Jag hörde den sjätte truma, 12 februari 1943

Det står skrivet (3 Mos 16:8), “Och Aron skall draga lott om de två bockarna: En lott för Herren och en lott för Asasael”. Med Haman står det (Est 2:7), “kastades pur, det är lott”.

En lott gäller där det inte kan ske en granskning med förståndet eftersom förståndet inte kan nå dit och reda ut vilken som är god och vilken som är ond. I det tillståndet kastas pur, när de inte litar på förståndet, utan på vad lotten säger till dem. Så när ordet “lott” används, är det således för att berätta för oss att vi nu går över förståndet.

Angående den sjunde i adar (den sjätte dagen i den hebreiska kalendern), dagen då Moses föddes och dog, måste vi förstå vad adar betyder. Det kommer från ordet aderet (mantel), som det står skrivet, “och kastade sin mantel över honom”. Aderet kommer från ordet aderet se’ar (hår), vilket urskiljs som se’arot (hår i plural) och dinim (domar), vilket är främmande tankar och idéer i arbetet som skiljer en från Skaparen.

Här finns problemet med att övervinna dem. Och trots att man ser många motsägelser i Hans försyn, måste man ändå övervinna dem genom tro över förståndet, och säga att de är välvillig försyn. Detta är innebörden av det som står om Moses, “Då skylde Mose sitt ansikte”. Det betyder att han såg alla motsägelser och höll dem genom ansträngning med kraften i tron över förståndet.

Det är som våra visa sade, “I utbyte mot, ’Då skylde Mose sitt ansikte, ty han fruktade för att se på Gud’, belönades han med ‘och han får skåda Herrens gestalt’”. Detta är innebörden av ”Vem är blind om inte min tjänare? Vem är så döv som budbäraren jag sänder?”.

Vi vet att eynaim (ögon) kallas “förstånd”, “medvetande”,  det vill säga det inre ögat. Detta beror på att med sådant som vi varseblir i tanken säger vi, “men vi ser ju att intellektet och förståndet kräver att vi säger såhär”.

Så den som går över förståndet är som någon som inte har några ögon, och han kallas “blind”, det vill säga låtsas vara blind. Likaså med den som inte vill höra på vad spionerna säger åt honom och låtsas vara döv, han kallas “döv”. Detta är innebörden av, ”Vem är blind om inte min tjänare? Vem är så döv som budbäraren jag sänder?”.

Men när man säger, “som har ögon men inte ser, som har öron men inte hör”, betyder det att personen inte vill lyda det förståndet kräver och det öronen hör, som det står skrivet om Joshua son till Nun, att inget ont någonsin kom in i hans öron. Detta är innebörden av aderet se’ar, att han hade många motsägelser och domar. Varje motsägelse kallas se’ar (ett hår), och under varje se’ar finns ett jack.

Detta betyder att man får ett hål i sitt huvud, det vill säga att den främmande tanken spräcker och punkterar huvudet. När man har många främmande tankar betraktas det som att man har många se’arot, och detta kallas aderet se’ar.

Detta är innebörden av det som står skrivet om Elisha: “När han sedan gick därifrån, träffade han på Elisha, Safats son, som höll på att plöja, tolv par oxar gingo framför honom, och själv körde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över honom” (1 Kung 19:19). (Ett par betyder att de plogade med två bakar (oxar) som spändes samman). Bakar betyder bikoret (kritik), och tolv antyder gradens fullkomlighet (som tolv månader eller tolv timmar).

Det betyder att man redan har alla urskiljanden av se’arot som kan finnas i världen, och av alla se’arot kan man då skapa aderet se’ar. Men med Elisha var det i form av Josefs morgon, som det står skrivet, “Om morgonen, då det blev dager, fick männen fara med sina åsnor”.

Det betyder att man redan har belönas med Ljuset som vilar över dessa motsägelser, eftersom när man vill bemästra motsägelserna, som kallas kritik, sker det genom att dra till sig Ljus över dem. Det står skrivet, “Den som kommer för att renas får hjälp”.

På grund av att personen redan har dragit Ljus över all kritik och inte har något mer att tillägga, eftersom all beskyllning har uttömts i honom, upphör all kritik och alla motsägelser av sig själva. Detta följer regeln om att det inte finns några ändamålslösa operationer, då det inte finns någon ändamålslös operatör.

Vi måste veta att allt sådant som ter sig som motsägelser till ledningen som är “God som gör gott”, bara har för syfte att tvinga personen att dra Ljuset över motsägelserna när han vill övervinna dem. Annars skulle han aldrig lyckas. Detta kallas “Skaparens storhet”, som man sträcker fram när man har motsägelser, vilket kallas dinim (domar).  

Det innebär att motsägelserna bara kan annulleras om man vill övervinna dem och sträcker fram Skaparens storhet. Vi inser då att dessa dinim var orsaken till att Skaparens storhet kunde dras. Detta är innebörden av det som står, “och kastade sin mantel över honom”.

Således tar personen därefter hela manteln av hår och tillskriver den till Honom, det vill säga  till Skaparen. Det betyder att han nu ser att Skaparen avsiktligen gav honom denna mantel för att dra det högre Ljuset på den.

Detta kan man dock bara se senare, efter det att man har beviljats Ljuset som vilar på dessa motsägelser och dinim som man hade i början. Det beror på att man ser att utan håret, det vill säga nedgångarna, skulle det inte finnas någon plats för det högre Ljuset att vara, eftersom det inte finns Ljus utan ett kli (kärl).

På så vis ser man att Skaparens hela storhet som man hade skaffat bara berode på se’arot och motsägelserna som man hade. Detta är innebörden av “väldig är Herren i höjden”. Det betyder att man belönas med Skaparens storhet genom aderet, och detta är innebörden av ”Guds lov skall vara i deras mun”.

Felen i Guds arbete förmår en att stiga uppåt, eftersom man utan knuffen bakifrån inte skulle flytta sig. Man går med på att förbli i det tillstånd man befinner sig i. Men om man sjunker till en lägre nivå än man kan förstå får man kraften att ta överhanden, eftersom man inte kan stanna kvar i en så dålig situation och inte kan finna sig i att vara kvar där, i tillståndet man har sjunkit till.

Därför måste man alltid segra och ta sig ur nedgångstillståndet. Då måste man ta till sig Skaparens storhet, och detta, i sin tur, gör så att man drar till sig högre krafter från Ovan, i annat fall kommer man stanna kvar i yttersta låghet. Det visar sig att genom alla se’arot upptäcker man gradvis Skaparens storhet, tills man finner Skaparens Namn, som kallas “barmhärtighetens tretton attribut”. Detta är innebörden av “och den äldre skall tjäna den yngre”, och “om den ogudaktige färdigställer det, så är det den rättfärdige som får kläda sig i det”, och även “och du skall tjäna din broder”.

Det innebär att hela förslavningen, det vill säga motsägelserna som fanns, verkade stå i vägen för det Heliga arbetet och arbetade emot kdusha (heligheten). Men nu, när personen har beviljats Guds Ljus som läggs över dessa motsägelser, ser han motsatsen, att de tjänar kdusha. Detta betyder att genom dem fanns en plats där kdusha kunde klädas i deras dräkter. Och detta kallas “om den ogudaktige färdigställer det, så är det den rättfärdige som får kläda sig i det”,det vill säga att de gav kelim (kärlen) och platsen för kdusha.

Nu kan vi tolka vad våra visa skrev (Hagiga 15a), “Belönad – en rättfärdig. Han tar sin andel och sin väns andel i himlen, Dömd – en ogudaktig. Han tar sin andel och sin väns andel i helvetet”. Det betyder att vännens främmande tankar, som vi måste tolka som över hela världen, det vill säga att detta är anledningen till att världen skapades full av så många människor, var och en med sina egna tankar och synsätt, och alla finns de i en enda värld.

Så är det avsiktligt, så att varje person ska inkorporeras i sin väns alla tankar. När man gör bot, blir vinsten från detta således hitkalelut (sammanblandning, införlivande eller integrering).

Orsaken är att när man vill ångra måste man döma sig själv och hela världen till förtjänstens vågskål, eftersom man själv är införlivad i all världens främmande nationers tankar. Detta är innebörden av “Dömd – en ogudaktig. Han tar sin andel och sin väns andel i helvetet”.

När man fortfarande är ogudaktig, vilket kallas “dömd”, var alltså ens egen andel av se’arot, motsägelser, och främmande tankar. Man var även sammanblandad med sin väns andel i helvetet, det vill säga att man var inkorporerad i alla människor i alla världens nationer.

När man senare blir “Belönad – en rättfärdig”, efter att man har ångrat, dömer man på så vis sig själv och hela världen till “förtjänstens vågskål” och “tar sin andel och sin väns andel i himlen”. Detta beror på att man måste dra till sig det högre Ljuset för alla människors främmande tankar i hela världen också, eftersom man är uppblandad i dem, och måste döma dem till förtjänstens vågskål.

Detta sker just genom att sträcka fram det högre Ljuset över dessa dinim som hör till allmänheten. Detta trots att de själva inte kan ta emot detta Ljus som man var tvungen att framkalla i deras ställe, eftersom de inte har förberedda kelim för det ändamålet, men man drar till sig åt dem också.

Likväl måste vi förstå enligt den kända regeln som gäller för den som ger upphov till att Ljus sträcks fram i de högre graderna. De säger att i den utsträckning man framkallar Ljus i den Högre får man ta emot också av dessa Ljus, eftersom man själv var orsaken. Enligt detta borde även de ogudaktiga få en del av det Ljus de framkallade i den rättfärdige.

För att förstå det måste vi först ta upp frågan om lotterna. Det fanns två lotter, som det står skrivet “En lott för Herren och en lott för Asasel”. Vi vet att en lott handlar om något som är över förståndet. När lotten är över förståndet gör det alltså att den andra blir för Asasel.

Detta är innebörden av “En härjande storm! Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ned”. Detta beror på att personen sträckte fram de högre Ljusen genom dessa motsägelser. Här upptäcker vi att på detta sätt ökar Skaparens storhet, och för den rättfärdige är det en nackdel, eftersom hela deras begär bara finns inom förståndet. Och när Ljuset som kommer baserat på över förståndet ökar, vittrar de bort och annulleras.

Det enda de ogudaktiga har är därför att hjälpa de rättfärdiga med att sträcka fram Skaparens storhet, och efteråt, när de har annullerats. Detta kallas “Belönad - han tar sin andel och sin väns andel i himlen”. (Detta antyder bara den som hjälpte till med att göra korrigeringen som medför förverkligandet av Ljusets framträdande genom goda gärningar, och därför stannar denna handling i kdusha. Man får ta emot det man åstadkommer Ovan, att man skapar en plats för Ljusets expansion. I det tillståndet tar den lägre emot det den förorsakar den Högre. Men motsägelserna och dinim upphävs eftersom de ersätts av Skaparens storhet, som uppstår på över förståndet, medan de vill att den ska framträda på kelim som består av inom förståndet; och därför upphävdes de. Så kan det tolkas).

Men de även främmande tankarna, som allmänheten gav upphov till för att dra storhet över dem, det Ljuset stannar kvar för dem. När de är värdiga att ta emot kommer de också att ta emot det var och en av dem orsakade när det högre Ljuset drogs över dem.

Detta är innebörden av “En stig som går genom ett kluvet hårstrå”, som tas upp i den heliga Zohar (del 15, och i Sulam-kommentaren, punkt 33, s. 56), som särskiljer mellan höger och vänster. De två lotterna som fanns på yom kippurim, vilket är ånger från fruktan. Det fanns dessutom lotter på purim, vilket är ånger genom kärlek.

Detta beror på att det hände innan det första templet byggdes, och på den tiden behövde de ånger genom kärlek. Men dessförinnan krävdes att de hade ett behov av att ångra. Detta behov orsakar dinim och se’arot (hår i plural). Och detta är vad som menas med att Haman tilldelades makt från Ovan, enligt Jag sätter ett sådant syre över er, så att han skall regera över er.

Därför skrev man att Haman “hade kastat pur, det är lott” i månaden adar, som är den tolfte, som det står om Elisha, “tolv par oxar”, “två rader, sex i varje rad”, vilket är månaden adar, det vill säga  aderet se’ar, och det är de största dinim.

På grund av detta visste Haman hur han skulle besegra Israel, eftersom Moses hade dött i månaden adar. Men han visste inte att Moses hade fötts i samma månad, enligt “Och de såg att det var gott”. Anledningen till detta är att när man stärker sig själv under den svåraste situationen, då tilldelas man de största Ljusen, som kallas “Skaparens storhet”.

Och detta är innebörden av “tvinnat vitt garn”. Men andra ord, eftersom de hade beviljats “stigen som löper genom ett kluvet hårstrå”, “två rader, sex i varje rad”, och sedan tvinnat, som kommer från orden en bortförd främling. Det betyder att sitra achra, det vill säga främlingen, annulleras och försvinner eftersom den redan har fullbordat sin uppgift.

Här ser vi hur alla dinim och motsägelser bara kommer för att visa Skaparens storhet. Med Jakob, som var en slät man, utan se’arot, var det således omöjligt att blotta Skaparens storhet, eftersom han inte hade någon anledning eller något behov av att sträcka fram dem. Jakob hade inga kelim (kärl) och av den anledningen kunde han inte ta emot välsignelserna från Isak, och det finns inget Ljus utan ett kli. Därför uppmanade Rebecka honom att ta emot Esaus kläder.

Och detta är innebörden av “och denne höll med sin hand i Esaus häl”. Det betyder att trots att han inte hade något hår, tog han det från Esau. Detta är vad Isak såg och sade, “rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer”. Med andra ord tyckte Isak om den förbindelse som Jakob gjorde och därigenom skapades hans kärl för välsignelse.

Detta är anledningen till att vi behöver en så stor värld med så många människor. Det är så för att varje person ska införlivas i sin vän. Varje individ är alltså inblandad i en hel världs tankar och begär.

Därför kallas en människa för “en liten värld” av sig själv, på grund av över förståndet. Och innebörden av “Inte belönad” är att den som ännu inte har renats, “tar sin andel och sin väns andel i helvetet”, det vill säga att han är inkorporerad i sin väns helvete.

Och om man inte har korrigerat sin väns andel, det vill säga att man inte har korrigerat sin del som är införlivad i världen, då betraktas man inte vara fullkomlig, även om man redan har korrigerat sin egen del av helvetet.

Nu kan vi förstå att trots att Jokob själv var slät, utan se’arot, höll han med sin hand i Esaus häl. Det betyder att han tar se’arot genom att  blandas upp med Esau.

Så när man belönas med att korrigera dem, tar man sin väns andel i himlen, med vilket avses måttet på storheten av de högre Ljusen som man sträckte fram över folkets se’arot. Det belönas man med, trots att folket inte kan ta emot på grund av att de ännu inte har kvalificerats.

Nu kan vi förstå Jakobs och Esaus diskussion. Esau sade, “Jag har nog”, och Jakob sade, “Jag har allt”, det vill säga “två rader, sex i varje rad”, som betyder inom förståndet och över förståndet, vilket är viljan att ta emot och Ljuset av dvekut (fasthållande).

Esau sade, “Jag har nog”, som är ett Ljus som kommer till mottagandekärlen, inom förståndet. Jakob sade att han hade allt, det vill säga båda urskiljanden. Med andra ord använde han kärlen för mottagande men hade dessutom Ljuset av dvekut (fasthållande).

Detta är innebörden av den blandade folkhopen som byggde kalven och sade, “Detta är din Gud, Israel”, det vill säga ele (dessa), utan mi (vem), vilket betyder att de bara ville koppla sig till ele, och inte till mi. Det betyder att de inte ville ha båda, som tillsammans utgör namnet Elokim (Gud), alltså nog och allt. Det ville de inte ha.

Detta är innebörden av cherubim, som är kravia och patia. En kerub vid ena änden, som är urskiljandet nog, och en kerub vid andra änden, som är urskiljandet av allt. Detta är också innebörden av “från platsen mellan de två keruberna; där talade rösten till honom”.

Men hur kan det vara så? När allt kommer omkring är de båda ändar, motsatta från varandra. Likväl var han tvungen att göra en patia (dåre) och därmed ta emot. Och detta kallas över förståndet: man gör det man blir tillsagd trots att man inte förstår någonting av det man blir tillsagd.

Angående “allt”, som kallas över förståndet, måste man försöka arbeta med glädje därför att genom glädje uppenbaras det sanna måttet av allt. Om man inte har någon glädje måste man plåga sig själv för att man inte har någon glädje, då detta är den huvudsakliga platsen för arbete, att upptäcka glädje genom att arbete över förståndet.

När man inte har någon glädje från detta arbete måste man därför plåga sig själv. Och detta är innebörden av texten,  “som har ett därtill villigt hjärta”, att man är plågad och less på att inte ha någon glädje från detta arbete.

Detta är även betydelsen av, “Eftersom du inte tjänade Herren, din Gud, med glädje och hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt” (5 Mos 28:47). Istället lämnade du allt och tog bara nog. Därför kommer du att hamna långt ner utan någonting, det vill säg att du kommer att förlora även nog. Men i den utsträckning man har “allt”, och befinner sig i glädje, i lika stor utsträckning tilldelas man “nog”.

Följaktligen bör vi tolka “där satt kvinnor som begrät Tammus” (Hesekiel 8:14). Rashi tolkar att de hade avgudadyrkan, att han hade bly i sina ögon, och de värmde upp det för att smälta ut blyet ur ögonen.

Vi bör tolka handlingen att gråta, vilket betyder att de inte hade någon glädje eftersom det fanns damm i ögonen. Damm  eller stoft är  bechina dalet, himmelriket, som är tro över förståndet.

Detta urskiljande bär formen av damm, det vill säga att det är oviktigt. Och detta arbete har smaken av damm, alltså, lika betydelselöst som damm. Liknelsen med kvinnorna som gråter för Tammus betyder att de bränner denna avgudadyrkan så att upphettningen ska skilja dammet från blyet.

Med detta menas att de gråter över arbetet som de fick, att tro på Hans välvilliga styre över förståndet, när de samtidigt bara ser motsägelser i Hans vägledning. Detta är arbetet i kdusha, och de vill ta bort dammet, det vill säga arbetet över förståndet, som kallas “damm”. Men ögonen kallas “syn”, och det antyder att man ser Hans styre, vilket är inom förståndet. Och detta kallas “avgudadyrkan”.

Detta kan liknas med en person vars yrke är att tillverka krukor och kärl av lera. Det går till så att han först gör runda bollar av leran och därefter skär och urholkar bollarna. Och när den unga sonen ser vad fadern gör skriker han, “Far, varför förstör du bollarna?” Sonen förstår inte att faderns huvudsakliga mål är hålen, eftersom bara hålen kan komma att bli behållare och förvaringskärl, och sonen vill täppa igen hålen som fadern gör i bollarna.

Det är likadant här. Dammet i ögonen som blockerar synen och gör så att man var man än tittar finner motsägelser i försynen. Men det är hela det kli med vilket man kan upptäcka gnistorna av ovillkorlig kärlek, som kallas “glädjen från en mitzva”. Om detta sägs det, “om Skaparen inte hade hjälpt honom skulle han inte ha segrat”. Det betyder att om Skaparen inte hade givit personen dessa tankar, skulle han inte haft förmågan att ta emot något uppstigande.