År 1940 publicerade Baal HaSulam med sina sista ören vad han planerade skulle vara en tidning som kommer ut varannan vecka, kallad “Nationen”. Han hoppades att han med den skulle kunna dra uppmärksamhet till lösningen på livets problem. Det har gått 66 - snart 67 - år sedan dess [år 2006, ö.a.], och vår situation har inte förbättrats; den har förvärrats och blivit mer hotfull.

I appendixet kommer vi att introducera de första två essäerna som publicerades i tidningen, Vår riktning och Individen och nationen, som behandlar nationens enighet. Det är vår förhoppning att spridandet av Baal HaSulams ord kommer att hjälpa till med förenandet av nationens fraktioner genom att vi inser vår destination, och garantera oss välgång och en god framtid.

Den första sidan i Nationen.
En fullständig kopia går att hitta i
Michael Laitmans bok Den sista generationen (på hebreiska Dor haAcharon), ss 399-422

VÅR RIKTNING

Denna tidning, Nationen, är en ny skapelse på den judiska gatan: en “interfraktionell” tidning. Och du må fråga ”Vad betyder en ”interfraktionell” tidning? Hur kan det finnas en tidning som kan tjäna alla parter tillsammans, trots motsättningarna och kontrasterna mellan dem?”

Sannerligen är det ett slags skapelse som föddes under trångmål, genom svåra och fruktansvärda födslovärkar, från mitt bland ormens hat som bitit nationerna för att förinta oss från jordens yta, förödelsen av miljoner av våra bröder, och de är fortfarande beredda att fortsätta. Den sadistiska böjelsen inom dem är inte tillfredsställd, och olyckan dubbleras för vi kan inte inbilla oss själva att allt detta är ett passerande och övergående fenomen, som med våra tidigare erfarenheter i historien, att om en nation får ett utbrott mot oss, finner vi dess ersättare i en annan.

Nu är saker och ting emellertid väldigt annorlunda. Inte bara attackeras vi från alla håll samtidigt, utan till och med de högsta nationerna har lyckt sina dörrar för oss utan någon känsla av barmhärtighet eller medlidande, och på ett så hänsynslöst sätt som inte har sin like i hela mänsklighetens historia, inte ens under de mest barbariska av tider.

Det är tydligt, bortsett från att lita på mirakel, att vår existens som individer eller som en nation hänger mellan liv och död. Och lösningen är, om vi kan finna det nödvändiga tricket, den stora plan vars väg enbart kan finnas nära faran, och som kan få vågen att svänga över till vår fördel – för att ge oss en frihamn här för diasporan av alla våra bröder, som alla säger är, vid nuvarande tidpunkt, den enda platsen för räddning.

Sedan kommer livets väg att vara öppen för oss, för att på något vis fortsätta vår existens trots svårigheterna. Och om vi missar chansen och inte stiger som en, med de stora ansträngningar som krävs vid en farans tid, för att garantera vårt förblivande i landet, då är de fakta vi har framför oss mycket hotande för oss, eftersom saker och ting utvecklas gynnsamt för våra fiender, som strävar efter att skövla oss från jordens yta.

Det är också tydligt att det för en så stor ansträngning krävs en solid och stålhjärtad ansträngning, från alla delar av nationen utan undantag. Om vi inte kommer ut med förenade styrkor mot de mäktiga krafter som står i vår väg för att skada oss, kommer vi finna att vårt hopp i förväg är dömt till undergång.

Trots det sitter varje person och parti och noga vaktar sina egna tillgångar utan några eftergifter. Under inga omständigheter kan de, eller rättare, vill de nå nationell enighet, som denna farliga tid för oss alla kräver. Vi är alltså nedsänkta i likgiltighet som om ingenting hänt.

Försök att föreställa dig om någon nation skulle visa oss dörren, som är så vanligt nuförtiden. Det är då säkert att ingen skulle tänka på ens fraktionella tillhörighet, för bekymret skulle forma oss alla till en deg, oavsett om det vore för att försvara oss, eller för att packa ihop och fly över hav eller land. Om vi hade känt faran som riktig, skulle vi utan tvekan, och utan svårigheter, även vara ordentligt förenade.

Under dessa omständigheter har en liten grupp av oss, från alla fraktioner, träffats; människor som känner den fruktansvärda piskan på sina ryggar som om den redan hade materialiserats. De har tagit det på sig själva att publicera denna tidning, som de tror kommer att vara en lojal kanal genom vilken de kan framföra sina känslor till hela nationen, med alla dess delar och fraktioner, inga exkluderade. Genom att göra det vill de att kontrasterna och den trångsinta fraktionalismen ska upphävas. Eller rättare, att de ska tystas och bereda väg för det som föregår dem, och att vi alla kommer att kunna förenas till en enda solid kropp, kvalificerad att skydda sig själv i denna avgörande tid.

Och även om denna fara är känd för alla, som den är känd för oss, har det kanske ännu inte tillräckligt utvecklats i hela allmänheten, som det verkligen är. Om de hade känt det, hade de för länge sedan skakat av sig fraktionalismens damm till den grad det hindrar enigheten i våra led. Om detta inte är så, är det enbart på grund av att denna känsla fortfarande inte delas av många.

Vi har därmed tagit på oss att publicera denna tidning, för att stå vakt och varna för problemen, och förklara det för allmänheten tills alla segregerande element har tystnat, och vi kommer att kunna möta vår fiende med förenade led, och ge den korrekt gensvar.

Därtill är vi säkra på att Israel inte är ensamma, och att det bland oss finns de som söker igenom sina hjärtan, och kan förse oss med en framgångsrik plan som kommer att förena alla fraktioner i nationen. Av erfarenhet har vi lärt oss att just de människorna sitter vid hörnet utan åhörare. I denna tidning är vi redo att bereda plats för vem som helst som bär på en garanterad lösning för att förena nationen, att publicera den och att låta den höras i allmänheten.

Förutom allt ovanstående siktar vi, genom att publicera denna tidning, på att försvara vår årtusenden gamla antika kultur, från före det att vårt land lades i ruiner. Vi siktar på att avslöja den, och rensa den från de högar som har samlats över den under åren av vår exil bland nationerna, så att deras rena judiska natur ska kunna igenkännas, som den var vid den tiden. Detta kommer att bringa oss den största nyttan, för vi kommer att kunna finna en väg att förbinda vår miljö av diaspora med den storslagna tiden, och återlösa oss från att livnära oss på vingårdar vi själva inte planterat.

INDIVIDEN OCH NATIONEN

Människan är en social varelse. Vi kan inte uppfylla våra viktiga behov utan assistans från andra. Därför är partnerskap med många nödvändigt för vår existens. Detta är inte rätt plats att utforska hur nationerna kommer till. Det räcker för oss att studera verkligheten så som den ter sig för våra ögon.

Det är ett faktum att individen är hjälplös när det gäller att själv uppfylla alla sina behov. Vi behöver ett socialt liv. Därför tvingas individerna att förenas i en sammanslutning som kallas “en nation” eller “en stat”, där var och en sysslar med sitt eget yrke, en del i jordbruk, en del i hantverk. De förbinder sig genom att handla med sina produkter. På så sätt skapades nationerna, var och en med sin unika beskaffenhet, både i det materiella och det kulturella livet.

När vi observerar livets återspegling ser vi att en nations process är mycket lik den enskilda individens process. Varje nations funktion liknar funktionen hos organen i en enda kropp. På samma sätt som kroppen måste ha en harmoni mellan sina delar - ögonen ser, hjärnan assisteras av dem för att tänka och rådfråga, sedan arbetar eller slåss händerna, och benen går. Således vakar varje del och väntar på att få fylla sin funktion. Likaså måste organen som utgör nationen, rådgivarna, arbetsgivarna, arbetarna, leverantörerna, osv. fungera i fullkomlig harmoni sinsemellan. Detta är nödvändigt för att upprätthålla nationens normala liv och säkerhet.

Precis som att en individs naturliga död är ett resultat av disharmoni mellan organen, är nationens naturliga fall ett resultat av någon tilltäppning som har uppstått mellan dess organ, som våra visa har vittnat om (Tosfot, Baba Metzia, kap. 2) att Jerusalems undergång bara berodde på ogrundat hat. Då plågades nationen och dog, och dess organ spreds åt alla riktningar.

Därför är det ett oumbärligt villkor för varje nation att vara kraftigt förenade inifrån, så att alla individer inom den är knutna till varandra genom instinktiv kärlek. Varje individ bör dessutom känna sin egen lycka i nationens lycka, och sitt eget förfall i nationens förfall. Man måste vara villig att ge sitt allt för nationen i en nödens stund. Annars är deras rätt att existera som en nation i världen dömd att misslyckas från början.

Detta betyder inte att hela folket i nationen, utan undantag, måste vara så. Det betyder att folket i den nationen, som känner harmoni, är de som utgör nationen, och nationens lycka och rätt att existera mäts med deras kvalitet. Efter att en tillräcklig summa av individer för nationens existens har grundats, kan det finnas en viss utsträckning av lösa lemmar, som inte är kopplade till nationens kropp på det ovannämnda sättet, eftersom fundamentet redan står säkert utan dem. Därför finner vi alltid släktband mellan medlemmarna i den gamla tidens föreningar och samhällen. Detta beror på att denna primitiva kärlek, som är nödvändig för samhällets existens, bara återfinns i familjer som är avkomlingar av en fader.

Men alltefter att generationerna utvecklades uppstod samhällen som kopplades samman under termen “stat”, det vill säga utan några familje- eller rasband. Individens band till staten är inte längre ett naturligt, primitivt band, utan kommer från ett delat behov där varje individ sluter sig samman med hela nationen och bildar en enad kropp, som är staten. Och staten skyddar kroppen och varje individs egendom med hela sin kraft.

Denna övergång, där generationerna övergick från den naturliga nationen till den konstgjorda nationen, från band som bottnar i primitiv kärlek till band som kommer sig av ett gemensamt behov, tar inte med sig något av villkoren som är nödvändiga i en naturlig rasstat. Regeln är att precis som varje frisk individ har full kontroll över sina organ, baserat på kärlek, eftersom organen gladeligen lyder utan någon rädsla för straff, ska staten också fullkomligt dominera alla individer i den med hänsyn till dess allmänna behov, baserat på kärlek och individernas instinktiva hängivelse till helheten. Detta är den bekvämaste kraften och den har förmågan att sätta individerna i rörelse mot allmänhetens behov.

Men ett styre baserat på tvång och bestraffning är en alldeles för svag kraft för att kunna förmå varje individ att värna allmänhetens behov. Även allmänheten försvagas och kommer inte att kunna uppfylla sin förpliktelse att vaka över och säkra varje individs kropp och egendom.

Och här bekymrar vi oss inte om regeringsformen. Vare sig den är autokratisk, demokratisk eller kollektiv; det förändrar inte kärnan i etableringen av den sociala enighetens kraft. Den kan inte upprättas, och självklart inte upprätthållas, om det inte sker genom band av social kärlek.

Det är skamligt att medge att en av de dyrbaraste förtjänsterna har gått förlorad under exilen, och den viktigaste av dem, är förlusten av medvetenheten om nationaliteten, den naturliga känslan som sammankopplar och håller upp var enda nation. Trådarna av kärlek som binder samman nationen, som är så naturliga och primitiva i alla nationer, har degenererats och kopplats bort från våra hjärtan; de är borta.

Och det värsta av allt är att det lilla vi har kvar av den nationella kärleken inte är naturligt ingjuten i oss, som den är i alla nationer. Istället existerar den i oss på en negativ hållpunkt: det är det gemensamma lidandet. Var och en av oss lider av att vara ett barn av nationen, vilket inpräntar en nationell medvetenhet och närhet i oss. Vi lider tillsammans.

Detta är en yttre orsak. Så länge som denna yttre orsak anslöt sig till och blandades samman med vårt nationella medvetande, framträdde en udda variant av nationell kärlek som utlöste detta virrvarr, onaturligt och obegripligt.

Och det viktigaste är att den är fullkomligt oduglig för uppgiften. Dess värmes mått räcker bara åt en kortlivad iver, men saknar kraften och styrkan som kan återuppbygga oss som en nation som bär sig själv. Detta beror på att en sammanslutning som existerar på grund av en utomstående orsak inte alls är en nationell sammanslutning.

I den meningen är vi som en hög nötter, samlade som en kropp utifrån, genom en säck som omsluter och förenar dem. Deras sammanslutning gör dem inte till en förenad kropp, och varje rörelse säcken utsätts för ger upphov till tumult och separation hos dem. På så vis når de följdriktigt nya föreningar och ofullständig samfällighet. Felet är att de saknar den inre enigheten, och hela deras enighets kraft kommer från en utomstående händelse. För oss är detta en stor smärta för hjärtat.

Sannerligen har nationalismens gnista behållits inom oss i fullaste mått, men den har dämpats och blivit inaktiv. Den har också skadats svårt av uppblandningen den har tagit emot utifrån, som vi har sagt. Men detta berikar oss inte, och verkligheten är mycket bitter.

Det enda hoppet är att etablera en helt igenom ny nationell utbildning åt oss själva, och åter igen upptäcka och antända den naturliga nationella kärlek som har fördunklats inom oss, att återuppliva de nationens muskler, som har legat overksamma i oss under två årtusenden, med alla tänkbara medel för detta ändamål. Då kommer vi veta att vi har ett naturligt och pålitligt fundament för att återuppbyggas och fortsätta vår existens som en nation, värdig att bära sig själv som alla världens nationer.

Det finns en nödvändig förutsättning för allt arbete och alla handlingar. För i början måste grunden byggas på ett tillräckligt friskt sätt för att kunna bära bördan den är ämnad att bära. Då börjar konstruktionen av byggnaden. Men det blir en skam för dem som bygger en byggnad utan en tillräckligt solid grund. Inte nog med att de inte bygger någonting, utan de utsätter sig själva och de i närheten för fara, då byggnaden kommer att falla vid minsta rubbning, och alla dess delar kommer att spridas åt alla håll.

Här måste jag betona något om den ovannämnda utbildningen: trots att jag siktar på att plantera stor kärlek mellan nationens enskilda individer och hela nationen i allmänhet, i största möjliga mått, är det inte som chauvinism eller fascism. Det är avskyvärt i våra ögon, och mitt samvete är helt rent från sådant. Trots att orden ytligt sett låter lika, eftersom chauvinism inte är något annat än överdriven nationell kärlek, är de i grund och botten så långt ifrån varandra som svart från vitt.

För att enkelt se skillnaden mellan dem måste vi jämföra dem med måtten för egoism och altruism i individen. Som vi har sagt är processen i nationen mycket lik processen i individen i alla enskilda detaljer. Detta är en övergripande nyckel till att förstå alla nationella lagar utan att avvika varken till höger eller vänster i dem ens så mycket som ett hårstrås tjocklek.

Säkerligen är måttet av medfödd egoism i varje varelse en nödvändig förutsättning för varelsens faktiska existens. Utan den skulle den inte vara en separat och särskild varelse i sig själv. Dock ska detta inte förneka måttet av altruism i en person. Det enda som behövs är att sätta upp distinkta gränser mellan dem: egoismens lag måste hållas i sin fulla makt, i den utsträckning det gäller den minimala existensen. Och med allt som är ett överskott jämfört med det måttet, tillåts man göra avkall på det för en medmänniskas välstånd.

Givetvis kan den som handlar på detta sätt betraktas vara extremt altruistisk. Men de som även avstår från sin egen minimala andel för andras skull, och därför riskerar sina liv, detta är fullständigt onaturligt och kan inte hållas, mer än en gång i livet.

Den överdrivna egoisten, som överhuvudtaget inte bryr sig om andras välmående, är för oss avskyvärd, eftersom detta är stoffet som utgör alla rövare, mördare och alla av dålig kultur. På samma sätt är det med nationell egoism och altruism: den nationella kärleken måste också inpräntas i nationens alla individer i ingen mindre utsträckning än den individuella egoistiska kärleken som personen har för sina egna behov, som är tillräcklig för att upprätthålla nationens existens som en nation, så att den kan bära sig själv. Och överskottet av det minimala måttet kan tillägnas mänsklighetens välmående, till hela mänskligheten, utan att göra skillnad på nation och ras.

Å andra sidan har vi ett stort hat mot överdriven nationell egoism, från de nationer som inte bryr sig om andras välmående, till de som rånar och mördar andra nationer för sitt eget nöjes skull, vilket kallas “chauvinism”. De som helt och hållet drar sig tillbaka från nationalism och blir till kosmopolitiska för humana, altruistiska motiv, felar därför.

Det är därför uppenbart att den nationella kärleken är grunden för varje nation, precis som egoismen är grunden för varje individuellt existerande varelse. Utan den skulle de inte kunna existera i världen. Likaså är den nationella kärleken i individerna grunden för varje nations självständighet. Detta är den enda anledningen till att den fortsätter eller upphör att existera.

Av denna anledning måste det största intresset vara återupplivandet av nationen. Denna kärlek finns för närvarande inte inom oss, därför att vi har förlorat den under vår vandring bland nationerna de senaste två årtusendena. Bara individer har samlats här, utan band av nationell kärlek. Den ene knyter an genom det gemensamma språket, den andre genom det gemensamma landet, en tredje genom den gemensamma religionen, en fjärde genom den gemensamma historian. De vill alla leva enligt måttet de levde efter i den nation de kom ifrån, och tar inte med i beräkningen att det där var en nation baserad på sina egna medlemmar, innan han eller hon gick med i den, och i vilken han eller hon inte aktivt deltog i att etablera.

Men när en person kommer till Israel finns det inga förutbestämda ordningar som räcker för att nationen ska fungera av sig själv, vi har ingen annan nationell substans vi kan lita på, och vi önskar oss heller inte detta. Istället måste vi helt lita på vår egen struktur; och hur kan vi göra det när det fortfarande inte finns någon naturlig nationell förbindelse som kan förena oss inför denna uppgift?

Dessa lösa band – språk, religion, och historia, även om de är viktiga värderinger, och ingen kan förneka deras nationella förtjänst, är de ändå helt otillräckliga att lita på som en grund för en nations självständiga uppehälle. I slutändan är allt vi har här en samling främlingar, ättlingar till kulturer av sjuttio nationer, var och en bygger sin egen scen, sin egen anda, sitt eget tycke. Det finns ingen elementär sak som kan förena oss inifrån till en enda massa.

Jag vet att vi alla har en sak gemensam: Flykten undan den bittra exilen. Men detta är bara en ytlig union, precis som säcken som håller ihop nötterna. Därför sade jag att vi måste ställa i ordning en särskild utbildning genom vidsträckt cirkulation, ingjuta i var och en av oss känslan av nationell kärlek, både från en person till en annan, och från individerna till helheten, och återupptäcka den nationella kärlek som ingöts i oss under den tid då vi befann oss i vårt land, en nation bland nationerna.

Och detta arbete går före allt annat, eftersom förutom att det är grunden, ger det betydelsen och bringar framgång till alla handlingar som vi vill åtaga oss på detta fält.