Jag hörde

"På den plats där du finner Hans storhet, där finner du Hans ödmjukhet." Det betyder att den som alltid står i sant dvekut (fasthållande), ser att Skaparen sänker sig själv, det vill säga att Skaparen finns på de låga platserna.

Människan vet inte vad hon ska ta sig till, och därför står det skrivet: "Han som sitter så högt, Han som ser ned så djupt – ja, vem i himmelen och på jorden?" Då ser hon Skaparens storhet och "Han som ser ned så djupt", vilket betyder att hon sänker himlen till jorden. Rådet som ges för detta är att tänka att om detta begär kom från Skaparen har vi inget större än det, som det står skrivet, "Han som lyfter den fattige ur dyn".

Först måste man se till att man har ett begär. Om man inte har det bör man be om det, varför har man det inte? Orsaken till att man inte har ett begär är att medvetenheten har förminskats.

I varje mitzva [föreskrift/budord] måste man därför be, varför är man inte medveten om att man inte håller mitzvan fullständigt? Med andra ord täcker viljan att ta emot över så att man inte ska se sanningen.

Om man skulle se att man befann sig i ett sådant lågt tillstånd skulle man naturligtvis inte vilja vara där. Istället bör man varje gång anstränga sig i arbetet tills man kommer till ånger och samvetskval, som det står skrivet "Han för ner i dödsriket, och upp därifrån".

Det betyder att när Skaparen vill att den ogudaktige ska ångra sig, gör Han dödsriket så lågt för honom att han inte vill vara kvar där. Och därför måste han be vädjande till Skaparen att visa honom sanningen genom att lägga till Toras Ljus till honom.