Jag hörde den fjortonde sivan, juni, 1938

Det är svårt att föreställa sig en tid för nedstigande, när allt arbete och all ansträngning man har gjort, från den stund man påbörjade arbetet fram till nedstigandet, går förlorad. För en person som aldrig har känt smaken av Guds träldom verkar det som något utanför honom, att detta är något som händer dem som vandrar i höga grader. Men vanligt folk har ingen kontakt med att tjäna Gud. De törstar bara efter den kroppsliga viljan att ta emot som strömmar och sköljer över hela världen med detta begär.

Likväl måste vi förstå varför de har kommit till ett sådant tillstånd. Vare sig man vill det eller inte, sker inga förändringar i jordens och himlens Skapare; Han förhåller sig alltid enligt God som gör gott. Så vad blir följden av detta tillstånd?

Vi måste säga att detta sker för att kungöra Hans storhet. Man behöver inte handla som om man inte åtrår Henne. Snarare bör man uppträda med fruktan för storslagenheten, och veta värdet och avståndet mellan sig själv och Skaparen. Det är svårt att förstå med ett ytligt medvetande, eller att ha någon möjlighet till kontakt mellan Skaparen och skapelsen.

Och under nedstigandet känner man att det är omöjligt att vara förbunden eller på något sätt tillhöra Skaparen genom dvekut (fasthållande). Detta beror på att träldom är något främmande för hela världen.

Faktum är att detta är sant, men ”där du finner Hans storhet, finner du också hans ödmjukhet”. Det betyder att detta är en sak som är över naturen, att Skaparen gav skapelsen denna gåva för att tillåta dem att ansluta sig och hålla fast vid Honom.

När man sedan återansluts ska man alltid komma ihåg när man hade ett nedstigande så att man ska kunna känna och uppskatta och värdesätta tiden för dvekut. Så kan man veta att man nu har fått frälsning utöver det naturliga sättet.