Kommentar till ett brev av Baal HaSulam

"Man säger: ’Lär känna din Gud och tjäna Honom.’ Lär känna betyder kunskap, ty själen mår dåligt utan Skaparens kunskap, därför att den strävar och längtar efter arbete för Skaparens skull. Eftersom människan har en själ, men ännu inte förnimmer Skaparen – mår hon dåligt". 

Målet är att lära känna. "Att lära känna" betyder att förena sig med den Högre kraften. Enligt lagen "grenar och rötter" kommer själen från sin rot, liksom en gren, och med hjälp av ansträngningar måste den komma tillbaka till roten och då begriper den 620 gånger mer av det som den hade tidigare, innan den separerades sig från roten.

"Lär känna din Gud", det vill säga förena dig med Honom. Men när är människan verkligen beredd till det? När hon får en drivkraft uppifrån. Och även om människan har en inre beredskap, som hon samlat genom själavandringarna, och har ett tillräckligt utvecklat gemensamt begär (från det stilla till det vegetativa, djuriska, mänskliga, det vill säga från djuriska njutningar till rikedomar, berömmelse och makt) som ger henne möjligheten att medvetet börja närma sig Skaparen, kan människan inte vakna upp självständigt förrän hon får uppvaknandet uppifrån.

Att få eller att inte få denna drivkraft uppifrån, och under vilka omständigheter – det beror inte på människan utan bara på Skaparens vilja och önskan. Men om människan får uppvaknandet uppifrån måste hon ägna all sin uppmärksamhet åt det, koncentrera sig totalt på detta för att fortsätta utveckla det själv. Man kan säga att efter det att människan fått uppvaknandet uppifrån har hon en skyldighet att rusa till Skaparen.

"Men trots det att människan har en själ, är hon inte i stånd att rusa mot Skaparens uppenbarelse förrän hon får ande uppifrån – bara då kan hon tacka och tro med full tro på vad de visa männen sade, att bara Skaparens barmhärtighet och godhet följer människan hela hennes liv."

Detta betyder att varje ögonblick får människan en bevekelsegrund, varje ögonblick kallar Skaparen på henne och drar henne till Sig. Människan saknar bara uppmärksamheten att se och höra detta kall som ständigt kommer till henne från Skaparen… Människan riktar helt enkelt inte sin uppmärksamhet mot Skaparens rop, som hon får i olika gestalt. Om en människa skulle titta noga så skulle hon se hur Skaparen drar henne till Sig, men människan märker inte detta.

"Den store Baal Shem Tov förklarar detta med ett exempel: ’Som en skugga följer människans rörelser, upprepar dem, på så sätt är människan en skugga av Skaparen.’ Därför måste människan under uppväckande av kärleken till Skaparen inse att det är i Skaparen det väcks en stark längtan efter henne, och som resultat av det förnimmer även hon en vederbörlig svarskänsla till Skaparen, som rabbi Akiva sade: ’Lycklig är Israel framför Den han renar sig och Den som renar honom.’

Detta betyder att innan människan får uppväckandet ovanifrån befinner hon sig i ett ’omedvetet’ tillstånd, det vill säga att hon inte förnimmer andligheten och inte strävar efter den. Men så fort hon inom sig förnimmer en bevekelsegrund till Skaparen, till skapelsens mål, hon får en tanke om skapelsens mål och Skaparen, måste hon förstå, att det är Skaparen som är intresserad av henne och drar henne till Sig."

När människan förstår vad som händer med henne, måste hon i detta se ett rop och måste själv ta nästa själsliga steg mot Skaparen. Om Skaparen inte behövde henne skulle Han inte väcka henne, och då skulle människan fortsätta sin existens i denna värld utan att förstå varför hon föddes, orsaken till sitt lidande och livets mål.

Därför kommer varje tanke om någonting utanför denna värld, varje begär efter någonting som är högre, som inte hör till den omgivande världen, till människan just för att Skaparen vill ha henne och väntar på henne. Just så måste människan förstå sitt uppvaknande till någonting som är högre än denna värld – det spelar ingen roll i vilken form denna alstring visar sig i henne. Men det är viktigt att människan till följd av begäret och tanken om Skaparen får kontakt med Skaparen, likt om han har en trådända, så har Skaparen den andra trådändan.

Hela människans själs utvecklingsprocess genom de många själavandringarna, återkomsten till denna värld i olika kroppsliga beklädnader, finns bara för detta tillstånd – när människan uppifrån, från Skaparen, får begäret efter Honom.

Från denna stund blir människans väg till Skaparen medveten, relationen som uppkommer blir ömsesidig som relationen mellan far och son. Men innan denna stund utvecklade Skaparen människans själ utan att människan känt det, liksom utvecklingen inne i livmodern.

Man kan säga att ett rop uppifrån till människan hela tiden finns och hela tiden utvecklar människan tills hon som ett litet barn som växer börjar inse och förstå att man leker med henne. Människan uppfostras i alla sina tillstånd. Men det är en omedveten uppfostran, den medvetna uppfostran är när människan själv strävar efter det goda, efter Fadern. Det vill säga att människan tidigare utvecklades och närmade sig Skaparen, men omedvetet från människans sida, utan känsla av band mellan sig själv och Skaparen.

"Därför skapar man i början av människans närmande till Skaparen i henne "sitra de ofanim" – ändrade själstillstånd."

"Sitra de ofanim" betyder förändring av människans tillstånd, likt roterande hjul, som omväxlande kommer upp och turas om i människan, tillstånd av andligt uppsving och fall, uppvaknande till andligheten och besvikelse, när Skaparen öppnar Sig för människan men från "en omvänd sida" (hester ragil) eller döljer Sig från henne "dubbel förtäckthet " (hester kafol). Sådana övningar är nödvändiga för att i människan skapa rätt begär och ge henne en möjlighet att i tillståndet av "total förtäckthet" av Skaparen ta steg i Skaparens riktning, gå Honom till mötes.

Dessa övningar liknar metoden när man lär ett litet barn att gå: människan hålls upp i en förnimmelse av uppenbarelsen av Skaparen, "hester ragil", sedan släpps hon, Skaparen fjärmar sig från henne genom "förtäckthet av Skaparen", "hester kafol" – för att hon i mörker självständigt, utan Skaparens hjälp, ska ta ett steg mot Skaparen. Om hon inte är i stånd att göra det, men försöker, då blir hon omhändertagen, Skaparen hjälper människan till ett stadigt tillstånd med en ny uppenbarelse av Skaparen, "hester ragil", och igen släpps hon och blir ensam i "hester kafol ".

Skaparen uppenbarar Sig: "Det är Jag, du kan ha kontakt med Mig på det här sättet." Människan får trygghet, efteråt försvinner Skaparen – människan känner sig bortkommen, som David sade: "Du Dolde Ditt ansikte och jag blev rädd" – för att människan ska sträva efter Honom, för att hon ska agera självständigt, själv gå Skaparen till mötes, för att hon ska sträva efter den bild, efter det tillstånd av kontakt med Skaparen som visades för henne i uppenbarelsen av Honom. Till följd av Adams synd gick hans kelim i bitar och föll i klipot, det vill säga att hans avsikt att agera "för Skaparens skull" ändrades till "för sin egen skull", det vill säga att begäret miste skärmen. I sådana fall strävar Adams fallna begär efter kroppsliga njutningar, rikedomar, makt, kunskap.

Känslan av avund tvingar människan att utveckla sig i sina begär från kroppsliga njutningar till rikedomar, makt och kunskap – tills människan får besvikelse i njutningarna, besvikelse från sin strävan och vad mera är, denna strävan ger henne bara lidande.

I ett sådant tillstånd är människan beredd att börja höja sig andligt. Nu kan man i motsättning till Jordiska njutningar och besvikelser på dem visa henne en annan njutning, som inte befinner sig bland de ovannämnda njutningarna – den andliga njutningen. Denna njutning kan människan inte förnimma genom sina fem sinnesorgan, utan bara i en nytt extra sjätte sinne, ett sinnesorgan som börjar uppstå i henne från "punkten" – den så kallade "punkten i hjärtat", själens embryo.

Människan förnimmer inte själens begär från början. Hon försöker uppfylla detta nya begär hos sig med njutningar av vår värld och kommer på att det är omöjligt. Känslan av hunger och tomhet växer.

Från detta ögonblick, "kallelsen uppifrån", måste människan fortsätta den motivation som hon fick uppifrån. Nu måste hon själv sträva efter denna kallelse och själv söka kontakt med Skaparen, söka krafter och gå Skaparen till mötes. Innan detta ögonblick var kontakten med Skaparen i Skaparens händer, men från detta ögonblick befinner sig människan vid "medvetande" och måste självständigt upprätthålla denna kontakt.

"… Det vill säga att Herren uppväcks inom människan vid varje tillfälle som finns från människans sida. När människan tänker på Skaparen måste hon inse att det är Skaparen som längtar efter henne och strävar efter att förenas med människan, som kung David sade: ’Det är bara godhet och barmhärtighet som följer mig alla mitt livs dagar.’ Och denna sanning är relativ människan, därför att kung David är helheten av alla Israels själar, och därför önskar och strävar denna andliga gestalt, ’kung David’, hela tiden efter sann, fulländad enighet med Skaparen."

Kung David är Israels gemensamma själ som känner och förnimmer Skaparen i en enighet med Honom, i sina psalmer skriver han om människans alla möjliga andliga tillstånd, så som förtäckthet av Skaparen och i uppenbarelse av Skaparen, och visar exempel på hur man hittar krafter att sträva efter Skaparen oberoende av det tillstånd man befinner sig i.

Men hur ger Skaparen möjligheten att vakna upp och gå Honom till mötes? Människan får förutom förnimmelsen av sitt tillstånd extra information, hon inser plötsligt att allt hon förnimmer, allt som händer med henne – allt kommer från Skaparen. Härifrån börjar hon leta efter Skaparen i sina förnimmelser och kräver efteråt en klar uppenbarelse av Skaparen.

"Men man måste inse och inte glömma att Skaparen strävar efter människan exakt med samma mått som människan strävar efter Skaparen. Om längtan efter kontakt med Skaparen överväldigar människan, måste hon därför omedelbart föreställa sig att Skaparen längtar efter människan på samma sätt, och vill förena sig med henne. Om man fördjupar sig i förnimmelsen av ömsesidig strävan efter Skaparen och sig själv, kommer människan in i en process av ständig rörelse riktad mot Skaparen med allt större passion, längtan och begär efter föreningen, som leder henne till föreningen i kärleken."

Om människan riktar all sin uppmärksamhet mot att inte förlora kontakten med Skaparen, upptäcker hon att Skaparens kall för att närma sig Honom ständigt ökar. Allt beror på uppmärksamhetens koncentration, på förbindelsepunkten med Skaparen, för att inte släppa Honom ur sitt synfält. Man skall anstränga sig för att se Honom. Inte släppa Honom ur sikte, börja förnimma Honom allt mer tills Han uppenbarar Sig helt och hållet. Skaparen kan uppenbara Sig till den grad som människan öppnar Honom för sig själv.

Om Ljuset under nerstigningen av världsalltet uppifrån bygger kliet, då beror Ljuset under uppstigningen av världsalltet nerifrån upp på kliet, kliet bestämmer över Ljuset. Vi befinner oss i tillstånd när kelim har skapats men gått i bitar, de är beredda på utvecklingen men reshimot fattas för att bestämma korrigeringens väg.

Under rörelser uppifrån ner händer uppvaknanden av kelim i oss. Människan som verkligen försöker förnimma Skaparen hela tiden, ser att Skaparen i själva verket väcker henne till det. Hon uppnår med detta enigheten. När sker enigheten? När vi från början ser att allt som händer med oss inte har någon orsak, och efteråt förnimmer Skaparen som orsak till allt som händer med oss, tills man förnimmer att människan och Skaparen befinner sig i samma punkt. Till den grad människan efterliknar Skaparen, korrigerar en del av sin själ, i den delen, "toch partzuf", där får hon njutningar för givarens skull och är lik Skaparen. I den delen finns ingen skillnad mellan människan och Skaparen, här finns inte ens orsak och verkan, de förnimms som en och samma sak. Tiden försvinner.

"Och innan man belönas med återkomsten till Skaparen och föreningen med Honom befinner sig människans själ i tillståndet ’utan att känna Skaparen’. Och i Toran sägs det inte i onödan: ’Lär känna din Herre’, därför att själen befinner sig i djupt fall när dess längtan efter kontakt med Skaparen ökar, utan kunskapen om Skaparen."

I själva verket är det omöjligt att jag får uppvaknandet från Skaparen, Han uppenbarar Sig inte än, men jag strävar hela tiden efter Honom och öppnar Honom mer och mer för mig, Han uppenbarar sig för mig och jag letar efter Honom mer och mer, och en sådan rörelse är oupphörlig…

Framgång sker bara omväxlande med fall, eftersom det är nödvändigt för bestigningen att man faller i nya okorrigerade begär. Därför sker inte bestigningen oavbrutet från noll och högre upp, utan stegvis faller man lika mycket som man uppstiger.

"Under ett fall tror människan att Skaparen åsidosätter henne."

Skaparen uppväcker människan till kontakt med Honom och människan börjar leta efter Skaparen. Under själva sökandet, när Skaparen antingen visar Sig eller döljer Sig förtvivlar människan om att kunna försöka uppnå förbindelse med Honom.

När människan uppväcks söker hon Skaparen, men så småningom blir hon trött och hon har inga krafter att fortsätta sökandet, Skaparen uppenbarar Sig inte, hon blir förtvivlad och besviken och lämnar sökandet av Skaparen, hon faller från steget "sökande efter målet" till vardagligheten av sin vanliga sysselsättning: hem, arbete, kabbalastudier.

"Men strävan efter Skaparen, för att uppnå kontakt med Honom, inte bara ökar, utan hon tror att det bara är hon som strävar efter Skaparen, och tror inte på vad visa män säger, att till samma grad strävar och längtar Skaparen efter människan."

"Att inte tro visa män" betyder att människan saknar en inre förvissning om att allt kommer från Skaparen för att pusha henne framåt, tvinga henne att anstränga sig mer för att öppna Skaparen för Sig Själv. "Tro på visa män" betyder kraften som ger möjligheten att fortsätta att ge extra ansträngning för att uppenbara Skaparen.

Förändringen av tillstånd och förnimmelser beror inte på människan, utan hon får dem uppifrån. Människan måste oavsett förändringen av tillstånd hålla kontakten med Skaparen, hon måste rättfärdiga Skaparens ledning i kärlek till Skaparen, som sänder dessa hinder för att förstärka denna förbindelse.

Bara en sak beror på människan – att anstränga sig för att dessa hinder inte ska skymma bort Skaparen. Ordningen av kommande tillstånd bestäms av Skaparen. Är det verkligen möjligt att människan kan veta vilket tillstånd som är bättre, mer effektivt för hennes andliga uppstigning? Det kan hända att ett fall i obehagliga situationer är det bästa för hennes framgång, trots att hon själv aldrig skulle välja det, därför att människan inte självmant kan välja lidande (om man inte får belöning för det).

"Men vad skall man göra om människan tror vad visa män säger, att allt kommer från Skaparen och allting är till för människans framgång?"

Innan människan uppnår "tro på visa män", kan hon inte stiga över de hinder som påverkar henne. Hon får inte en korrigering med hjälp av bina, "chafetz chesed", och möjligheten att bara tänka på Skaparen, hon kommer därför att falla och tappa kontakten med Skaparen.

"Olika förnimmelser av Skaparens ledning över sig – är ’bokstäver’ som människan måste ’kopiera’ från vår värld och höja dem till den Högre världen. Eftersom det i den Högre världen inte finns några bokstäver. När kelim gick i bitar föll alla ’bokstäver’ av andliga förnimmelser till vår värld och människan som korrigerar sig och höjer sig till sin rot, samlar alla ’bokstäver’ – förnimmelser i vår värld – och höjer dem till deras Källa."

Det vill säga att människan måste gå igenom alla tillstånd och från vart och ett av dem komma till förening med Skaparen. Därför måste människan förnimma varje tillstånd som ett hinder, hitta Skaparen genom det, och på så sätt rättfärdiga de hinder som Skaparen sänder som möjligheter till kontakt med Honom.

"Etappen av enighet mellan Skaparen och människan liknar uppfyllandet av längtan och passion hos den som önskar jordisk kärlek, likt under avlelse av en jordisk kropp, när upphetsning av kärleksorganen sker, som uttrycker den passionsgrad och längtan som kallas ’upphetsning’ på jordiskt språk. Men just med den upphetsningen välsignas avkomlingar till avlelse, därför att de förenas i förbindelse ’i den tiden’, ’i den platsen’ och ’i den kvinnan’.

Detta liknar det som händer i andligheten, när en människa som strävar efter kontakt med Skaparen uppnår en sådan glöd av begär att hon förenas i förbindelse i tre andliga parametrar som bestämmer den andliga föreningen: ’i den själen’, ’i det året’, ’i den världen’."

Människan som strävar efter förening med Skaparen, är förtvivlad och saknar "tro på visa män", och som inte vet hur hon skall fortsätta – till henne säger Han: "Låt oss studera det från välkända tillstånd". Det sägs: "Genom min kropp (från mina begär) förnimmer jag Skaparen." Vilka saker måste vi förena för att uppnå enighet? Vår relation med Skaparen liknar ett fysiskt samlag, oavsett att det verkar vara grovt och lågt liknar det vår djuriska, primitiva strävan efter djurisk närhet, den liknar en man som passionerat begär en kvinna.

Baal HaSulam tar förbindelsen mellan "gren – rot" och förklarar att orsaken till att människan inte hittar Skaparen i sitt sökande ligger i frånvaron av tre villkor: "själ", "år" och "värld".

Så fort människan uppfyller dessa tre villkor, uppenbarar Sig Skaparen omedelbart.

"Ett fullt mått av passion är nödvändigt för att för människan öppna tillståndet av zivug, förening med Skaparen."

Problemet ligger i att människan ryggar tillbaka innan hon uppnår denna passions högsta punkt. Hur kan vi inte tappa modet och inte sluta anstränga oss, utan fortsätta och uppnå dem till sitt fulla mått?

Människan är beredd att arbeta, ägna sina tankar, sin energi, men varför bara till 90 % och inte till 100 %? Här talar man om djupet av sökande och inte om procent. Vad betyder det att vara i förening? Med Vem vill människan förena sig? Vad är kärnan av föreningen? Vill hon verkligen förena sig med Honom, med givandets egenskap, med kraften som inte vill någonting för Sig Själv? Människan frånstöter sig undermedvetet sökandet. Människan som befinner sig på sitt nuvarande steg saknar kraft för att förnimma det högre steget – Skaparen. Vad innebär ett högre steg? Skaparen är givandets egenskap, här måste jag anstränga mig, hit måste jag sträva för att bli lik den, och då uppnås enighet.

Jag vill se Skaparen som givare av bara goda saker, jag vill se Honom som barmhärtig, att Han gör allting för min skull. Detta kallas "att tro visa män". Med hjälp av bina öppnar jag att jag måste bli lik Hans givande egenskaper – detta betyder att man börjar ena sig med Honom med hjälp av villkoren "själ", "år" och "värld" och att man uppnår det maximala begäret efter det, annars kan jag inte ena mig med Honom.

Med hjälp av bina kan du se högre egenskaper. Det är det du saknar, det är det som skiljer högre steg från lägre steg – "tron till visa män" är en extra korrigering som kallas "chafetz chesed" (vill ingenting för sig själv).

Varifrån får man det? Du önskar ju inte denna egenskap! Hur kan du då övervinna gapet mellan två steg? De ansträngningar som du lagt in, du besvärade dig, blev förtvivlad – allt detta gjorde du med hjälp av Skaparens energi, själv gjorde du ingenting för att gå över till nästa steg, Han gav dig inte kraft för det – det är detta gap du måste se! Först i negativ form, att du inte har den, och sedan i positiv form när du får kraft.

Du vet inte vad det är för "kvinna" du strävar efter, vilken "plats" och vad det är för "tid". Själva klargöringen kommer att ge dig ett starkt begär och när styrkan hos denna passion når upp till sin högsta punkt, kommer du att kunna förena dig med "den kvinnan", "i den tiden" och "på den platsen", du kommer att stiga upp till nästa steg.

Fråga: Vad betyder "samla bokstäver"?

Med bokstäver menar man begrepp, njutningar som vi har i vår materiella värld. Låt oss titta på vårt kli som arbetar i vår materiella värld, uppnår materiella njutningar, men på bästa möjliga sätt – från det kommer vi att förstå hur man uppnår andliga njutningar.

En hemlighet är att "själen" är ett mått av längtan och passion. "År" betyder perioder av inte full enighet, ett möte som upptänder passion till den grad att det sker en förening med Skaparen. "På den platsen", där själen befann sig i enighet med Skaparen innan den steg ner i vår värld i en kropp.

"Men människan får inte beredskap för den högre enigheten omedelbart utan successivt, som det sägs: ’Ty bara godhet och barmhärtighet följer mig.’ Människan strävar i början av en handling efter enighet, men upptäcker att det verkar som att Skaparen inte vill förena sig med henne, och känner därför inte smaken av kärlekens närvaro i längtan och lidandet, som är nödvändigt för föreningsakten och för ’den platsen’ av förening. Och därför befinner hon sig i ett tillstånd av lidande, ’rättfärdig som mår dåligt’."

Vi har bara tre parametrar: "värld", "år" och "själ". Om vi förenar dem tillsammans relativt det högre steget, då förenar vi oss med det. "Själen" – det är ett begär som måste vara starkt. Men det är inte tillräckligt att bara bli ett enkelt begär – det måste vara kopplat till begreppet "år".

Med "år" menar man antal föreningar och besvikelser. Skaparen närmar mig till Sig för att sedan stöta bort mig. Från alla dessa handlingar kommer verkligen ett stort begär upp, som består av massor av bortstötningar och besvikelsetillstånd, det är inte i onödan det kallas "nega" – nöd – men det finns förvandlingar av den till "oneg" – lycka. Eftersom förutom bortstötningar finns i det närmandet en lätt beröring av det Gudomliga och därefter dess försvinnande.

Varje steg omfattar 10 sefirot som du behöver komma i beröring med, se vad alla parametrar av det högre steget är för någonting och sedan lämna det… Det är inte du själv som lämnar det, utan du blir bortstött av de egenskaper som du öppnar. Vi kan uttrycka det som kärlek och hat.

Jag vill närma mig. Till vad dras jag, vad stöter bort mig? Avslöjandet som finns där och villkoren för detta avslöjande (för givarens skull)? Den bevekelsegrund som finns i mig till njutningar eller till egenskapen "för givarens skull" från vilken jag får välbehag? Alla dessa begrepp går igenom en människa i förnimmelser och de bygger successivt lidandets känsla i henne, som kallas "nega" – nöd, olycka, spetälska.

Å ena sidan finns det "en själ", det vill säga lidelsefulla begär, å andra sidan finns "nega" – begäret finns men dess smak är besk.

Här finns plats för en fråga: vill jag verkligen det? Hur mycket måste jag avstå från mina begär för att befinna mig i enighet med nästa steg? "Nega" – är ett resultat av förändringen av tillståndet.

Alla dessa tillstånd som han berättar om kommer obligatorisk till oss, som ett resultat av människans handlingar. Människan kan inte välja dessa tillstånds form, de är ett resultat av hennes ansträngningar.

"Men denna beskhet förvandlas till slut till den söta kärlekens nektar, ty ’det som förnuftet inte gör, gör tiden’. Därför att Skaparen samlar alla hans ’upphetsningar’ till ett mått som är tillräckligt för föreningen. Och i en fastställd tid hörs blåsandet i ett horn, som betyder akten av andlig kopulation.

Och i alla tidigare tillstånd, klädde sig själen i inkarnationer i denna värld, en förberedelseperiod för återföreningen av människan med sin rot. Därför att bara med växlande upphetsningar uppifrån (’sitra de ofanim’) skapar Skaparen så småningom en korrekt och fulländad strävan i människan efter föreningen – till en sådan grad att människan ständigt finner sig själv i en efterhängsen koncentration bara på den axeln, dag som natt.

Men tills hon inom sig uppnått en nödvändig passion, tills hennes själ utvecklat sig genom uppstigningar och fall (’ofanim’) på nivån ’Nefesh’, ökar hennes längtan ständigt, ty en stor passion som inte tillfredställs, skapar bittert lidande i samma styrka som passionen. Och den rättfärdiges rättfärdighet håller inte upp honom under tiden för hans synd."

Här fortsätter Baal HaSulam att förklara begreppet "år" för oss, som kallas "sitra de ofanim". Varje "ingång" och "utgång" – början och slut av kopuleringen – måste leda oss till ett visst antal ansträngningar, uppväckanden och fall, tills människan uppnår ett fulländat begär. Under förutsättning att människan inte döljer det sanna målet för sig utan hela tiden ökar sina ansträngningar för att förstå det. Varje gång öppnar sig i dessa "ofanim" villkor för ett stort zivug, tills du förnimmer "nega" – förtvivlan för att du oavsett ditt stora begär befinner dig i separation…

Jag ger rådet att inte jämföra "dvekut" med den fysiska akten. Vi kan ännu inte förstå det andliga utifrån det materiella. Vi kan inte förstå andliga problem, som inte finns i den materiella världen – det kan förvirra oss. I andligheten öppnas det negativa och det positiva samtidigt. Till exempel, om Skaparen uppenbarar Sig för dig för första gången måste du göra 1 000 granskningar som kallas "närmanden". Under varje granskning börjar du öppna upp för dig att i verkligheten ser du vilka villkor Han har, vilka egenskaper. Vad betyder det att man omfamnar varandra? Med "omfamning" menar man ditt närmande till Honom.

Du närmar dig mer och mer tillståndet "nega", det negativa. Man visar mer och mer skillnaderna för dig, mellan dig och det högre steget som kallas "Skaparen". Du förbättrar inte dina egenskaper, du får större begär. Du öppnar mer och mer dina negativa egenskaper och tillsammans med det får du ett större begär som inte tillåter dig att springa iväg.

Du befinner dig i upphetsning, och först efteråt förvandlas "nega", lidandet, till "oneg", njutning. Ända till den sista minuten innan zivug sker befinner du dig i ett tillstånd av förtvivlan och hopplöshet av två orsaker: jag önskar det passionerat och vet att jag inte är värdig. Jag kan inte springa därifrån och jag är inte värdig att få. Korrigeringen består i att man inser sitt sanna tillstånd. Tack vare det kommer ett passionerat begär, sådant att "det håller mig vaken".

Efter det att du nått upp till ditt begärs maximala kraft "hör man blåsandet". Varje gång människan anstränger sig för att närma sig Skaparen bidrar hon till uppkomsten av det "kraftiga blåsandet".

"Men Han som ser allt känner till måttet av strävan i människans hjärta, strävan efter närmandet till Honom. Och det finns en möjlighet att människan lugnar ner sig på grund av föreningen med Skaparen, så fort Skaparen ökar Sina ’beröringar’, början av den andliga parningsakten. Och om människan lyssnar till Skaparens röst utan att glömma principen ’Skaparen är min skugga’, då faller hon inte till följd av dessa ’beröringars’ förstärkningar av lidandet och längtan, ty hon förstår att även Skaparen lider, som det sägs i ’Sångernas sång’: ’Jag – till min älskade, och till mig – Hans passion’.

Och med successiva ’beröringar’ uppnås begäret, när det verkligen blir möjligt att förena sig. Och hon ser då att upphetsningen som successivt föds i tidernas storm är nödvändig för ’kunskap’, för att hon ska kunna hålla stånd för evigt i sin rättfärdighet:

’I den platsen’ – där jag var innan, i min rot.

’I den kvinnan’ – ty den tidigare värderade charmen och skönheten, syns nu som ’lögn’ i charmen och värdelöshet i skönheten, och kvinnan som skälver framför Skaparen, ’hon kommer att lovsjungas’. Det vill säga under förberedelserna till föreningen upplevs charmen och skönheten som viktiga, i perfektion, önskade, tilldragande, men det är under ’korrigeringens’ period. Och när ’Jorden överfylls med Skaparens kunskap’ då kommer den att ’se en omvänd värld’, ty enbart skälvan och längtan kommer då att förnimmas som viktiga och fulländade. Och förstå att under förberedelseperioden ljög man för sig själv. Och i det ligger innebörden av det som sägs: ’rättfärdig och han mår bra’, därför att han uppnått föreningens akt i ’det kraftiga blåsandet (i hornet)’ och blivit fulländat rättfärdig."

Vad betyder "rättfärdig, som mår dåligt"? "Rättfärdig som mår dåligt" är tillståndet som föregår "blåsandet".  "Rättfärdig som mår bra" är tillståndet efter uppenbarelsen. Men vad uppenbarar sig efter "det kraftiga blåsandet"? Att han kan ge obegränsat, för relativt detta steg är han Skaparen. När han verkligen nått detta begär – finns det ett kli, finns det en möjlighet att förena sig med Skaparen!