Jag hörde den nionde nisan, 18 april, 1948

Om versen ”omkring Honom stormar det med makt” sade våra visa att Skaparen är särskilt noggrann med de rättfärdiga. Han frågade: Om de överlag är rättfärdiga, varför förtjänar de ett hårt straff?

Saken är den, att alla de gränser vi talar om i världarna är ur mottagarnas perspektiv, det vill säga att de lägre begränsar och begränsar sig till en viss grad, och på så vis förblir de nedan. Ovan godtar de allt som de lägre gör, i den utsträckningen bärs därför rikedomen fram nedan. Genom sina tankar, ord och handlingar förmår de lägre på detta vis rikedomen att komma ner från Ovan.

Det visar sig att om den lägre betraktar en mindre handling eller ett ord som om det vore en viktig handling, så som att betrakta ett avbrott i fasthållandet vid Skaparen som ett brott mot Toras allvarligaste av förbud, då uppstår samtycke med den lägres åsikt från Ovan, och Ovan betraktas det nu som om han överskridit det allvarligaste förbudet. Därför säger den rättfärdige att Skaparen är särskilt noggrann med honom, och som den lägre säger, detta godtas Ovan.

När den lägre inte förnimmer ett smärre förbud som ett viktigt sådant, betraktas inte heller de obetydligheter han bryter mot som hårda förbud från Ovan. Av den anledningen behandlas en sådan människa som om hon vore en liten person, vilket betyder att hennes föreskrifter anses vara små, och även hennes synder anses vara små. De båda vägs lika och i allmänhet betraktas hon vara en liten person.

Den människa som emellertid uppmärksammar de obetydliga sakerna och säger att Skaparen är mycket noggrann med dem betraktas vara en stor person, och både hennes synder och hennes föreskrifter är stora.

Människan kan lida när hon begår en överträdelse i den utsträckning hon känner njutning när hon uträttar en god gärning. Det finns en liknelse om detta: En man begick ett förfärligt brott mot kungadömet och dömdes till tjugo års fängelse och straffarbete. Fängelset fanns utanför landets gränser på någon ödslig plats ute i världen. Domen verkställdes med omedelbar verkan och mannen skickades till den ödsliga platsen vid världens ände.

Väl där fann mannen andra människor som dömts av kungadömet att vara där han var, men han drabbades av minnesförlust och glömde att han hade en fru och barn, vänner och bekanta. Han trodde att det inte fanns någonting mer i hela världen än denna ödsliga plats och människorna som fanns där; att han hade fötts där och att detta var det enda han kände till. Därför är hans sanning enligt hans nuvarande förnimmelse och han inte har någon vetskap om den faktiska verkligheten, bara enligt sin kunskap och sina förnimmelser.

I fängelset undervisades han om regler och bestämmelser så att han inte skulle bryta mot lagen igen, så att han skulle kunna hålla sig ifrån de brott som stod skrivna där och veta hur han kan korrigera sig själv så att han kan föras därifrån. I kungens böcker lärde han sig att den som bryter mot denna regel, till exempel, skickas till ett ödsligt land långt bort från all bebyggelse. Det hårda straffet gör ett starkt intryck på honom, och han ifrågasätter rättvisan i de hårda straff som utdelas.

Men han kan aldrig tänka sig att han själv skulle vara den som bröt mot landets lagar, att han har tilldelats ett hårt straff och att domen redan har verkställts. Eftersom han dessutom drabbats av minnesförlust kommer han aldrig känna av sitt sanna tillstånd.

Detta är innebörden av ”omkring Honom stormar det med makt”: Han måste vara uppmärksam på minsta rörelse, att han själv har brutit mot kungens budord, och redan har bannlysts från bebyggelsen. Och nu, genom många goda gärningar börjar hans minne fungera igen och han börjar känna hur långt bort han är från den bebodda platsen i världen.

Han börjar ångra sitt förflutna tills han frisläpps och förs tillbaka till den bebodda platsen, och detta arbete kommer just genom människans arbete. Människan börjar känna hur avlägsen hon är från sitt ursprung och sin rot tills hon tilldelas fasthållande vid Skaparen.