Jag hörde den tolfte shvat, 6 februari, 1944

Vi måste känna till orsaken till tyngden man känner när man önskar upphäva sitt “jag” inför Skaparen, och att inte bry sig om sina egna intressen. Man når ett tillstånd där hela världen liksom står stilla, och man är nu till synes den enda frånvarande i den här världen, som lämnar sin familj och sina vänner för att upphäva sig själv inför Skaparen.

Det finns blott ett enkelt skäl till detta, vilket kallas “brist på tro”. Det betyder att man inte ser inför vem man upphäver sig själv, alltså att man inte känner Skaparens existens. Detta orsakar känslan av tyngd.

När man däremot börjar känna Skaparens existens, kommer ens själ omedelbart längta efter att förenas och upplösas i sin rot, att rymmas i den som ett ljus i en facklas låga. Detta kommer dock till en naturligt, som ett ljus framför en facklas sken.

Därav följer att arbetets väsentliga förtjänst endast ligger i att man ska komma att förnimma Skaparens existens, det vill säga att känna att Skaparen existerar, att “Hela jorden är full av Hans Härlighet”. Detta innebär att hela ens arbete, all energi man lägger ner i arbetet, endast skall vara för att åstadkomma det, och inte för något annat syfte.

Man ska inte låta sig vilseledas, att få för sig att man behöver skaffa sig någonting. Ty det finns endast en sak människan behöver, nämligen tro på Skaparen. Man bör inte tänka på något annat, det vill säga att den enda belöning man önskar för sitt arbete är att beviljas tro på Skaparen.

Vi måste veta att det inte finns någon skillnad mellan en liten och en stor upplysning som människan uppnår. Ty i Ljuset sker inga förändringar. Förändringarna äger istället rum i kärlen som tar emot Ljusets rikedomar, som det står skrivet, “Ty jag, Herren, har icke förändrats”. Följaktligen, om man kan förstora sina kärl, förstorar man också Ljusets sken i samma utsträckning.

Dock kvarstår frågan, med vilka medel kan man förstora sina kärl? Svaret är, i den utsträckning man prisar och tackar Skaparen för att ha fört en närmare Honom, så att man kan känna Honom en aning, och reflektera över sakens betydelse, det vill säga att man beviljats ett visst mått av kontakt med Skaparen.

I den mån man gör sig en föreställning av sakens vikt, kan Ljusets sken växa i en. Man måste veta att man aldrig kommer att få kännedom om den sanna betydelsen hos människans förbindelse med Skaparen, eftersom man inte kan inse dess sanna värde. Istället kommer man, till den grad man uppskattar det, att uppnå dess förtjänst och betydelse. Det finns en kraft i och med detta, eftersom man då permanent kan bli beviljad detta Ljussken.