Jag hörde under tamuz, juli 1944
Det står skrivet (Höga visan 2:17), “Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly”. Vi måste förstå vad skuggor är, och vad två skuggor i arbetet är. Saken är den, att när man inte känner Hans Försyn, att Han leder världen efter “God som gör gott”, betraktas det vara likt en skugga som gömmer solen. Med andra ord, likt den kroppsliga skuggan som gömmer solen inte på något sätt förändrar solen, då solen fortfarande skiner med sin fulla kraft, framkallar den som inte känner Hans Försyns existens inte några förändringar Ovan. Det sker inga förändringar Ovan, som det står skrivet, “Ty jag, Herren, har icke förändrats”. Istället sker alla förändringar i mottagarna. Vi måste iaktta två urskiljanden i denna skugga, alltså i denna fördöljning:
- När man fortfarande är i stånd att övervinna mörkret och fördöljningen man känner, rättfärdiga Skaparen, och be till Skaparen, att Skaparen ska öppna ens ögon och låta en se att alla fördöljningar man känner kommer från Skaparen. Det betyder att Skaparen gör allt detta mot människan för att hon ska finna sin bön och längta efter fasthållande vid Honom. Orsaken är att endast genom lidande, som man får från Honom, när man önskar bryta sig fri från bekymren och fly från plågorna, gör man allt man kan, då ser man säkerligen till att ordna det rätta botemedlet, att Skaparen ska hjälpa en och befria en från tillståndet man befinner sig i. I det tillståndet tror man fortfarande på Hans Försyn.
När man når ett tillstånd där man inte längre kan segra och säga att all smärta och allt lidande man känner kommer därför att Skaparen skickar det till en så att man ska ha ett skäl för att stiga i grad, och då når man ett tillstånd av kätteri. Detta sker därför att man inte kan tro på Hans Försyn, och då kan man givetvis inte be.
Följaktligen finns där två slags skuggor, och detta är innebörden av ”och skuggorna fly”, alltså att skuggorna kommer att fly från världen.
Skuggan av klipa (skal) kallas ”En annan gud är steril och bär ingen frukt”. I Kedusha (Helighet), däremot, kallas det ”Ljuvligt är mig att sitta i dess skugga och söt är dess frukt för min mun”. Med andra ord säger man att alla fördöljanden och bedrövelser man känner kommer för att Skaparen skickade dessa situationer, så att man skulle ha någonstans att arbeta över förnuftet.
När man har förmågan att säga det, alltså att det är Skaparen som orsakar en allt detta, är det till ens fördel. Det betyder att genom det kan man komma att arbeta med avsikten att skänka, och inte för sin egen skull. Då inser man, alltså man tror att Skaparen finner glädje i just det här arbetet, vilket grundas helt och hållet på över förståndet.
Följaktligen ber man inte till Skaparen att skuggorna ska fly från världen. Istället säger man ”Jag ser att Skaparen vill att jag ska tjäna Honom på detta sätt, helt och hållet över förståndet”. Därför säger man i allt man gör , ”Självklart finner Skaparen glädje i det här arbetet, så varför ska jag bry mig om jag arbetar i ett tillstånd av fördöljning av ansiktet?”
Eftersom man vill arbeta med avsikten att skänka, vilket betyder att Skaparen njuter, känner man ingen förödmjukelse från det här arbetet, alltså en känsla av fördöljning av ansiktet, att skaparen inte njuter av det här arbetet. Istället samtycker man till Skaparens ledning, vilket betyder att hur än Skaparen vill att man ska känna Skaparens existens under arbetet, samtycker man helhjärtat med det. Anledningen är att man inte tänker på vad som kan behaga en själv, utan tänker på vad som kan behaga Skaparen. På så vis får man liv av denna skugga.
Detta kallas ”Ljuvligt är mig att sitta i dess skugga”, vilket betyder att man längtar efter sådana tillstånd där man har något att övervinna över förståndet. Därför, om man inte anstränger sig i ett tillstånd av fördöljande, när det fortfarande finns möjlighet att be till Skaparen att Han ska föra en närmare, och man slarvar med det, då skickas man en andra fördöljning, i vilken man inte ens kan be. Det händer på grund av synden att man inte anstränger sig med alla sina krafter för att be till Skaparen. Av den anledningen kommer man till ett tillstånd av sådan låghet.
Men efter att man kommit till det tillståndet, visas man barmhärtighet från Ovan och åter igen blir man given ett uppvaknande från Ovan. Samma ordningsföljd börjar på nytt tills man slutligen förstärker sin bön, och Skaparen hör ens bön, och för en närmare, och omdanar den.
