man befinner sig i. Det kan liknas vid någon som har ett hål i sin ficka. Pengarna ramlar ur, och han tappar allt han hade. Det gör ingen skillnad om han vet att han har ett hål eller inte. Den enda skillnaden är att om han vet att han har ett hål kan han laga det. Men det spelar ingen roll vad gäller pengarna han har förlorat. Alltså, om man känner att kroppen, som kallas “Dina smädare”, smädar Skaparen, säger man, “Ty nitälskan för Ditt hus har förtärt mig”, och vill korrigera det.