Jag hörde den andra nisan, 23 mars, 1947, Tel Aviv

Skillnaden mellan de första breven och de sista breven ligger bara i hur texten kopierades, det vill säga innehållet i den text som man lät gå ut från Kungahuset. Och Kungens skrivare förtydligade innehållet för att göra det lättbegripligt för alla.

Budskapet var bara ”att de skulle vara redo till den dagen”. Och skrivarna tolkade detta som att det gällde världens folkslag, att de hade för avsikt att hämnas på judarna. Och syftet med kraften var att få Haman att tänka, ”Vem skulle Konungen vilja bevisa ära mer än mig?” I de sista breven skrev han därför uttryckligen att ”judarna skulle vara redo till den dagen”. Men i de första breven skrev han inte just ”judarna”, och därför hade de kraft nog att klaga.

Saken är den att denna kraft gavs därför att han inte ska rättfärdiga något begär att ta emot Ljusen, att låta de högre Ljusen spridas nedan, eftersom hela arbetet är att ge. Således kan han inte räcka fram något nerifrån. Så genom att Haman upphöjdes var det just de större Ljusen han ville ha, vilket hans namn vittnar om: Agagiten Haman, gradens gag (tak), det vill säga Gar.