Jag hörde den femte av, 25 juli, 1944, vid avslutandet av Zohar

Det står skrivet, ”I som älsken Herren, haten det onda. Han bevarar sina frommas själar, ur de ogudaktigas hand räddar han dem.” Han frågar, vad är sambandet mellan ”haten det onda” och ”ur de ogudaktigas hand räddar han dem”?

För att kunna förstå det, måste vi först framlägga våra visas ord, ”Världen skapades enbart för den fullständigt onde, och för den fullständigt rättfärdige”. Han frågar, är det värt besväret att skapa världen för fullständigt onda, men inte värt besväret för ofullständigt rättfärdiga?

Han svarar: ur Skaparens perspektiv har ingenting i världen två betydelser. Det är bara ur mottagarnas perspektiv, det vill säga, enligt mottagarnas förnimmelser. Detta betyder att mottagarna antingen känner en god smak i världen, eller en förfärligt bitter smak i världen.

Orsaken till detta är att med varje handling de utför, beräknar de den i förväg, eftersom ingen handling utförs utan att det finns ett ändamål. De vill antingen förbättra sitt nuvarande tillstånd eller skada någon. Men obetydliga ting är inte värdiga en målmedveten anförare.

De som godtar Skaparens uppförande i världen, bestämmer det därför som bra eller dåligt beroende på hur de känner det: huruvida det är bra eller dåligt. På grund av det ”I som älsken Herren”, de som förstår att syftet med skapelsen var att gynna Hans skapelser, och att för att de ska kunna känna det, förstår de att detta erhålls just genom dvekut (fasthållande) och närmande till Skaparen.

Och därför, om de känner någon avlägsenhet från Skaparen, kallar de det för ”dåligt”. I det tillståndet betraktar man sig själv som ond, eftersom ett mellanliggande tillstånd är overkligt. Men andra ord känner man antigen Skaparens och Hans försyns existens, eller så inbillar man sig att ”Jorden är given i de ogudaktigas hand”.

Eftersom man känner sig själv som en sanningens man, det vill säga att man inte kan bedra sig själv och säga att man känner sådant som man inte känner, börjar man därför omedelbart höja sin röst i klagan och be Skaparen att visa sin barmhärtighet genom att befria en från snaran sitra achra och alla främmande tankar. Eftersom ens klagan är uppriktig, lyssnar Skaparen till ens bön. (Och kanhända är detta innebörden av ”Herren är nära alla dem som åkalla Honom, alla dem som åkalla Honom uppriktigt”). Och då kommer ”ur de ogudaktigas hand räddar han dem”.

Så länge man inte känner sitt sanna jag, det vill säga ett mått av sin egen ondska som är tillräckligt för att man ska väckas och klaga inför Skaparen på grund av den bedrövelse man känner över insikten av sin egen ondska, fram till dess är man inte värdig frälsningen. Anledningen är att man ännu inte funnit det kli (kärl) som krävs för att bönen ska bli hörd, vilket kallas ”av hela sitt hjärta”.

Orsaken är att man fortfarande tror att det finns något gott kvar i en, det vill säga att man inte sjunkit till botten av hjärtat. Man tror fortfarande av hela sitt hjärta att man har någon godhet kvar, och man märker inte med vilken kärlek och fruktan man hänför sig till Tora och mitzvot, och därför ser man inte sanningen.