Jag hörde 1943, Jerusalem

Den Heliga Zohar säger att Skaparen hatar kropparna. Han sade att vi bör tolka detta som en referens till viljan att ta emot, som kallas guf (kropp). Skaparen skapade världen till sin ära, som det står skrivet, "Envar som är uppkallad efter mitt namn och som jag har skapat till min ära, envar som jag har danat och gjort".

Därför står detta i strid med kroppens resonemang, att allting är till för den, det vill säga enbart för kroppens skull, medan Skaparen säger motsatsen, att allting bör vara för Skaparens skull. På grund av detta sade våra visa att Skaparen säger, "han och Jag kan inte vistas i samma boning".

Av detta följer att viljan att ta emot är den primära orsaken till separationen från fasthållandet vid Skaparen. Detta blir uppenbart när ondskan kommer, alltså när viljan att ta emot kommer och ställer frågan, "Varför vill du arbeta för Skaparen?" Vi tänker oss att den talar så som människor gör, att den vill förstå med sitt intellekt. Detta är dock inte sant, eftersom den inte frågar vem man arbetar för. Detta är förvisso ett rationellt argument, eftersom det väcks i människan av en orsak.

Istället är den ogudaktiges argument en fysisk fråga. Den frågar alltså, "Vad är din avsikt med denna tjänstgöring?" Med andra ord, vilken vinst kommer du få ut av den ansträngning du gör? Det betyder att den frågar, "Om du inte arbetar för din egen skull, vad kommer kroppen, som kallas ’viljan att ta emot’, få ut av det?"

Eftersom detta är ett kroppsligt argument är det enda svaret ett kroppsligt svar "Han gjorde dess tänder slöa och trubbiga, och hade Han inte varit där, skulle han icke blivit frälst". Varför? Därför att viljan att ta emot för sin egen skull inte får någon frälsning ens under frälsningens tid. Det beror på att detta med frälsning kommer när alla förtjänster kommer in i kärlen för givande, och inte i kärlen för mottagande.

Viljan att ta emot för sin egen skull måste för alltid befinna sig i underskott och brist, eftersom fyllandet av viljan att ta emot är själva döden. Anledningen är, som vi tidigare nämnde, att skapelsen framför allt är till för Hans ära (och detta är svaret på det som står skrivet, att Hans önskan är att gynna sina skapelser, och inte sig själv).

Tolkningen av detta blir att skapelsens innersta natur är att för alla uppenbara att skapelsens syfte är att gynna Hans skapelser. Detta är precis när människan säger att hon föddes för att hedra Skaparen. Då visar sig skapelsens syfte i dessa kärl, det vill säga att gynna Hans skapelser.

Av den anledningen måste människan alltid granska sig själv och syftet med sitt arbete, det vill säga att varje handling hon utför ska skänka belåtenhet till Skaparen, eftersom hon vill ha formlikhet.  Detta kallas "Alla dina handlingar skall vara för Skaparens skull", vilket betyder att man vill att Skaparen ska finna glädje i allt man gör, som det står skrivet, "Att skänka belåtenhet till sin Skapare".

Dessutom måste man uppföra sig med viljan att ta emot och säga till den, "Jag har redan bestämt mig för att jag inte vill ta emot någon njutning eftersom du vill njuta. Anledningen till det är att med ditt begär tvingas jag till separation från Skaparen, eftersom olikheten i form orsakar separation och distans från Skaparen".

Man bör hoppas, eftersom man inte kan bryta sig loss från viljan att ta emots herravälde, att man, på grund av det ska befinna sig i ständiga uppstiganden och nedstiganden. Därför inväntar man Skaparen, att man ska belönas med att Skaparen öppnar ens ögon, och att man ska ha kraften att övervinna och arbeta enbart för att gagna Skaparen. Det är som det står skrivet, "Ett har jag begärt av Herren, efter detta traktar jag". Detta, syftar på den heliga Shechina (Gudomligheten). Och människan ber om (Psaltaren 27:4), "att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar".

Herrens hus är den Heliga Shechina. Och nu kan vi förstå vad våra visa sade om versen, "Och I skolen på den första dagen taga", den första som räknar orättvisorna. Vi måste förstå; varför finns det glädje om det finns plats för ett räknande av orättvisor? Han sade att vi måste veta att här finns angelägenheten om arbetets vikt, när det finns en förbindelse mellan individen och Skaparen.

Det betyder att människan känner att hon behöver Skaparen, eftersom hon under arbetets gång ser att det inte finns någon annan i världen än Skaparen som kan rädda henne från det tillstånd hon befinner sig i. Då ser hon att "Det finns ingen annan än Han", som kan rädda henne från det tillstånd hon befinner sig i, och från vilket hon inte kan fly.

Detta kallas att ha en nära kontakt med Skaparen. Om människan vet att uppskatta kontakten, det vill säga att hon då bör tro att hon har fasthållande vid Skaparen, vilket betyder att hela hennes tanke är på Skaparen, att Han ska hjälpa henne. Hon ser att hon annars går förlorad.

Men den som belönas med privat Försyn, och ser att Skaparen gör allting, som det står skrivet, "Enbart Han gör, och kommer att göra alla handlingar", han har givetvis ingenting att lägga till, och hur som helst har han inget utrymme att be Skaparen om hjälp. Orsaken är att man ser att även om man inte ber, gör Skaparen fortfarande allting.

Då har man av den anledningen inget utrymme för goda gärningar, eftersom man ser att Skaparen gör allting i alla fall, utan en själv. I det tillståndet har man således inget behov av att Skaparen ska hjälpa en att göra någonting. Då har man alltså ingen kontakt med Skaparen, på så vis att man behöver Honom i den utsträckning man ser att man går förlorad om Skaparen inte hjälper en.

Av detta följer att man inte har den kontakt man hade med Skaparen under arbetet. Han sade att det liknar en person som står mellan liv och död, och ber sin vän att rädda honom från döden. Hur frågar man sin vän om detta? Naturligtvis försöker man be sin vän att visa barmhärtighet och rädda en från döden med alla krafter man har till sitt förfogande. Förvisso glömmer man inte att böna och vädja, eftersom man ser att man annars skulle förlora sitt liv.

Men den som ber sin vän om lyx, som inte är lika nödvändigt, denna begäran står inte lika mycket i fasthållande med att vännen måste ge det han frågar efter, i en sådan utsträckning att hans medvetande inte störs från frågandet. Vi ser att för sådant som inte avser livräddning, står en sådan begäran inte så mycket i fasthållande med givaren.

Så när personen känner att han bör be Skaparen att rädda honom från döden, alltså från ett tillstånd av "De ondas liv kallas död", då är kontakten mellan personen och Skaparen en nära kontakt. Därför är, för den rättfärdige, en plats för arbete att behöva Skaparens hjälp; annars är han förlorad. Detta är vad de rättfärdiga längtar efter: en plats för arbete, så att de kan ha en nära kontakt med Skaparen.

Orsaken är att man inte kan träda in i Kungens Palats utan ett ändamål.

Detta är innebörden av, "Och I skolen på den första dagen taga". Den är noga med att påpeka I, du. Anledningen är att allt står i Guds händer förutom att frukta Gud. Med andra ord kan Skaparen ge överflöd av Ljus eftersom det är vad Han har. Men mörkret, bristens utrymme, den ligger inte i hans domän.

Eftersom det finns en regel som säger att fruktan för Gud finns bara på en knapphetens plats, och en knapphetens plats kallas "viljan att ta emot", vilket betyder att först då finns det utrymme för arbete. I vad? I att den gör motstånd.

Kroppen kommer och frågar, "Vad är din avsikt med denna tjänstgöring?" och människan har inget svar på den frågan. Då måste hon ta på sig Himmelrikets börda över förståndet, som en oxe med bördan och som en åsna med lasten, utan något tvistande. Istället, Han sade och Hans vilja blev gjord. Detta kallas "I", "du", vilket betyder att arbetet tillhör just dig, och inte Mig, det vill säga, det arbete som din vilja att ta emot nödvändiggör.

Men om Skaparen ger ett sken från Ovan, då ger viljan att ta emot upp, och annulleras som ett stearinljus framför en facklas låga. Då har människan hur som helst inget arbete, eftersom hon inte längre behöver ta på sig Himmelrikets börda med tvång, som en oxe med bördan och som en åsna med lasten, som det står skrivet, "I som älsken Herren, haten det onda".

Det betyder att kärleken till Gud bara uppstår på en ond plats. Med andra ord, i den utsträckning människan hatar ondskan, vilket betyder att hon ser hur viljan att ta emot hindrar henne från att uppnå målets fullkomlighet, i den utsträckningen har hon ett behov av att skänkas kärleken till Gud.

Om människan emellertid inte känner att hon har någon ondska, kan hon inte tilldelas kärleken till Gud. Detta beror på att hon inte har något behov av det, eftersom hon redan är tillfredsställd i arbetet.

Som vi har sagt får hon inte bli förbittrad när hon har arbete med viljan att ta emot, att den står i vägen för hennes arbete. Hon skulle säkerligen vara mer nöjd om viljan att ta emot inte fanns i kroppen, det vill säga, om den inte skulle komma med sina frågor till människan, som hindrar henne i arbetet med att hålla Tora och mitzvot.

Likväl bör människan tro att dessa hinder som viljan att ta emot skapar i arbetet kommer från Ovan. Hon skänks kraften att avslöja viljan att ta emot från Ovan, eftersom det finns utrymme för arbete precis när viljan att ta emot väcks till liv.

Då har man en nära kontakt med Skaparen, så att Han kan hjälpa en att omvända viljan att ta emot så att den blir för givandets skull. Och man bör tro att Skaparen finner belåtenhet i detta, att man ber till Honom, att man ska föras närmare genom dvekut (fasthållande), vilket kallas "ekvivalens i form", och urskiljs som att viljan att ta emot annulleras så att den blir för givandets skull. Om det säger Skaparen "Mina barn har besegrat Mig". Alltså, Jag gav dig viljan att ta emot, och istället ber du Mig om en vilja att ge.

Nu kan vi tyda vad som läggs fram i Gmarra (Hulin s. 7): "Rabbi Pinchas Ben Yakir skulle gå och befria fången. Han kom fram till floden Ginai (flodens namn var Ginai). Han sade till Ginai, ’Dela dina vatten, och jag skall gå igenom dig’. Den sade till honom: ’Du går för att uträtta din Skapares vilja, och jag skall uträtta min Skapares vilja. Du kanske gör det, du kanske inte gör det, medan jag gör det säkerligen’".

Han sade att innebörden är att han sade till floden, det vill säga viljan att ta emot, att låta honom passera och uträtta Guds vilja, vilket betyder att göra allting med avsikten att ge belåtenhet till sin Skapare. Floden, viljan att ta emot, svarade att eftersom Skaparen skapade den med naturen att vilja ta emot glädje och njutning vill den därför inte förändra den natur med vilken Skaparen hade skapat den.

Rabbi Pinchas Ben Yakir förde krig mot den, det vill säga att han ville omvända den till en vilja att ge. Detta kallas att föra krig mot skapelsen, vilken Skaparen skapade med den natur som kallas "viljan att ta emot", som Skaparen skapade, och det är hela skapelsen, som kallas "existens ur intet".

Vi måste veta att under arbetet, när viljan att ta emot kommer till människan med sina argument, kommer inga motargument och förnuftigheter hjälpa mot den. Trots att man tycker att det är riktiga argument kommer de inte att vara till hjälp med att besegra ens ondska.

Istället, som det står skrivet, "Han gjorde dess tänder slöa och trubbiga". Med detta menas att göra framsteg enbart med handlingar, och inte med argument. Detta kallas att hon måste lägga till krafter påtvingat. Detta är innebörden av vad våra visa skrev, "Han tvingas tills han säger ’Jag vill’". Med andra ord, genom framhärdande och uthållighet, blir vanan till en andra natur.

I synnerhet måste människan försöka ha ett starkt begär att anskaffa viljan att ge och övervinna viljan att ta emot. Med det menas att ett starkt begär mäts med mångfaldigheten av mellanliggande vila och avbrott, alltså uppehållen mellan varje övervinnande.

Ibland får man ett uppehåll i mitten, vilket innebär ett nedstigande. Detta nedstigande kan vara ett uppehåll på en minut, en timme, en dag eller en månad. Efteråt återupptar man arbetet med att övervinna viljan att ta emot, och försöken att förvärva viljan att ta ge. Ett starkt begär betyder att uppehållen inte drar ut på tiden och att man omedelbart återuppväcks till arbetet.

Det är som en person som vill krossa ett stort stenblock. Han tar en stor hammare och hamrar många gånger hela dagen lång, men han är svag. Med andra ord krossar han inte stenblocket med ett slag utan svingar den stora hammaren långsamt. Efteråt klagar han över att arbetet med att krossa stenen inte när något för honom, att det krävs en hjälte för att kunna krossa detta stora stenblock. Han säger att han inte föddes med sådana krafter som krävs för att krossa stenen.

Men den som lyfter och svingar den stora hammaren och drämmer till stenen med ett kraftigt slag, inte långsamt utan med stor ansats, för honom ger stenen genast efter och smulas sönder. Detta är innebörden av "likt en hammare, som krossar sönder klippor".

Och likaså är det i det heliga arbetet, där vi tar kärlen för mottagande in i Kdusha (Helighet), och här vi har en ordentlig hammare, vilket är orden i Tora som ger oss goda råd. Men om detta inte sker konsekvent, utan med långa avbrott mittemellan, flyr personen från kampanjen och säger att hon inte var ämnad för detta, utan att detta arbete kräver någon som fötts med särskilda färdigheter för det. Trots det måste han tro att vem som helst kan uppnå målet, men han måste ändå alltid försöka att lägga ner mer krafter på övervinnande. Och då kan han krossa stenblocket på kort tid.

Vi måste också veta att vad gäller ansträngningen med att få kontakt med Skaparen, finns där ett strängt villkor: ansträngningen måste vara i form av utsmyckning. Utsmyckning betyder någonting som är viktigt för personen. Han kan inte arbeta med glädje om arbetet inte är ett viktigt arbete, alltså att han har glädje över att han nu har kontakt med Skaparen.

Denna angelägenhet antyds i citronen. Det står skrivet om citronen, en frukt från citrusträdet^[1], att den bör vara ren över dess näsa. Vi vet att det finns tre urskiljanden: A) Utsmyckning, B) Doft, och C) Smak.

Smak betyder att Ljusen kommer ner från Ovan, det vill säga under peh (munnen), där gommen och smaksinnet finns. Detta innebär att Ljusen hamnar i kärl för mottagande.

Doft betyder att Ljusen kommer nerifrån och upp. Detta innebär att Ljusen hamnar i kärl för givande, i form av mottagande och inte i givande under gommen och halsen. Detta urskiljs som "Och han skall lukta i Herrens fruktan", som det sades om Messias. Det är känt att lukten tillskrivs näsan.

Utsmyckning är skönhet, och urskiljs som över näsan, alltså doftlös. Det betyder att det varken finns smak eller lukt där. Så vad kan man då överleva av? Där finns bara utsmyckningen, och det är detta som håller människan vid liv.

Vad gäller citronen ser vi att utsmyckningen finns i den precis innan den är mogen att äta. Men när den är lämplig att äta, finns det ingen utsmyckning kvar i den.

Detta kommer för att klargöra för oss om arbetet med det första räknandet av orättvisor. Det betyder att just när människan arbetar i form av "Och I skolen på den första dagen taga", det vill säga arbetet med att godta Himmelrikets börda, när kroppen gör motstånd, då finns det plats för att glädjas över utsmyckandet.

Det betyder att under detta arbete är utsmyckandet märkbart. Det betyder att om personen känner glädje i arbetet, så beror det på att han betraktar det som utsmyckning, och inte vanära.

Med andra ord avskyr han ibland detta arbeta med att ta på sig Himmelrikets börda, vilket är en tid för förnimmelser av mörker, när han ser att ingen annan än Skaparen kan rädda honom ur det tillståndet. Då tar han på sig Himmelrikets börda över förståndet, som en oxe med bördan och som en åsna med lasten.

Han måste glädjas över att han nu har något att ge till Skaparen, och att Skaparen finne glädje i att han har något att ge till Skaparen. Men han har inte alltid styrkan att säga att detta är ett fint arbete, vilket kallas "utsmyckning", utan avskyr arbetet.

Dessa förutsättningar gör det svårt för personen att säga att han väljer detta arbete istället för ett vitt arbete, det vill säga att han inte känner en smak av mörker under arbetet, utan att han då känner välsmak i arbetet. Det betyder att då behöver han inte arbeta med att viljan att ta emot ska gå med på att ta på sig Himmelrikets börda över förståndet.

Om han övervinner sig själv och lyckas säga att detta arbete är njutbart nu när han håller budordet (mitzva) om tro över förståndet, och att han godtar arbetet som en utsmyckning, kallas det "glädjen från en mitzva".

Detta är vad som menas med att bönen är viktigare än svaret på bönen. Anledningen är att i bönen har man utrymme för arbete, och man behöver Skaparen, vilket betyder att man inväntar himlens barmhärtighet. Då har man sann kontakt med Skaparen, och då är man i Kungens Palats. Men när bönen besvaras har man redan har givit sig av från Kungens Palats, eftersom man redan tagit det man bad om och gått sin väg.

Enligt detta bör vi förstå versen, "Ljuvlig är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn". Salva kallas "Det Övre Ljuset" när den flödar. "Utgjuten" avser uppehåll i rikedomen. Då stannar doften av salvans oljor kvar. (Doft betyder att ett reshimo (minne) av vad man skulle ha fått ändå finns kvar. Men på en plats där människan inte har något fäste alls, kallas det utsmyckning, det vill säga att inte ens ett reshimo skiner.)

Detta är innebörden av atik och AA (arich anpin). Under utvidgningen kallas rikedomen AA, vilket är chochma (visdom), det vill säga öppet styre. Atik kommer från ordet (på hebreiska) VaYe’atek (avskilja eller lösgöra), vilket betyder att Ljuset ger sig av. Med andra ord skiner det inte; och detta kallas "fördöljning".

Detta är en tid då klädnaden stöts bort, vilket är en tid för godtagandet av Kungens krona, vilken betraktas som malchut (kungadömet) av Ljus, även kallat Himmelriket.

Det står skrivet i den heliga Zohar, "Den heliga Shechina sade till Rabbi Shimon, ’Det finns ingen plats som går att gömma från dig’ (det vill säga, det finns ingenstans jag kan gömma mig för dig)". Här menas att även under den mäktigaste fördöljning tar han ändå på sig Himmelrikets börda med stor glädje.

Orsaken är att han följer en väg för viljan att ge, och därför ger han vad han har i sin hand. Om Skaparen ger honom mer, då ger han mer. Och om han inte har någonting att ge, står han och skriar likt en trana för att Skaparen ska rädda honom från de onda vattnen. Därför har han också på detta sätt kontakt med Skaparen.

Anledningen till att detta urskiljande kallas atik, som är den högsta graden, är att ju mer avlägset någonting är från att klädas, desto högre är det. Man kan känna i de mest abstrakta ting, vilket kallas "den absoluta nollpunkten", eftersom människans hand inte når dit.

Detta betyder att viljan att ta emot kan få fäste enbart på en plats där det finns något mått av utvidgning av Ljuset. Innan människan har renat sina kärl för att inte befläcka Ljuset, kan hon inte släppa in Ljuset i form av utvidgning i kelim (kärlen). Endast när hon marscherar fram på givandets väg, alltså på en plats där viljan att ta emot inte är närvarande, i varken tanke eller hjärta, kan Ljuset uppenbaras i sin yttersta fullkomlighet. Då kommer Ljuset med förnimmelsen av att hon kan känna storslagenheten i det högre Ljuset.

Men när hon inte har korrigerat kärlen till givandets avsikt, och Ljuset kommer i form av utvidgning, måste Ljuset begränsa sig och skina endast i den utsträckning kärlet är renat. Under en sådan tid verkar Ljuset därför komma i sin yttersta litenhet. Och därför, när Ljuset abstraheras från sin klädnad i kelim, kan Ljuset skina i sin yttersta fullkomlighet och klarhet utan några begränsningar för den lägre.

Av detta följer att arbetets vikt är just när människan når en intets plats, alltså när man ser att man annullerar hela sin existens och varelse, eftersom viljan att ta emot då inte har någon kraft. Först då träder man in i Kdusha.

Vi måste veta att "Gud har gjort denna såväl som den andra". Innebörden är att i den mån det finns uppenbarelse av Kdusha, i samma utsträckning vaknar sitra achra till liv. Med andra ord, när man påstår att "allt detta tillhör mig", att hela kroppen tillhör Kdusha, då kommer också sitra achra och tvistar med en och påstår att hela kroppen bör tjäna sitra achra.

Därför måste man veta att när kroppen påstår att den tillhör sitra achra, och utropar de väl kända frågorna om "Vem" och "Vad" med all sin kraft, är det ett tecken på att man vandrar på sanningens väg, det vill säga att ens enda avsikt är att ge belåtenhet till sin Skapare. Av den anledningen ligger det huvudsakliga arbetet just i ett sådant tillstånd.

Vi måste veta att det är ett tecken på att detta arbete träffar sitt mål. Tecknet är att människan strider och skjuter sina pilar mot ormens huvud, eftersom den grälar och vrålar argument om "Vem" och "Vad", det vill säga, "Vad är din avsikt med denna tjänstgöring?" Med andra ord, vad tror du dig tjäna på att bara arbeta för Skaparen och inte för din egen skull? Argumenten om "Vem" betyder att detta är Faraos argument när han sade, "Vem är Herren, eftersom jag på Hans befallning skulle släppa Israel?"

Det verkar som om argumentet om "Vem" är ett rationellt argument. När man blir tillsagd att gå och arbeta för någon är det brukligt att man ställer frågan, för vem? Det är därför ett rationellt argument när kroppen kommer och säger "Vem är Herren, eftersom jag på Hans befallning skulle släppa Israel?"

Men i enlighet med regeln om att förhållandet och jämförelsen inte är ett objekt i sig själv, utan endast en spegel av vad som finns i sinnena, och därför uppträder det så som det gör i medvetandet. Detta är innebörden av "Dans söner voro Husim". Detta betyder att intellektet bara bedömer enligt vad sinnena tillåter det att granska, och hittar på något knep och påfund för att tillfredställa sinnenas begäran.

Med andra ord försöker intellektet försörja sinnena med allt vad de begär, och uppfylla deras önskan. Men intellektet själv har inget behov för sin egen skull, inga begär. Och därför, om det finns ett begär efter givande i sinnena, fungerar intellektet enligt en givande linje, och intellektet ställer inga frågor, eftersom det uteslutande tjänar sinnena.

Intellektet är likt en person som ser sig själv i spegeln för att se om han är smutsig. Alla ställen där spegeln visar att det finns smuts går han och tvättar och putsar, eftersom spegeln visade att han hade fula saker i ansiktet som måste tvättas bort.

Det absolut svåraste är dock att veta vad som betraktas som en ful sak. Är det viljan att ta emot, det vill säga kroppens krav på att människan bör göra allting för sin egen skull, eller är det viljan att ge som är den fula saken, vilken kroppen inte kan stå ut med? Intellektet kan inte undersöka det, liksom spegeln, som inte kan berätta vad som är fult och vad som är vackert, utan allt beror på sinnena, och enbart sinnena kan avgöra det.

Och därför, när människan vänjer sig vid att arbeta påtvingat, att arbeta med givande, då fungerar även intellektet efter linjer för givande. Det är då omöjligt för intellektet att ställa frågan om "Vem", när sinnena redan har vant sig vid att fungera efter givande.

Med andra ord ställer sinnena inte längre frågan, "Vad är din avsikt med denna tjänstgöring?" eftersom de redan arbetar med avsikten att ge, och begripligt nog, stället intellektet inte längre frågan om "Vem".

Vi upptäcker då att det huvudsakliga arbetet ligger i "Vad är din avsikt med denna tjänstgöring?" Och vad människan hör, att kroppen ställer frågan om "Vem", beror på att kroppen inte vill förnedra sig själv så. Av den anledningen ställer den frågan om "Vem". Det kan tyckas att den ställer en rationell fråga, men sanningen är, som vi tidigare sade, att det huvudsakliga arbetet ligger i frågan om "Vad".