Ur Introduktion till boken Zohar:
"I andligheten verkar lagen om ekvivalens av form enligt vilken själar som har olika egenskaper jämfört med Skaparen skiljs från Honom på samma sätt som man i den materiella världen skiljer en kropp från en annan med hjälp av en yxa. Och graden av egenskapens mottsättning står proportionellt till grund för avlägsnandet".
Om jag kunde jämföra alla begär, alla min själs inre egenskaper, med en annan själs begär skulle jag exakt veta avståndet som skiljer dem på basis av egenskapernas olikhet, eller förenar dem på basis av deras överensstämmelse. För att därför i gruppen bygga ett stort gemensamt kli i vilket Skaparen ska visa sig behöver varje gruppmedlems alla tankar, begär, och strävan förenas och underordnas ett mål: att uppenbara Skaparen och förena sig med Honom. Först då kan själarna, som är separerade på grund av sina egenskaper, förenas till en gemensam själ med samma egenskap.
"Du måste förstå att begäret att få njutning som Skaparen har lagt i våra själar, som vi talade om tidigare, helt och hållet fattas hos Skaparen, för från vem skulle Han kunna få? Och den skillnad i egenskaper som själarna har fått verkar för att separera oss från Skaparen (på samma sätt som en yxa skiljer en sten från en klippa), så att de kommer ut ur Skaparens gemenskap som 'separerade' skapelser. Men det som själarna begriper av Skaparens Ljus, kommer ut från Honom som någonting som existerade innan".
Själarna är också Skaparens Ljus. De skiljer sig bara med egenskaper som de har fått från Skaparen, som någonting som nyskapats av Honom, viljan att ta emot. Och om viljan att ta emot slutar att vara den som separerar själen från Skaparen, då förenas den igen med Skaparen i perfektion och evighet.
"Om man tittar på själarna jämfört med Skaparens Ljus som de får, då finns inte någon skillnad mellan dem och Skaparen, eftersom de får detta Ljus som existerade direkt från Skaparen. Och skillnaden mellan dem är att kli - viljan att ta emot, dit Skaparens Ljus kommer in, den skiljer själen från Skaparen som en del från en helhet på samma sätt som en sten avhuggs från en klippa".
Här pratar man om delikata saker. Om en människa förstår eller förnimmer detta, kan denna förnimmelse vara ett medel till andligt avancemang under hela utvecklingen. Bara om man förstår att viljan att ta emot för sig själv (egoism) - är den enda ondska som skiljer en människa från Skaparen, kan man komma till slutet av korrigeringen. Vi kan inte annullera begäret att ta emot, men man kan bringa det till korrigering och inte använda det som om det inte existerar. Detta sker när malchut kommer upp till bina, det vill säga när malchut blir likt bina, blir som "chafetz chesed", inte vill ha någonting. Men detta är bara en del av korrigeringen. Med hjälp av begäret att ta emot kan man göra mer: förändra avsikten från att "ta emot" till "att ge". När vi då får Skaparens Ljus ger vi vår njutning till Honom och blir som Skaparen, som keter, när vi gör detta. Om Skaparen ville att vi ska förbli på nivån bina skulle Han inte ha skapat oss. Hans mål är att skapa en skapelse, som ska komma upp till Skaparens nivå.
Ur TES, del 1, Inre kontemplation:
"Först och främst måste man veta att där vi pratar om andliga saker som är oberoende av tid, plats och rörelse kan vi inte uttrycka dessa begrepp eftersom vi saknar ord i vårt lexikon. Därför att hela vårt ordförråd uppkommit ur våra fem inbillade sinnesorgans förnimmelser, som vi inte kan förlita oss på, där känslor och fantasier härskar. Om vi tar ett mer subtilt begrepp - "ett Ljus", det är också relativt och kommer från begreppet solens ljus eller stearinljusets ljus och så vidare. Hur utrycker man begrepp om Skaparens helighet? Det är klart att det är omöjligt att med hjälp av våra ord beskriva sanningen som man gör under beskrivning och utforskning av andra vetenskaper. Om man använder ett enda felaktiga ord sker en förvirring så att man inte skulle hitta varken början eller slut i allt detta. För att utrycka andliga begrepp valde därför Kabbalistiska visa män ett speciellt språk och kallade det "språket av grenar". Det grundar sig på att det inte finns någonting i vår värld som inte kom ner ovanifrån, från den andliga världen. Allt som sker här i världen tar sitt ursprung i den andliga världen och sprider sig sedan hos oss. Detta var grunden för att de visa männen utan svårigheter skulle hitta ett språk med hjälp av vilket man till varandra kunde skicka sina andliga begripanden - muntligt och skriftligt, från en generation till en annan. De tog begrepp från vår värld, och med detta språk beskrev de andliga rötter i de högre världarna passande till dem, från vilka varje enstaka gren kommer ner till vår värld".
Allt jag tänker, allt som händer med mig utanför och inuti, allt jag vill - allt kommer till mig ovanifrån. Det finns ingenting, från en liten till en stor sak, som inte fötts utan ett andligt samband. Var är själva människan? Hon finns inte. Visa män tog namn från grenar i vår värld och gav dem till andliga rötter i samband med kedjan som förbinder dem med deras rötter. På så sätt skrevs alla kabbalistiska böcker. De skrev inte ett enda ord som handlar om vår värld, trots att de skriver om människor, djur, ödemarker, hus, krig och så vidare - allt som hör till vår värld. Allt de skrev avser de andliga rötterna i de högre världarna och allt som händer med dem. Därför kallas all litteratur av samma slag "Heliga skrifter". Om vi vet hurdana dessa rötter är, då förstår vi när vi läser dessa böcker med förvåning att det handlar om andra begrepp. Och varje mening kommer att vara en guidebok genom andliga steg i andliga världar för oss tills vi når upp till korrigeringen.
Vi pratade om att Skaparen skapade viljan att ta emot njutningar och införlivade den i själarna. Det är som en svart dimma som döljer den sanna världsbilden för oss, som fyller upp hela vår kropp, vårt hjärta och vår hjärna. Vi förnimmer inte Skaparen, vi vet inte att Han existerar. Om vi kan ta bort denna svarta dimma från våra ögon och från hela kroppen då kommer vi att kunna förnimma Skaparen och förvandlas från en del till helheten. Hur uppnår man detta? Våra visa män gav oss en unik möjlighet att med hjälp av studier dra till sig Or makif - omgivande Ljus - för att successivt korrigera våra begär - kelim. Och genom korrigeringen begriper vi Skaparen och förenar oss med Honom.
Människan kommer till den andliga världen successivt. Varje steg som hon begriper har två sidor: den högra - Skaparens egenskaper och, motsatt dem från den vänstra sidan, skapelsens egenskaper. Och i den utsträckning människan kan stå emot den vänstra linjen och förvandla den till den högra kommer hon att övervinna det andliga steget och resa sig till nästa.
Om vi redan idag skulle se hur lågt vi befinner oss med våra egenskaper som är motsatta Skaparen, då skulle vi inte kunna röra ens så lite som ett finger. Ibland blir vi deprimerade, men det är inte det vi talar om när det gäller detta tillstånd. Därför får man inte öppna mycket för människan, utan varje gång skall man successivt visa människan hennes egenskaper jämfört med Skaparens. Man kan inte vara glad jämt. Det finns många tillfällen när vi faller. Vi måste gå framåt tills vi får nåd ovanifrån eller gruppen och studierna hjälper oss. Under hela processen känner människan hur motsatt Skaparen hon är. Och bara på det sista steget förvandlas allt dåligt till gott.
Alla själar kommer från en själ - Adam. Det finns mer egoistiska och mindre egoistiska själar. Efter korrigeringens slut (Gmar Tikkun) kommer det inte att spela någon roll. Alla kommer att få lika. Men nu är de skiljda och går igenom livscirkulationen i vår värld och skiljer sig från varandra. Renare själar kommer till slutet av korrigeringen tidigare än mer egoistiska själar. De börjar studera Kabbala tidigare än de andra och blir tidigare kabbalister. Och så var det med alla kabbalister i alla generationer före ARI's tid. ARI skrev att han själv kom till den här världen för att ge möjligheten till människor att studera Kabbala oberoende av kön, ålder och andra kännetecken. Från ARI och framåt börjar en ny period för mänskligheten när inte enstaka människor utan mängder av dem börjar komma till slutet av korrigeringen. Därför finns det ett stort intresse för Kabbala. Människor kommer till Kabbala därför att de känner en inre tomhet och ovanifrån får de en kallelse till Skaparen - till andligt uppstigande. I "Förordet till TES" skriver Baal HaSulam att han vill spränga väggen som uppstod mellan oss och vetenskapen Kabbala för mer än 2000 år sedan, vilket gjort våra liv svåra. Om det fortsätter så, kommer man att glömma Eretz Israel helt och hållet. Men när rav ropade till någons hjärta fick han svaret: "varför måste jag veta hur många änglar det finns i himlen". Och förr i tiden trodde människor att först måste man avsluta studier av gmara och först därefter kan man börja studera Kabbala. Och de som sade att man bör studera Kabbala trodde att inte alla skall göra det. Baal HaSulam ger rådet att man inte skall bry sig om alla skäl till varför man inte bör studera Kabbala. Och de andra skall fråga sig själva: "vad är meningen med livet"? Människor lever sina 70 år och går bort utan att få svar på sin fråga. Men om de vill få svar på sin fråga måste de studera Kabbala.
Varför pratar jag om detta? Man får inte förklara för nybörjare vad andligheten är därför att han/hon inte har korrigerade begär för det. Om han/hon mår dåligt och inte kan uppfylla sig med njutningar då är han/hon mogen för Kabbala.
Alla vi befinner oss i ett tillstånd som heter "dubbel förtäckthet" eller "förtäckthet inom förtäcktheten". Det karakteriseras av att vi inte ens ser Skaparens baksida. Det är dolt för oss att det är Skaparen som gör att vi mår dåligt. Vi säger att Skaparen lämnat oss och inte gör någonting och att alla lidanden vi går igenom är förutbestämda av vårt öde, av naturen. Och man måste leva som man lever. Ju fler bra gärningar människan gör, desto sämre mår hon. Och när hon gör någonting dåligt får hon framgångar. Alla bra människor verkar vara sjuka, fattiga och bekymrade, och alla syndare är friska och lyckliga. "Enkel förtäckthet" - är när människan ser Skaparens baksida och förstår att allt lidande kommer från Honom: antingen för att hon syndar eller för att hon tror att hon får någonting bra för sitt lidande. Hon har små inkomster, har skulder, oroar sig mycket, lider av sjukdomar. Ingenting hon planerar förverkligas. Hon har ingen glädje i livet. Och vi ser hur även den minsta förtäcktheten av Ljuset ändrar hela vårt liv till det sämre. Tillståndet förändrar sig inte men vi ser det ibland som jättedåligt och ibland som mindre dåligt. Alla dessa tillstånd verkar i själva verket vara som i en dröm. Och plötsligt en minut ändras detta tillstånd till ett helt annat. Men ingenting förändras utanför: inget jobb, ingen lön, ingen hälsa förändras. Men inuti förändras allting till det bra. Man kan inte förklara det. Människan stärks bara i tron att Skaparen styr skapelsen.
Nästa tillstånd kallas "yppande av Skaparens ansikte". Människan ser att hon bara får gott från Skaparen, hon befinner sig i själslig samstämmighet och tillfredställelse, tjänar bra, är inte sjuk, och är omtyckt av omgivningen. Och om hon saknar någonting ber hon om det och får omedelbart svar. Inte en enda bön blir förgäves, obesvarad. Så uppfattar människan det. Bara de inre förnimmelserna förändras. Till den graden är vi beroende av även en liten mängd av Ljuset som framvisar vår verklighet i en helt annan förnimmelse. Alla bekanta verkar vara trygga, friska, glada, utan bekymmer. De är kloka och har grepp om situationen. Och vi är lyckliga och vi är vänner med dem och befinner oss nära dem trots att vi tidigare inte tyckte om dem. Och alla som inte går Toras väg verkar vara bekymrade, har otillräckliga inkomster, lider av sjukdomar. De har inte en enda lycklig minut, de är arga, hatar allt som är omkring dem.
Vad kan man visa ur dessa exempel? Våra känslor och förnimmelser beror 100 % på hur mycket Ljus vi får ovanifrån. Om vi lyckas få mer Ljus verkar allt omkring oss vara bra, om vi får mindre Ljus förnimms allt omkring oss som svart. Därför är det klart att vi måste sträva efter yppande av Skaparens ansikte, och vi måste lidelsefullt sträva efter det, därför att med begripande av Skaparen får vi alla våra bästa förnimmelser. Allt lidande kommer från avsaknaden av Ljuset. Man får inte lida under yppandet av Skaparens ansikte. Det är en fulländad lycka och glädje. I tillståndet "ansikte mot ansikte" med Skaparen får människan omedelbart vad hon begär. Annars kan det inte kallas "ansikte mot ansikte". Och tvärtom, om en människa befinner sig "rygg mot rygg" gentemot Skaparen uppfylls inte ett enda av hennes begär och framför människan dyker oönskade situationer upp, som om de var ämnade speciellt för henne. Skaparen ändrar inte sin inställning till oss. Bara vi själva kan förnimma Honom i olika lägen beroende på vårt tillstånd. Men från Skaparens sida badar vi i ett hav av Ljus hela tiden. Allt det dåliga som öppnar sig framför mig talar om att jag måste korrigera det oavsett att det kom till mig ovanifrån.
Hur förpliktar Kabbala kvinnan att bete sig gentemot sin man? Detta kan man lära sig från många tillstånd, mellan vilka andliga objekt befinner sig. Nödvändigheten att komma till korrigeringen ligger på mannen. Hans själ är mer egoistisk, den har ondska i sig som efteråt kan förvandlas till mer godhet, mannens själ är mer utvecklad och måste genomgå mer korrigering. Kvinnan kan avsluta sitt liv utan korrigering, huvudsaken är att hon inte tillfogar sig skada. Mannen måste gifta sig, respektera alla andliga regler (mitzvot). Kvinnan behöver enbart inte bryta de andliga reglerna, inte synda, det är för henne mitzva. Och med det uppfyller hon sin roll i sitt liv. Men det betyder inte att kvinnan inte kan ta på sig extra åtaganden och utveckla sig. Om hon trots att hon har en lyckad familj och barn, och är nöjd med sitt arbete och sina vänner, är otillfredsställd med sitt liv, då kan hon studera Kabbala och hon kan begripa mycket beroende på sitt behov. I vår historia finns flera exempel på stora profetissor som var i direkt kontakt med Skaparen. Allt beror på kvinnans begär. Hos mannen visar sig detta begär starkare. En kvinna som är ointresserad av Kabbala måste bara hjälpa mannen som studerar Kabbala så att han alltid har fräscha kläder på sig, maten är klar, barnen är omhändertagna och att kvinnan ger alla möjligheter till mannen som studerar Kabbala. Om hon förstår detta, vinner hon på det. En kvinna som hindrar mannen att studera Kabbala hör till de orena krafterna - klipot - och hon inser inte själv att hon tillfogar sig skada. Mannen vinner även i det här fallet därför att en störande kraft orsakar motsatt handling hos den som störs.
