Vi sitter nu i gruppen och någon där borta bestämmer vårt öde. Det är inte så i själva verket. Vi bestämmer ingenting. Om vi redan förstår detta och är beredda att utstå nästa framgång betyder det att vi kommit ut ur den kroppsliga nivån och är beredda att komma in i den andliga. Då kommer vi att få den. Men om vi saknar den beredskapen får vi inte den andliga nivån.
Jag hoppas att Skaparen försvarar oss. Vi vet aldrig nästa steg. Vi vet inte vem Skaparen är, vad själen är, vad vårt slutgiltiga mål är och i vilken riktning det befinner sig. Så är det i våra liv också. Vi vet inte vad vi ska göra, vad som kommer att ske imorgon, även om vi försöker säkra våra liv. Alla hinder som sätts framför en människa är signaler för nästa steg. Man måste veta hur man agerar i varje separat tillfälle, hur man kommer över svåra tillstånd. Om en människa arbetar i den riktningen, då förbereder hon sig för nästa tillstånd. Allt det negativa som vi möter i vår väg, allt lidande och alla motgångar som vi klarar av, förnimmer vi som en del av framgången och förbereder oss för det goda.
Framgången består av två beståndsdelar: vänster sida och höger sida. Den vänstra sidan – det är begär (kelim) av nästa steg, vilka tar sig uttryck i olika hinder, svårigheter och så vidare, man måste klara av dem. Det är också ett steg framåt men bakifrån.
Om människan ser allt som händer med henne som gott och positivt får hon direkt kontakt med Skaparen och hon kommer att uppfatta alla svårigheter som möjligheter till framgång och hon kommer att försvara allt som händer henne hur svårt det än kan bli.
Skaparen skapade begär, med hjälp av dem förnimmer vi det som omger oss som bra eller dåligt, beroende på om vårt begär uppfylls: om jag lider betyder det att mitt begär att ta emot inte uppfylls. Om jag njuter betyder det att mitt begär att ta emot är tillfredställt.
Hur kommer man bort från beroendet av att uppfylla sina begär? Hur gör man för att i varje fall, oavsett om man får njutningar eller inte, inte känna tomheten, frånvaron av njutningar som lidande?
Det är möjligt enbart med hjälp av njutningens riktnings avsikt. Man kan inte korrigera eller ändra själva begäret. Det är den djuriska naturen som Skaparen skapade. Om människan inte kontrollerar begärets riktning agerar hon som begäret kräver och därför befinner hon sig på djurnivå och inte på människans nivå. Alla gånger som människan uppfyller sina begär utan att kontrollera motivationen, målet för uppfyllelsen, blir hon som ett djur. Det vill säga att hon befinner sig under machsom i vår värld.
När människan börjar kontrollera och sortera alla sina begär – för vilket mål uppfyller hon dem, för vilket mål njuter hon och varför – börjar hon bli en människa, hon förstår att det finns en källa till alla njutningar. Hon kan i så fall från sin natur kräva att göra någonting för att uppnå korrigeringen av avsikten. Hon har begär som är skapta av Skaparen och med hjälp av avsikten "för Skaparens skull" uppfylles dessa begär, på så sätt förvandlar hon uppfyllande av begär till givande.
Varför behöver man kroppsligt lidande? Försvinner det efter att man börjar förnimma andligt lidande, för att man inte har förmågan att älska Skaparen? Baal HaSulam, till exempel, var mycket sjuk i slutet av sitt liv. Folk frågade honom varför han inte befrias från dessa lidanden och han svarade att han vinner på dessa lidanden. Även om han kunde, skulle han inte göra slut på dem. Allt vi förnimmer är nödvändigt för att vår själ ska utveckla sig och efteråt få Ljuset. Betyder det att vi måste be om sjukdomar och slag över våra huvuden för att få mer Ljus? Nej. Människan måste uppfatta allt som ett medel för korrigeringen av själens okorrigerade kelim. Varje lidande motsvarar en speciell del av själen. Ibland korrigeras man med hjälp av Kabbala och ibland med hjälp av att man sköter gamla människor eller barn. Och ibland sker korrigeringen genom sjukdomar och annat lidande. Och ingen vet vad man får ovanifrån. Allt man får måste man rättfärdiga som ett medel till korrigeringen. Vi får tillsammans med lidandet olika medel som påskyndar korrigeringen: framsteg, medicin, medhjälp.
I andligheten är avsikten en handling. Våra handlingar ändrar bara vår inställning till Skaparens handlingar, till Hans styrning. Man kallar människans andliga arbete "Avodat ha Shem" vilket betyder Skaparens arbete, därför att Skaparen gör allt arbete och vi tittar bara på det arbetet och rättfärdigar det enligt vår korrigering. Om en människa förmår att se på det som händer utan samband med sig själv går hon över machsom.
Handlingens riktning kallas i andligheten "handling". Om en människa får lidande och möjligheten att se källan till detta lidande börjar en sådan människa att upprätta en förbindelse med Källan. Sådana människor blir religiösa, börjar tro på Skaparen, be till Honom, tacka Honom. Varför? Människan får lidande från Skaparen och hon välsignar Källan? Detta sker på grund av att när Skaparen visar sig för människan får hon möjligheten att rättfärdiga Honom. Om vi går med på att Skaparen existerar kan vi rättfärdiga Honom. Och nivån av rättfärdigande av Skaparen, så mycket som människan uppfattar Skaparens handlingar som rättfärdiga, visar var hon befinner sig, på vilket steg av världarna. Jag kan närma mig Skaparen till den grad jag rättfärdigar Honom: Skaparen lägger till negativa förnimmelser till den vänstra egoistiska sidan, men människan kan ta från den högra sidan för att rättfärdiga den vänstra sidan. Resultaten blir att hon stiger till ett högre steg.
Enligt vår natur arbetar vår kropp efter levnadsregeln "ett maximum av njutning till ett minimum av insats". Och denna princip bevaras på alla nivåer. Vi uppfyller alltid omedvetet våra begär att ta emot och njuta. Och vår avsikt motsvarar naturligt vårt begär. Vi kontrollerar inte om det är bra eller dåligt, vi ställer inga frågor till oss själva, varför vi uppfyller våra begär. Uppfyllandet av begär är egoismens grund. Var går gränsen mellan avsikten och mina handlingar? Det finns inga gränser. Om jag uppstiger till världen Ein Sof klär jag mina avsikter för "Skaparens skull" i minsta handling i denna värld. På så sätt kommer jag till avslöjandet av alla Skaparens handlingar från de största till de minsta. Hela tiden avslöjas för människan begär som hon inte visste om. Dessa begär avslöjas successivt för att människan ska kunna bilda rätt avsikt, korrigera sin inställning till dem. Om rätt avsikt saknas förblir människan ett djur. Om man har rätt avsikt till en del av begären förvandlas denna del, "djur i människan", till "människa i människan". Ju fler avsikter att ge människan skaffar sig desto större del av hennes begär blir "människa".
Alla steg från vår värld till Skaparen är steg av ökningen av avsikten för "Skaparens skull". Själva begäret blir inte större eller mindre. Inte alla begär avslöjas samtidigt för människan, utan de avslöjas så småningom efter förmågan att bilda rätt avsikt över dem.
Skaparen vet vad människan skall korrigera, reshimot (registrering av ett tillstånd i det förgångna, när själen inte var klädd i en kropp) dyker upp successivt en efter en och människan måste anstränga sig för att bilda avsikten "för Skaparens skull". Människan behöver inte tänka på vad hon skall korrigera i det givna ögonblicket. Hon måste rikta uppmärksamhet på det som hon får ovanifrån.
Ni ber mig att kommentera första delen av förordet till boken "Zohar". Allt detta finns i boken "Zohar", men vi skall försöka tillägga förklaringar (originaltexten är skriven indraget med kursiv):
"Min önskan är att klargöra flera saker som under ett första ögonkast ser ut att vara enkla, och mycket bläck har förbrukats för att klargöra dem. Och trots det har vi inte kommit till ett fullständigt klart svar. Vad är det för frågor?
Fråga 1: Vad är vår kärna? Fråga 2: Vad är vår roll i den långa kedjan av verkligheten där vi är små länkar. Fråga 3: När vi tittar på oss själva uppfattar vi oss som mest fördärvade och avskyvärda. Men när vi tittar på Skaparen som skapade oss måste vi se oss själva som vi borde vara på högsta nivå, därför att vi inser att det inte finns någonting som är större och värdefullare än Skaparen som åstadkommer fulländade handlingar".
Om vi är skapelser och Han är Skaparen och Han är god och fullkomlig, hur kom det sig att Han skapade sådana ofullkomliga varelser som vi? Om Skaparen är fullkomlig, hur får Han då ofullkomliga tankar? Sådan tanke – sådan handling. Och vice versa. Vad får vi hela tiden av Honom? Det är omöjligt att sammanställa godheten med yttringen av Skaparens resultat i vår värld.
"Fråga 4: Som vårt förnuft säger till oss finns det ingenting som är bättre och högre än Skaparen. Hur kunde det ske att Han från början skapade många skapelser som lider hela sitt liv istället för att njuta, som det var utlovat?"
Enligt Kabbala måste ett kli komma först, vilket betyder lidande och efteråt uppfyllelse, njutning. Men varför måste lidande komma först och njutning efteråt?
"Fråga 5: Hur kunde det ske att det från evigheten, som varken har början eller slut, kom ut sådana nedriga, obetydliga, dödliga skapelser motsatta Skaparen? För att klargöra det måste vi göra utforskningar utan att beröra det förbjudna, nämligen Skaparens kärna. Men på områden där utforskning är påbud, det vill säga önskad handling, är utforskningen av Skaparens handlingar nödvändig. Som Toran säger: "lär känna Skaparen och arbeta för Honom genom Hans handlingar."
Skaparens kärna är omöjlig att begripa. Vår hjärna kan inte begripa den, därför att det är förbjudet. Allt som man kan begripa är nödvändigt att begripa! Vi måste utforska och korrigera vår inställning till alla Skaparens handlingar som Han gör över oss.
"Utforskning 1: Hur föreställer vi oss skapelsen som någonting nytt som inte var anslutet till Skaparen från början".
Vad betyder det att någonting inte finns från början? Vi säger att det var Skaparen som från början skapade skapelsen genom sin tanke. Vem är skapelsen? Viljan att ta emot. Skaparen saknar viljan att ta emot därför att hela Han är viljan att ge. Han skapade viljan att ta emot från ingenting. Hur kan man skapa någonting från ingenting? Om vi till exempel tar en gas, som vi inte ser; under trycket förvandlas gasen till en fast kropp som under hög temperatur återigen förvandlas till gas. Men Skapelsen existerade inte i någon form förut, inte ens i tanken, tanken kom senare. Hur är det möjligt?
"Det är klart att det inte finns någonting som inte finns i Skaparen"…
Men om Skaparen saknade någonting, varför är han i så fall fullkomlig? Måste Han skapa någonting för att komplettera Sin tanke? Även ett primitivt förnuft kan säga att det inte finns någonting som inte först fanns i Skaparen.
"Utforskning 2: Om vi säger att Skaparen kan skapa någonting nytt från ingenting som inte har Hans kvintessens så har vi frågan vad det är för innersta väsen, som Han skapar?"
Vad är det som är så nödvändigt för Skaparen att Han skapade det från ingenting?
"Utforskning 3: Kabbalister säger att själen är en del av Skaparen, som skiljer sig från Honom, att Han är allt och själen bara är en del av Honom. De fastställde själen som en sten som är avhuggen från en klippa. Det finns ingen skillnad mellan dem, det är bara det att en klippa är en helhet och en sten – är en del av helheten. Man hugger av stenen från klippan med hjälp av en yxa som en del från helheten. Hur föreställer man sig att Skaparen avskiljer en del från det hela, och att den delen kommer från Honom och blir självständig och samtidigt hör till Skaparen som en del av Honom och kallas för en människas själ?
Utforskning 4: Hur kunde det hända att klipot (orena egoistiska krafter) som är fullständigt avlägsna från Skaparen fick sin existens från Skaparens helighet och att Skaparen själv förverkligar detta och ger liv åt dem?"
Det finns krafter som är totalt motsatta Skaparen i deras innersta väsen, de hatar Skaparens helighet, de för krig mot den. Hur kunde Skaparen skapa en sådan fiende, och man kan inte förstå att Han bryr sig om dem och ger dem sitt livs Ljus. Man kan inte begripa det. Den Evige fullkomlige Skaparen skapar någonting nedrigt och fördärvat som är motsatt fullkomligheten. Betyder det att Han behöver det?
Utforskning 5: "Vi skall undersöka en fråga om uppståndelsen av de döda. Det är känt att en kropp (guf) – är så nedrig att den är dömd att dö och bli begravd. Som det står i boken "Zohar", innan kroppen efter döden ruttnar så att det inte ens finns kvar en liten del av den, kan själen inte gå upp till sin plats i Gan Eden (paradiset). Och vad är det för förpliktelser kroppen har att komma tillbaka och uppstå från de döda? Och det som är så förvånansvärt är att det står skrivet av visa män att de döda uppstår med alla sina brister, laster och lemlästade för att ingen ska kunna säga att det är andra kroppar. Och efteråt kommer de att bli botade från alla sina brister. Varför är det så viktigt för Skaparen att man inte skall säga att det var andra kroppar som uppstod från de döda, för den sakens skull ger han uppståndelse till kroppar med alla brister och botar dem efteråt?
Utforskning 6: Som rättfärdiga säger: människan är hela verklighetens mittpunkt, alla högre världar och vår materiella värld och allt som fyller de världarna är skapta för människan och de förpliktar människan att tro att hela världen är skapad för henne. Detta är svårt att från början tro för en sådan liten människa, vars betydelse inte är värd ett litet hårstrå och så mycket mer så i jämförelse med de högre världarna, vars storhet är omöjlig att mäta, och att Skaparen ansträngde sig att skapa allt detta omåttliga värde för människan. Varför behöver människan det?"
När och för vilket syfte kan människan använda all denna obegripliga storhet? Vi vet ingenting om oss själva, om våra liv, om det som finns runt omkring oss, om de generationer som levde innan oss och de generationer som kommer att leva efter oss. Allt detta är dolt för oss, vi fortsätter att leva som förut. Vi måste här lära känna hela världsalltet, den kunskapen är förberedd för oss…
"För att förstå alla dessa frågor och utforskningar måste man titta till slutet av alla handlingar, det vill säga hela skapelsens slutresultat. Vi vet att man inte kan begripa någonting i början av ett arbete som inte är avslutat än, men man begriper det i slutet när arbetet är avslutat. Det finns inte en normal människa som inte vet för vilket mål hon gör någonting och vad det blir för slutresultat . Det är känt att det finns sådana "klokhuvuden" som säger att Skaparen skapade de skapade och lämnade dem eftersom det med hänsyn till Hans storhet inte passar Honom att anstränga sig för att styra sådana nedriga skapelser, som Skaparen skapade."
Vi förnimmer inte Skaparen i våra liv. Han är dold för oss, skapade oss och liksom "lämnade oss" åt våra öden. Vårt problem är att vi inte har förmågan att se slutresultatet som är skapelsens grundtanke tills vi korrigerar våra kelim – ändrar viljan att ta emot till viljan att ge.
