Vi måste komma till ett tillstånd där vi kan leva och existera enligt den andliga lagen, enligt skapelsens plan. Alla olyckor som drabbar oss, alla katastrofer sker för att leda varje människa och hela mänskligheten till verkställande av andliga lagar i denna värld. Så skriver Baal HaSulam. Kabbala är en instruktion till skapelsen, hur man uppenbarar Skaparen i denna värld. Det skrivs inte om vad som händer med oss efter döden utan om vad som måste ske med oss i detta liv. Kabbala talar bara om vad människan behöver göra i denna värld, vad hon måste uppnå. Annars lever hon förgäves och måste komma tillbaka och göra det som hon inte gjorde i det förra livet. Kabbala är därför den mest praktiska vetenskapen i hela världen. Vi kan inte springa ifrån detta. Vi är tvungna att korrigera oss själva och komma till Gmar Tikkun, vi tvingas till detta genom lidande. Vad betyder "Gmar Tikkun"? Världen fortsätter att existera, allt sker som förut: samma universum, samma stjärnor, fåglar och träd, bara människans medvetande förändras, förnimmelsen av det som omger henne, eftersom hon förändras. Allt annat förändras inte och fortsätter att existera enligt naturlagar som får sina instruktioner från Skaparen. Människan förvandlas från ett djur till en riktig människa.
Kabbala beskriver hur man uppnår det: med hjälp av studier i en bestämd grupp, med hjälp av rätta läroböcker och under ledning av en riktig lärare - en rav. Ju mer eleven förstår desto mer blir han eller hon fullkomlig och påverkar gruppen och studierna till det bättre. Baal HaSulam skriver om detta. Han målar en bild av hur en korrigerad Jord skulle se ut. Man läser först om spridningen av alla världar, partzufim och sefirot ovanifrån och ner. Nästa etapp består av att människan måste resa sig, stiga på redan förutbestämda förberedda andliga steg under sin livstid i denna värld. Det finns ett gemensamt antal steg som skiljer oss från Skaparen vilka vi måste bestiga för att nå den andliga världen, närmare bestämt 125 steg. Det är 125 nivåer att begripa Skaparen på. Nu agerar jag enligt min egoistiska natur. Jag delar upp saker i bra och dåliga. Jag lär mig från omgivningen och agerar enligt det. Ju mer jag anpassar mig till miljön desto större frihet känner jag. Världen förändras enligt människornas vilja.
Varje generation utmärker sig, själarna skiljer sig från generation till generation. Vi ser hur två närbesläktade generationer, föräldrar och deras barn, skiljer sig från varandra.
Nerstigande själar i vår värld ackumulerar erfarenhet från en generation till en annan, i samband med det blir deras begär större och större. Därför strävar varje nästa generation till nya uppfinningar och kunskaper som utvecklar mänskligheten.
När en människa börjar studera den andliga världen tvingas hon att förändra vår värld, sin omgivning, till att likna Skaparen. I slutskedet kommer världen att bli lik Skaparen. En sådan generation kallas "den sista generationen" - inte för att allting efter den dör, utan för att en sådan generation inte längre behöver korrigeras i framtiden.
Man pratar inte om utvecklingen efteråt. Det hör till Torans hemligheter, men man pratar om hur man leder generationerna till att bli "den sista generationen". Hela Toran talar om hur man bestiger de 125 stegen av begripande av Skaparen. Människans omgivning är å ena sidan omgivningen där hon realiserar den andliga lagen och därmed förändrar omgivningen. Å andra sidan hon har möjligheten att förändra sig själv genom förändring av miljön. Allt människan gör för att förändra sin omgivning förändrar senare själva människan med samma styrka som antalet av samhällets medlemmar.
Kort sagt är vår grupp platsen för korrigeringar och samtidigt en källa för korrigeringen av varje person i den. Och även om någon i gruppen är svag och inte kan ge någonting, får han ett förskott av kraften från gruppen för att korrigera sig.
Därför måste varje människa bygga rätt omgivning för sig själv för att hämta krafter för andlig korrigering och för resning efter fall. I en grupp som inte kan ge krafter för självkorrigering befinner sig många medlemmar i depression, dålig stämning och kraftlöshet. I en fullvärdig omgivning brukar det också finnas sådana tillstånd men de varar inte länge.
Varje steg är uppbyggt på följande sätt: "från höger" finns Skaparens altruistiska kraft; från vänster finns den egoistiska kraften, skapad av Skaparens begär; mitt emellan dem befinner sig människan - så uppfattar hon sig. Människan måste ta rätt mängd, rätt portion, från de högra och vänstra krafterna för att höja sig till nästa steg. Höger och vänster är precis som de andra definitionerna symboliska, vi kan inte definiera den Högre världens egenskaper på annat vis.
Och så fortsätter det vidare tills man uppnår alla 125 steg. Dessa 125 steg delar sig i fem världar, 25 steg i varje värld. Det första andliga steget befinner sig över vår värld och kallas Assiya, högre upp befinner sig världen Yetzira, därefter Bria, Atzilut och Adam Kadmon. Vår värld befinner sig under det sista steget av världen Assiya och skiljer sig från den med hjälp av en barriär som kallas machsom.
Dessa högra och vänstra krafter hjälper människan att övervinna alla svårigheter när hon går från ett steg till en annat. När en människa börjar det andliga arbetet mot sin egen egoism befinner hon sig på den högra sidan av Skaparens krafter och får kraften och viljan att resa sig. Det är den första etappen. Nästa etapp börjar då människan går över till den vänstra sidan, lägger till sig egoism. Hennes stämning är olik den som var på den högra sidan: dålig stämning, depression, kraftlöshet, vill inte göra någonting. Att man är på den högra sidan från början beror inte på människan utan på Skaparen.
Vistelsen på den vänstra sidan behövs för att förnimma den egna egoismen, och den tid människan vistas på den vänstra sidan beror på henne. Hon kan minska den tiden till ett minimum. Allt dåligt som händer människan beror på hur länge hon befinner sig på den vänstra sidan. Om människan förstår att det dåliga tillståndet inträffar för att hon skall korrigera sig vidare, då kommer hon att värdera det inte som ett dåligt utan som ett bra tillstånd. Lidandet som förnimms uppskattas som nödvändigt och därför som nyttigt. På så sätt förändras uppfattningen och förnimmelsen av vad som är bra och vad som är dåligt. En kabbalistisk grupp kan hjälpa människan att korrigera dessa uppfattningar. Innan hon befinner sig i den andliga världen kan hon hämta krafter från gruppen. Hela skapelsen är Adams kropp och enbart för att det finns okorrigerade begär uppdelas allting i separata kroppar - begär.
När egoismen blockeras får vi information från andra själar, förnimmer dem, varje själ är beredd att göra allt för en annan. Man måste ordentligt bygga en grupp som har ett enda mål: gruppen måste vara ett enhetligt system, i varje andetag måste man eftersträva att alltid ha samma tillståndsnivå och att alla alltid skall vara beredda att hjälpa varandra. Varje medlem måste inkludera alla i sig och bli en del av alla. Ju effektivare varje medlem undertrycker sitt "jag" i relation till de andra, desto mer kan han få från gruppen i helhet och från varje medlem i synnerhet. En liten kan få från en stor man, man måste bara se en annan medlem som större än "jag".
Gruppen måste befinna sig i ett sådant tillstånd där huvudmålet alltid är förhärligande av Skaparen, förhärligande av altruismen. Detta mål skall alltid bestämma varje handling, då kan varje medlem få en andlig laddning från gruppen. Fallen kommer då att bli obemärkta. Allt beror på själens inre nivå.
Gruppen byggs enligt smidighetens princip: även om den måste förändras hela tiden betyder det bara att den utvecklas. Liv, arbete, familj i denna värld, det sinnliga livet i den fysiska kroppen måste i framtiden ändra sig i samband med gruppens medlemmars andliga stigande. Skaparen kräver det av oss. Vår kropp kommer att finnas i den här världen, men själen - i den andliga världen, och ju fler andliga handlingar själen gör desto lättare kommer kroppen att lyda andliga lagar i den materiella världen. Det vill säga att familjens förhållande och förhållandet mellan gruppens medlemmar måste byggas enligt världen Atziluts lagar. Adam ha Rishon skapades på så sätt att hans kropp - begär - bestod av begär av de nio första sefirot men malchut bestod av delen "Lev ha even" (hjärtat av sten). Det var den delen som inte kunde absorbera Skaparens nio sefirots egenskaper. Därför var det även förbjudet att väcka detta tionde begär inom sig själv, det vill säga att äta från kunskapens träd med kunskap om gott och ont. Ondskan skulle då sprida sig i världen och beblanda sig med de nio andra sefirot.
Han syndade eftersom han hoppades få Ljuset från de nio sefirot i malchut för Skaparens skull, men eftersom malchut inte kan få in den altruistiska avsikten för Skaparens skull fick han ljuset för sin egen skull. Allt detta orsakade att Adams själ uppdelades i 600 000 separata själar (talet är symboliskt) som inte kan känna att de är en enda själ, de förnimmer inte varandra.
Varje del är ett begär att få njutning. Denna del kallas "jag" som måste korrigeras genom att den stiger upp 125 steg, det vill säga för varje steg korrigeras en hundratjugofemtedel i alla 600 000 själar - begär. För varje steg, när varje del går genom den högra linjen, för att därefter gå genom den vänstra, kopplas den till mittlinjen. Från den högra linjen tar den Skaparens kraft - viljan att skänka, från den vänstra linjen tar den begäret att ta emot, och i mittlinjen uppstår summan - begäret att ta emot för Skaparens skull. Uppifrån får vi den exakta mängden av kraften för att vi skall kunna motstå den vänstra linjens egoism, det vill säga att korrigera den egoistiska delen att få för Skaparens skull. Människan får bara det som hon kan klara av. Om människan inte fick kraften ovanifrån skulle hon heller inte få dåliga tillstånd. Om en gruppmedlem vill utvecklas andligt måste han kunna få möjligheten att ta emot andligheten och egoismen. Därför måste de två egenskaperna gå hand i hand i gruppen. Att vara i gruppen betyder att man måste vara med den även inuti sig själv.
Den person som kommer till Kabbala är mycket egoistisk, självständig, oberoende av andra. Men han behöver tid för att begära altruism och förstå skapelsens mål. Bara då kan han underordna sig själv i relation till gruppen för att kunna ge till den och ta från den. Människan kan från början inte vilja göra någonting för gruppen, ett gemensamt mål måste förplikta henne till detta. Om varje människa förstår att det inte finns någonting viktigare än skapelsens mål, då kommer bli det lättare för henne att vara nyttig i gruppen.
Men om människan värdesätter den här världens njutningar högre än skapelsens mål och inte kan ta sig ifrån dem betyder det att hennes tid inte har kommit än. En sådan människa skall inte vara i gruppen. Hennes själ är oförberedd att ta på sig andliga lagar. När en människa genomgått alla den här världens njutningar får hon en första impuls/stöt till andligheten. Hon behöver inte verkligen ha befunnit sig i alla denna världs omständigheter för att förstå att de är tomma och värdelösa. Hon når denna insikt när hon får Ljuset ovanifrån och förstår att jordiskt sökande efter njutning är värdelöst. Om gruppen har medlemmar som inte får stöd från sina fruar gör det detsamma för hennes korrigering om hon är med eller emot sin man. Hon kan leva sitt liv, men så småningom under mannens påverkan och hennes deltagande i den kvinnliga gruppen, kan hon få begäret efter kabbala som kan bespara henne flera liv.
Om frun stödjer sin man i korrigeringen av honom och henne, så får hon korrigering från honom och genom honom, men om hennes man inte går framåt så kan hon gå till Skaparen på egen hand. Kvinnor är mer korrigerade än män enligt sina själars karaktär, därför kan de göra mer korrigeringar än en man kan göra.
Andligheten är så motbjudande för vår natur att människan inte är i stånd att förnimma den, det sägs: "Människan kan inte se mig och bli kvar i livet." En egoist kan inte klara av det. Riktig altruism är värre än döden för egoisten.
Men för en kvinna är det inte viktigt om hon vill studera och utvecklas andligt tillsammans med sin man eller inte, utan hon kommer att gå framåt förr eller senare med hjälp av sin man eller gruppen. Å andra sidan, om mannen inte vill utvecklas andligt kan ingenting hjälpa honom och en sådan man har ingen plats i gruppen. Han måste genomgå alla korrigeringar, och utan viljan kan man inte göra det.
Andligheten lockar idag med större njutningar jämfört med den materiella världen, därför önskar vi andligheten. Och det är ingen lögn. Hela vår värld lever och underhålls genom en liten gnista av andligt Ljus som tränger sig igenom machsom till vår värld. Och nu kan ni föreställa er den andliga världen som är rent Ljus och bara Ljus, miljarders miljarder gånger större än det lilla Ljus av njutning vi får i vår värld. Kan ni föreställa er vilka njutningar där finns?
Men hur kommer man in i den andliga världen? Vi måste förändra hela vår egoistiska natur, från begäret att få till viljan att skänka, att ge. Men ni förstår inte vad det är för något och jag har inte tillräckligt med ord för att beskriva detta begrepp. Vår hjärna saknar sådana "hjärnvindlingar" för att begripa sådant, vår hjärna arbetar i egoismens system.
Och man säger dessutom att det är tillräckligt att bara ändra riktningen och inte själva begäret. Det vill säga att man talar om rent psykologiska begrepp: jag kommer ändå att få njutningar, men huvudsaken är om det är för min skull eller för Skaparens skull. En fråga uppstår: var finns den ventil som man kan vrida på för att uppnå detta?
Den finns på gränsen mellan vår världs egoism och den andliga världens altruism, och den kallas "machsom" - det betyder att jag är beredd till allt, bara jag går över med min perception till den andliga världen. För ett sådant tillstånd behöver man en grupp och bestämdhet i kabbalastudierna. Man behöver gruppen för att utveckla begäret att få andligheten till nödvändig styrka. Då sker en inre förändring… och människan börjar ovanifrån få den andliga kraften och den andliga perceptionen.
