Jag hörde den tjugonde sivan

Där finns två tillstånd i världen. I det första kallas världen ”smärta”, och i det andra kallas den "Heliga Shechina" (Gudomligheten). Det är så eftersom man, innan man blir försedd med korrigeringen av ens gärningar till att vara med avsikten att ge, upplever världen endast i form av smärtor och plågor.

Därefter blir man dock belönad med att se att den Heliga Shechina är klädd i hela världen, och då betraktas det som att Skaparen fyller hela världen. Då kallas världen för den Heliga Shechina, vilken tar emot från Skaparen. Det kallas ”föreningen mellan Skaparen och Gudomligheten”. På samma sätt som Skaparen ger, är nu också hela världen sysselsatt endast med givande.

Det är likt en sorgsen melodi. Somliga musiker vet hur man framför lidandet, om vilket melodin är komponerad, eftersom alla melodier är likt ett talat språk där melodin strävar efter att återge de ord man vill säga. Om melodin framkallar tårar hos åhörarna till den grad att alla gråter på grund av det lidande melodin uttrycker, då kallas det ”en melodi”, och alla älskar att höra den.

Men hur kan folk finna nöje i lidande? Eftersom melodin inte pekar på lidande i nuet, utan i det förflutna, alltså plågor som redan är förbi, har förljuvats och mättats, av den anledningen kan folk finna nöje i att höra dem. Det vittnar om förljuvandet av domar, att smärtorna man genomlidit har förljuvats. Därför är dessa lidanden behagliga att höra på, och då kallas världen ”Heliga Shechina.”

En viktig sak man bör veta och känna är att det finns en ledare över staden, som våra visa sa, ”Patriarken Abraham sa, ’Det finns ingen stad utan en ledare’”. Man bör inte tänka att allt som sker i världen är tillfälligheter, och att sitra achra förmår en att synda och påstå att allt är tillfälligheter.

Detta är innebörden av hammat (kärl av) keri (säd). Det finns ett hammat fyllt med keri. Keri får en att tänka att allt är bemikreh (tillfälligheter). (Även när sitra achra ger en sådana tankar som att allt är tillfälligeter, utan någon ledning, är detta heller ingen slump, utan Skaparen vill ha det på det viset.)

Man måste dock tro på belöning och bestraffning, och att det finns en dom och en domare, och att allt sköts av Guds försyn genom belöning och bestraffning. Anledningen är att ibland, när man får ett uppvaknande och ett begär efter arbetet inför Gud, och man tror att det sker av en slump, bör man veta att, även här, föregicks uppvaknandet av en ansträngning från ens egen sida. Man bad att få hjälp från Ovan för att kunna utföra en handling med intention, och detta kallas att åstadkomma MAN.

Men ändå har man redan glömt det hela och betraktar det inte som en handling, eftersom man inte fick ett omedelbart svar på bönen, så att man kan säga ”ty du lyssnar till varje muns bön”. Ändå bör man tro att ordningsföljden från Ovan är att svaret på bönen kan komma flera dagar och månader efter det att man ber.

Man bör inte tro att det är av en slump att man nu har mottagit detta uppvaknande man har. Emellanåt säger man, ”Nu när jag känner att jag inte saknar någonting eller har några bekymmer, är mitt medvetande klart och sunt, och av den anledningen kan jag fokusera mitt förnuft och mitt begär på arbetet inför Gud”.

Härav följer att när man kan säga att hela ens åtagande i arbetet inför Gud är, ”hans styrka och händers makt har förvärvat honom denna förmögenhet”. När man därför har förmågan att åta sig och uppnå andliga behov, bör man tro att detta är svaret på bönen. Det man tidigare bett om, den bönen har nu besvarats.

Också när man läser en bok och Skaparen öppnar ens ögon och man känner ett uppvaknande, även då är den vanligaste reaktionen att man tillräknar det slumpen. Allt detta är dock styrt.

Fastän man vet att hela Tora är Skaparens namn, hur kan man säga att en slags upphöjd förnimmelse kommit tack vare boken man läser? Man måste veta att man ofta läser boken och vet att hela Tora är Skaparens namn, och likväl inte erhåller någon upplysning och förnimmelse. Istället känns allt torrt, och kunskapen man besitter är inte till någon hjälp alls.

När man studerar en särskild bok och sätter sitt hopp till Honom, bör studierna därför baseras på tro, att man tror på Guds försyn och att Skaparen kommer att öppna ens ögon. Vid den punkten kommer man i behov av Skaparen och har således kontakt med Skaparen. Därigenom kan man uppnå fasthållande vid Honom.

Det finns två krafter som står i motsats till varandra, en högre kraft och en lägre kraft. Den högre kraften är, som det står skrivet, ”Envar som är uppkallad efter mitt namn, och som jag har skapat till min ära”. Det betyder att hela världen skapades endast till Skaparens ära. Den lägre kraften är viljan att ta emot, som hävdar att allting skapades för dess skull, både kroppsliga och andliga ting, allt är till för egenkärlek.

Viljan att ta emot hävdar att den förtjänar den här världen och den nästa världen. Självklart vinner skaparen i slutändan, men det kallas för ”lidandets väg”. Det kallas även ”en lång väg”. Men det finns även en kort väg, som kallas ”Torans väg”. Det borde vara allas avsikt – att förkorta tiden.

Detta kallas ”skall jag med hast fullborda detta.” Annars kommer det att ske ”när tiden är inne,” som våra visa sade, ”belönad – skall jag med hast fullborda detta; ej belönad – när tiden är inne”, ”att jag sätter över er en konung sådan som Haman, och han skall tvinga er till omdanande.”

Tora börjar med Bereshit (I begynnelsen) etc. ”Och jorden var öde och tom, och mörker” etc. och avslutas med ”inför hela Israel.”

I begynnelsen ser vi att jorden är ”öde och tom, och mörker”, men när de sedan korrigerar sig själva till att ge, blir de belönade med ”Och Gud sade: Varde Ljus” etc. tills Ljuset uppenbarar sig ”inför hela Israel”.