Jag hörde den tjugonionde sivan, 2 juli, 1943, Jerusalem

Det finns ett urskiljande som kallas andedräkt, ljud och tal, och det finns ett urskiljande som kallas is, och det finns ett urskiljande som kallas förskräcklig. Andedräkt betyder Ohr chozer (återspeglat Ljus) som kommer ut från masach (skärmen). Detta är en begränsande kraft. Så länge den inte har ackumulerats till måttet ”må de blott icke vända åter till dårskap”, kallas det ”andedräkt”.

När måttet har fyllts kommer denna begränsning, masach med återspeglat Ljus, kallat ”ljud”. Ljud är likt en varning till personen om att inte bryta mot Toras lagar. Och om man bryter mot lagen, så fort man överskrider den kommer man sluta känna smak. När man vet säkert att man kommer att stanna upp om man bryter mot den, då behåller man begränsningen.

Och sedan når man tillståndet ”tal”, vilket är Malchut. Då kan zivug (andlig parning, sammanlänkning) mellan Skaparen och Gudomen äga rum, och då kommer upplysningen från chochma sträckas fram nedan.

Vi vet att det finns två grader: 1) Givande utan något mottagande. 2) Mottagande med avsikten att ge.

Så när man ser att man redan har nått en grad där man kan ta emot med avsikten att ge, vilken nytta har man då av träldomen som bara sker i form av givande med avsikten att ge? När allt kommer omkring känner Skaparen större belåtenhet i mottagande med avsikten att ge, eftersom visdomens Ljus som kommer in i kärlen för mottagande är det Ljus som är ämnat att vara skapelsens syfte?

Då slutar man omedelbart känna smak, och kvar står man naken och blottad. Orsaken är att Ljuset chassadim (barmhärtighet) är det Ljus som kläder Ljuset chochma. Och om klädnaden saknas har man inget att klä chochma i, trots att man fortfarande har Ljuset chochma.