Jag hörde 1940, Jerusalem

När man blir överväldigad av förtäckthet och når ett tillstånd där arbetet blir smaklöst, där man inte kan föreställa sig eller känna någon kärlek och fruktan, och där man inte kan uträtta något i helighet, är den enda utvägen att gråta och vädja till Skaparen att förbarma sig över en och avlägsna slöjorna från ens ögon och hjärta.

Vad beträffar att gråta är det ett mycket viktigt ämne. Det är som våra visa skriver, “alla portar var låsta utom tårarnas port”. Världen frågar om detta: Om tårarnas port inte var låst, vad är då överhuvudtaget nyttan med de många portarna? Han sa att det är likt en person som ber sin vän om ett visst nödvändigt föremål. Detta föremål gör ett djupt intryck på honom, och han bönar och ber och kommer med alla möjliga förevändningar och vädjanden. Likväl vill hans vän inte lyssna på honom. Och när han ser att det inte längre finns anledning att böna och be, höjer han sin röst i gråt.

Om det säger man: “alla portar var låsta utom tårarnas port”. När var då tårarnas port öppen? Just då alla portar var låsta. Endast då är tårarnas port tillgänglig, och då ser man att den inte är låst.

Men när bönens port står öppen är gråtens och tårarnas port irrelevant. Detta är vad som menas med att tårarnas port är låst. När var då tårarnas port öppen? Just då alla portar var låsta, då står tårarnas port öppen. Orsaken är att man fortfarande har möjligheten till bön och vädjan.

Detta är innebörden av “min själ i lönndom sörja”, att när man alltså når ett tillstånd av förtäckthet, då skall själen “sörja”. Och detta är innebörden av “Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta”.