I denna artikel vill jag klargöra tre ämnen:

1. Vad är religionens essens?
2. Uppnås dess essens i den här världen eller i nästa värld?
3. Är dess syfte att gagna Skaparen eller skapelserna?

Vid en första anblick kanske läsaren överraskas av mina ord, och inte förstår dessa tre frågor som jag har föresatt mig som denna essäs ämne. För vem känner inte till vad religion är, och särskilt dess belöningar och bestraffningar, som, främst i efterlivet, är förutbestämda att komma? Och vi nämner inte det tredje ämnet, för alla känner till att det är för att gynna skapelserna och att vägleda dem till fröjd och glädje, och vad mer behöver vi tillägga till det?

Jag har verkligen inget mer att tillägga. Men på grund av att de flesta från barnsben är så bekanta med de tre begreppen, lägger de inte till och undersöker dem inte vidare under resten av sina liv. Och det visar deras brist på kunskap om dessa upphöjda ting, som med nödvändighet är själva grunden på vilken hela religionens struktur är grundad.

Säg mig därför hur det är möjligt att ett barn på tolv eller tretton år redan grundligt kan greppa dessa subtila begrepp, och på ett så tillräckligt vis att han eller hon under återstoden av sitt liv inte behöver lägga till några ytterligare begrepp eller ytterligare kunskap till dessa ämnen?

I sanning är det här problemet ligger! För denna obetänksamma förmodan har fört med sig all oförsiktighet och alla vilda slutsatser som i vår generation har kommit in i vår värld! Det har fört oss till ett tillstånd där nästa generation nästan fullständigt har slunkit mellan våra fingrar.

DET ABSOLUT GODA

För att undvika att trötta ut läsarna med långa diskussioner, har jag litat på allt det jag skrivit i tidigare artiklar, särskilt artikeln Matan Tora (Givandet av Tora), som alla är som ett förord till det upphöjda ämne vi har framför oss. Här kommer jag att tala kort och enkelt, så att alla ska kunna förstå.

Först måste vi förstå Skaparen - Han är den absoluta godheten. Detta innebär att det är helt uteslutet att Han någonsin skulle orsaka någon sorg för någon. Och detta tar vi för det första begreppet, för vårt sunda förnuft visar tydligt att grunden för varje ond handling i världen enbart stammar från viljan att ta emot.

Det innebär att ivern att gynna oss själva får oss att skada våra medmänniskor, på grund av vår vilja att ta emot självtillfredsställelse. Därmed, om ingen skulle finna belåtenhet i att gynna sig själv, skulle ingen varelse någonsin skada någon annan. Och om vi stundtals finner någon varelse som skadar en annan utan någon vilja till självtillfredsställelse, gör den det enbart på grund av en gammal vana som hade sitt ursprung i viljan att ta emot, som nu befriar den från behovet av att finna en ny anledning.

På grund av att vi inser att Skaparen, i och för sig själv, är fullständig och inte behöver någon hjälp att nå fulländning, eftersom Han föregår allt, är det därför tydligt att Han inte har någon vilja att ta emot. Och på grund av att Han inte har någon vilja att ta emot har Han en fundamental avsaknad av vilja att skada någon; så enkelt är det.

Vidare går vårt medvetande helt och hållet med på detta som det första begreppet, att Han besitter en vilja att ge gott till andra, det vill säga till Sina skapelser. Och det framgår uppenbart av den väldiga skapelse Han skapat och satt framför våra ögon. För i den här världen finns det varelser som med nödvändighet upplever en god eller ond känsla, och den känslan kommer med nödvändighet till dem från Skaparen. Och när det väl är fullkomligt tydligt att det i Skaparens natur inte finns något sikte på att skada, nödvändiggör det att skapelserna enbart tar emot gott från Honom, för Han skapade dem enbart för att ge till dem.

Därmed har vi lärt oss att Han bara har en vilja att ge gott, och att det är fullkomligt omöjligt att någon skada kan finnas i Hans domän, som skulle kunna härstamma från Honom. Därför har vi definierat Honom som "det absolut goda". Och efter att vi lärt oss det, låt oss nu undersöka den faktiska verklighet som vägleds av Honom, och hur Han enbart skänker gott.

HANS VÄGLEDNING ÄR MENINGSFULL VÄGLEDNING

Genom att observera naturens system förstår vi att varje varelse av de fyra sorterna - stilla, vegetativ, rörlig och talande - generellt och speciellt, befinner sig under meningsfull vägledning, det vill säga en långsam gradvis tillväxt genom orsak och verkan, som en frukt på ett träd, som med gynnande vägledning guidas till att slutligen bli en söt och vacker frukt.

Fråga en botanist hur många faser frukten genomgår från dess att den blir synlig till dess att den är helt mogen. Det är inte bara så att de tidigare faserna inte visar något bevis på dess söta och vackra mål, utan som för att förarga visar de motsatsen till det slutgiltiga resultatet.

Ju sötare frukten är vid sitt slut, desto bittrare och fulare är den i de tidigare faserna i sin utveckling. Och så är det med de rörliga och talande typerna: för besten, vars medvetande är litet vid dess slut, är inte så bristfällig medan den växer. Men människan, vars medvetande är stort vid dess slut, är tydligt bristfällig under sin utveckling. "En en dag gammal kalv kallas oxe"; det vill säga att den har styrkan att stå på sina egna ben och gå, och intelligensen att undvika faror längs sin väg.

Men en en dag gammal bebis ligger till synes vettlös. Och om någon som inte är van vid den här världens förehavanden skulle undersöka dessa två nyfödda, skulle han säkerligen dra slutsatsen att det inte kommer att bli något av människobarnet, och att kalven kommer att bli en stor hjälte, om han skulle döma av kalvens visdom jämfört med det vettlösa och huvudlösa barnet.

Därmed är det uppenbart att Hans vägledning över den verklighet Han skapat är i form av meningsfull vägledning, utan att ta med utvecklingsfaserna i beaktning, för de vilseleder oss och förhindrar oss från att förstå deras syfte, alltid varandes motsatta sin slutgiltiga form.

Det är om sådana saker vi säger "det finns ingen så vis som den erfarne". Bara den som har erfarenhet har möjligheten att undersöka skapelsen i alla dess utvecklingsfaser, hela vägen till fulländning, och kan lugna ner saker, för att inte frukta de dåliga bilder skapelsen genomgår under sin utvecklings faser, utan tro på dess fina och rena mål.

Därmed har vi grundligt visat Hans försyns förehavanden i vår värld, som enbart är en meningsfull vägledning. Attributet godhet är inte alls uppenbart före skapelsen når sin fulländning, dess slutgiltiga mognad. Tvärtom tar den snarare alltid en form av korruption i betraktarens ögon. Därmed ser vi att Skaparen enbart skänker gott till sina skapelser, men att det goda kommer genom meningsfull vägledning.

TVÅ VÄGAR: SMÄRTANS VÄG OCH TORANS VÄG

Vi har visat att Gud är det absolut goda, och att Han vakar över oss i fullständig välvilja utan ett uns ondska, utan i meningsfull vägledning. Det innebär att Hans vägledning får oss att genomgå en serie faser, genom orsak och verkan, föregående och resulterande, tills vi är kvalificerade att ta emot den önskade godheten. Och då ska vi nå vårt mål som en mogen och vacker frukt. Och vi förstår att detta syfte är garanterat för oss alla, annars gör man Hans försyn bristfällig, och säger att den är otillräcklig för sitt syfte.

Våra visa sade "Gudomligheten i de lägre - ett högt behov". Det innebär att eftersom Hans vägledning är meningsfull och siktar på att i slutändan föra oss till vidhäftande vid Honom, så att det ska bo inom oss, betraktas detta som ett högt behov. Det vill säga att om vi inte kommer till det, ska vi relativt Hans försyn finna oss bristfälliga.

Det här liknar en stor kung som vid hög ålder hade en son, och han tyckte om honom mycket. Därför tänkte han sedan dagen sonen föddes enbart på goda saker för honom. Han samlade de finaste, mest visa, och mest dyrbara böckerna i kungariket och bygde en skola åt honom. Han sände efter de bästa byggjobbarna och byggde palats av njutning. Han samlade alla musiker och sångare och byggde en koncerthall till honom, och tillkallade de bästa bagarna och kockarna för att förse honom med hela världens delikatesser.

Men som synd var växte sonen upp till att bli en dåre, utan vilja till utbildning. Och han var blind och kunde inte se eller förnimma byggnadernas skönhet. Och han var döv, oförmögen att höra dikterna eller musiken. Och han var sjuk, och fick bara äta enkelt bröd, vilket väckte förakt och vrede.

En sådan sak kan emellertid hända en kung av kött och blod, men det är omöjligt att säga om Skaparen, där det inte kan finnas någon brist. Därför har Han för oss förberett två utvecklingsvägar.

Den första är lidandets väg, vilken är förehavanden av utvecklingen av skapelsen från inom sig själv. Av sin egen natur är den nödgad att följa en väg av orsak och verkan, i varierande på varandra följande tillstånd, vilka sakta utvecklas i oss, tills de kommer till ett beslut att välja det goda och avfärda det onda, och att vara kvalificerad för syftet såsom Han vill.

Den vägen är sannerligen en lång och plågsam väg. Därför har Han för oss förberett en behaglig och mjuk väg, som är vägen av Tora och mitzvot, som smärtfritt och snabbt kan kvalificera oss för vårt syfte.

Det visar sig att vårt slutgiltiga mål är att vara kvalificerade för vidhäftande vid Honom - att Han ska vistas inom oss. Det målet är visst och det finns inget sätt att avvika från det, eftersom Hans vägledning vakar över oss längs båda vägarna, som är lidandets väg och Torans väg. Men när vi betraktar den faktiska verkligheten, finner vi att Hans vägledning kommer till oss i båda vägarna samtidigt, vilket våra visa hänvisar till som "jordens väg" och "Torans väg".

RELIGIONENS ESSENS ÄR ATT I OSS UTVECKLA ETT SINNE FÖR IGENKÄNNANDE AV ONDSKA

Våra visa säger, "Varför skulle Skaparen bry sig om man skär vid halsen eller nacken? Trots allt gavs mitzvot enbart för att rensa människor". Det renandet har tydligt klargjorts i Matan Tora (punkt 2), men jag skulle här vilja klargöra kärnan i den utvecklingen, som uppnås genom Tora och mitzvot.

Betänk att den är igenkännandet av ondskan inom oss. Engagemanget i mitzvot kan långsamt och gradvis rena de som fördjupar sig i dem. Och vågen med vilken vi mäter graderna av renande är måttet av igenkännandet av ondskan inom oss.

Människan är av naturen redo att avfärda och utrota varje ondska inom sig. Däri är alla lika. Men skillnaden mellan två människor ligger enbart i igenkännandet av ondska. En mer utvecklad människa ser i sig själv en större mängd ondska, och avfärdar och separerar därmed denna ondska inifrån i större utsträckning. Den outvecklade känner bara en liten mängd ondska, och kommer därför bara att avfärda en liten mängd ondska. Till följd av det lämnar han kvar all smuts inombords, för han ser det inte som smuts.

För att undvika att trötta ut läsaren, skall vi klargöra den generella innebörden av gott och ont, som den har förklarats i Matan Tora (punkt 12). Ondska är i allmänhet ingenting mer än egenkärlek, så kallad "egoism", eftersom den är motsatt i form jämfört med Skaparen, som inte har någon vilja att ta emot för Sig själv, utan enbart för att ge.

Som vi har förklarat i Matan Tora (punkterna 9,11), mäts njutning och sublimitet genom graden av formlikhet med Skaparen. Och smärta och intolerans mäts i graden av olikhet i form med Skaparen. Alltså är egoism osmaklig och smärtar oss, då dess form är motsatt Skaparen.

Men denna osmaklighet är inte fördelad lika bland alla själar, utan ges i olika mått. Den råa, outvecklade människan betraktar inte egoism som ett dåligt attribut, utan använder det öppet, utan skam eller återhållsamhet. Han stjäl och mördar fullt synligt varhelst han finner det möjligt.

Mer utvecklade människor upplever verkligen egoismen som någonting avskyvärt, tills de inte längre kan tolerera den inombords och då fullkomligt avfärdar den, till den grad de upptäcker den, tills de varken kan eller vill njuta av andras arbete. Då börjar gnistor av kärlek till andra att uppstå i dem, så kallad "altruism", som är godhetens allmänna attribut.

Men även det utvecklas gradvis. Först utvecklas kärlek och en vilja att ge till sin familj och släkt, som i versen "du gömmer dig inte från ditt eget kött". När man utvecklas vidare, expanderar attributen av givande till alla människor runt omkring sig, det vill säga de som bor i ens stad eller land. Och så lägger man till, tills man slutligen utvecklar kärlek till hela mänskligheten.

MEDVETEN OCH OMEDVETEN UTVECKLING

Kom ihåg att två krafter tjänar till att knuffa oss upp för den tidigare nämnda stegens pinnar, tills vi når dess början i himmelen, som är den meningsfulla punkten av likhet i form med vår Skapare. Skillnaden mellan dessa två krafter är att den första knuffar oss bakifrån, vilken vi definierar som ”smärtans stig” eller ”jordens stig”.

Från den stigen stammar moralfilosofi, så kallad “etik”, som är baserad på en empirisk kunskap, genom en det praktiska förnuftets undersökning, vars essens blott är en summa av de synliga skador som blir följderna av egoismens kärnor.

Dessa experiment kommer till oss av en slump, inte till följd av vårt medvetna val, utan det är säkert att de kommer att leda oss till sitt mål, för ondskans bild växer sig allt tydligare för våra sinnen. Och till den grad vi erkänner dess skador, för vi bort oss själva från den och klättrar då till en högre pinne på stegen.

Den andra kraften knuffar oss medvetet, det vill säga, av vår egen fria vilja. Den kraften drar oss framifrån, och det är det vi definierade som ”Toras och mitzvots stig”. När man ägnar sig åt mitzvot, och arbetet med att bringa belåtenhet till sin Skapare, utvecklar man snabbt sinnet för att känna igen ondska, som vi har visat i Matan Tora (punkt 13).

Och här drar vi nytta två gånger:

1. Vi behöver inte vänta på att livets vedermödor ska knuffa oss bakifrån, vars mått av sporrande enbart mäts genom måttet av vånda och förstörelse. Å andra sidan, genom det subtila behag vi känner när vi uppriktigt arbetar åt Honom, för att glädja Honom, utvecklas det inom oss ett relativt igenkännande av dessa egenkärlekens gnistors låghet – att de är hinder längs vår väg att ta emot den subtila smaken av givande till Skaparen. Därmed utvecklas gradvis igenkännandet av ondskan i oss, från tider av förnöjsamhet och stort lugn, genom att ta emot det goda under tjänande av Skaparen, ur vår förnimmelse av trivsel och mildhet som når oss tack vare likheten i form med vår Skapare.

2. Vi sparar tid, för Han verkar för att “upplysa” oss, och gör det därmed möjligt för oss att arbeta och påskynda tiden som det behagar oss.

RELIGION ÄR INTE FÖR MÄNNISKORNAS VÄL, UTAN FÖR ARBETARNAS VÄL

Många begår misstaget att jämföra vår heliga Tora med etik. Men det har kommit till dem på grund av att de aldrig i sina liv känt religionens smak. Till dem säger jag: "Smaka och se att Herren är god". Det är sant att både etik och religion syftar till en sak - att höja människan ovan den trångsinta egenkärlekens smuts, och höja henne till höjderna av kärlek till andra.

Men ändå är de så avlägsna från varandra som avståndet mellan Skaparens tanke och människors tanke. För religion sträcker ut sig från Skaparens tankar, och etik kommer från kött och blods tankar, och från erfarenheterna i deras liv. Alltså finns det en uppenbar skillnad mellan dem, både vad avser praktiska aspekter och det slutgiltiga målet. För det igenkännande av gott och ont som utvecklas i oss genom etik, som vi använder den, är relativ samhällets välgång.

Med religion är det emellertid så att det igenkännande av gott och ont som utvecklas inom oss, så som vi använder det, enbart är relativt Skaparen, till likhet i form med Honom, vilket kallas dvekut (vidhäftande), som förklarats i Matan Tora (punkterna 9-11).

De är även fullständigt avlägsnade från varandra avseende målet, för etikens mål är samhällets välstånd ur det praktiska förnuftets synvinkel, som härleds ur erfarenheter i livet. Men i slutändan lovar inte det målet de som följer det någon upphöjdhet över naturens gränser. Därmed finns här fortfarande utrymme för kritik, för vem kan för en person bevisa utsträckningen av hans nytta på ett så slutgiltigt vis att han kommer att känna sig nödgad att ens en aning minska sitt eget jag för samhällets skull?

Det religiösa målet lovar emellertid välgång för den individ som följer det, som vi redan visat att när man kommer till kärlek till andra, befinner man sig i direkt dvekut, vilket är formlikhet med Skaparen, och med den går man över från sin trånga värld, fylld med smärta och hinder, till en evig värld av givande till Skaparen och till människor.

Du kommer också att finna en markant skillnad avseende stödet, för följandet av etiken stöds av folks gunst, som är likt en hyra som till slut avbetalar sig. Och när man vänjer sig vid detta arbete kommer man inte kunna stiga i etikens grader, för man kommer nu att vara van vid ett sådant arbete som belönas rikligt av samhället, som betalar för ens goda gärningar.

Men genom att observera Tora och mitzvot för att glädja sin Skapare, utan någon belöning, klättrar man upp för etikens stege precis till den grad man strävar efter den, då det inte finns någon belöning längs ens stig. Och varje öre läggs till ett stort konto. Slutligen erhåller man en andra natur, som är givande till andra utan någon självtillfredsställelse, förutom de blotta nödvändigheterna i sitt liv.

Nu har man verkligen befriats från alla skapelsens inspärrningar. För när man avskyr varje form av självmottagande och ens själ äcklas av de futtiga fysiska njutningarna och respekten, finner man sig vandra fri i Skaparens värld. Och man är garanterad att ingen skada eller olycka någonsin kommer att drabba en, eftersom alla skador enbart kommer till människan genom det självmottagande som är inpräntat i henne.

Därmed har vi grundligt visat att religionens syfte enbart är för den individ som ägnar sig åt den, och inte alls för vanliga människors användning eller nytta, även om alla ens handlingar kretsar kring människors nytta och mäts genom dessa handlingar. Men detta är blott en passage mot det sublima målet, som är likhet i form med Skaparen. Nu kan vi förstå att religionens syfte samlas in medan man lever i den här världen, och undersök noggrant i Matan Tora angående helhetens och individens syfte.