Jag hörde

Vi urskiljer många grader och urskiljanden i världarna. Vi måste veta att allt som avser urskiljanden och grader talar om vad själarna uppnår i samband med det de tar emot från världarna. Detta stämmer överens med regeln "Det vi inte uppnår känner vi inte till vid namn". Anledningen är att ordet "namn" antyder uppnående, likt en människa som namnger ett objekt efter att ha uppnått något om det, i enlighet med vad hon har uppnått.

Följaktligen delas den generella verkligheten upp i tre urskiljanden, i relation till andligt uppnående:

1. Atzmuto (Hans innersta natur)

2. Ein sof (Oändlighet)

3. Neshamot (Själarna)

1) Vi talar inte om Atzmuto överhuvudtaget. Detta beror på att skapelsernas rot och plats börjar i skapelsens tanke, där de finns införlivade, som det står skrivet "Utgången av en handling finns i den preliminära tanken".

2) Ein sof avser skapelsetanken, vilket är "Hans begär att gynna Sina skapelser". Detta betraktas som Ein sof, och det är förbindelsen mellan Atzmuto och själarna. Vi varseblir denna förbindelse i formen av ett "begär att skänka välbehag till skapelserna". Ein sof är begynnelsen. Det kallas "ett ljus utan ett kli" (kärl). Ändå finns där roten till skapelserna, vilket är förbindelsen mellan Skaparen och skapelserna, kallat "Hans begär att gynna Sina skapelser". Detta begär börjar i världen Ein sof och sträcker sig igenom världen Assiya.

3) Själarna, som är mottagarna av det välbehag Han önskar skänka.

Han kallas Ein sof eftersom detta är förbindelsen mellan Atzmuto och själarna, vilket vi varseblir som "Hans begär att gynna Sina skapelser". Vi kan inte uttala oss om vad som finns bortom förbindelsen till begäret att njuta, och detta är början av åtagandet, och det kallas "Ljus utan ett kli".

Och ändå börjar där roten till skapelserna, vilket är förbindelsen mellan Skaparen och skapelserna, kallat "Hans begär att gynna Sina skapelser". Detta begär börjar i Ein sof och sträcker sig ner till världen Assiya.

I sig själva betraktas alla världar som Ljus utan ett kli, vilket man inte kan uttala sig om. De betraktas som Atzmuto, och där finns inget uppnående.

Förvånas inte över att vi urskiljer många urskiljanden däri. Det hela beror på att dessa urskiljanden finns där potentiellt. Efteråt, när själarna når dit, kommer dessa urskiljanden visa sig i själarna som erhåller det högre Ljuset allt efter vad de har korrigerat och upprättat. Därefter kommer själarna kunna ta emot dem, var och en alltefter förmåga och kvalificering. Och då visar sig dessa urskiljanden i verklig mening. När själarna emellertid ännu inte har uppnått det högre Ljuset betraktas de, i sig själva, som Atzmuto.

När det gäller själarna som tar emot från världarna, betraktas världarna som Ein Sof. Anledningen är att förbindelsen mellan världarna och själarna, att världarna ger till själarna, sträcker sig från Skapelsetanken, vilken är en korrelation mellan själarna och Atzmuto.

Denna förbindelse kallas Ein sof. När vi vädjar till Skaparen och ber Honom hjälpa oss och ge oss vad vi vill ha, vänder vi oss till urskiljandet Ein sof. Där finns roten till skapelserna, vilken vill skänka dem glädje och njutning, som kallas "Hans begär att gynna Sina skapelser".

Bönen är riktad mot Skaparen som skapade oss, och Hans Namn är "Hans begär att gynna Sina skapelser". Han kallas Ein sof, eftersom detta hänvisar till innan restriktionen. Och även efter restriktionen sker ingen förändring i Honom, eftersom inga förändringar sker i Ljuset, och Hans Namn förblir alltid detsamma.

Namnens mångfald har endast att göra med mottagarna. Det första namnet som uppstod, alltså skapelsernas rot, kallas därför Ein sof. Och det namnet förblir oförändrat. Alla restriktioner och förändringar sker endast med hänseende till mottagarna, och Han skiner alltid i det första namnet, "Hans begär att gynna Sina skapelser", oupphörligen.

Detta är anledningen till att vi ber till Skaparen, kallad Ein sof, som skiner utan restriktion eller slut. Slutet, vilket visar sig senare, är korrigeringar för mottagarna så de ska kunna ta emot Hans Ljus.

Det högre Ljuset består av två urskiljanden: De uppnående och det uppnådda. Allt vi säger beträffande det högre Ljuset angår endast hur de uppnående upplever det uppnådda. Men i sig själva, det vill säga endast de uppnående, eller endast det uppnådda, kallas de inte Ein sof. Då kallas istället det uppnådda Atzmuto, och de uppnående kallas "själar", vilket är ett nytt urskiljande, och en del av helheten. Det är nytt i den bemärkelsen att viljan att ta emot är inpräglad i den. Och i den bemärkelsen kallas skapelsen "existens från frånvaro".

I sig själva betraktas världarna vara enkel enighet och det sker inga förändringar i Gudomligheten. Detta är innebörden av "Jag, Herren, har icke förändrats". Det finns inga sefirot och bechinot (urskiljanden) i Gudomligheten.

Även de mest subtila benämningarna hänvisar inte till Ljuset i sig, eftersom detta hör till Atzmuto, vilket inte går att uppnå. Istället talar alla sefirot och urskiljanden endast om vad människan uppnår i dem. Anledningen är att Skaparen ville att vi skulle uppnå och förstå ljusets rikedomar som "Hans begär att gynna Sina skapelser".

För att vi ska kunna uppnå vad Han ville att vi skulle uppnå och förstå som "Hans begär att gynna Sina skapelser", skapade och skänkte Han oss dessa sinnen, och dessa sinnen uppnår sina intryck genom det högre Ljuset.

Följaktligen har vi blivit tilldelade många urskiljanden, eftersom det generella sinnet kallas "viljan att ta emot" och kan delas upp i många detaljer, i enlighet med vad mottagarna har förmågan att ta emot. Vi finner därför många indelningar och detaljer, vilka kallas uppstigning och nedstigning, utspridning och åtskiljande.

Eftersom viljan att ta emot kallas "skapelse" och ett "nytt urskiljande", påbörjas yttrandet just från den plats där viljan att ta emot börjar ta emot intryck. Talet är urskiljanden, delar av intryck, ty här finns redan en korrelation mellan Ljuset och viljan att ta emot.

Detta kallas "Ljus och kli". Det går dock inte att göra några uttalanden om Ljuset utan ett kli, eftersom ett ljus som inte uppnås av mottagarna betraktas som Atzmuto, om vilket det är förbjudet att yttra sig eftersom det är omöjligt att uppnå, och hur kan vi namnge det vi inte kan uppnå?

Den lärdom vi kan dra av detta är att när vi ber att Skaparen skall skänka oss frälsning, bot, och så vidare, finns där två saker vi bör särskilja: 1) Skaparen; 2) Det som kommer från Honom.

I det första urskiljandet, vilket betraktas som Atzmuto, är yttranden förbjudna, som vi sade tidigare. I det andra urskiljandet, det som kommer från Honom, vilket betraktas som Ljus som sprider sig i våra kelim, alltså i viljan att ta emot, kallar vi det Ein sof. Detta är förbindelsen mellan Skaparen och skapelserna, och kallas "Hans begär att gynna Sina skapelser". Viljan att skänka betraktas som det expanderande Ljuset som slutligen sprider sig i viljan att ta emot.

När viljan att ta emot erhåller det expanderande Ljuset, kallas det Ljuset Ein sof. Det sträcker sig ner till mottagaren, genom ett flertal höljen, för att den nedre ska kunna ta emot det.

Det blir tydligt att alla urskiljanden och förändringar uttryckligen sker i mottagaren, i relation till intrycket mottagaren får av dessa. Vi måste dock förstå vad vi talar om här. När vi talar om urskiljanden i världarna, måste vi förstå att dessa finns där potentiellt. Och när mottagarna uppnår dessa urskiljanden, först då kallas de "verkliga".

Andligt uppnående sker när den uppnående och det uppnådda förenas. Utan den uppnående har det uppnådda ingen form, eftersom det då inte finns någon som kan erhålla formen hos det uppnådda. Detta urskiljande betraktas därför som Atzmuto, om vilket man inte kan yttra sig. Men hur kan vi då säga att det uppnådda har sin egen form?

Vi kan endast tala utifrån intrycken våra sinnen, som får intrycken från det expanderande Ljuset, ger oss, kallat "Hans begär att gynna Sina skapelser", vilket når mottagarnas händer som ett verkligt faktum.

Liksom när vi undersöker ett bord känner vi med vårat sinne för känsel att det är någonting hårt. Vi urskiljer också dess längd och bredd, allt i enlighet med våra sinnen. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att bordet kommer att upplevas likadant av någon som har andra sinnen. Till exempel, när en ängel undersöker bordet, kommer den att se i enlighet med sina sinnen. Vi kan därför inte fastställa någon form med hänsyn till en ängel, eftersom vi inte känner till dess sinnen.

Följaktligen, eftersom vi inte har något uppnående i Skaparen Själv, kan vi inte uttala oss om vilken form världarna har från Hans perspektiv. Vi kan endast uppnå världarna i enlighet med våra sinnen och intryck, eftersom det var Hans vilja att vi skulle uppnå Honom på det viset.

Detta är innebörden av "Det sker inga förändringar i Ljuset". Istället sker alla förändringarna i kelim, alltså i våra sinnen. Vi mäter allting i enlighet med vår föreställningsförmåga. Härav följer att om ett flertal människor undersöker ett andligt ting, uppnår alla det i enlighet med sin egen föreställningsförmåga och sina egna sinnen, och ser då olika former.

Dessutom kommer själva formen att förändras i en människa alltefter hur det går uppåt eller nedåt för henne, som vi har sagt tidigare, att Ljuset är simpelt Ljus och att alla förändringar endast sker i mottagarna.

Må vi beviljas Hans Ljus och vandra Skaparens väg och tjäna Honom, inte för belöningens skull, utan för att skänka belåtenhet till Skaparen och höja Gudomen ur stoftet. Må vi beviljas fasthållande vid Skaparen och yppandet av Hans Gudomlighet till Sina skapelser.