Jag hörde 1938

”Visheten höjer sitt rop på gatan, på torgen låter hon sin röst höras. ’Den som är fåkunnig, han komme hit’. Ja till den oförståndige säger hon så”. Detta betyder att när man belönas med fasthållande vid Skaparen säger den heliga shechina (gudomen) till en att anledningen till att man var tvungen att vara en dåre inte var för att man verkligen var sådan. Istället berodde det på att man var hjärtlös. Därför säger vi, ”och alla tror att han är en Gud av tro”.

Det betyder att senare, när man belönas med sant dvekut (fasthållande), betraktas det inte som att vara en dåre, att man kan säga att det är över förståndet. Vidare måste man arbeta och tro att ens arbete är över förståndet trots att sinnena säger en att arbetet är inom förståndet. Nu gäller motsatsen: tidigare såg man att förståndet inte förpliktade en att tjäna och vara tvungen att arbeta över förståndet och säga att det faktiskt fanns rimlighet i det. Det betyder att man tror att träldomen är den faktiska verkligheten.

Och efteråt är fallet det motsatta: hela ens arbete driver en, förståndet. Med andra ord manas man till arbete av dvekut. Ändå tror man att allt man ser inom förståndet är helt över förståndet, och så var det inte tidigare, när allt som var i form av över förståndet var inom förståndet.