Juli 2001

Om ondskan plötsligt blottas

Om ondskan plötsligt blottas för människan, hur kommer hon att agera, vad kommer att hända med henne då?

Hon kommer egoistiskt att försöka springa därifrån. Människan måste samla erfarenheter för att bearbeta denna ondska inom sig. När insikten om ondskan kommer för första gånger, chockeras människan, hon vet inte vad hon skall göra. Man kan säga att en korrekt väg till machsom börjar då människan börjar förnimma annalkandet av fallet.

Hon vet, att hon kommer att falla under en tid, men att det inte är farligt. Man måste bara vänta ut det på något sätt, och när det går över, då kommer hon att förstå mer, veta mer, hon kommer vara närmare andligheten, hon kommer lättare att ta emot den och gå med på den.

Men det är en föraning om vad som kommer att hända. Hon ser att någonting sänker sig över henne och detta någonting chockerar henne. Men hon anpassar sig snabbt och börjar förstå vad som händer med henne, hon får en mörk AHaP över sig från en högre partzuf, som fängslar hennes känslor.

Hon förstår att snart kommer detta tillstånd att bemäktiga henne fullständigt, så att hon kommer att sluta tänka och inse någonting alls. Hon förstår att hon befinner sig i en av länk av en hel kedja av tillstånd och att nästa tillstånd och nästa kommer, när hon kommer att finna sig under total makt av förnimmelsen av sitt fallet.

Fallet kommer till henne och bemäktigar henne fullständigt, och mörka moln sänker sig uppifrån över henne och hon mår dåligt, och hon kan inte göra någonting eller förstå någonting och inse att det sänds till henne från Skaparen. Och så småningom anpassar hon sig, försöker genomleva detta fall beroende på vilken nivå hon befinner sig.

Och när hon har framgång förstår hon mer och klart vad hon måste göra i alla sina tillstånd av fall, hur hon måste agera och hur hon kan utnyttja fallen för att få uppgång. På så sätt börjar, framskrider och slutar detta fall. Och efteråt börjar en uppgång. Och så förstår människan mer, ser mer, förnimmer mer.

Fall och hur man styr dem

Ni sade att gruppen först nu börjar gå igenom en period av förnimmelse av 10 "makot" (svåra prövningar). Kommer hela gruppen att uppleva dessa "makot", eller varje individ var för sig?

Detta måste hela gruppen förnimma, men också varje individ var för sig. Gruppen är som en familj. I familjen finns stora barn och små barn, det finns föräldrar, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder, men huvudsaken är att var och en av dem genomlever någon av familjens slag på sitt sätt, individuellt, men alla genomlever det tillsammans, därför att de är en familj. På samma sätt är det här: varje individ kommer att förnimma det beroende på sin utveckling i gruppen. Och man måste koppla människor snabbare till detta tillstånd.

Det vill säga dessa "makot "finns alltid, man måste bara förnimma dem? "Makot" är tillstånd som enligt reshimot är förberedda för oss i förväg?

Ja, men vad betyder "förberedda i förväg"? Rebe gav ett exempel med en gammal man, som i förväg letar efter det som han ännu inte förlorat. Varför väntar han inte tills han förlorat, utan letar i förväg? Och kanske letar han för att inte förlora. Samma sak måste göra vi: det vill säga leta i förväg efter "makot". Och därför är "makot" som vi hittar i förväg ett sätt att inte bara förebygga omedvetna fall, som vi inte styr själva, utan göra dem styrbara för att påskynda deras passerande. Problemet ligger inte i att vi är rädda för fall. Om jag säger till mig själv: det är bättre om jag gör på så vis att fallet uteblir, då kommer jag att se att det är ett spel, det vill säga, för min egen skull. Men om vi pratar om att vi vill närma oss målet, då framkallar detta begär efter framgång nya tillstånd i oss, även om de är obehagliga.

Vad skall vi göra nu? Vi måste söka efter de nya tillstånden. De behöver inte vara dåliga, – i allmänhet, varför skulle vi behöva leta efter någonting dåligt? I denna fråga är intensiteten hos våra tillstånd viktig. Det är viktigt att ta på sig nya uppgifter, att köra om skapelseplanen. När vi frivilligt väljer Torans väg istället för lidandets väg, då sker förändringen av planen "bito" till planen "ahishena". Därför behöver vi inte framkalla speciella "makot" över oss själva, vi går igenom dem naturligt, genom att vi befinner oss i gruppen. Att spela dessa "makot" är omöjligt. Men att inse deras vikt för sin andliga framgång, och själva förberedelsen för dem, måste ske på hög nivå.

Till exempel, du är en idrottare. Din tränare säger: "Du måste träna ett år och efteråt kommer du att vara med i en tävling." Istället för ett år fick du förbereda dig i 2 månader för tävlingen. Tävlingen måste ske ändå, du måste gå igenom detta slag, därför att det inte är slag på dig utan blandningen inom dig av den högra och den vänstra linjen. På så sätt får du inom dig nya "avhanot" – avslöjanden av andliga egenskaper, och därför kan man inte slippa det. Men eftersom du mottar dem med intensitet och aktivt önskar att de anpassas inom dig snabbt, då är du alltid beredd till nya mottaganden av "avhanot".

Om en skådespelare kommer upp på en scen utan förberedelse, då kommer han att skämmas, det vill säga att han får ett slag.

Ja, men han får inte tillåtelse att framträda. Det är som om din tränare säger: "Jag kan tillåta dig att framträda i tävlingen först om ett år, inte tidigare. Om du klarar det särskilda träningsprogrammet, då kommer du att medverka i tävlingen. Men om du klarar det tidigare – varsågod".

Därför är vår uppgift inte att konstgjort framkalla dessa slag på oss själva utan att närma dem till oss intensivt. Att gå om dessa slag är omöjligt, men med hjälp av våra förberedelser närmar du dem till dig. Och i den grad du förbereder dig för dem, ställer du in dig på att ta emot dem positivt, som extra stimuli för framgång på vägen till Skaparen, och då kommer dessa slag inte att framstå som slag för dig. Bara i början är de slag för dig när du får dem plötsligt. Men i själva verket ändrar du dem omedelbart, anpassar dem till dig själv på ett annat sätt.

Detta påminner mig om en tenta i skolan: ju mer jag förbereder mig för den desto mindre oroar jag mig.

Ja. Du väntar på det, du vill att det skall gå över snabbare. Och när ett slag till slut kommer är det obehagligt i början, men senare under anpassningsprocessen är du beredd på det.

Vad är ett slag för någonting?

När du förnimmer ett slag döljer Sig Ljuset från dig mer. Alla lever vi under belysningen av högsta Ljuset av en intensitet. Kossor betar på ängen – och på dem sprider sig en bestrålning av det högsta Ljuset som underhåller livet i dem; denna bestrålning håller all materia. En mikroskopisk dos av Ljuset räcker för att underhålla livet i materien.

Ett slag kallas ett tillstånd när Ljuset döljer Sig för människan och människan vederbörligen faller ner. Detta händer därför att människan inte är i stånd att sträva efter Ljuset. För det måste hon ha samma egenskaper som Ljuset har. Men om hon inte har dem faller människan, och detta fall i relation till Ljuset, det vill säga, avlägsnandet från Ljuset, eller med andra ord, Ljuset går upp och människan faller ner – detta är ett slag.

Vad händer? Inom människan och runt henne vaknar krafter som är motsatta Ljuset. Ett slag kan komma i olika skepnader: antingen är det en stark skam, eller man förlorar pengar, eller andra problem med något eller någon. Men det som är så intressant är: du ser att allt detta gjorts medvetet. Och även inuti dig börjar du förnimma att detta var gjort med flit och du går med på det som händer.

Måste man i en sådan situation hålla Skaparen inom bilden?

Självklart måste man det. Man skall alltid hålla Skaparen inuti bilden och speciellt i sådana situationer.

Gruppens stadga

En stadga är en regel som man skall bearbeta och förbättra hela tiden. Det vill säga, hela tiden skall man sträva efter det som vi vill uppnå. Om en människa inte vill det – skall hon inte vara i gruppen. Men för den människa som vill och inte kan – här finns plats för analys. Kanske kan hon inte nu, men om en minut kan hon. Vi kallar oss alla kabbalister oavsett om vi uppnått uppenbarelse av Skaparen – Skaparens uppenbarelse till skapelsen i denna världen kallas kabbala.

Vi har ännu inte kommit fram till Hans uppenbarelse, men enligt vårt mål, som rav Baruch förklarade, kallas vi kabbalister. Och därför behöver ingen skämmas över att kallas med detta namn, det är ingen lögn. Samma sak händer med stadgan: när vi får en stadga, då pratar vi om vilka vi vill bli och inte vilka vi är. Men den människa som inte har detta mål – den har ingen plats i gruppen. Frågan är hur vi kan iaktta stadgan? Allting mäts enkelt: det viktiga är inte hur vi iakttar utan hur vi strävar efter att iaktta, hur vi anstränger oss.

Vi pratar bara om begäret, inte om möjligheterna. Om någon har begäret att iaktta och gör allt man kan som ett litet barn, vill jättemycket men ibland får motsatt resultat, måste vi se på sådana människor med sympati, med kärlek, därför att de vill iaktta.

En sådan människa har ingen erfarenhet och kan verkligen inte göra mer, men om hon ger järnet, då är hon med oss och man måste tålmodigt hjälpa henne. Och en sådan relation skall man ha till alla.

Men begäret kan hos mig vara stort eller litet beroende på fall eller uppgång. Men så mycket som jag kan få från gruppen eller göra så att gruppen "pressar" mig, så mycket räknas det att jag duger.

Man måste se på allt genom människans möjligheter. Om en människa kan göra någonting och gör det enligt sina möjligheter, då är det inte viktigt hur mycket hon gör. Det viktiga är bara en sak: hon har rätt att vara bland oss. Och om hon tilläger mer på sin nivå – då är hon redan med oss.

Hjälp på avstånd

Hur hjälper man vänner från gruppen i deras framgång om de befinner sig på ett uppdrag i ett annat land?

Man måste vara i ständig kontakt med dem. Vi måste i detta fall kunna veta följande: hur starkt de känner att de är en del av oss, anser de sig vara lika vår grupp, hur de behandlar vänner, har de blivit en separat organisation. Är de en oförytterlig del av vår grupp. I detta tillstånd finns inga rumsliga och tidsliga begränsningar. Ibland känner man ingen skillnad oavsett var man befinner sig, här eller där.

Om vår vän undervisar utomlands, då skall inte gruppen förhärliga honom som en stor lärare, annars kan han falla därför att han blev rav. Först och främst måste man bjuda en sådan grupp till oss, skriva brev till dem, det vill säga, vara i kontakt med dem och inte bara med läraren. Det är inte viktigt om läraren känner eller inte känner till vår kontakt med hans grupp. Man skall inte begränsa gruppen enbart till läraren.

Han befinner sig där och undervisar men vi måste vara i direkt kontakt med honom också. Vi måste arbeta med hans grupp på samma sätt som han arbetar med den. Vi måste förena oss med yttre grupper och hela tiden hålla dem inom sikt, vi skall känna ansvar för dem. Vi måste alla förenas till en grupp på så sätt att varje människa från våra grupper skall känna sig själv inuti "Bnei Baruch".

Skillnaden mellan tålamod och lathet

Tålamod – är när jag fortsätter oavsett motviljan, jag tvingar mig själv, strävar starkt efter framgång, jag gör allt och väntar tålmodigt på resultat. Tålamod – är beträffande resultatet, det vill säga, när det inte blir något resultat väntar jag tålmodigt.

Lathet – är att man inte anstränger sig. Jag är lat under ett arbete och väntar på att ta emot resultat – väntar tålmodigt. Så jag sitter och väntar och vad kommer att hända av det?

Jag måste anstränga mig mycket under arbetet och tålmodigt vänta på resultat. Resultaten kommer att visa sig efter att arbetet är avslutat (och jag vet inte i förväg när de kommer, det är ju inte i min makt!). Och därför säger man: "allt som står i din makt – gör det maximalt". Det är inte upp till dig att avsluta detta arbete, att uppnå resultat. Gör allt du kan maximalt utan att vänta på vad du får tillbaka. För om du väntar på mottagande då handlar det om viljan att ta emot och egoism.

Lärare och gruppen

Hur måste läraren vara i elevernas ögon?

I början av lektionen måste läraren visa gruppen att han kan materialet, att han är specialist. Han måste visa att han förstår processen, hur man bygger upp gruppen. Han behöver inte vara en kabbalist, det är inte nödvändigt att han studerat kabbala i tio eller fem år och så vidare. Även om han inte gått över machsom än – det är inte viktigt. Det som är viktigt är att han är i processen på den andliga vägen, och det är mycket viktigt att man har livsglädje.

Ibland överför läraren i början sina känslor och intryck på gruppen. Och därför lever gruppen med det som lärare frammedlar. Som resultat kan gruppen inte gå framåt utan honom. Han slöt dem inom sig själv – och gruppen lever genom honom, det vill säga, vad han ger till den – sina intryck, känslor, berättelser. Därför kan gruppen inte vara utan honom, kan inte vara självständig. Vi måste krossa ett sådant system. Ledarens mål i gruppen är att det skall finnas en grupp och att han skall leda den. Gruppens mål – är att gå Skaparen till mötes. Ledaren skall inte ersätta Skaparen!

Måste läraren visa sina svagheter?

Man måste visa eleverna de svagheter och alla de problem som finns hos människan.  Men man skall göra mer, man skall sänka sig framför eleverna – så att de ser ett exempel i det. Bara Skaparen skall ha betydelse och inte en rav. Rav måste se till att det blir så. Rav skall bete sig i sådan form att eleven skall bli fri för Skaparen. Rav skall visa att han är den som pushar på eleven, rav skall inte vara för stor i elevernas ögon.

Om rav är för stor i elevernas ögon, då blir eleverna beroende av honom: ingen kommer att vara självständig, ingen kommer att kunna gå framåt själv, ingen kommer att uppnå en riktig bön. Rav skall ge eleverna alla vägar och möjligheter till framgång enligt vårt system, vår väg.

Jag gick igenom många slag. Rav var närvarande under detta och han kunde inte göra någonting. Han visste att jag måste gå igenom allt detta. Ibland kunde han säga ett ord eller två, inte mer, han gav någon idé, som jag kunde eller inte kunde fånga. Som vanligt brukade han inte lägga sig i detta – bara måttlighet och en gemensam riktning under studierna. Han pratade lite om det vi pratar om nu – om det väsentliga. Eleven begriper ravens storhet från Skaparens storhet. Från dessa begripanden förnimmer han riktningen som rav visar honom. Med andra ord, enbart från begripandet av målet skall ravens storhet komma, och inte för att rav berättar för honom om Högre ting.

Huvudsaken är att allt som visar sig under vår väg främjar vår korrigering. Det spelar ingen roll genom vem det visar sig.

Sådana problem visar sig för varje medlem och för gruppen i helhet. Därför behöver vi inte vara blyga, vi måste kunna prata om obehagliga saker och problem öppet, som hos en läkare på en läkarmottagning. Man måste ju prata öppet med en läkare även om det är obehagligt, även om man inte vill öppna sig framför andra människor. Hos läkaren pratar vi om allt, på samma sätt skall det vara i gruppen: vi botar oss själva. För att börja bota ett problem måste man känna till det.

Det finns människor som du sårar och flera ställer frågor: är det ditt karaktärsdrag eller en målmedveten påverkan? De förstår inte hur man skall relatera till det.

Det är deras problem. Det finns olika exempel på relationer: lärare och elev, far och barn och så vidare. Hur förhåller man sig till det? I varje fall är det jag, min inställning, mitt uppförande, mina nerver – låt varje människa handskas med det. Om en människa känner sig bekväm med mig – låt henne stanna, men om inte, då är det hennes problem, hon måste lösa det själv.

Om de skulle förstå att detta är en målmedveten påverkan, då skulle de veta att strängheten är berättigad, då skulle de veta hur man skall handskas med det.

Men om det bara är mina nerver – vad händer då? Man måste förstå att uppdelningen målmedvetet eller inte målmedvetet inte finns. Människan är bara den hon är. Hon kan inte under lång väg och tid göra en annan människa av sig själv. Varje människa beter sig enligt sin nivå, tillståndet i vilket hon befinner sig och här finns ingenting man kan göra. Därför är det inte så viktigt om jag gör det målmedvetet eller inte. Huvudsaken är att allt jag gör, gör jag på grund av vem jag är.

Du frågar om man kan visa sina svagheter och fel för sina elever. Jag tror att det är det bästa man kan göra.

Du måste lära människan vägen, vilken hon skall följa. Det betyder att du kan visa henne vad den vägen är fylld av: tvivel, oändliga frågor, besvikelser, felets och skammens bitterhet, varningar, alla möjliga fall, tillstånd värre än ett djur – allt detta måste läraren visa. Det är rätt och det skall vara så. Men man skall inte visa skillnader mellan oss: alltså var du befinner dig och var jag befinner mig. Utan man skall visa att de saker som du inte kan komma över – kan inte jag heller komma över. Jag är också samma trasa som du – vad kan man göra åt det?

Så småningom går du igenom alla svåra tillstånd, därför behövs lite tålamod. Det som sker det sker. Det kan hända att man gör ett bittert fel. Då måste man för människan visa sina liknande tillstånd av skam eller besvikelse, hur man hanterar ett sådant tillstånd. Om en elev ser hur jag löser det, lär han sig genom mitt exempel. Han ser att hans lärare är en person som man kan följa efter i goda och dåliga tillstånd.

Men om läraren gör en järnvägg av sig själv, då kommer detta inte att vara mänskligt, därför att eleven inte kommer att kunna ta till sig kunskapen. Det är fel ty det är som om läraren väljer en artistisk form för sitt uppförande. Han spelar denna roll och det är ouppriktigt. Därför måste läraren säga till sina elever: "vänner, jag är några steg framför er, men dessa steg är ju ingenting". De kommer att förstå detta själva. Man kan inte göra någonting åt det. Därför är det viktigt att vara uppriktig.

Är det detta som skiljer kabbala från andra läror?

Ja, framför Skaparen är alla lika. Rav själv måste sörja för det. Men eleven måste behandla rav så som man pratade om det i Kotzk: "Aron kodesh niftach ve rebe jaza" (den heliga Tora öppnas och från den kommer rebe). Från detta exempel ser man hur en rav skall se ut i elevernas ögon.

Vår rav var öppen, alla hans problem var blottade och han tappade inte sin storhet i våra ögon. Och även om han tappade det är det också viktigt för att eleven skall kunna lära sig och gå framåt. Det som jag kommer ihåg och som ger mig styrka även idag är inte de ögonblick när han visade sin svaghet och gjorde fel, utan att han fortsatte sin väg. Just det uppförandet hos honom övertygade mig att följa efter.

Rätt kritik

Var ligger gränsen för kritik av en vän när man visar honom hans fel, som inte skall överskridas (det är mycket viktigt för dem som är ansvariga för någonting)?

Kritikens gränser är ett stort problem, och det löser sig naturligt. Om en människa bestämt sig för att ge kritik, måste hon börja från rätt avsikt. Det finns ett skapelsens mål – viljan att till skapelsen ge all världens godhet och väl. Vi kommer bara att komma fram till detta mål om vi har vänner, gruppen, rav, böcker, om vi arbetar i gruppen, utvecklas, disseminerar kabbala, och breder ut oss och så vidare.

Om jag i detta ögonblick tycker att det är viktigt att ge kritik till en av mina vänner, då måste man först lösa problemet med rätt avsikt: på vilket sätt kommer min kritik att leda mot skapelsens mål?

Under lösningen av varje problem skall man utgå från rätt avsikt: om jag ger kritik till någon för hans arbete, hur kan detta då hjälpa honom eller tvärtom. Det kan hända att man inte skall göra det alls. Alla beräkningar måste man göra i exakt överensstämmelse med målet: överensstämmer vännens handlingar med vårt mål? Om det överensstämmer med vårt mål, då måste jag rättfärdiga det även om det är obehagligt. Om det motsäger vårt mål, då är det inte viktigt om det är behagligt eller obehagligt – jag måste rådfråga andra vänner. Det finns kamratliga kommissioner, där kan man lösa problem. Efter det att man klargjort frågan måste man bestämma om man skall offentliggöra det framför alla. Om det är någonting som står framför vännerna är det värt att alla vet om det, för att de skall lära sig. Vad spelar det för roll för mig hur någon undervisar? Vi måste dra slutsatser för vår gemensamma grupp och för våra yttre grupper och därför det är värt att diskutera det bland alla.

På samma sätt skall jag agera om jag ser något fel hos en vän. Man skall förstå om jag förstod honom rätt eller om han gjorde fel men att han hade en ursäkt. Och efteråt diskuterar man allt detta. Efter det att man löst problemet – avsluta saken, det skall se ut som att det inte hänt någonting. Vi fick en läxa och punkt slut! Varje medlem tog från detta reshimot, och glömde denna händelse. Man skall inte ha personliga relationer till dessa konkreta människor.

Förnimmelse innan machsom

Är tillståndet "passion till Skaparen stör min sömn" innan machsom konstant?

Baal HaSulam skriver i "Förord till TES": "Till den människa som anstränger sig mycket för att uppnå tillståndet av uppenbarelse av Skaparen, öppnar sig för en kort tid ledning genom belöning och bestraffning". Hon förnimmer det från början och sedan förlorar hon det. Det kan hända att hon inte får ett sådant tillstånd men det kan hända att hon får det. Det kan hända att hon går över machsom , men det kan hända att hon inte gör det; att alla kan gå över machsom är teoretiskt sant. Dessa förnimmelser är inte konstanta, men de blir ständiga bara efter att man har uppnått tillståndet "ansträngde sig och hittade". Men ibland kan man förnimma någonting innan det.

Om jag har ett kollegieblock, där jag varje dag skriver om mina tillstånd, kan det hjälpa mig att se förändringar inom mig?

Det är nyttigt att göra det. Min rav sade till mig att göra det. Jag provade att göra det hela tiden och gick successivt över till en annan typ av anteckningar, därför att jag var upptagen med mina problem och tankar. Jag hade en mer vetenskaplig stil: kabbalastudier, kabbalaspråk, med ritningar, inre arbete, sambanden mellan dem. Jag var mer intresserad av hur man klär det inre arbetet i olika maximalt klara formler. Så att man skulle kunna ha möjlighet att återge detta från en människa till en annan, även när man pratar om inre arbete.

Jag bestämde mig för att anteckna det i en sådan form. Det finns kanske människor som vill anteckna i en annan form: bara känslor, intryck, någonting personlig. Jag råder er alla att göra anteckningar.

Nyttigt att tänka på Skaparen

Vi måste glädjas när vi tänker på Skaparen – tankar på Honom skall ge oss glädje. Jag är glad i detta ögonblick och det spelar ingen roll vad som händer. Huvudsaken är att jag har tankar om Honom och det är oviktigt om de kommer från bra eller dåliga saker. Det viktiga är att jag tänker på Honom och att jag har en förbindelse med Honom. Jag är glad för det. Och på samma sätt måste jag alltid tänka på Honom.

Varför det är så viktigt? Vana förvandlas till natur och min kropp gillar njutningar. Det vill säga, om jag vänjer mig vid att njuta av tankar på Skaparen, när jag faller från detta tillstånd kommer jag att söka njutningen och kommer att vända mina tankar tillbaka till Skaparen. Och så blir det hela tiden. På så sätt kommer jag att vända mig till Honom, och njutningar kommer att förplikta mig att tänka på Honom och det är bra.

Självklart är drivkraften i detta exempel viljan att njuta, men om jag kommer tillbaka till Honom i tankarna, då är det ett arbete. Och senare kommer allt som var "inte för Skaparens skull" att ändras till "för Skaparens skull". På så sätt behöver jag njutningar för att återvända till Skaparen. Därför måste jag utnyttja dessa njutningar för att återvända till Honom. Detta betyder – "målet förädlar medlet".

Förnimms samband med Skaparen bara i de fall då jag förnimmer njutningar eller slag? Men största delen av tiden befinner vi oss i ett neutralt tillstånd, utan att förnimma någonting.

Därför säger jag att människan söker njutningar, och låt henne vänja sig vid att hon kan förnimma dessa njutningar enbart i samband med Skaparen, då kommer hon att söka större samband med Honom. Så som vi är lyckliga av förbindelsen med Skaparen när vi mår bra, på samma sätt kan vi vara lyckliga när vi får slag – för att vi förstår att det är Skaparen som skickar dem till oss. Förnimmelsen av förbindelsen med Honom tillåter mig att glädjas av alla dessa tillstånd som tvingar mig att vända mig till Honom. Man skall inte tro att en annan tid, som sker i det undermedvetna, när jag inte förstår någonting eller under några timmar eller dagar har glömt att tänka på Skaparen, att det sker utan en särskild orsak. Detta gör Skaparen speciellt för att lära mig, och jag måste vederbörligen vara vaken och förstå att Han påminner mig om mitt verkliga tillstånd.

Nu när vi promenerar tillsammans, ser jag detta landskap, jag älskar allt som är runt omkring mig och jag tycker inte om städer. Jag går ofta i naturen speciellt för att återhämta mig, för att "tanka mig" och förnya mina tankar. Så kommer jag hem som en annan människa. Allting förnyas: tankar, hjärtat, förhållandet till gruppen och till vännerna, till människor. Allt förnyas och blir annorlunda. Och det är som att man föds på nytt, att komma in i en ny period. Jag ser på allt detta och även om jag inte vill kopplas från gruppen känner jag att jag måste göra det. Annars får jag när jag kommer tillbaka inte en inre förnyelse och förnyelsen kan bara komma om man fjärmar sig eller kopplas bort en stund.

Om kabbaladisseminering. Många saker som vi gör nu, har kabbalister aldrig gjort förut under hela historien. Därför görs allt vi gör för första gången. Vi har ingen erfarenhet och det är bra, därför att allt som står i din makt – gör det. Det betyder: gör efter din förståelse och inre uppenbarelse. Vi utvecklas hela tiden, ser nya saker. Om dissemineringen kan jag inte uttala mig. Att säga att det är bra nu och att det kommer att bli bättre efteråt – kan jag inte: Vad är bäst, att klistra annonser eller ge lektioner? Dessa saker ligger i samma regel: allt som står i din makt – gör det.

Hur kan det påminna oss om Skaparen?

Varje gång vi medverkar i disseminering måste man komma ihåg slutmålet, och så är det med all vår handling. Vårt mål är självklart – uppenbarelse av Skaparen till hela mänskligheten, det vill säga vi måste bidra till en personlig och gemensam uppenbarelse av Skaparen. Det är det vi gör. Finns Skaparens välvilja i detta? Självklart. Som Baal HaSulam skriver: "Det finns ingen större njutning för Skaparen än när skapelserna känner Honom och tar emot Hans godhet".

Varför kan man inte se i framtiden?

Vad händer med människor om en stor mängd människor kommer in i andligheten?

Ärligt talat vet jag inte. Du frågar utanför regeln: innan vi uppnår kan vi inte veta namnet. Om ni inte ser det klart, men varje minut som människan ännu inte förnummit finns för henne i framtiden, det vill säga att den ännu inte har kommit från Oändligheten och därför kan man inte förnimma den. Jag kan inte prata om det utan grund.

Därför kan jag inte säga vilka förändringar som kan komma om ett stort antal människor börjar studera kabbala. Så där bara, utan att man träder in i andligheten. I vilken form förändringarna kommer, och i vilket tempo det kommer att leda fram världen, även i riktning mot begripandet av ondska och sedan uppenbarelse av Skaparen – är svårt att säga.

Är begripandet självständigt?

Bevis, exempel, kan människan se från det som hon begriper. Hon ser nu hur allt som står i böcker stämmer med det som händer med henne – och det är det första. För det andra, man kan höja människor lite med hjälp av rav, men då blir det aldrig ett bevis. Varför?

Till exempel om jag förnimmer någon andlig företeelse, vad händer efteråt? Vad skall man göra med det? Om denna förnimmelse inte är min, då känner jag mig "hungrig" och "tom". Till exempel, jag avnjöt någonting underbart andligt igår (andliga förnimmelser finns bara i speciella andliga kärl). Vad får jag av det som jag avnjöt igår och var mätt, men idag är jag hungrig igen. Ingenting hjälper i detta exempel för min mättnad. Därför, om jag till min elev ger en andlig förnimmelse, som inte är hans, till hans skärm, då skadar jag honom, jag stoppar hans utveckling. Det är omöjligt att ge en förnimmelse i mitt kli till en annan människa, så att hon känner det som jag. Varför?

Därför att det är min skärm, min "hisaron" (brist) som jag inte kan överlämna till någon. Skaparen bygger "hisaron" för varje människa individuellt. Det finns min "hisaron" och min elevs "hisaron". Det jag kan göra är att koppla eleven till min förnimmelse, men inte mer som på obesjälad nivå. Annars kopplas han till mina förnimmelser, men han förnimmer det på "icke levande nivå" – detta är inte en levande känsla i förnimmelsen.

Till exempel, under ingång och utgång av Ljuset kan man göra så att eleven förnimmer att det kom in någon ande i honom och gick ut efteråt, men vad det är för ande, det vet du inte. Vilken smak den ger – förnimmer du inte. Man använder aldrig en sådan koppling till rav. Man kan bara använda det i fall då eleven befunnit sig i olika föregående tillstånd – då kan man visa honom någonting konkret. Men kabbalister gör aldrig detta, för att inte skada eleven.

Eleven måste komma fram till tillståndet kopplande till rav självständigt och kopplas till honom som ett embryo kopplas till livmodern. Då höjer rav honom som ett högre steg höjer ett lägre steg.

Under arbete i gruppen måste vi använda detta material för vår undervisning, för att använda det i framtiden i vårt andliga kärl. Men självklart är det otillräckligt: gruppen är inte den Höge. Gruppen kan vara den Höge i fall den är större än du.

Kan gruppen resa sig lite till ravs skärms nivå? Och vad händer med rav och gruppen?

Gruppen är som en elev. Och vad hjälper det? Man skall inte göra sådana saker: vi missar steg genom detta, som gruppen måste gå igenom självständigt och själv utveckla sitt kärl. Jag kan inte göra det, annars blir gruppen icke besjälad. Och vad ger detta till gruppen?

Skillnaden mellan begär och känslor

Vad är skillnaden mellan begär och känslor? Skillnaden är att du förnimmer i överensstämmelse med begär. Begär är när du vill någonting men inte förnimmer det ännu. Begär kan bli tomma, inte uppfyllda med någon känsla. Exempel: "jag vill äta" och "jag äter redan nu".

Ibland kallas den andliga världen förnimmelsens värld, men ibland – begärets värld och ibland – krafternas värld. Finns det skillnad i dessa definitioner eller existerar de bara i relation till den person som nämner dem?

Andligheten är förnimmelser. Förutom förnimmelser finns ingenting, men förnimmelserna vi känner nu är olika de andliga förnimmelserna. De förnimmelser vi får genom våra 5 sinnesorgan härstammar från liten bestrålning i andligheten. När riktiga förnimmelser kommer griper de människan helt och hållet, det är en helt annan förnimmelse och det finns inga ord för att beskriva det.

Människan efter machsom förnimmer Skaparens närvaro hela tiden, det försvinner inte och hon befinner sig hela tiden i rörelser och känslor, dessa rörelser kopplar hon till sitt arbete. Det inre arbetet griper människan så starkt att hon inte behöver någonting mer – bara att bli kopplad till detta arbete som är förbindelsen med Skaparen. Den människa som gått över machsom befinner sig i en annan dimension.

Det sägs att en "sten" förnimmer Skaparen bättre än en "växt", att en "växt" förnimmer Skaparen bättre än ett "djur", och att ett "djur" förnimmer Skaparen bättre än en "talande". Hos en "talande" finns mer egna begär än hos "djur" och "växter". Människan lever genom ett stort antal av sina begär; mat, dryck, djuriska behov, strävan efter makt, pengar, kunskap. När hon har ett sådant stort antal begär, blir det självklart mycket svårare att förnimma Skaparens begär.

På vilket sätt kan då människan förnimma att hon är förenad med Skaparen? När hon börjar neutralisera alla sina begär bara för att de ska bli förenade med Skaparen, annars vill hon inte använda dem. Och bara när hon gör detta arbete, bara då kommer hon fram till förnimmelsen av Skaparen.

"Den icke levande nivån" eller "den vegetativa nivån" har ingenting som de kan avstå, en sten är ju en sten – vill ingenting och eftersom den inte begär någonting, bara bli lik Skaparen, är dess arbete mindre än hos en utvecklad människa.

Samma händer också med en vanlig människa, till exempel, en bonde vill ingenting på samma sätt som hans ko – vad behöver han neutralisera? Har han sådana saker som stör honom att förnimma Skaparen? Hans väg är lättare.

Varför behöver vi denna värld? Jag säger till dig enkelt. Vi har två perioder: "dubbel förtäckthet" och "enkel förtäckthet" – alla finns de i denna värld. Det är tillståndet av total eller partiell förtäckthet för oss av Skaparens Ljus. Och sedan följer perioder av belöning och bestraffning och evig kärlek men de är redan i andligheten. Om vi inte skulle gå igenom perioder av "dubbel förtäckthet" och "enkel förtäckthet" skulle vi aldrig kunnat förnimma att allting sker enligt någons program, att Skaparen existerar överhuvudtaget, vad Han vill av oss, vad vi har, vilka förpliktelser vi har gentemot Honom.

Om vi inte förnimmer någonting, betyder det inte att det inte händer någonting. Allting händer, bara det att vi inte märker det och inte inser det . Etappen av förtäckthet går vi också igenom men bara på en låg nivå: jag är hungrig, jag är törstig, lider av sjukdomar eller Gud förbjud, jag dör. På denna nivå finns ingenting förutom lidande.

Människan innan machsom har inte starka förnimmelser, därför att perioden av förtäckthet döljer allt. När vi träder in i andligheten, får vi en uppenbarelse av samma begär – kärl som vi använt förut. De etapper som vi kommer att gå igenom innan vår fullständiga korrigering kan man gå igenom under några år, fem, tio, det är inte så viktigt.

Ari och Baal HaSulam gick genom hela den andliga vägen tills de nådde toppen. Varför behöver vi 6 000 år? Enligt likheten mellan roten och grenen kommer världen att gå framåt till fullständig korrigering under 6 000 år. Vi har bara cirka 240 år kvar. 5 762 år har vi lidit och bara de 240 sista åren börjar vi arbeta. Innan hela världen börjar arbeta, tar det ytterligare 20 år.

Varför sker det på det viset? Därför att vi består av materiella små kärl som är stängda för Skaparens Ljus. Vi befinner oss i ett tillstånd av "förtäckthet". Det som händer i "förtäcktheten" är som i en pyramid: på den lägsta nivån befinner sig det bredaste skiktet, på den nivån befinner sig en stor massa av folk från en generation till en annan, dömda till långt, svårt lidande. Till slut kommer lidandets fjäder nu eller senare att fungera i motsatt riktning med en kraft som är proportionell till komprimeringens kraft.

I tusentals år, från en generation till en annan, var vi i ett tillstånd av "förtäckthet". Som resultat har vi nu möjlighet att inträda i andligheten under en inkarnation. Detta blev möjligt tack vare "dubbel förtäckthet" å ena sidan och kraftig "uppenbarelse" å andra sidan.

Lärarens råd till nybörjare

Nybörjare har uppfattningen: om du känner någonting som liknar besvikelse eller kraftlöshet då befinner du dig framför sann bön till Skaparen. Vanligen tror människan att hon är i stånd att programmera "sina tankar och förnimmelser": om jag kommer att tänka eller förnimma på ett speciellt sätt då kommer det att bli rätt. Som om hon redan självständigt kan styra sin relation till andligheten på begärsnivå.

Allt som människan kan göra är – handlingar. Sina förnimmelser, begär och tankar får hon uppifrån som reaktion på sina handlingar, som reaktion på hur mycket hon anstränger sig i arbetet. Så mycket som hon arbetar med dissemination av kabbala, studerar och så vidare, till den grad ändras hennes tankar, förnimmelser och begär. Detta betyder att människan måste göra mer handlingar. Vad kan hon göra med tankarna: "jag tänker nu att jag tänker på Skaparen" eller "jag kommer att tänka för givarens skull" – det är ju nonsens.

Detta liknar ett barn som leker någonting orealistiskt, med fantasifigurer. Hur kan jag undvika att tänka och föreställa mig sådana saker? Eller att det nu kommer en tanke och ett begär till mig som ska alstra tankar om hur man ska handla och så vidare. Enbart från mina nuvarande handlingar ska jag bestämma jag vad jag ska begära och tänka.

Jag ser på folk att de ångrar dåliga saker: Oj, varför vände jag mig tillbaka till detta? Man skall inte ångra det: att du befinner dig i en tanke och i ett begär – det är inte ditt. Det är det som sänds till dig och du måste gå igenom det. Detta är bara en påföljd av ditt föregående arbete och vägen du måste gå igenom för att korrigera dig, som ett resultat av ditt arbete går du framåt och det som kommer –kommer. Börja nu arbeta igen för målets skull.

Vad betyder igen för målets skull? Att jag blundar och inte tänker på det längre?

Vad betyder det att du inte kommer att tänka på det? Börja göra handlingar, det spelar ingen roll vilka – gör allt som står i din makt. Även om du vill, tänk att du inte vill tänka. Men förstå en gång för alla: tankar och förnimmelser som kommer till dig – de är inte dina, du gör motstånd, men det är inte det du skall arbeta med. Det är meningslöst att göra motstånd mot det som sänds till dig. Om du fick en tanke –vad spelar det för roll? Allt är för din framgång, för att du ska gå vidare.

Hur organiserar man arbetet på rätt sätt?

Sätt under studierna upp ett enkelt mål för dig själv. Det andliga målet är underförstått. Allt bestäms av begär. Men om begäret saknas hjälper inga praktiska handlingar. Med hjälp av gruppen kan människan inom sig framkalla och utöka begäret efter Skaparen. Detta uppnås med sådana handlingar som: förberedelse av material för en bok, översättning av Rabashs artiklar och så vidare. Det kan även löna sig att anteckna lektioner. Jag gjorde det hela tiden. Jag förstod att jag studerade kabbala hos den sista generationens störste kabbalist.

Han var den siste store kabbalisten i vår generation: sådana som han finns inte längre! Detta visste jag säkert, trots att jag inte förstod någonting av andligheten. Kanske berodde det på att jag träffade många så kallade "lärare med stora ordnar" och såg att allt de undervisade var strunt.

Senare insåg jag en kabbalistisk kedja: Moses Rabejnu, Shimon, Ari, Baal Shem Tov, Baal HaSulam, rav Baruch – min rebe. Jag åkte runt mycket och sökte. Under den tiden var det tyst om kabbala. Plötsligt dök en kabbalist upp i Holon. Jag besökte honom direkt för att lära känna honom. Han undervisade till exempel att tvagning av händerna är rening av händerna och så vidare. Liknande system övertygade mig om att min rebe, till skillnad från andra, var den siste av kabbalister på Jorden som har kunskap uppifrån. Förutom honom kunde man inte fråga någon, andra tar "kunskap" ur sina huvuden. Därför satt jag och skrev. Läxan bestod för mig i att jag lyssnade och antecknade. Och när materialet var obegripligt för mig antecknade jag för framtida generationer.

Och det hjälpte mycket. Av dessa 12 år som jag tillbringade med rebe, somnade jag under ungefär 3-4 månader ibland på mina lektioner. Jag tycker att det är mycket bra. Jag studerade då sådant material som jag inte kunde förstå, det vill säga, jag förnam det inte: jag kunde inte sammanbinda början och slut – inte rent vetenskapligt (matematiskt, fysiskt) och inte på något annat sätt. Det är riktigt att man tar på sig något ytterligare mål som inte beror på sin stämning. Man behöver ett konkret mål som förpliktar en till utvecklingen.

Efter rebes bortgång gav jag mig en uppgift: allt som jag samlat måste ges ut. Den första viktiga boken var "Shamati" – verkligen ovärderlig.

Hela det andliga arbetet enligt Baal Shem Tov, Ari, rabi Shimon, metodiken var förallmänligad och samlad av Baal HaSulam, kabbalisterna innan kunde inte honom formulera en sådan metodik, eftersom de som metodiken var predestinerad för inte fanns.  Därför kunde de inte uttrycka och koncentrera den nödvändiga tanken. Baal HaSulam kunde uttrycka den, rebe överlämnade den till mig och jag var tvungen att överlämna den till världen.

Han sade inte till mig ge ut den, utan han sade: "Ta den och använd den – den är till dig." Men han visste att jag alltid handlar framåt och vidgas. Därför visste han säkert att jag kommer att vilja förmedla dessa kunskaper till hela världen. Först gav jag ut "Shamati", sedan "Dargot ha sulam". Sedan gav jag ut en fjärde bok på ryska. Och trodde att jag inte behövde göra mer. Men igen började elever samlas och en grupp började födas: från början från gamla elever, sedan från nya. Därför kom nödvändigheten att ge ut materialet upp. Å andra sidan säger jag till dig enkelt: man skall alltid syssla med någonting. När du sitter hemma och studerar har du inget mål som du förnimmer: det är andligheten – det är ett svagt stöd.

Och därför tog jag mig igen an mitt system och bestämde mig för att skriva en bok på ryska. Varför på ryska? Man kunde ju ta rebes band och anteckna efter dem, bearbeta och ge ut böcker. Och det var inte viktigt om folk skulle köpa boken eller inte, jag skulle ge ut den i varje fall. Omständigheterna tillät mig inte att lära mig litterär hebreiska, därför började jag göra det på ryska språket. Vad vill jag säga med det? Man måste alltid sätta ett mål under studierna – inte ett andligt mål. Det andliga målet är underförstått. Om du alltid har ett andligt mål framför dig, då kanske du inte skulle kunna göra någonting under flera dagar i veckan eller i månaden – det beror på omständigheterna och på människan. Men om det står ett klart mål framför dig i formen: "Idag måste jag bearbeta så många sidor", då kan du hålla dig inom denna ram.

Denna ram, som en grupp och studier – är den mest pålitliga ramen. Därför måste varje människa göra så. Till exempel bearbeta TES. Man måste göra maximalt begripliga diagram, tabeller, dialoger i form av frågor och svar. Från TES, som består av många volymer, måste det komma en bok på 300 sidor, som ska förklara allt lättare.

Det spelar ingen roll vilken metod du använder: en resumé, ritningar med tabeller eller dialoger i form av frågor och svar. Huvudsaken är att människan måste leva med det, ty i det finns målet av alla TES 2 000 sidor.

Om skapelsens mål är så sött och så bra, varför skyndar då inte alla sig? Och de som strävar efter det har inga krafter att uppnå det?

Jag säger, en gång kom jag till lektionen hos rebe 3:30 på morgonen. Det regnade mycket. Jag kom fram med ansträngningar 3:30 eller lite senare. Innan jag kom fram gick bilen sönder på vägen från Rechovot. Jag var tvungen att lämna den mellan Ness Ziona och Rechovot. Någon skjutsade mig i förbifarten på natten. Och till slut kom jag till rebe genomblöt och arg efter en timmes färd. När jag kom fram satt rebe ensam i rummet. Han oroade sig: varför kom andra elever inte, vad hände? Efter en stund började de komma. Han trodde att jag kom med bilen och skulle åka och samla folk. Därför sade han ring till en och till en annan. Det fanns ingen som kunde åka och samla folk. På den tiden var jag den ende som hade bil. Jag började ringa. När jag kom tillbaka frågade rebe mig: "säg mig, varför kom inte en enda elev"? Jag svarade: "han sade att i ett sådant regn han hade ingen kraft att gå hemifrån. Vad skall han göra"? Han sade: "och fråga nu dig själv varför du kom i ett sådant regn"? Jag svarade: "vad skall jag göra"? I detta exempel finns två varianter av den ställda frågan:

1. Vad skall man göra om det regnar så mycket?
2. Vad skall man göra om målet tvingar?

Det är allt. Människan som går framåt har inget val, målet förpliktar henne. Och människan som lämnar målet har inget val heller, trots att målet är stort och viktigt. Människan lämnar målet på grund av rädsla att misslyckas och förlora livet, andra mål som samhället grundar sig på. Pengar, makt – samhället gillar dessa uppnåenden. Om du säger till någon att du uppnått dem, då kommer du att bli omtyckt och få respekt. Då kommer människan att vara stolt över sina materiella uppnåenden. Och det är svårt att lämna allt detta.

Alla dessa materiella saker måste vara små och obetydliga i dina ögon. Man måste bygga upp ett nytt samhälle istället för det gamla som är hela världen för dig. Det andra samhället kommer att förstärka de andliga kategorier som du strävar efter. Nu ser du vilken grupp vi skall ha, vad vi skall prata om på möten.

Upphöjningen av vårt mål måste vara viktigare än heder, högaktning, pengar, makt, kunskap. Tänk nu vilket system vi måste bygga för att förstärka detta andliga mål. Vi måste arbeta mycket. Om vi inte gör vårt arbete, då kommer du inte att orka! Därför måste människan gå igenom alla dessa etapper tills hon helt tappar tilltron till vikten materiella saker i relation till andligheten och målet. Bara tack vare gruppen får människan möjligheter att behålla rätt avsikt.

Men jag är övertygad om att varje människa kommer att falla flera gånger och kommer att sträva efter högaktning, respekt, pengar…

Relation till elever

Hur kan en lärare som ännu inte uppnått en andlig nivå utveckla sig så att gruppen inte ska utgöra ett hinder i den andliga framgången genom att han högaktas som en respektabel rav. Hur gör man för att inte avsluta andlig framgång på grund av det? Hur kan man stabilisera sig, rikta sig till målet och gå framåt, så att gruppen och läraren ska gå framåt? Om läraren ändrar riktning, då förvandlas gruppen av kabbalistiska elever till chassidisk.

Det enda vi kan räkna med är inte andlig kunskap, utan jordiskt "stöd". Nybörjarnas största fel är när de blir lämnade ensamma utan rav, utan att förstå hur man går framåt, de börjar direkt hitta olika andliga teorier. Man skall inte hitta på andliga teorier. Det enda man skall göra är att bygga en enkel jordisk ram och leva i den.

Den som jonglerar med olika teorier, påminner om vad en rav sade till en annan, diskuterar med andra om vilken rav som var andligt högre – den människan gör fel. Man skall inte tvinga på någon sin sanning. Om man vill göra det ändå, då skall man göra det med jordnära saker och inte med andliga begrepp. Det är fel att tvinga på någon sin sanning, sina kunskaper, som är grundade på saker som man inte uppnått än.

Om en elev blir utan rav och inte vet vad han skall göra, måste han bygga ett rent tekniskt "stöd" i vår värld. Vilket råd skall jag ge? Om gruppen är blandad (består av kvinnor och män), då är det bra om din fru sitter med. Det är det bästa. Varför? Därför att du kommer inte att göra dig viktig framför en människa som känner dig. Hon kommer att kontrollera dig så att du inte kan ljuga. Därför kommer du att lägga fram materialet på rätt sätt för gruppen och för dig själv och det är viktigt. Om gruppen är åtskild, då måste vännerna kontrollera varandra så att du inte börjar ljuga för dig själv: vad klok du är, vad stor du är och så vidare. Det är bättre om du delar upp lektionen: första delen av lektionen leder du, andra delen leder din vän. Och han skall kunna materialet inte sämre än du. Och då kommer ni båda två att lyckas bra. Men om du blir kvar ensam framför gruppen, då kan ingen garantera dig att du kommer att gå den rätta vägen.

 

Rätt prioritering av värden

Man skall sörja för gemensamma och privata saker. Om gruppen inte kan göra det, hur kan då en ensam människa göra det? Det skall vara ett dubbelsidigt arbete. Elever måste själva förstå och rätt placera sådana saker som högaktning, kunskap, pengar och makt enligt det andliga målet. Varje elev måste göra det. Man skall prata om det i gruppen och med varandra. Då kommer det att bli rätt värdering av tillståndet i hela gruppen. Då kan varje människa hämta krafter i gruppen. Det är ett arbete för varje medlem och för hela gruppen.

Innan man gör någonting måste människan säga till sig själv: "Det finns ingen annan förutom Honom!" Och med det leda sig själv till överensstämmelse med målet i allt hon gör. Därför är arbetet med prioritering av värden viktigt. Det är viktigt att samla artiklar, citat, samtal, Baal HaSulams och Rabashs uttalanden som handlar om hur viktig andligheten är jämfört med materiella saker. Varför? När du samlar material, bearbetar det, pratar om det och lägger kraft på det, då blir det viktigt för dig, du börjar värdesätta det. Detta tema blir värdefullt för dig och det höjer dig. Om vi vill uppnå andligheten, måste vi komma fram till den genom den materiella världen och med dess hjälp. Annars tappar människan sig själv: hon vet inte var hon befinner sig.

Till exempel, en vän ser brister hos en annan, han ser: hur vännen stör gruppen där han undervisar. Allt han gör är fel: vilken viktigpetter, högdragen människa, han gör sig själv stor för att alla ska lägga märke till honom och inte till Skaparen, för att alla elever ska koncentrera sig på honom.

Men idag ser han en annan bild: istället för brister ser han att hans vän är en bra lärare, som leder gruppen på rätt väg, förenar eleverna, så att de är beredda att göra allt för att uppnå målet. Vem har rätt nu, vännen från igår eller från idag? Hur kan man veta det? Om han ser varken igår eller idag, kan han förstå vem är han?

Båda våra vänner förändras hela tiden, därför finns inte sanningen i det första eller det andra tillståndet. Dessa tillstånd är givna till oss för att vi skall gå igenom dem. Vad betyder att gå igenom ett speciellt tillstånd? När man genomlever det, analyserar det, skall man dra bestämda slutsatser. Hur klarar man dessa situationer? Det är verkligen ett problem!

I var och en av oss finns begäret att äga sådana inre egenskaper som man kan bemäktiga sig massor med, varje grupp, dra dem till sig, tvinga dem att vara under sig, att de skall vänta på vartenda ord från en, så att de ska leva genom en, var och en av oss vill det. Hur skall man göra, om detta redan finns hos mig, för att det inte ska bli skadligt utan ge nytta?

Det finns inte en enda egenskap i människan som man inte skall använda för andlig framgång. Till exempel, att kunna undervisa – är ett bra drag. Och det är bra om man avundas det. Den människa som inte avundas det, förstår inte att hon saknar det. Man skall utnyttja det på rätt sätt. Som jag sade förut, i fall man har en blandad grupp skall man ta med sig sin fru, och i fall man har en manlig grupp tar man med sig sin vän som också skall undervisa och inte bara sitta. Det bästa är att byta lärare ofta, så att människor ser att det finns flera. Och då kommer de att rikta sig till Skaparen. De kommer att se att de bara är lärare och inte gudar.

 

Vilken inställning skall man ha till rav?

Det talas om det i artikeln "Till avslutning av boken Zohar". En elev måste lita på att ställa in sig på ravs våglängd, som ställer in sig på Skaparen. Att ställa in sig på Skaparen direkt är svårt. Alla kan säga att de älskar Skaparen. Man kan kontrollera det genom gruppen och rav. Och det är inte viktigt vad eleven gör för rav, en vän eller gruppen. Det viktiga är hans strävan och hjärtliga begär. Det är viktigt att du alltid ställer frågan: varför gör jag det? Det är ju detta som pushar eleven framåt. Och det skall han syssla med. Bara efter det kommer man att kontrollera sin inställning till Skaparen.

Här pratar man om andlig framgång nerifrån upp. Men när människan börjar få hjälp uppifrån, då börjar Skaparen lära henne, inom henne skapa nya andliga förnimmelser. Hon börjar förnimma Skaparen, och sedan genom dessa förnimmelser rav. Vidare förnimmer hon gruppen och sedan alla sina vänner.

Hon skall träna sig på vännerna, gruppen, rav och sedan på Skaparen. Men när hon får förnimmelser, får hon dem först från Skaparen. Hon kommer efteråt att se att hennes rav är lik Skaparen, hennes vänner och gruppen är lika Skaparen.

En elev måste tjäna rav – detta betyder att hon måste göra det som rav tycker är nödvändigt, viktigt. Om rav tycker att hon skall tvätta golvet i hans hem, då måste eleven komma hem till rav och tvätta golvet. Om rav tycker att eleven måste göra en bra reklam, hjälpa vänner att ordna bröllop eller hjälpa vänner att hitta ett arbete då måste eleven göra det, då tjänar han rav.

Man tjänar rav efter behov. Hos mig var det annorlunda, kanske därför att min rav inte hade någon omkring sig förutom mig. Om andra elever skulle varit runt omkring honom skulle han ju kunnat välja dem. Där fanns några som skulle kunnat göra det med stort flit. De var som chassider. Den som går framåt i andligheten får olika frågor uppifrån angående rav. Det är inte så lätt.

Varför måste man tjäna rav? När man går framåt får man sådana tankar, tvivel. När man övervinner dem växer man. Samma hände med mig och rebe. Han hade folk runt omkring sig som skulle kunnat tjäna honom bättre än jag gjorde. Därför att de inte var egoistiska, de tänkte aldrig dåliga tankar om honom och de älskade honom alltid.

Men jag tvivlade alltid mycket. Jag frågade honom: är det sant att han är en stor rav eller skall jag söka någon annan rav någonstans. Kanske just därför valde han mig, eftersom han såg – att ett sådant inre jobb kommer att leda mig till framgång och inte de andra. Andra elever krävde inga svar på sådana frågor, eftersom de hade en annan typ av själ. De var hängivna till honom, därför fortsatte de studera med önskan att tjäna rav.

Med detta vill jag säga att man inte skall behöva skämmas för att tjäna rav och gruppen. Och vad rav tycker är viktigt, det skall man göra. Men samtidigt skall man inte vara rädd för kritiken som kommer mot rav.

Många gånger såg jag rav i obehagliga situationer! Det var Skaparen som fick honom att skämmas. Jag hade många tankar om det. Men med hjälp av Skaparen kom jag över dem. Just detta gav mig uppgång efter uppgång. Liknade tillstånd får man inte nonchalera, man skall ta in dem och förstå att både rav och elev måste genomgå dem. Tack vare dem reser de sig båda två, rav reser sig med elevens hjälp och eleven reser sig med ravs hjälp.

En vis man är den som kommit fram till slutet och ser att det är början, inte den som i början tror att han förstår mycket, och därför tänker om allt i överensstämmelse med sin djurnivå.

Ett exempel på hur man organiserar gruppen

Hela verksamheten delas upp i:

 

1. Upplysningsarbete (disseminering av läran)
2. Andligt arbete (i en grupp av vänner)

 

1. Upplysningsarbetet måste utföras som ett nödvändigt och ständigt arbete, som på ett företag. Låt oss kalla det – ett "företag". Företaget måste byggas enligt ett vanligt kommersiellt företags form och princip. Underordnade skall underordnas överordnade. Man skall inte blanda ihop vänskapliga relationer med produktionsförhållanden. Företagets ledare väljs efter deras professionella kvalifikationer och inte efter andliga. Ledare skall absolut inte blanda ihop vänskapliga relationer med företaget.
2. Den andliga verksamheten eller verksamheten i gruppen – den är viktigast för vår andliga framgång. Den består av några delar:
   • "En kommitté för vänskaplig relationsutveckling" – består av några utvalda som väljs efter sina andliga kvalitéer, kvalitéer av kärlek, deltagande och omsorg om gruppens andliga nivå. Vänner som måste sörja om höjande, förhärligande av Skaparen och målet för att denna idé ska bemäktiga gruppens medlemmar. Kommittén sörjer för grundandet av kärlekens atmosfär mellan vänner och gruppens sammanhållning. Kommittén är ledande för gruppens andliga del. Kommitténs beslut måste framläggas på gruppens möten och skall efter diskussion verkställas. Kommittén har rätt att relegera en människa från gruppen. I så fall måste hennes verksamhet inom företaget avslutas.
   • "En kommitté för kontroll av vänskapliga relationer" – består av några utvalda efter andliga kvalitéer. Den kompletterar "kommittén för vänskaplig relationsutveckling". Den måste ge ut nödvändiga saker för "kommittén av utvecklingen av vänskapliga relationers" arbete. Ingen har rätt till självständiga handlingar, utan bara till uttalanden till "kommittén för utveckling av vänskapliga relationer".

 

Hur uppnår man målet?

Det står skrivet: "gör allt som står i din makt"! I varje ögonblick skall man göra allt som står i ens makt. Ibland är det lättare att sträva efter målet enligt en sak, en annan gång efter en annan sak. Det beror på människans karaktär, på tid och stämning och så vidare.

Jag skriver till exempel flera böcker samtidigt. Om ett tema avstannar, då går jag över till ett annat. På samma sätt lär vi oss i början av lektioner, vi har ett tema, sedan ett annat, sedan ett tredje. Man skall undervisa, studera, läsa artiklar och brev. Du måste arbeta för gruppen i köket, tjäna vänner, tjäna rav. Sök och gör hela tiden det som du i det givna ögonblicket kan göra för målets skull.

För att närma mig målet, måste jag använda hela världen som Skaparen skapat för det. Varje gruppmedlem måste ha en tjänst. Dessa tjänster måste bytas, annars kan vi inte förstå våra vänner. Om vi till exempel tar en människa som aldrig arbetat i köket, aldrig översatt artiklar, hur kan hon då förstå svårigheten i dessa arbeten? Hur kan jag förstå de vänner som sysslar med det? Man skall byta tjänster beroende på det tillstånd människan befinner sig i den givna tiden.

Det kan hända att jag en dag inte är i stånd att ge lektioner inom min grupp. Det kan hända att jag har dåligt humör och inte vill att gruppen ska känna det. Då ber jag min vän att han idag ska undervisa i min grupp och jag ska arbeta i köket istället.

Om gruppen går framåt på ett bra sätt, hängiven målet, med eller utan ravs hjälp, då börjar den successivt att förnimma steg av framgång, det vill säga, Skaparen.

 

Vad betyder "uppenbarelse av Skaparens ansikte"?

Det är när en grupp börjar förnimma Skaparens ledning. Hur agerar Skaparen i relation till varje särskild människa och till hela gruppen i helhet? Med hjälp av excitering å ena sidan och med hjälp av hinder å andra sidan. Skaparen förenar det tillsammans så att människan befinner sig mellan andlig excitering nerifrån upp och hinder som Skaparen sänder ner. Av denna orsak förnimmer människan rädsla, otillfredsställelse, skam, tappar riktningen till målet. Och då börjar människan se Skaparens arbete, som kör in alla dessa motsägelsefulla känslor genom hennes hjärta.

Och vidare blir de motsägelsefulla känslorna mer och mer motsägelsefulla. Människan måste gå genom dem, förnimma dem. Vi går liksom på en bestämd stig. Och vi vet att varje steg är obehagligt därför att en motsatt sida av framgångens steg öppnas.  Och bara efteråt öppnas stegets framsida. Det är en liten uppenbarelse av Skaparens ansikte. Och så är det på varje steg. Först ser vi den motsatta sidan. Vi kan accelerera tiden och gå genom det snabbare.

Här menas framgång med hjälp av tron över förnuftet, med hjälp av gruppen och studier. Och så är det hela tiden: förtäckthet – uppenbarelse. På samma sätt som när rabbi Shimon plötsligt känner sig som "Shimon från marknaden". Och här pratar man ju om ett mycket högt steg! Men han kände sig helt enkelt som Shimon från marknaden och ingen annan. Och först efteråt förnimmer han att han föll: "Jag är Shimon från marknaden och jag är rabbi Shimon som föll till tillståndet Shimon från marknaden." Det är uppenbarelsen som kommer efteråt – uppenbarelsen av Skaparens ansikte. Och det är att människan uppnår att vara rabbi Shimon i all sin storslagenhet.

 

Varför kommer vi under känslors inflytande?

Känslor härskar över allting: människan lever helt och hållet med känslor. Bara så förnimmer hon. Så sker, till exempel, när du förnimmer en njutning som bemäktigar dig helt och hållet. Då känner du ingenting förutom den. Du vill inte att Skaparen uppenbarar sig för dig nu, eftersom du kan förlora njutningen på grund av det. Uppenbara dig men inte nu, efteråt, men inte nu. Detta kallas känslan av förtäckthet av Skaparen.

Känslan av förtäckthet av Skaparen kan vara mycket starkare: till en sådan grad att människan totalt glömmer Skaparens existens. Till exempel, jag blir anfallen av flera människor. I det ögonblicket glömmer jag Skaparen. Måste jag bete mig som dem? Hur måste jag bete mig om jag får en känsla av rädsla? Under det ögonblicket härskar känslan av rädsla över mig – det är den motsatta sidan av ett högre steg.

Skaparen gjorde så att rädsla härskar inom mig. I en sådan form att den stöter bort, tränger ut, avtrubbar känslan av existensen av Skaparens ledning, även tanken på Honom. Och då befinner sig människan bara i rädsla, i motstånd. På samma sätt som hela världen bara får ett litet fragment av verkligheten. Om jag befinner mig i tillståndet av dubbel förtäckthet, kan jag inte göra någonting – det är mitt tillstånd under det givna ögonblicket.

Efteråt, när Skaparen ger mig möjligheten att se att Han står bakom allt detta, att det är Han som ordnar allt i mitt liv, då börjar jag bete mig efter denna uppenbarelse. Varje människa agerar i överensstämmelse med det steg, där hon befinner sig: hon är inte herre över valet av typ av uppförande.

Och hon börjar se samma bild men på ett annat sätt. Jag ser människor som inte längre inger mig skräck utan ger mig förståelse att det är Skaparen som agerar mot mig på så sätt. Han vill att jag motstår rädslan, att jag skall bete mig på ett speciellt sätt i en given situation. Det viktiga som jag måste göra är att fånga känslan av Skaparens existens.

Och inuti denna förnimmelse måste man stå emot den utvecklande situationen. Om jag gör det oavsett hinder avbryter jag inte kontakten med Skaparen. Jag förlorar inte förståelsen för att det är Han som gör allt detta för mig. I överensstämmelse med det ökar jag min förbindelse med Skaparen. Denna process kan försiggå bara i "enkel förtäckthet".

Efter detta finns arbetet. Efter det att jag förstått att allt kommer från Skaparen, måste jag fråga mig själv: varför behöver jag kontakten med Honom. För att inte känna rädsla? Utnyttja Honom för att gömma mig från problem? Vi kan ha olika tillstånd. Skaparen leker med det. Du bara tror att det är verkligt. Efteråt ser du att det var en lek.

Här måste jag vara klar. I princip blev jag klar redan: här – är Skaparen och där är ett hinder. Men jag härskar över det och håller kontakt med Skaparen. Och vad skall jag göra nu? Jag måste bestämma min relation till Skaparen, varför behöver jag kontakt med Honom? För att jag skall må bra eller vill jag att Skaparen ska hjälpa mig, eller har jag en annan beräkning?

Jag behöver hinder, inte för att jag ska må bra, utan för att ge glädje till Skaparen. Men i vilken form? Om jag befinner mig i isolering från Honom, avlägsnad från Honom, då ångrar jag mig. Han beklagar det mer än jag gör – som en mor som älskar sitt barn.

Nu när jag bestämt min inställning till hindret, börjar jag till och med älska det. Varför? Därför att tack vare det förnam jag kontakt med Skaparen! Nu börjar jag rättfärdiga Skaparens inställning till mig, därför att när jag övervinner hinder med rätt avsikt, då kan jag ge njutning till Skaparen. Det är svårt att berätta om det med hjälp av ord! Det är en erfarenhet som människan får innan hon går över machsom (gränsen mellan den materiella och den andliga världen). Det är en bra träning innan machsom.

Innan machsom befinner sig denna erfarenhet i begäret "för sin egen skull", men människan får redan en bestämd typ av tillståndsnyanser som finns efter att man gått över machsom. Efter machsom finns inte "dubbel förtäckthet" och "enkel förtäckthet": uppgångar och fall har en annan karaktär. Efter machsom sker utvecklingskontroll i överensstämmelse med kategorierna "belöning – bestraffning" och "total ledning".

Vad skall jag göra om jag har ett behov av att rikta kritik till en av mina vänner?

Anteckna! Anteckna i ett block allt som du ämnar kritisera. Och skriv efteråt ner en granskning av din kritik. Och efteråt resultatet av den granskningen.

Om jag gör så, då blir min kritik verklig och inte resultat av min irritation. Kritik skall alltid ha ett mål. Jag måste binda den till linjen: Skaparen – målet – gruppen – rav – vänner och så vidare. Och jag måste bestämma vad vill jag uppnå med hjälp av kritiken, vad skall jag vinna? Man skall inte bara skrika om problem och vara nervös.

Vad skall man göra om ett arbete tar alla ens krafter?

Det är svårt att säga. Kanske man skall hitta ett annat jobb, så att det blir lättare. Eller dela sin dag på ett annat sätt. Eller kanske skall man studera en timme per dag. Till exempel, av de tre timmar som du befinner dig här på morgonen, studera aktivt en stund, somna sedan. Man skall säga till sig själv, sätta villkor: "nu skall jag studera en hel timme"!

Samma sak skall man göra på kvällen: "nu ger jag en halv timme till köket och går sedan hem, eftersom om jag inte sover ut, då kommer jag inte att kunna arbeta". Människan skall sätta gränser även om de är små, men gränser, och man skall hålla dem. Låt det vara en timme på morgonen och en halv timme på kvällen. Den tiden ger människan till Skaparen med hela sin själ och hela sitt hjärta.

Hur kontrollerar man att handlingen är målinriktad?

Om Skaparen, rav och gruppen var närvarande i början av handlingen, då är Skaparen, rav och gruppen närvarande i slutet av handlingen, då förenas allt detta oavsett svårigheter, olika tankar och förvirringar. Om vi kan förena oss själva, Skaparen och våra vänner med orsak och verkan, då uppfylls denna handling på rätt sätt.

Vilka begär är lättare att reducera?

Det finns inga sådana begär. Varje begär kan förvandlas till stort så att människan inte kan motstå det. Uppifrån kan Skaparen kasta människan i varje begär och hon kommer inte att kunna motstå det och hon kommer att bli beroende av det.

Frågan ligger i en annan synvinkel: hur kan man reducera begär? Först av allt måste man göra reducering av alla sina begär: jag kopplas bort från allting och springer ifrån alla begär efter tanken att Skaparen styr allting och jag måste vara förbunden med Honom. Och sedan måste man klargöra vilka av begären jag kan lyfta till detta tillstånd, vilka av dessa begär jag kan förena med Honom.

På så sätt skall man reducera alla sina begär. Och sedan kontrollera ett begär efter ett annat: vilka av dem kan jag klara av i överensstämmelse med målet och vilka kan jag inte klara av.

Hur gör man goda gärningar för gruppen utan att få belöning för det?

Människan skall inte be om belöning från gruppen, hon måste be om belöning från Skaparen. Vad är det för sanning som man måste uppnå? Jag vet inte.

Men jag agerar efter principen: jag lägger mina krafter på en sak, men får belöning från en annan, från Skaparen. Denna belöning består i att Han visar mig hur Han förenas med mig, att Han får glädje från mig. Han visar hur bra det är att vara förenad med Honom. Det är oviktigt hur du bygger relationen med Skaparen: med avsikten "för din egen skull" eller med avsikten "för Skaparens skull". Huvudsaken är en kontakt med Honom. Det är min belöning. Och platsen där jag kan anstränga mig är gruppen, rav och vännerna.

Varför har man inte förnimmelsen att man saknar rav innan man går över machsom?

Innan machsom känner människan inte alls varför den Högre kraften kommer till henne: Den Högre kraften öppnar sig – så försvinner tron. Det vill säga, Hon har ingen klar och ständig förnimmelse av Skaparen – det är för det första.

För det andra är alla människans begär, små och stora, för egen njutning och uppfyllelse. I sådant fall, känner hon självklart inte något behov av den Högre kraften! Därför är hennes inställning till Skaparen och till rav att hon inte behöver dem, de är bara medel för att uppnå målet.

Människan som ännu inte förstår förenar inte sina studier, sin rav och sin Skapare, hon ser inte att det är samma sak. För henne är det olika saker. Därför är det självklart att hon inte har positiva känslor vare sig till rav eller till Skaparen. Hon börjar förnimma positiva känslor till dem först när hon förstår att de gör allt för hennes skull.

Hur styr Skaparen oss?

Vi kan inte förstå hur Han styr oss. Vi kan bara tro att all Hans inverkan som vi får från Honom – är fullständigt god och sänds till oss bara för att närma oss lite till målet. Därför måste man även se den hemskaste tilldragelsen i människans liv som att det är nyttigt och för människan närmare målet.

Alla miljarder människor styrs bara med Skaparens enda tanke: att föra alla som en helhet till det bästa tillståndet. Alla miljarder människor befinner sig inom Skaparen och bestäms som ett helt kli, begär, kärl. I så fall är det oklart vad dessa miljarder människor betyder. En av dem "stiger ner", en annan "reser sig upp", en dör, en annan föds och så vidare. Allt detta förstår vi inte.

Hos Skaparen ingår allt i ett kli, i fullständig samverkan av kliets delar mellan sig. När vi ser en enstaka människa då förstår vi inte varför olika saker händer med henne. Men om vi skulle titta på hela systemet i sin helhet då skulle vi se att det rör sig i rätt riktning. Hela systemet utvecklar sig på ett optimalt sätt i varje tillstånd.

Om en människa hade kunnat lägga sig i detta system och tillägga sin ansträngning, då kanske allting skulle vara annorlunda. Men nu händer inte det. Skaparen sätter hela systemet i rörelse antingen med människans medverkan eller utan den, men på det mest optimala sättet. Därför kan vi inte klaga och vi har ingenting och klaga på. Vi kan bara välja att antingen rättfärdiga Skaparens styrningssystem av världsalltet eller att inte göra det.

Har alla "en del av Skaparen"?

Adam haRishons själ gick i 600 000 bitar. Betyder det att det i varje biologisk kropp finns någon av hans delar? Och kanske förnimmer människan inte denna del under många tusen år av livet innan den utvecklar sig, och inte vet att den finns? Eller finns det några som inte har den?

I varje biologisk kropp finns denna del, som kallas "del av Skaparen", men den kan vara fullständigt dold för människan under många tusen år och sedan visa sig. Hos vissa människor utvecklar den sig tidigare, hos andra senare. Först utvecklar den sig hos judar och sedan utvecklar den sig hos andra folkslag, gojim.

Hos vissa ickejudar utvecklas denna del plötsligt och blir aktiv, därför att dessa människor har en speciell roll i denna värld, som de måste spela. Till exempel var rabbi Akiva en sådan människa. Det finns andra stora människor som inte var judar enligt deras härkomst, hos dem utvecklades "den andliga punkten uppifrån" helt oförutsett.

Varje människa har möjlighet till uppkomsten av en sådan "punkt".  Rabbi Eliazar ben rabbi Shimon (baal HaSulam skriver detta i artikeln "Arvut" i boken "Matan Tora") säger att alla människor måste resa sig till ett sådant tillstånd att de uppnår förening med Skaparen. Medveten förening med Skaparen är en bestämd nivå av förnimmelse av Skaparen: icke levande, vegetativ, djurisk och mänsklig. Och den nivån beror på vilken "punkt i hjärtat" människan har, vilken styrka den har.

Den kan vara stor, när människan bokstavligen reser sig till den högsta nivån. Den punkten kan vara den minsta, då är den som icke levande, som ett embryo. Men i varje fall finns den i varje människa.

 

Vad menas med "djurnivå"? Vad betyder djurisk själ?

Detta betyder att den människa som befinner sig på den nivån inte strävar efter Skaparen. En djurisk själ – är kraften som lever upp: hos en jude och hos en goj är den likadan. Den djuriska själen förändrar sig inte: när kroppen dör kopplas den bort från människan och kommer tillbaka till sitt urgamla tillstånd. Den djuriska själen är en kraft som livar upp människan: hos människan och hos djur är den likadan. Djur har ett begär att leva och även människan har ett begär att leva.

Ingenting försvinner, den djuriska delen klär sig i en kropp. Den behöver inte göra mer, därför att den uppfyllt sin funktion, nämligen att människan levde upp i denna värld och allt lidande antecknades i form av "reshimot" (informationsgener).

Var antecknas det någonstans?

I den djuriska delen, men den kraften kommer inte tillbaka. När människan föds nästa gång, då finns denna "avarbetade" kraft kvar på djurnivån: detta sker på samma sätt som hos djur, växter eller stenar. Inuti varje del av världsalltet finns en del av Skaparen som upplivar allting. I den bemärkelsen är alla djur och människor likadana.

En människa lider tusen år, var antecknas det?

Den samlade erfarenheten av tusen års lidande antecknas i reshimot i den djuriska själen, som är ett skal av den Gudomliga själen. När den djuriska själen leder människan till den Gudomliga själen, då rättfärdigar den sig själv med det. Om människan redan kommit fram till den Gudomliga själen, då har den djuriska själen rättfärdigat sig själv och därför behöver den ingenting längre.

Kan man be att få pengar när man upplever ett fall?

När du upplever ett fall –är det någonting helt annat. Då arbetar inte hjärtat. Du liknar en död människa. Det finns flera nivåer av bön. Första nivån är när människan inte ber om någonting och lever efter naturen. Sådana människor finns i majoritet, de bryr sig lite om någonting. De vet hur mycket de tjänar, hur mycket de får. Deras förbindelse med Skaparen liknar den djuriska förbindelsen med Skaparen, därför att Skaparen känner varje levande väsens behov.

Den andra nivån är riktad bön. Rebe frågade en gång Baal HaSulam:

-Jag hörde att folk börjat bygga kibbutz i Negevöknen. Hur kommer de att leva där?

Baal HaSulam svarade:

-De kommer att be och få regn.

-Men de är icke troende!

-Om var och en av dem förnimmer lidande i sitt hjärta därför att de inte har mat, då känner Skaparen denna sorg och ger dem det de behöver. De kommer att arbeta i Negev och be om regn och de kommer att få det.

Och i Negevöknen började det regna.

Det är ett exempel på "djurisk bön".

Tredje nivån är en typ av bön när människan börjar vända sig till Skaparen från hela sitt hjärta. Hon tror på Skaparen. Hon tror att Skaparen kan göra allt för henne. Hon ber med en speciell kraft – och det är inte viktigt om hon förstår bönen eller inte. Hon tror redan att en Högre makt existerar och att hon kan be till den. Det kan vara en jude eller en goj, det spelar ingen roll. Huvudsaken är att hon har en riktning till den Högre makten. Hon vet inte vilken värdering hon kan ge till detta, men hon ber. Sådan bön är mer riktad.

Det finns miljarder människor som ber till Skaparen, men Skaparen ger inte vad de önskar. Men det finns människor som han ger utan deras bön om det. Och det finns sådana som Han inte ger även om de ber om det 1 000 gånger. Varför? Därför att Han har en avsikt med allt. Man kan ställa frågorna annorlunda: Varför ber de? Därför att Han framkallar deras bön genom att Han döljer Sig Själv från dem. Då förnimmer de ohälsa av Hans förtäckthet. Spelet är ensidigt. Människan gör här ingenting. Från ena sidan väcker Skaparen upp bön hos människan, frågor och lidande, och från andra sidan – när Han tar emot bön skapar Han nya behov och lidande och så vidare.

Var är människan i det?

Människan befinner sig i mitten, hon löser ingenting. Skaparen vet allt: människans behov, och själva behovet av bön, människans rop på hjälp. Det är Skaparen som skapar allt detta i människans hjärta. Han gör så att bön blir med avsikt eller utan den, från djupet av hjärtat eller inte. Varför gör Han det? För att samla ihop alla människans reshimot (anteckningar). När ett tillräckligt antal av dessa reshimot samlas i form av erfarenhet, då kommer människan ut till en nivå där hon blir självständig. Men det är efter machsom.

Men innan machsom finns det ingenting att prata om: var hon närvarande, var hon inte närvarande – det är oklart. Det finns bara en varelse som förnimmer att Skaparen låter henne genomgå någonting, på så vis tränar Han henne. Efter det att Skaparen tränar människan under tusen år och låter henne genomgå olika prövningar och bön, ger Han människan andra begär. Och det är inte viktigt om människan är religiös eller inte.

Det viktiga är bara hennes själs källa. Om efter all bön, alla begär och allt lidande som människan genomgått, tiden för andlig uppenbarelse kommit, då börjar hon känna en annan typ av lidande. Kärnan av detta lidande är brist på kontakt med Skaparen. Människan vet inte vem Skaparen är, men känner att någonting fattas i hennes liv, någonting viktigt, som hon inte kan hitta i denna värld.

Och då börjar ett sökande som ifall hon har rätt begär leder människan till kabbala. Då börjar hon med hjälp av kabbala att utvecklas andligt och hennes framgång efter kabbalastudierna blir "lo li shma". Vad betyder "lo li shma"? Detta betyder att människan vet att hon befinner sig i tillstånd av "lo li shma". När hon känner att all hennes bön till Skaparen i själva verket är för sin egen skull, för egennytta.

Och om hon inte skulle be för sin egen skull, då skulle hon inte be alls. Då behöver hon inte Skaparen. Å ena sidan förstår hon att hon strävar efter Skaparen men å andra sidan är all hennes strävan för sin egen skull. Detta kallas "lo li shma": människan öppnar för sig själv att hon befinner sig i tillståndet "lo li shma". När hon till slut inser att alla sina tankar och begär är för sitt eget bästa – kallas detta "Akarat haRa" (total insikt av sin ondska).

Då är hon berättigad till, som det sägs, "arbetade och hittade". Efter allt begripande, sökande, och insikten att allt hon gjort – det var "lo li shma", får hon uppenbarelsen och kraften uppifrån och hon kommer in i tillståndet "li shma" (for Skaparens skull). Detta kallas "nes jetziat Mitzraim" (under uttåget ur Egypten). Så fort hon kommer ut ur begäret "för sin egen skull" börjar hon lära sig att arbeta "li shma". Och då kan hon utföra mitzvot.

Vad betyder mitzvot? Med vart och ett av sina begär börjar hon arbeta, korrigera dem, för att använda dem med avsikten "för givarens skull" – detta betyder utförande av mitzvot (budord). I människans andliga kropp finns 620 begär. När människan arbetar med dem skaffar hon sig en skärm för varje begär med avsikten "för givarens skull". Då kan hon använda dem för Skaparens skull och inte för sin egen nytta – det kallas "korrigeringen av begär". Varje korrigerat begär drar "uppifrån" till sig Gudomlig uppenbarelse. Ljuset som uppenbaras kallas Tora, som det sägs: "ki ner – mitzva, ve Tora – or" (mitzvot är stearinljuset och Tora är Ljuset).

Om hon på så sätt korrigerar alla sina 620 begär räknas det som att hon utför hela Toran. Därför att hela Toran är skriven av henne, och hon själv kom fram till tillståndet "Israel", kärlet som blir likt Skaparen när det tar emot för "givarens skull", och hon belönas genom att Skaparen och Hans Tora klär sig i henne. Ett sådant kärl som är uppfyllt med Skaparens Ljus kallas "Israel" och kärlets tillstånd kallas "gmar tikkun" (fullständig korrigering).

Allt som Skaparen förberett för skapelsen kommer in i människan i form av Ljus som leder henne till steget Skaparen och förliknar henne med Honom. Hon blir lik Skaparen i allt. Hon får andlighet, evighet och perfektion – allt som är så svårt att föreställa sig. Vi förstår inte vad detta tillstånd betyder.

Oändliga njutningar?

Ja. En gång till: därför att människan skaffat kärl inte för sin egen skull, och detta kan vi inte förstå – hur man kan få njutningar som inte är för sin egen skull. Det är en annan kvalité av kärl. När det befinner sig utanför mig själv är det obegränsat.

Vi disseminerar kabbala och människan bestämmer själv när hon kan komma till oss. När jag frågade min rav vad jag skall göra med min son, svarade han: "lämna honom i en religiös skola så att han ska bli uppfostrad på rätt sätt. Han hinner alltid bli fördärvad. Om han inte kommer att ha begär och behov kommer han att bli fördärvad". Jag gjorde vad han sade. Och efteråt frågade jag honom: "vad skall man göra? Skicka honom till Kanada"? Han svarade: "Om han vill, låt honom åka".

Jag vet inte om jag gjorde rätt. Jag hade ravs svar – och det är allt jag gjorde. Jag är nöjd och inte nöjd: i varje fall gjorde jag vad han sade. Skulle det varit bättre om han stannat? Jag vet inte. Skulle han då kommit till kabbalastudierna eller inte, jag vet inte. När min son var hos rebe, kontrollerade rebe honom och sade att han hade "punkt i hjärtat". Detta betyder att han har grund för att studera kabbala.

Utifrån sin anknytning till dig?

Nej, det bedöms inte utifrån bekantskaper. Om man inte har en "punkt i hjärtat" kan man inte prata om det alls. Om den finns då kan den vakna upp. Detta beror också på omgivningen, men "punkten" har han. Den människa som inte har "punkt i hjärtat" den kan inte uppnå någonting. Innan den Gudomliga gnistan från Adam haRishon vaknar upp befinner vi oss i vår rot. Filter – det är olika begär, men inte begär av denna punkt – att vara inom Skaparen.

Ari skriver att med hjälp av bön kan man väcka upp "punkten i hjärtat". Men rebe sade att han inte förstår hur det är möjligt, eftersom det är en process som är "över naturen", men hur som helst händer detta. Baal HaSulam sade samma sak.

Vad skall människan göra?

Vad betyder "vad skall hon göra"? Den människa som har en "punkt i hjärtat" som inte öppnats och inte begär någonting från Skaparen har andra begär: begär efter pengar, ära, makt och så vidare. Det kan hända att efter alla dessa saker får hon någonting under några år. Det kan hända att begäret efter andligheten dyker upp och människan förstår att alla andra begär är lägre än detta. Kanske kommer hon att bara önska andligheten.

Du förklarade en gång att på bredden finns 620 begär och på höjden 125 steg. Är det 365 begär om jag kan utföra dem för givarens skull? När jag kan göra det går jag över till nästa steg.

Nej, det är inte så. Vår kropp består av 620 delar. Först existerar den på spermatozoid nivå, sedan embryo, sedan ett litet barn, och till slut en vuxen människa. Alla delar är givna och finns i första droppen. Skillnaden är i massa. Därför kan människan utföra alla 620 mitzvot, det vill säga andliga begär. Skillnaden ligger bara i nivån.

Om en människa utför mitzvot på den lägsta nivån, då kan hon inte urskilja dem: det är som en liten droppe. Om hon har vuxit lite börjar hon utföra dem alla: vad är det som är tillåtet i allmänhet och vad är det som är förbjudet i allmänhet. Här talar man om mitzvot som i allmänhet är tillåtna eller förbjudna.

Successivt blir mitzvot, till den grad som människan reser sig från ett steg till ett annat, för henne mer och mer korrekta. Det betyder att varje gång måste hon utföra dem mer exakt, djupare och djupare. Men det är samma mitzvot som hon hade förut – det är bara det att de blir klarare och mer begripliga på bredden och på höjden. Höjden bestämmer vi som 125 steg eller 6 000 år – det är inte viktigt.

 

Tala om för mig var du bor…

Vi reser nu genom Irland, mellan sjöar och byar. Vilka människor bor här? Exakt i överensstämmelse med marken: du kan genom att titta på människorna säga vilken kraft marken har här. Och genom att se markens natur kan man säga vilken typ av människor som bor här. Sådana långsamma människor, de är inte så intresserade av någonting, inte heller ära och pengar önskar de sig – de lever enkelt. De mår bra: ge 5 liter öl till varje människa och någonting att äta under dagen och de behöver ingenting mer. Detta talar om begärets utvecklingsnivå. Successivt får de mer "begär att ta emot njutningar" och då kommer de att kräva mer i överensstämmelse med nya begär. Och då kommer de att utveckla sig och sitt land också. Om vi till exempel tar de länder där det inte finns krig och stora förändringar, och jämför deras tempo med tempot i Israels utveckling. Allt är sammankopplat med begärens nivå och styrka.

Titta hur nya teknologier utvecklas i hela världen: allt som är nytt och nödvändigt kommer in i livet redan från idag till imorgon. Varför? Därför att "viljan att ta emot" kräver sitt och skänker ingen ro ens för en minut. Ser du hur intensivt människor arbetar och agerar. Därför att de inte kan vila. Ge människan här på Irland lite öl – och hon är beredd att inte arbeta. Här hos oss kan sådant inte hända: vi styrs av "begäret att ta emot" därför står vi i spetsen för världen. Därför måste vi utföra vår predestination – leda världen till uppenbarelsen av Skaparen.

Kan man accelerera tiden?

Skaparen vill att jag inser min natur och den ondska som finns inom mig. Men varför tillåter Han inte att jag går igenom dessa tillstånd snabbt? Varför drar Han ut på tiden? Må Han låta mig se att det är ondska. Då kommer jag att be till Honom och allt blir bra. Och detta blir från min sida, från mitt begär.

Skaparen ger begär, och i överensstämmelse med dem lär människan känna och kontrollera hur dålig hon är, eftersom hon bara vill ta emot. Men hon ser ännu inte hur dålig hon är, därför att hon inte får se det än: hon är inte beredd till detta. Alla dessa steg går människan igenom antingen under trycket av det gemensamma Ljus som trycker på hela världen, alla själar utvecklar alla delar som en helhet, eller så anstränger människan sig självständigt och accelererar tiden i relation till sig själv.

Hon liksom kör om andra genom att röra sig i en gemensam rad av bilar. Hon får en starkare motor (ett större begär) och då kör hon om en människa, en andra, en tredje, och allt detta i överensstämmelse med sina ansträngningar. Så mycket som hon är beredd att öka farten och "pusha på" sig själv, till den graden går hon framåt. När hon sänker farten, då börjar hon röra sig med samma fart som alla andra. Och när hon trycker på gasen, då kommer hon ut från raden och går framåt snabbare.

Man kan inte säga hur mycket människan "trycker", mycket eller lite. Man kan inte bestämma exakt om hon går framåt i rätt rytm eller om hon kanske glömmer farten och sedan "trycker" starkare. Hon går igenom tusen granskningar som hon inte vet någonting om.

Det kan verka som att det från denna minut och vidare under loppet av 5 minuter, som jag genomlever det, inte händer någonting med mig. Men det är inte så. Inom mig sker olika förändringar som jag inte förnimmer. De kommer att bli genomtänkta, önskade eller upplevda av mig. Det sker liksom många hjul som roterar i en mätare tills en siffra hoppar upp till en annan. Och så skall det vara.

Vi förnimmer inte varje inre hopp, därför att vi inte uppnått en sådan känslighet. Så fort vi uppnår en sådan känslighet, då kommer vi varje sekund att förnimma en förändring av tillståndet. Och även nu, om du riktar din uppmärksamhet på det som ändras här under dagens lopp – i själva verket ändras ingenting under dagens lopp eller under årets lopp.

På samma sätt är det när vi befinner oss i vår omgivning. Vilka saker ändras från morgon till kväll, från idag till imorgon? Man kan inte föreställa sig ens hur mycket och vilka inre tillstånd varje människa går igenom. Det är tecken på att vi accelererar tiden. Och även om det verkar som att tiden står stilla, måste vi tro att de inre hjulen fortsätter att rulla.

 

Människan bedöms inte efter sitt förnuft utan efter sitt begär

Förnuftet måste betjäna begäret. Eftersom hjärnan bara utvecklar sig för att främja uppfyllandet av begär, är det naturligt att människan enbart bedöms efter sina begär. Enbart begären talar om för oss vad det är för människa som är framför oss, det vill säga, på vilken nivå hon står.

Om en människa har en sådan patologi som en outvecklad hjärna kan hon vara god oavsett det. Och tvärtom kan en människa vara ond även om det inte finns något fel i utvecklingen av hennes hjärna. Det vill säga, att begärens nivå av utveckling inte beror på om människan är god eller ond.

Föreställ er en människa med låg begärsnivå. Hon vill till exempel bli en bonde eller farmare, äga ett hus, bearbeta sin mark och leva lugnt på en bondgård. Varför kan hon i så fall inte slå sig igenom andligheten? Varför måste hon uppnå mycket stora begär efter pengar, ära, berömmelse och annat? Utvecklingen måste ske enligt Skaparens namns 4 faser – "ABYA". Om detta inte händer har hon inget fullständigt kärl för att ta emot. Därför måste hon ha båda två typer av begär.

Om man tittar på vår grupp kan man inte säga att människor är mycket kloka.

Det är inte viktigt – du kommer att se hur olika typer av begär kommer upp: efter pengar, makt, ära och kunskap. Jag har hela mitt liv känt ett starkt begär efter kunskap och ära, berömmelse också, därför att de kopplas till kunskap genom en oavbruten kedja: det är svårt att separera dem.

Finns det inga skarpa gränser?

Nej, och plötsligt kan man få begär efter pengar under ett helt år. Och man måste uppfylla dessa begär, det vill säga, bearbeta dem. Man kan inte springa ifrån dem. Någon gång under någon period får man dessa begär plötsligt. Och människan måste ägna sig åt dem. Och hon kommer inte att göra motstånd. Begäret byts – och allting går förlorat: du kommer inte att kunna invända. Du kommer plötsligt att äta det du förut tyckte var oanvändbart som mat, "halm", och allt annat kommer att verka som "halm" gjorde förut. Dessa begär är otroligt underliga: plötsligt kommer de och man måste vara förberedd på dem.

Ett hinder är ett förslag att stiga till nästa steg

Vilka problem har människan som går framåt i andligheten? Om hon skulle lägga märke till dem, då skulle hon gå framåt i andligheten snabbare.

Om en människa som går framåt i andligheten vore försiktig och uppmärksam för problem, då skulle hon gå runt dem. Dessa problem är sådana. För det första måste man påminna sig i tid att det finns 3 saker: Skaparen, skapelsen och skapelsens mål, vilket skapelsen måste uppnå.

Baal HaSulam säger i sitt brev (sidan 63): "Israel, Skaparen och vägen du går på måste hela tiden förenas." Det betyder att den människa som arbetar för Skaparen samtidigt måste hålla sig i 3 punkter för att de skall vara förenade i henne. Skaparen, jag och vägen jag går på till Skaparen, alla mina tankar och strävan måste vara tillägnade Skaparen.

Om vi har denna huvudpunkt, då skall man börja allt från slutet. Slutresultatet återfinns i den ursprungliga tanken. Resultatet av att vi alltid kommer att hålla inom oss dessa 3 punkter oavsett vilka hinder som skickas till oss, kommer att bli vår framgång. Hur ska man gå framåt? Och vad är framåt?

Jag håller mig till dessa 3 punkter och efter en sekund får jag ett hinder. Då hakar jag mig åter igen fast vid dessa 3 punkter. När man varje gång övervinner hindren och håller sig inom dessa 3 punkter eller 3 parametrar av en punkt – då kallas detta "att man varje gång bemäktigar ett nytt steg". Människan måste förstå att varje hinder inte är ett hinder. Det är istället ett förslag att stiga upp till nästa steg. Och om hon vänder sig bort, glömmer, börjar klaga på sig själv eller på Skaparen – klart allt är förlorat då, man förlorar möjligheten.

Vad skall man göra? Man skall skapa villkor, för att de inte ska störa oss, utan tvärtom hjälpa oss att hålla våra tankar inom de 3 parametrarna. De parametrarna är Skaparen, jag, och min väg till Honom – allt detta måste vara i en förenad punkt. Hur håller jag det? Jag har understöd, som måste hålla mig hela tiden, stötta mig och påminna mig. Om jag nu är upptagen med en annan tanke, då måste den igen leda mig till början, för att man inte skall förlora tiden. Allt är möjligt för detta ändamål: du kan sätta ett larm för att det skall påminna dig. Ditt arbete är bara det – att hålla sig inom de 3 parametrarna och därför behövs en grupp, en rav och böcker som påminner om målet, några andra villkor som du ställer på dig själv, intensiva studier – allt detta är bara till för det.

Hur kan man begära en förbindelse med Skaparen?

Om människan tror att hon inte kan utveckla en förbindelse med Skaparen är det för att hon saknar intryck, förnimmelser. Och de kommer successivt i samband med det att du tänker på det hela tiden och strävar efter det. Det finns människor som befinner sig närmare detta och förnimmer mer. Det finns sådana som befinner sig längre bort och nästan inte förnimmer någonting utan bara hör. Och det finns sådana som bara hör. Och det finns sådana som inte hör någonting. De hör ord men förstår inte vad som står bakom dem, att det handlar om känslor.

Föreställ er nu vad jag en gång såg i Ryssland. På den tiden hjälpte vi studenter kolchoser att samla potatis. Hungriga kor som stod där fick skördat gräs, majs och annat. Jag såg hur glupskt dessa kor åt, de åt med hemsk glupskhet detta gräs och annat. De darrade och skakade av njutning från detta gräs. Jag tänkte då: vilken djurisk instinkt utspisning är.

Vad vill jag säga med det? För oss till exempel, har detta hö ingen smak, det ger oss ingenting. Samma sak beträffande andligt "hö": jag har ord om kärleken till Skaparen men förnimmer ingen smak. "Hö" har jag i min mun, men jag känner ingen smak, det uppfyller mig inte, det har ingen verkan på mitt hjärta, vad skall jag göra?

Men successivt förvandlas människan till en ko, bildligt talat, hon börjar mer och mer känna smaken i "hö", "gräs" och så vidare. Samtidigt känner hon mindre och mindre smak i alla "jordiska godsaker", i alla tusen jordiska njutningar. När vi reser oss andligt upphör vi inte att förnimma våra jordiska smaker, därför att våra 5 sinnesorgan finns kvar. Vi förnimmer bara en extra smak som vi förut tyckte var "hö".

Tack vare det får vi ett extra sinnesorgan, känslan för "hö", som hos en ko. Den känslan är utvecklad hos henne därför att hon känner tusen nyanser i höet, hon förnimmer att i hö finns hela hennes liv. Och självklart kommer hon i frånvaro av hö inte att äta någon tårta eller fläskkotlett. Hon föredrar hö. Självklart finns, när människan kommer in i den andliga världen, alla hennes djuriska begär kvar hos henne, inte ett enda försvinner.

Tvärtom tilläggs fler stora begär, trots det reser vi oss högre och högre upp. Vi kan koppla dem till vårt arbete, därför försvinner eller byts inte ett enda av dessa begär ut. Människan börjar resa sig liksom nerifrån, från den lägsta punkten, när hon om man ser till hennes begär är lik en sten. Hon samlar alla begär inom sig från botten och lyfter upp dem, liksom upphöjer dem till Skaparen. På så sätt vittnar människan om att alla hennes begär finns inom henne för "givarens skull", det vill säga för Skaparens skull.

Därför försvinner ingenting i andligheten. Inga smaker försvinner, utan tvärtom blir de klarare, tydligare, mer förnimbara. Människan börjar urskilja och hitta ett allt större djup i sina förnimmelser. Jag minns att jag pratade med en människa om detta. Den människan åt bara gröt, inte kokt utan blötlagd. Han blötlade olika gryn under en bestämd tid. Han kunde ångkoka lite ris. Den människan var en vanlig ingenjör förut och han förändrade sig… och han började inte göra det för att han hade ett bra liv. Senare blev denna man övertygad om att han fick den vanan uppifrån. Den mannen köpte, till exempel, ett halvt kilo eller ett kilo gryn. Blötlade det, ångkokade det lite. Så sade den mannen till mig en gång: "du kan inte föreställa dig vilken bukett av smaker, förnimmelser det finns i varje korn utan salt, peppar, utan tillsatser. Man bara tar gryn i munnen och börjar direkt känna en naturlig produkt". Så upptäckte denna man en stor skala av smaker i en enkel produkt. Samma sak händer med oss. Alla forna smaker och förnimmelser som vi förut förnam, nu när man använder dem i rätt riktning blir de tusen gånger skarpare, mer tydliga, mer uttrycksfulla. Du kan få så mycket njutningar från dem: från varje bit eller från varje andetag, eller från minsta händelse.

Därför blir de hos dig ömsesidigt förbundna med alla andra. Du börjar inse dem, förnimma deras gemenskap med hela världsalltet. Man får en otrolig bild: det blir inte tråkigt utan intressant att leva i denna värld, därför att världen blir klar och genomskinlig. Genom varje liten företeelse ser människan hela världsalltet: alla förbindelser av denna minsta företeelse, känslor, smak, allt som förnimms.

Just tack vare människans kontakt med Skaparen, även om hon inte förnimmer den direkt, har hon i alla fall en förnimmelse av hur allt är ömsesidigt förbundet med hela världsalltet. En förnimmelse framkallar en miljon olika kombinationer och samband. Därför blir livet mycket intressant.  Vi pratar om att begär inte försvinner. Och det betyder att begäret att äta gott, till exempel, finns kvar. Och alla andra begär också.

Försvinner inte behovet av människor?

Människor behövs. Man behöver hela mänskligheten. Det finns ingenting sådant att människor inte behövs. Å ena sidan lever du inom dig själv, å andra sidan behöver du hela världen. Du förnimmer en gemenskap med dem och är i behov av dem. Och orsaken ligger inte i att du kan pusha dem till Skaparen, utan att Skaparen behöver dem. Därför behöver vi människor och kontakten med dem: du börjar leta efter dem och ser att du blir knuffad till det uppifrån. Du kan inte leva i avskildhet.

Människor som ser vad Skaparen behöver kan inte sitta stilla och studera i avskildhet. I så fall är det ren småaktig egoism. Den människa som lite grand börjar känna Skaparens mål blir knuffad till att studera med andra människor – hon kan inte vara utan det. Och man kan bedöma människan efter detta kännetecken.

Jag har sett det i olika exempel, även de människor som inte befunnit sig på höga steg. Du kan fråga varför jag tvingar mina elever att sprida kabbala. Många av dem befinner sig på den nivå där de inte inser att de måste uppnå Skaparen. Detta gör jag för att pusha dem till en snabb utveckling. De skulle själva komma till det om 2 eller 3 år, men tack vare undervisningen accelererar den tiden. Därför får den elev som inte sysslar med undervisning eller något annat, en fruktansvärd förnimmelse.

 

Vad är "jag"?

Människan är alltid upptagen med sitt största begär. Vill jag inte sova, äta, dricka? Jag vill allt detta  potentiellt, men det som är viktigt är vad jag vill nu. Just det största, viktigaste av mina begär – det är mitt "jag". Vad betyder "jag"? Det är begäret som leder alla mina tankar och hela min kropp till rörelse. Det är det begär som måste realiseras nu: det knuffar mig och jag är liksom begärets slav.

Här är det begäret inom mig: jag börjar göra någonting efter detta begär, jag söker hur jag ska uppnå begäret, uppfylla det. Det betyder "jag önskar". Människan är alltid slav under sitt viktigaste begär och alla andra små begär som finns inuti henne. Jag skulle säga att man inte hör till begäret utan till medlen för begärets yttring. Som sagt, det är begärets karaktär.

Till exempel älskar jag vissa saker och en annan människa älskar andra saker från samma uppsättning. Det är inte begär nu utan människans bestämda karaktärskvalitéer som får sin yttring i form av tillgivenhet till visa saker. Våra små begär som finns inom oss understryks av det största begäret som vi känner just nu.

I alla fall, efter att vi realiserat vårt största begär, samlar vi de små begären och lyfter dem till det största begäret. Det vill säga, små begär försvinner inte utan de ansluter sig till detta stora begär som vi riktar till Skaparen. De ansluter sig, likt små barn runt mamma. Det finns alltid många små fiskar runt en stor val: de följer efter den i samma riktning. De blir inte så viktiga, de underordnas det stora begäret.

 

Livet får en helt annan nyans

Får vi begäret att njuta ordentligt av Skaparen efter machsom?

Ja. Efter machsom – det är ett helt annat liv. Människan lever för någonting helt annat och hon har inga tankar som vi har. Hos henne bestäms allt i en annan riktning, därför är hennes liv annorlunda. Inom henne lever en annan ande. Hon får en sådan förbindelse med Skaparen som bestämmer alla hennes aspirationer. Inuti henne sker en sådan omvärdering och en sådan riktning av tankarna att allt som hon ser runt omkring sig, ser hon i samband med en annan plan. Hennes liv har en annan plan. Hennes rörelse finns inuti en annan riktning.

Inuti ändras det viktiga – avsikten, varför hon gör allt hon gör. Livet får en helt annan nyans. Jag hoppas att denna period börjar i vår grupp och jag försöker accelerera det så mycket som möjligt med en konstgjord metod. Om man gör det tillgjort, då kommer inte människor att känna varför: de kommer att känna yttre påtryckningar, men själva kommer de inte att förstå varför de behöver allt detta. Men om man inte gör det – är det också dåligt – då accelereras inte framgången. Med vilken metod kommer man till framgång? Bara genom insikt. Men om man inte har insikten? Då måste man ge konstgjorda yttre faktorer. Allt beror på hur mycket gruppen tar emot ravs anvisningar och börjar gå framåt. Vi har lite tid och den är begränsad. Överallt finns Skaparens vilja. Men vi måste förstå att det "finns ingen annan än Han" å ena sidan, därför att det bara är Han som gör allting, men å andra sidan, "om jag inte gör saker för mig själv, vem gör det då"?

Därför måste vi naturligt sträva efter att självständigt uppnå Skaparen. Därför driver jag på och gör allt möjligt för att gruppen ska ta på sig extra förpliktelser, de kommer att förstå detta i framtiden, men idag är det nödvändigt. Detta gäller spridningen av kabbala. Annars skulle ingen göra det.

I princip jag skulle inte göra det heller: jag skulle sitta hemma och skriva böcker, ge annonser eller lektioner, sälja mina böcker, jag skulle kunna tjäna tre till sjutusen dollar i månaden och vad? Det skulle bara bli business.

Med vad kan man mer accelerera vår utveckling?

Med undervisning. Varje människa skall skriva lite. I studierna saknar vi riktningen för att människor ska skriva, läsa, göra metodiska läroböcker, handböcker.

Hur kan vi göra det med en hög nivå?

Människan måste alltid skaffa utdrag, urklipp, avskrivningar och veta exakt var någonting finns. Man skall göra en lista över vad som sägs i vilken källa. Man skall göra ritningar och tabeller. Kort sagt skall man skaffa sig en informationsbank från vilken man skall kunna hämta information, visa den för andra.

Varje medlem måste ha en sådan informationsbank. Om man förenar det med kunskap och förstår hur man gör det, skaffar man erfarenheter och man är beredd på allting. Jag förstår att det tar mycket tid. Jag förstår också att det aldrig funnits något system i kabbala. Jag, till exempel, undervisar på samma sätt som min rav gjorde (förutom ritningarna).

Han gjorde ritningar, inte på tavlan, utan för sig själv. Vi studerade inte boken "Ilan" Han ritade mycket för sig själv: jag har original av hans handskrifter – där finns många ritningar. Men när jag bad honom att förklara någon av dessa ritningar, då kunde han inte göra det. Jag rotade i hans handskrifter även under hans liv. Han saknade en ingenjörs tänkesätt: han ritade för sig själv. Han gjorde sådana anteckningar som man inte kunde hitta i någon teknik, man kunde inte hitta något liknande någonstans. Och det var svårt att förstå.

När jag inser min odugliga natur, måste jag be Skaparen om hjälp? Men om jag inte ser att jag är ond? Hur kan jag be Honom och vad skall jag be om?

Du ser inte odugligheterna i din natur. Trots att den är oduglig ger den dig liv och njutningar, och du kan inte separera dig från den. Hur kan du annars leva? Det finns ingen annan natur. För att leva kan du inte byta en natur mot en annan. Om jag plötsligt slutar att använda de begär som finns inom mig, slutar jag att existera. Jag är – ett begär. Menar ni verkligen att jag har någonting annat?

Menar ni avsikter och inte begär?

Avsikter också. Hur kan jag sluta leva med avsikten "för min egen skull"? Det är det som finns inom mig. De är högre än jag, begär och avsikter – det är inte förnuft som jag kan placera framför böcker och utveckla. Till exempel, jag vill nu bygga ett tak för mig själv. Jag sätter mig framför böcker eller frågar folk, jag lär mig hur man bygger ett tak. Jag har lärt mig och gjort det – förverkligat mitt begär. Avsikten och begäret hade jag från början.

Sedan utvecklade de förnuft. Man kan inte gå ifrån det: avsikten och begäret – det är jag, det skapades inom mig, det vill säga, innan jag insåg att jag är jag. Vad betyder "jag"? "Jag" är det jag vill. "Jag" – är att jag existerar; det är begäret och avsikten som jag inte är herre över. Hur kan jag förändra det?

Sträva helt enkelt framåt…

Varje gruppmedlem måste anstränga sig maximalt för att uppnå tankeriktningar till Skaparen. Om en människa kommer till oss oförberedd på det - hon har inte fått en förmåga till målinriktade begär "uppifrån" – då är hon inte med oss. Hon besöker lektioner 1-2 gånger per vecka och det är allt. En fråga dyker upp: passar en sådan människa oss? Vi måste ge varje medlem plats hos oss, därför att varje medlem befinner sig i en utvecklingsprocess i sin rytm. Om vi inte gör det förlorar vi folk. Och vår grupp förblir alltid en liten grupp.

Har vi nytta av en liten grupp?

En liten grupp koncentrerar alla sina krafter på att uppnå skapelsens mål. I en stor grupp har varje människa en plats. Jag råder att tänka på alla. Vi pratar hela tiden om disseminering, vi vill att alla skall vara tillsammans. Varje medlem måste hitta sin plats i gruppen. Även den människa som besöker oss en gång per vecka. Hon måste känna att hon är med oss, att hon inte blir förtryckt eller skjuts undan. Gruppen vinner på det.

På annat sätt kan vi aldrig bli en riktig rörelse. Vi kommer att förbli en stängd grupp av högdragna människor som tror att de är stora kabbalister. Vi måste bli öppna för alla och välkomna alla. Jag vill inte dela upp gruppen och jag tror att gruppens möten måste vara öppna för alla. Det finns idag inte ett sådant begrepp som huvudgrupp. Eftersom jag ser att det leder till självförhävelse och konkurrens. Människan klarar inte av det.

Vår grupp måste göra allt för alla – för hela folket. Vi har gruppens ledning. Vi måste välja den tillsammans. Alla kan komma och medverka i lösningen av våra problem. Och man skall inte göra en stängd klubb av det. Det som vi kallar "gruppens sammanträde" – det är en diskussion om hur man arbetar bättre för Skaparens skull.

Och kanske kan vi pröva att den människa som vill medverka kan komma och medverka. Varför måste jag stänga mig för ogifta vänner, om vi strävar efter att vända oss till hela folket? Varför måste jag stänga mig för dem som kommer en gång per vecka, inte för att studera utan för att lyssna?

Ger detta möjligheten till "gästen" att få önska att komma in i gruppens kärna?

Jag behöver inte odla begär i honom med våld. Låt honom medverka i gruppen så mycket som han vill. Vi skall ha olika utskott som sysslar med olika saker inom gruppen. Vi måste göra så att de människor som mest av alla sörjer om andlig framgång skall stå i spetsen i dessa utskott. Det vill säga, de människor hos vilka kärleken till sina vänner syns mest. Sådana människor har vi inte så många. De måste vara vårt huvud och de skall bestämma hur vi arbetar. Och deras beslut skall utföras av olika specialister inom olika områden: kockar, advokater, elektriker.

Och på ett annat sätt leder det till självförhävelse och högmod. Och istället för att vi närmar nya människor till oss, stöter vi bort dem. Detta angår inte dem som stör gruppen. "Gruppens sammanträde" och även allt som berör den stängda gruppen är viktigt bara när det leder oss alla till förening för att uppnå skapelsens mål.

Men när vi pratar om en kabbalistisk rörelse, då måste vi även underförstå utvecklingen av den på bredden för att varje människa ska känna sig bra i gruppen. Alla grupper måste vara förbundna med varandra. Vi måste bredda ut gruppen över hela världen.

Men vi har en stadga: varje medlem som håller sig till den anses tillhöra gruppen.

Det finns människor som kan utföra stadgans grundsatser och det finns människor som inte har den möjligheten. Skaparen antingen ger eller inte ger den möjligheten till varje medlem. Om vi pratar om en kabbalistisk rörelse, då måste vi vara öppna för alla. Och denna slutsats drar jag inte för att jag bryr mig om människor. Jag sörjer för mig själv, för att inte bli högfärdig, därför att då ödelägger jag mig, skadar mig själv.

Vad pratar vi om på gruppens sammanträde? Vi skall inte diskutera frågor om köket, pengar och så vidare. Sammanträdet måste helt ägnas åt målet. Och man kan prata om det med alla. Jag menar inte helt främmande människor. Jag pratar om människor som under ett eller två år befunnit sig på våra nattlektioner, som vi vet är med oss. Förutom det har sammanträdet många funktioner.

"Gruppens sammanträdes" funktioner skall delas i två typer: 1) som hör till livsviktiga problem i gruppens liv i den materiella världen och 2) som hör till målet som vi strävar efter. "Gruppens sammanträde" skall inte beröra problem angående gruppens materiella existens. Alla dessa frågor skall lösas av gruppens ledning. Och på "gruppens sammanträde" skall man prata om föreningen, om målet och så vidare.

Därför kan den människa som vill lyssna på det komma. Vi måste tänka om vår förebild skall vara: att vi vill förena alla och hitta plats för alla och inte dela upp människor i "speciella" och "vanliga".

 

Hur ska gruppen arbeta utan rav?

Gruppen måste arbeta som om rav finns. Detta betyder:

1) Försöka bevara samma mekaniska ordning.

2) Inspiration, andlig nivå, strävan efter målet – allt detta skall vara inte mindre utan mer för att hålla varje gruppmedlem från "fall". För att "fallen" inte skall kunna sätta någon ur funktion.

3) Med hårdhet förhindra allt prat i formen: om vi inte har rav, då kommer vi alla skingras och ingen blir kvar.

Menar ni att vårt liv beror på rav? Mitt liv beror på Skaparen – det måste varje medlem veta! Rav visar vägen, ger exakt metodik och säger vad man skall göra. Rav har lagt in en laddning i varje medlem. Rav kommer att leda oss även om han inte är med oss. Det är bara ett mellanliggande steg som förbinder oss med Skaparen. Det är som jag och rebe. Självklart är det två olika saker: när rebe är med mig i den materiella kroppen och när han inte är med mig i den materiella kroppen. I slutändan beror allt på det som kommer "uppifrån", det vill säga, Skaparen.

Ari sade till sina elever i sitt testamente innan sin död: "Om ni skulle ha viljat, då skulle jag inte tas ifrån er." Men det är beräkningar som vi inte förstår. Man skall bara sträva framåt. Att jag nu är utan rebe – menar ni att jag inte känner honom? Menar ni att jag inte umgås med honom? Menar ni att jag inte känner att han leder mig?

Självklart att jag befinner mig på en annan nivå, jämfört med gruppen. Men i alla fall – jag säger bara det som finns i verkligheten till er. Det är inga problem att höja upp ett lägre steg om detta lägre steg går med på att höjas upp.

Morgonlektioner utan rav

Lektionen skall ske inom samma tidsgränser: till exempel från 3 till 6 på morgonen. Klockan 3 på morgonen måste alla öppna sina böcker och börja läsa en artikel. Varje människa håller ett finger under texten. Det vill säga att allting skall utföras mekaniskt. Först mekaniskt, efteråt inre (det är en personlig sak för varje medlem). Det är bäst att läsa ett stycke, och sedan repetera det. Och så är det med hela artikeln.

Efter det skall man läsa TES med frågor och svar. Men man skall välja sådana frågor att de inte leder oss från vägen som det ofta händer hos oss. Studierna skall vara som på ett universitet.

Dessa känslor kan du koppla eller inte koppla till material. Allt beror på vilket tillstånd du befinner dig i: studier skall vara studier. Oavsett om du förnimmer materialet eller inte måste du tvinga ditt huvud att läsa: rita diagram, dra slutsatser, göra resumé för varje sida, skriva kortfattade anteckningar i marginalen om vad som sägs. Om du kommer att undervisa från denna sida, kommer du direkt se vad man skall berätta.

Skall man under läsning av en artikel diskutera den?

Diskussion kommer att leda oss åt sidan. En medlem kommer att säga det han tycker är viktigt och en annan medlem kommer att lida för att den första medlemmen pratar strunt och att han inte har någon möjlighet att säga något. Därför är det bäst att inte säga någonting alls. Man skall läsa en artikel och om det finns svåra ord så skall man självklart översätta dem, förklara texten. Materialet måste serveras maximalt bekvämt, så mycket som vi kan. Men det skall inte sönderdiskuteras.

Allt som det var med min närvaro, så skall vara även utan min närvaro. Huvudsaken är att allting genomförs automatiskt: studier, finger över boken, följa varje ord, maximum ritningar, tabeller, diagram – kort sagt allt som kan vara nyttigt för processen att komma ihåg och överlämna materialet i en maximalt bekväm form till andra.

Vad skall man akta sig för när rav är bortrest?

Man skall inte akta sig för någonting. Människan skall gå igenom alla tillstånd. Vi kan inte komma undan det. Och alla dessa tillstånd finns för att människan skall förstå att det är omöjligt att gå framåt utan Skaparens hjälp. Alla tillstånd som människan går igenom är i regel negativa. Det finns en artikel där det står att det finns två typer av förtäckthet av Skaparen: "dubbel" och "enkel" och det står hur människan skall agera under dessa tillstånd. När människan förnimmer dessa förtäcktheter börjar hon känna behovet att förnimma Skaparen. För utan förnimmelse av Skaparen kan lidandet vara outhärdligt. På så sätt börjar människan behöva Skaparen. Efteråt börjar hon förstå att hennes behov av Skaparen är egoistiskt.  Hon mår dåligt av det.

Hon vill klä av sitt "skinn" för att känna sig bättre, javisst. Bara därför tänker hon på Skaparen. Men hon tänker inte på sig själv nu, utan hur hon kan göra om sitt behov av Skaparen på så sätt att hon inte skall arbeta för sin egen skull, för sin bekvämlighet, utan "för givarens skull" – för Skaparens skull. Hon börjar tänka på det.

I artikeln "Det finns ingen annan än Han" sägs det att förnimmelsen måste förändras så att den riktas för att bara förnimma "shechinas" helighet. Men man uppnår detta successivt. Kort sagt måste man förnimma alla tillstånd mycket bra – förnimma maximalt. Man skall inte vara rädd för att förnimma dem, eftersom de alla behövs och på dem byggs relationen med Skaparen. Det är det första.

Det andra är: människan härskar inte över någonting. Hon kan inte säga: det behöver jag inte, men det måste jag göra, och annat – inte. Sådana frågor ställer den människa som inte inser (och det är naturligt, det tar ju tid att inse) att allt kommer uppifrån. På människan beror bara rytmen, farten, hur aktiv hon är i studierna, i att läsa artiklar, i all sin strävan. Man skall inte minska intensiteten utan öka den för att accelerera tiden.

Vi accelererar bara tiden och de processer som vi måste genomgå. Och dessa processer är i regel slag. Och dessa slag är obehagliga: ofta är de förbundna med skam, som är svår att genomleva, mycket svår! Jag var vittne till det hos rebe. Jag trodde inte att sådana tillstånd kunde finnas hos en sådan stor kabbalist.

 

Vad innebär en förbindelse med skaparen?

En förbindelse med Skaparen är förståelsen att allting kommer från Honom. Allt som jag får och kommer att få – allt kommer bara från Honom: i överensstämmelse med Hans program, i överensstämmelse med Hans vilja, i överensstämmelse med roten av min själ, som Han gav till mig och som är mitt "jag". Jag är inte herre över det. Jag är bara herre över att jag förstärker mig för att förbereda mig för prövningar, som Baal HaSulam skriver: "förbered dig för krig". Bara det kan jag.

Det finns en bön och det finns en kamp. Till kampen blir jag kallad av Skaparen. Jag vet inte vad för slags kamp det blir, när, hur, med vem, vet inte, vet ingenting. Men jag måste förbereda mig för det, som i vår värld, så mycket som möjligt: med hjälp av gruppen, artiklar, brev av stora kabbalister. Allting kommer "uppifrån", men min reaktion på och förnimmelse av vad som händer beror på min personliga förberedelse.

Man måste förstå att bara hastigheten beror på mig. "Accelerering av tiden" – det är ett steg som bestämmer förnimmelsen av allt som kommer till mig. Om jag lägger all min kraft för att studera material, om jag bearbetar det med avsikten att blir starkare i kampen, då går jag framåt andligt och får nästa steg i högre form.

Därför är acceleration av tiden och framgång med hjälp av studier samma sak. Tidens gång är alltid subjektiv: ju starkare min förberedelse är desto snabbare går jag genom situationer och slag som jag måste hålla ut. Om jag inte är förberedd på dem, då befinner sig dessa situationer som jag måste gå igenom i tillstånd av väntan.

Tillståndsväxling är tid. Acceleration av tiden betyder att man är förberedd på växling av nya tillstånd. Fram till korrigeringens slut kan jag inte förändra situationer som Skaparen ställer framför mig. Jag ändrar dem med hjälp av mina reaktioner: jag tar emot dem och genomlever dem med en bestämd intensitet och ett bestämt förståelsedjup.

Kan jag påverka dessa situationers form, dräkt?

Allt beror på dig. Vad betyder "situationens dräkt"? Det är mottagande antingen genom rakt Ljus eller i form av återspeglande Ljus. Med andra ord är "dräkten" njutningar antingen "för min egen skull" eller "för Skaparens skull". Detta bestämmer allt. Jag skall inte säga att jag vill ha en present istället för slag. Varsågod – förnimm: presenten är en sådan "dräkt" som passar din förståelse av presenten.

Då kommer du att känna att Skaparen vill slå och förnedra dig – i samma situation som Han vill höja dig. Skillnaden beror bara i hur du ser på det: på rätt sätt, mottar du dem i en sådan form att med hjälp av denna situation vill du gå framåt till andligheten. Bara så! Det finns ingen skillnad i själva situationen och tillståndet.

Och en gång kommer du i "klädseln" att känna en stark "sötma". Du kommer inuti dig att känna andra tankar: det finns ingen skam, du lägger inte märke till någon. Du kommer att känna kärleken och upphöjningen. Och så som människor beter sig gentemot dig, så ser du att det är Skaparen som leker med dig genom dem. Du förnimmer hur Skaparen korrigerar dig och flyttar dig framåt. Du förnimmer att du börjar delta i skapandet av nya andliga tillstånd i världarna. Det viktiga i detta ögonblick är tron över förnuftet. I överensstämmelse med ditt förnuft, med en sådan syn från den djuriska kroppen, ser bestämda tillstånd när du förnimmer Skaparen som stor skam och förnedring. Men icke desto mindre är dessa tillstånd en grund för nästa steg.

Tack vare dem höjer du dig över den djuriska känslan och börjar förena dig med Honom. Du ser att genom att du tar emot informationen som Han sänder dig, på så sätt ger du Honom njutning. Och därför vänder sig den känslan inuti dig till en söt känsla så att man inte vill ha förändringar. Just den känslan ger dig möjlighet att förnimma Skaparen. Det blir så att du inte vill någonting, bara att tillståndet inte förändras. Du vill hela tiden befinna dig i tillståndet "tron över förnuftet", högre än djurisk förnimmelse. Och det viktiga är att du verkligen vill befinna dig i kontakt med Skaparen och förnimma att du ger Honom njutning. Vad består den av? Genom en djurisk syn på dina problem, öppnar du att du vill handla med avsikten att ge Honom njutning. Dessa saker är mycket djupa. De beskrivs i boken "Shamati" i en artikel på sidan 35. Det är en speciell artikel, där man talar om hur "förtäckningen" av Skaparen går över till "uppenbarelse".

 

Skammens nytta

Varför ger Skaparen människor en känsla av stor skam?

Skam är en yttring av begäret att ta emot. Det finns ingenting annat som man kan "fånga" egoismen med. Pengar, kunskap, djuriska njutningar – det är kategorier som i öppen form inte är i stånd att "bryta" begäret att ta emot. Skam är människans "jag". Det finns bara "jag" och oändlighet.

Ratzon lekabel (begäret att ta emot) förnimmer sig själv i form av ett "jag". Förintelsen av detta jag, begäret att ta emot, upplevs som existensens slut. Rädslan för att "jag" kan förintas är outhärdlig för "ratzon lekabel". Och man kan inte slippa det. Skaparen skapade och använder det speciellt för att förplikta människan att vända sig till Honom. Det finns ingen annan möjlighet att vända sig till Skaparen förutom från känslan av förnedring.

Behöver man förbereda sig för en känsla av skam och förnedring?

Det kommer att inte hjälpa, man skall inte förbereda sig för detta. Tvärtom: arbeta för att hela tiden gå igenom nya tillstånd. Man skall aldrig förbereda sig för negativa tillstånd. Det spelar ingen roll för oss hur Skaparen arbetar över oss nu. Det står skrivet i "Telim" (psalmer): "När Skaparen döljer sig faller människan i förfäran över att hon är som ett barn som förlorar sig själv". Då kommer olika obehagliga situationer till henne.

Man skall inte tänka på negativa saker, eftersom de inte skadar utan de kommer för att hjälpa människan att vända sig till Skaparen. De hjälper en att komma ut ur begäret att ta emot. Utan slag kommer du inte att vända dig till Skaparen. Man skall inte tänka på slag, förvänta sig dem, förbereda sig för dem. Det viktiga är att man hela tiden stöter sig själv framåt. För det behövs gruppen – en bestämd omgivning. När du kommer in i den pushar du tillsammans med den alla tillstånd framåt. Och om du är ensam kommer du att sitta i din sorg och syssla med självömkan. Det leder ingen vart.

Du sade att genom kabbalastudier ändrar människan tillståndets "dräkt" som kommer till henne i den materiella världen. Till exempel, istället för att man sitter flera år i fängelse räcker det att sitta en dag hos en undersökningsdomare. Och det räcker för att uppväcka sig själv. Är det så?

Ja. Den materiella dräkten förändras också av kommande tillstånd. Det är inte viktigt. Det viktiga är att du förnimmer kommande situationer annorlunda. Du får dem annorlunda. Livet, lycka, döden, lidande – det spelar ingen roll: du mäter det på ett annat sätt. Om du känner Skaparens Ljus i kommande situationer, då förändrar själva situationerna ingenting för dig.

När vi får ett slag känner vi inget Ljus, ingen sötma i det, ingen nytta, ingenting känner vi, – vad skall man göra då?

Du kan inte göra mer än du gör. Du kan inte tänka annorlunda. De tillstånd som du har nu – kan du inte förändra. Du kan bara önska. Vad betyder "önska"? Du kan förbereda dig på nya tillstånd. Men varje sådant tillstånd finns på grund av en orsak – det måste genomlevas. Vi får inte förbanna eller inte önska det, vilket tillstånd vi än befinner oss i. Vi måste få och prova det. Vi måste förstå allt vi behöver förstå –vi måste genomleva det. Och aldrig skall vi beklaga tillstånd som vi befinner oss i.

Vad är "förberedelse"?

"Förberedelse" kallas din beredskap att fortsätta att göra det du alltid gör under alla tillstånd. Skaparen sätter olika hinder och du fortsätter oavsett dem att stöta dig själv framåt – det är förberedelse. Skaparen vill sänka min stämning och jag kommer att använda alla metoder för att höja den eller åtminstone vara på samma nivå som jag var innan jag fick slag.

Vad kallas nästa steg? Till exempel, du befinner dig nu i ett vanligt tillstånd: inte bra, inte dåligt. För att hjälpa dig att resa dig till nästa högre steg ger Skaparen dig ett slag. Om du efter det kan hålla dig i det tillstånd du befann dig i tidigare, innan du fick ett slag, reser du dig till nästa steg.

Vad skall du göra för att vara i samma stämning som innan du fick slag? Du behöver tro att allting kommer från Skaparen. Även ansträngningen för att fortsätta gå framåt kommer från Skaparen. Du reser dig genom förståelsen av det. När du får begripande av ondska och hinder, men trots det fortsätter att befinna dig i samma inre tillstånd gentemot Skaparen, betyder det att du reser dig.

Innan du får olika hinder, bestämmer du för dig själv vägen till andlig utveckling med hjälp av insatser av en bestämd mängd krafter som du lägger på gruppen, studier och vänner. Efter att du fått ett slag måste du stanna på samma nivå av insats i andlig framgång. Det är viktigt. Till exempel, rebe ställde aldrig in läxor. Han sänkte sig aldrig från det som han bestämt sig för att göra.

Jag kommer ihåg att vi bestämde oss för att yoga. Vi började syssla med det. Efter 2-3 månader gav jag upp: jag hade ont här och där. Jag fick olika argument mot träningen. Och rebe sade: "fortsätt så mycket du kan" om du inte kan så kan du inte. Men du måste fortsätta tills du inte kan"! Efter det att han sade detta till mig, gav jag upp efter 2-3 veckor.

Men jag kände att det är någonting som inte är från vår värld, jag orkade inte fortsätta med det mer. Vi gjorde dessa yogaövningar hemma hos mig. När jag slutade med yoga fortsatte han med det hemma hos sig själv. Och han slutade efter 2-3 månader eftersom avtalet, som löpte ett halvt år, gick ut. Han hade stor bestämdhet när han tog på sig ett åtagande. Ingen ändring av stämningen kunde påverka hans beslut.

Kanske var det hans karaktärsdrag?

Jag tror inte det. Han var inte envis enligt sina karaktärsdrag. Det var ett resultat av hans andliga korrigering. Om du frågar mig om jag förut kunde göra de saker som jag gör nu, då skulle jag svara – nej. Men jag gick igenom alla dessa "kan inte", jag tvingade mig själv, försökte göra mot min vilja. Och jag gick genom sådana tillstånd som "döda mig men jag kan inte pressa mig mer".

Men jag förstod att någon gång kommer jag att komma ihåg denna situation och jag kommer ihåg att jag inte kunde göra mer än jag gjorde. Sådana fall hade jag många under den tid när jag var nära rav. Jag sade till mig själv: "Varför gör jag inte det? Varför kräver jag inte av mig själv"? Jag kontrollerade dessa tillstånd och förstod att jag inte kunde göra mer än vad jag gjorde. Men jag pressade mig själv maximalt. Så skall det vara.

Så får du olika erfarenheter. Människan måste pressa sig maximalt vad hon kan göra och hon måste förnimma punkten där hon är kraftlös. Jag tror att den viktigaste egenskapen som hjälper människan framåt är tålamod.

Vi tänker hela tiden vad vi skall göra. Om läraren skulle vara vid liv så skulle jag fråga honom. I själva verket skall jag inte fråga någon. Om en elev varit med oss 1-2 år, då kan han själv komma med en lösning till sitt problem. Han måste vara stabil gentemot målet. Han fick en bestämd riktning från rav och han måste hålla sig fast vid den.

Om en elev kommer in i gruppen och befinner sig i den 2- 3 år, då han har inga problem att komma fram till målet. Men det är ifall han går tillsammans med gruppen i den riktning som rav visade – då kommer det inte att bli några avvikelser.

Jag får hela tiden frågan hur man skulle bete sig om rav inte finns i närheten. I så fall skall man inte ändra någonting, man skall inte heller gå tillbaka till de ändringar som var innan. Till exempel ändrar vi nu några parametrar i gruppen. Om gruppen förut leddes av en typ av utskott men nu av en annan typ av utskott. Detta utskott väljs efter andra principer, det vill säga, att andra människor kommer att leda gruppen. Denna ändring som man gör med rav skall man under frånvaro av rav inte ta tillbaka. När rav är frånvarande, då måste hela gruppen respektera regeln "förändra ingenting".

Om det finns tillstånd då jag inte behöver Skaparen, då kan jag inte göra någonting – jag skall bara fortsätta besöka lektioner. Måste jag gråta för att jag inte förnimmer Skaparen? Själva tillståndet måste leda oss till det. Huvudsaken är att man fortsätter. Man skall inte bygga ett program för framtiden. Det gör Skaparen. Du måste fortsätta som "chamor" (det vill säga visa envishet).

Hur vet jag att denna väg är rätt väg?

När man med sin djuriska kropp fortsätter att göra alla de handlingar med hjälp av vilka man går framåt mot målet, då kommer du att se att andra speciella tillstånd kommer. Utan rav kan man öka kärleken till vännerna.

Vad betyder "att man annullerar sig själv framför vännerna i gruppen"?

Det betyder: att jag behöver dem inte men jag förstår att utan dem kan jag inte gå framåt till skapelsens mål. Skapelsens mål förpliktar mig att vara tillsammans med dem i samma "spann" som sagt. Vi är ju delar av en enda själ. Och i samband med skapelsens program måste vi komma tillbaka till den plats som kallas "Adam haRishon", som vi kom ifrån. Och jag får krafter för det från min vän, och han får krafter från mig.

Förutom det kan jag träna mig med vännen, jag kan prova vad "leshpia" (att ge) betyder. Och han i sin tur tränas med mig. Och vi båda vinner på det. Och därför kastar jag bort min stolthet, alla mina beräkningar och börjar älska honom. Jag börjar få förmågan att göra allt för honom, därför att genom honom får jag möjligheten till "givande", det vill säga till Skaparen.

Jag understryker: jag älskar min vän inte för att jag mår bättre med honom än utan honom. Utan jag är beredd att offra allt för att komma till "givande för Skaparens skull", det vill säga det är en vanlig nödvändighet. Jag har ingen annan utväg helt enkelt: Skaparen skapade allting från "ratzon lekabel" (begäret att ta emot).

Finns det något exempel på framgång efter "tro över förnuftet"?

Till exempel får en människa, Gud förbjude, ett hemskt slag. I första ögonblicket förnimmer hon inte Skaparen – hon är ett nervvrak, brinner, befinner sig bara i detta tillstånd. Till exempel, det är en oförrätt. Från början genomlever jag mitt tillstånd som enligt kabbala kallas "dubbel förtäckthet". Efter det att jag förnam detta tillstånd ordentligt får jag nästa förnimmelse – "enkel förtäckthet" av Skaparen. Jag börjar förnimma att detta tillstånd sänds till mig av Skaparen.

Och om människan inte förnimmer Ljuset?

Då kommer kategorin "tron över förnuftet" på dagordningen. Man skall följa studiens väg: läsa så mycket kabbalistiskt material som möjligt. Det kommer att hjälpa en att gå framåt andligt.