Det nedanstående är anteckningar från morgonlektionen den fjärde mars 2001.

Varför vill Aman döda judarna?

04.03.01. Aman vill döda dem därför att ”al menat lehashpia” (”för givandets skull”) kallas jude. Och Aman är avsikten ”al menat lekabel” (”mottagande för sin egen skull”). Därför vill Han förinta avsikten al menat lehashpia, som stört Aman i styret av alla länder som hörde till Kungen.

Aman är huvudledaren, en premiärminister. Allt hör till Kungen, det är sant, allting tillhör Kadosh Baruch Ho, Skaparen. När jag utnyttjar allt som finns runt omkring mig för min egen njutning – detta tillstånd kallas Aman.

Och Mordechai är när jag använder allt som finns i min makt enbart för Kungen. Kungen är neutral. Men vi ser från Megilat Ester att Han inte är så neutral som man tror. Han är närmare Aman. Varför? Därför att Han Skapade honom! Från början är Aman begäret att njuta, skapelsen. Herren över detta steg av skapelsen är Kungen, Kadosh – Baruch, Han som skapade detta begär att njuta för sin egen skull.

På så sätt verkar det som om Kungen stödjer Aman. När Aman säger: ”… det finns ett folk bland alla folkslag som är skilt från dem, och det folkets lagar skiljer sig från alla andra folkslag, och det folket lyder inte Kungens lagar och Kungen ska inte finna sig i deras existens…” – Kungen svarar honom: ”Varsågod, gör vad du vill, gör vad du vill med detta folk…” Men bara i djup skillnad mellan Aman och Mordechai kan man förstå vem som är vem.  Amans ondska uppenbaras inte förrän kriget mellan Aman och Mordechai börjar. Zeresh, Amans fru, och hans vänner är kelim, begäret som är förbjudet att använda, därför att det finns lev ha even (hjärtat av sten) i var och en av dem. Och Amans 10 utvalda söner från lev ha even är 10 klipot som står motsatt kdusha, motsatt heligheten. Dessa begär kan inte bli skilda från andra folkslag, från alla dessa begär som inte hör till klipot, till lev ha even, om det inte blir krig. Med hjälp av krig, motståndet mellan Aman och Mordechai, väljer man allt som är möjligt från klipot, från alla dessa länder, och överför det till AHa”P de Alia.

Kvar blir Aman med sina söner och sin fru som klipot, som är omöjliga att korrigera – och då förvandlas alla kvarvarande kelim, begär att ta emot, till sin motsats, får avsikten för givandets skull. Purim är tillståndet av gmar tikkun.

Purims under

Varför sker korrigeringen genom förintelsens väg? Det var inte så under uttåget ur Egypten, att avsikten al menat lekabel förintades. Här talar vi om korrigeringens slut och uttåget ur Egypten är bara flykten från ratzon lekabel och inte mer, det är bara uppkomsten av själens embryo, den andliga födelsen.

Fråga: När uppkommer det första begäret al menat lehashpia, den första skärmen?

Under uttåget ur Egypten! Och när man talar om Purim talar man om kelim som gått igenom sönderslagningen, de har gått igenom allt. Därför var det under historiens gång efter Templets fall, efter sönderslagningen av kelim. Under sönderslagningen av kelim blandade de sig, nu behöver man välja dem en efter en och korrigera dem.

Vad består Purims under av? Varför kallas det under? Undret består i det att Ljuset från Partzuf Aba, som korrigerar allt, uppenbaras ovanifrån. Korrigeringen, hjälpen som man får, kommer oväntat, oförutsett.

Du vet tack vare böckerna att sådant kan hända. Men varför måste det hända just nu? Hur bestämmer man det? Hur kan du i ditt arbete, i ditt nuvarande tillstånd, veta att gmar tikkun måste ske nu?

Om du tänker eller planerar slutet av korrigeringen är det arbete för klipot och inte för kdusha. Beräkningen att jag nu gör någon bestämd handling och som svar kommer Ljuset ovanifrån och räddar mig är förbjuden.

Det är sant att Zeir Anpin måste somna och Nukva måste skilja sig från honom, för att hon efteråt ska resa sig själv ansikte mot ansikte med Z”A, på samma nivå som honom, och då finns ett zivug mellan dem. Men vem har sagt att det måste hända just nu? Bara Ester vet om det. Mordechai vet inte om det. Han gör det som man säger till honom. Bara den dolda delen av malchut arbetar här.

Du tror att eftersom det här uppenbaras sådana stora klipot som Aman måste det efter det vara gmar tikkun. Det är inte på det sättet. Människan arbetar alltid inuti de begär som hon har. Och hon tror alltid att det inte blir mer än så, kan det inte bli. Hon kan inte förstå att kliet kan bli större.

Om människan arbetar med 10 grams begär och det totalt finns en miljon ton, då tror hon att hela världen finns i dessa 10 gram. Och att det inte finns någonting mer. Hur kan det vara mer? Plötsligt sker ett fall, en förnimmelse av mörker, efter det blir det uppenbart att det finns 11 gram. Och nu tror människan att hela världen finns i dessa 11 gram. Och igen tror hon att det inte finns någonting större än dessa 11 gram.

Det kallas ett under när någonting händer onaturligt, när Ljuset chochma kommer ovanifrån, då det inte skulle komma enligt stegens ordning. Detta Ljus kommer för att korrigera alla utvalda klipot. Men detta verkar inte vara en lagbunden företeelse, detta sker inte som en utveckling till följd av orsak och verkan.

Trots att dessa klipot är utvalda … Vad innebär det att en klipa inte kan vara utvald och korrigerad fram till slutet av korrigeringen? Väljer jag hur mycket varje sådant val kan vara avslutat i var och en av mina enskilda handlingar? Är det säkert att jag avslår det som är omöjligt att korrigera? Kriterier för att avgöra det finns inte. Människan arbetar i exakt överensstämmelse med de råd som kommer till henne. Ju starkare lykta du har, desto mer ser du djupet, ser du materialet. Därför väljer man inte ut klipot innan detta Ljus kommer ovanifrån från yesod de Aba.

Purim symboliserar slutet av korrigeringen, det vill säga att det är en situation då man kan använda vilket som helst begär att njuta. Med rätt avsikt, för givandets skull.

Skillnaden är bara i avsikten

Vi dödar Aman, det vill säga avsikten al menat lekabel. Inte själva begäret, utan avsikten att ta emot för sin egen skull. Låt i stället för honom Mordechai vara – avsikten al menat lehashpia. Själva begäret ska inte korrigeras. I själva verket finns ingen skillnad mellan dem – inuti själva begäret att ta emot, om korrigerat eller inte korrigerat förändras ingenting. Bara avsikten har förändrats. Och i slutet av korrigeringen använder man begäret att ta emot som fanns hos Aman, fast med avsikten lehashpia, som hos Mordechai.

Vad är skillnaden mellan Shabbat och Purim?

Under shabbat finns uppgångar som inte beror på människan, men människan liksom förbereder sig för att Ljuset ska skina för henne och då händer denna uppgång som kallas ”shabbat”.

Och Purim är när människan gått igenom alla föregående etapper, dödat Aman inom sig själv och kommit till tillståndet när allting är under Mordechais makt. Människan gör detta själv, det finns inga uppgångar ovanifrån. Därför symboliserar purim slutet av korrigeringen. Det starkaste Ljuset, Or de chochma, iklär sig kelim de kabbala.

Alla Shabbats njutningar innehåller det att du förbereder dig och ovanifrån får passivt Ljus, när du inte gör någonting under Shabbat, annars förstör du mottagandet av Ljuset – du får Ljuset därför att du bevarar Shabbat och inte gör någonting under den. Man får under Shabbat Ljuset, inte i skapelsens kelim, utan liksom i Skaparens kelim. Därför måste man bevara Shabbaten.

Aman är avsikten ”al menat lekabel” (för sin egen skull), användningen av kelim de kabbala (begäret att ta emot för sin egen skull). Mordechai är begäret ”al menat lehashpia” (för givandets skull). Avsikten ”al menat lehashpia” är motsatt kelim de kabbala. Hur förenar man dessa två saker? Kli de kabbala vill njuta, vill ta emot, suga in. Avsikten ”al menat lehashpia” är begäret att ge.

För att kunna förena dem måste man göra många korrigeringar. Detta är den onaturliga vägen, och därför förstår ingen vad som händer i huvudstaden Shoshana: Mordechai sitter framför Kungens portar och plötsligt räddar han Kungen, plötsligt vill Kungen vara med Aman, plötsligt sitter Aman på en häst, därefter sitter Mordechai på en häst – det är obegripliga övergångar från den ena ytterligheten till den andra.

Utan kelim de kabbala kan man inte ge njutningar till Skaparen, det finns ingenting att göra i närheten av Kungen. Mordechai är för liten, hans tillstånd är ”katnut”, ”kelim de hashpaa”, därför kan man inte göra någonting för Kungen. Bara rädda Honom från att Aman ska ta Kungens kungadöme och döda Kungen.

Men utan kelim de kabbala är bara Mordechais avsikt ”al menat lehashpia” inte värd någonting. Det är ingen skapelse. Innan vi kommer till föreningen av kelim de kabbala med avsikten ”al menat  lehashpia” får vi därför olika tillstånd. Tills det blir klart att det är Kungens egendom och att de 10 klipot är hans barn och hans träd.

Aman, avsikten ”al menat lekabel”, går från början med kelim de kabbala. Avsikten ”al menat lehashpia” hör till Skaparen och den går från början inte tillsammans med kelim de kabbala.

Därför är Aman förenad med skapelsens mål, och Mordechai är förenad med korrigeringen av skapelsen. Och Aman som har avsikten ”al menat lekabel” är förenad med kelim, han är med dem från början och Skaparen vill att dessa kelim uppfylls. Det vill säga att Aman befinner sig närmare Kungen. Och Mordechai har ingenting att göra hos Kungen. Vad kan han erbjuda? Begäret att njuta utan avsikten al menat lekabel och utan avsikten al menat lehashpia – det är det som vi kallar ”klipat noga”, den mittersta tredjedelen av tiferet.

Det är en sådan sak i vilken man bara kan förnimma njutningar med aviut de shoresh, utan smak. Du kan i den inte förnimma mer än steget: ”Skaparen skapade begäret att njuta i stadiet alef och fyllde det med Ljuset.” Hittills finns ingen avsikt, det är en nivå och lägre än den nivån kan inget vara. Det är det som vi kallar existensens mått.

Från mottagande till givande

Hela livet börjar från att skapelsen förnimmer ett begär inom sig själv. Begäret inom sig själv är redan en avsikt, det är redan fas bet: jag vill ge. Vad det betyder att jag vill ge: begäret att ta emot njutningar som jag fått från Skaparen, det begäret, shoresh (0), är ett mycket litet begär, och i fas alef (1), när jag vill ge, går jag över till fas bet. Detta betyder att fas bet är min aviut, det är det jag vill. Det spelar ingen roll om jag vill ge eller ta emot, det spelar ingen roll i vilken form, men jag vill.

Begäret att ta emot utan avsikt, utan Aman – det kan man inte säga någonting om. Vilket namn kan jag ge till det? Det har inget namn. Alla våra namn är det som kliet ger i samband med sina egenskaper. Begäret att ta emot är ingen egenskap, det är begäret att njuta, det är en bestämd nivå av livskraft som Skaparen skapat. Allt annat kommer från relationen mellan dem, mellan begäret att ta emot och Skaparen. Det är en process: att gå från det mottagande al menat lekabel som finns nu, från början, Aman med kelim de kabbala, till mottagandet av al menat lehashpia.

Men var börjar denna process? Den börjar med att Aman vill utnyttja judarna. Han vill använda avsikten al menat lehashpia med hjälp av vilken han kan dra till sig hela Ljuset. Och om man använder avsikten al menat lekabel, då har man ingenting förutom ett mycket litet Ljus, det är ett tunt Ljus som vi får i vår värld.

Han har kelim de kabbala med hjälp av vilka han i slutändan kan ge njutning till Kungen. Men han själv kan inte göra någonting. Därför kommer han till Kungen och säger: ”Hur kan skapelsen uppfyllas av Dig i överensstämmelse med begäret? Hur? Det finns ett folk, det finns en avsikt, om jag använder det, då kan jag uppfyllas”. Och det verkar som att Kungen går med honom. Varför? Därför att utan denna handling kommer inte förståelsen att det ska vara tvärtom! Hela vår väg förklaras i ”megilat Ester” – i uppenbarelsen av Skaparen.

Varför vill Aman döda judarna? Han vill att deras avsikt al menat lehashpia ska underordnas ratzon lekabel. Att judarnas avsikt al menat lehashpia ska vara under ratzon lekabels makt innebär att döda judar.

Det andliga måste förverkligas en gång i den materiella världen. Detta betyder inte att den andliga gmar tikkun kommer direkt efter Purim. På vår andliga väg har vi inte ens kommit till nedstigandet till Egypten.

Nu befinner vi oss på vägen till nedstigandet till Egypten, vi förbereder oss successivt för slag och uttåg ur Egypten. Vi befinner oss efter förstörelsen av Templen – det första och det andra. Allt måste till slut ske i den materiella världen och då börjar människan sin andliga väg.

Nu när alla kommit tillbaka från den senaste exilen till Eretz Israel, fattas bara det, bara denna gren har ännu inte förverkligats i den materiella världen. Vi fick under det tjugonde seklet rätten att återvända till Eretz Israel och nu återstår bara att göra gmar tikkun. Ett tempel och gmar tikkun är samma sak. Bara till det måste vi komma fram.

Det första templet och det andra har redan varit, den sista galut (exilen) är slutförd, vi behöver inte se materialiseringen av andra andliga rötter, alla har de redan materialiserats. Allting har skett så som det skulle ske. Därför börjar vi resa oss. Från det ögonblick alla grenar nått upp till sina rötter slutar den sista exilen, vi behöver bara resa oss. Och alla själar börjar resa sig till skapelsens mål. Vi, var och en av oss, måste, inte i det materiella utan i det inre, gå igenom hela denna väg av rötter, hur de stigit ner, på så sätt måste var och en av oss resa sig igen. Och detta börjar med uttåget ur Egypten, och mottagandet av Tora…