Artikel nr. 30, 1987-88
Våra vise män sade (Avot, kapitel 1,6): "Gör dig en Rav (lärare), köp dig en vän, och döm varje människa fördelaktigt."
Vi bör också förstå tillägget "döm varje människa fördelaktigt" till "köp dig en vän". Det står även skrivet i Matan Torah (Givandet av Toran, s. 30) att mitzvan (budordet) "älska din vän som dig själv" är i syfte att uppnå kärlek till Skaparen, vilket är dvekut (vidhäftning) vid Honom. Han skriver: "det är rimligt att tro att den del av Toran som handlar om en människas relation till ens vän är mer kapabel att föra en till det önskade målet. Detta beror på att arbetet med mitzvot (budord) mellan människan och Gud är bestämda och specifika, men inte krävande, och man vänjer sig lätt vid det, och allt som görs utav vana är inte längre användbart. Men mitzvot människor emellan är föränderliga och oregelbundna, och man är omgiven av krav vart man än vänder sig. Härav kommer att deras bot är mycket säkrare och deras mål är närmre." Så långt hans ord.
Detta betyder att människan måste belönas med formlikhet; vilket innebär att alla tankar och begär endast bör vara till Skaparens förmån och inte till ens egen förmån. Detta härrör från korrigeringen av tzimtzum (restriktionen). Det betyder att från Skaparens perspektiv skapade Han världarna med intentionen att vilja göra gott till Sina skapelser. Liksom våra vise män förklarar så sade Skaparen till skyddsänglarna att världens skapande är som en kung med överflöd, men inga gäster.
Med andra ord känner Han njutning när gästerna äter middag hemma hos Honom, men för att undvika skam fanns det en korrektion som innebar att de måste ta emot glädje och njutning i syfte att glädja Skaparen. Men den första graden är givande i syfte att ge. Man bör njuta när man ger, precis som Skaparen njuter. Det är som våra vise män sade (Zohar, del 1, Bereshitt, s. 115): "Det har aldrig funnits en sådan glädje för Skaparen sedan dagen då världen skapades, som den glädje Han är ämnad att åtnjuta med de rättfärdiga i framtiden."
Vi ser att dagen då världen skapades fanns det stor glädje för Skaparen. Med andra ord; Han kände stor glädje i att vilja ge. Av detta följer att om en människa utför givande gärningar men inte känner glädje, så finns det ingen formlikhet här. Även om han genom sin gärning ger och engagerar sig i kärlek till andra, bör gärningen vara med glädje, som den glädje Skaparen känner. Därför saknas likvärdighet i glädje här.
Följaktligen finns det två saker man måste göra.
1. Även om kroppen inte önskar arbeta i form av givande, måste den tvingas till det. Men det finns en regel som säger att när en människa gör saker under tvång, kan man inte vara lycklig, eftersom man skulle vara lyckligare om man inte behövde utföra dessa handlingar. Men man måste ändå arbeta under tvång. Detta kallas för att "tvinga och kuva det onda i en."
Likväl saknas, som vi sade ovan, glädjen som bör komma med varje givande handling, och när det gäller glädje kan man inte tvinga sig själv att vara lycklig på ett ställe där det förekommer en tvingande handling. Glädje är ett resultat av en människas åtnjutande, och där det finns njutning är "tvång" borta ur bilden. Härav följer att ingen glädje eller njutning kommer ur tvång.
2. Vi säger att vi behöver glädje för arbetet med Skaparen, och som vi sade; glädje är endast ett resultat av något som en människa njuter av. Så eftersom människan endast kan utföra handlingar utav tvång, så kallas detta för "en handling". En handling är något som sinnet inte samtycker till. När man börjar tvinga sig själv anses man komma in i tillståndet "Den som kommer för att renas".
Så vad mer saknas? Bara något som framkallar ens glädje. Vi bör tolka detta som något som skänkts från ovan. Detta kallas för "får hjälp." Vad består hjälpen av? Zohar säger: "Av en helig själ." När man belönas med detta är man glad. Av detta följer att när vi säger att man bör arbeta med glädje, så betyder det att man genom sina handlingar bör framkalla uppvaknandet från ovan, för endast med hjälp från ovan kan man känna glädje medan man engagerar sig i handlingar av givande.
Det finns verkligen en fråga här: "Varför är det nödvändigt att utföra givande handlingar med glädje?" Anledningen är enkel: det finns ingen formlikhet här, för när Skaparen ger känner Han glädje. Men när människan ger och inte känner någon glädje, så är formlikheten obefintlig.
Likväl finns det en ännu allvarligare fråga här än den om formlikhet. När en människa befinner sig i ett tillstånd av vemod, när man ser sitt liv som meningslöst eftersom man bara ser svart vart man än tittar " i det kroppsliga såväl som i det andliga " då är man som en som bär svarta glasögon. Vart man än ser, ser man bara svart.
I det tillståndet anses man vara en kättare gällande Skaparens vägledning, eftersom man inte kan säga att Skaparen leder Sin värld i godhet.
I det tillståndet anses man vara trolös. Därför är frågan inte längre om formlikhet, utan snarare trolöshet, eftersom man befinner sig i ett tillstånd av kätteri. Av detta följer att man alltid måste vara i ett tillstånd av glädje och tro ovan förståndet att allt som Skaparen gör endast görs i godhet. Men vi bör också tro att detta är vad vi behöver " att tro ovan förståndet.
Med vårt förnuft verkar det som om det skulle vara bättre om Skaparen behandlade oss med öppen vägledning. Men Baal HaSulam sade att vi inte bör säga att Skaparen inte kan ge allting i kärlen för mottagande, som kallas "inom förståndet", vilket innebär att den fysiska kroppen också kommer att förstå att Skaparen behandlar hela världen enbart med godhet.
Varför valde Han just kelim (kärl) ovan förståndet? Skaparen valde dessa kelim eftersom de verkligen är de bästa, för genom dem uppnår vi den riktiga helheten, och versen: "Och du ska älska Herren din Gud med hela ditt hjärta" blir då verklighet. Våra vise män sade: "Med båda dina böjelser " den goda böjelsen och den onda böjelsen."
Då känner kroppen också glädjen och njutningen som Skaparen ger till varelserna, och det finns då inget behov av att tro ovan förståndet. Av detta följer att det huvudsakliga kravet är att man är i ett tillstånd av glädje medan man utför givandets arbete, när man inte ser vad mottagandet för en själv " som kallas "inom förståndet" " skulle ta emot av det, eftersom man annars befinner sig i ett tillstånd av kätteri.
Av detta följer att man måste utföra det heliga arbetet ovan förståndet, eftersom dessa är de kelim som lämpar sig för att föra en människa till helhet. Det sades tidigare att man endast ovan förståndet kan njuta av Skaparens vägledning, som är i godhet. Och detta kallas "höger."
Som Baal HaSulam sade måste man försöka vandra på den högra linjen, som kallas "tro ovan förståndet", och föreställa sig att man redan har belönats med fullständig tro på Skaparen, att ens organ redan känner att Skaparen leder hela världen i godhet.
Följaktligen bör vi fråga: "Varför måste vi vandra även på den vänstra linjen, om den högra linjen är den viktigaste? Vad är syftet med den vänstra linjen?" Svaret är att det är för att vi ska veta vårt tillstånd inom förståndet " måttet på vår tro, hur mycket Tora vi har förvärvat, och hur vi känner Skaparen under bön, etc.
Och då börjar vi känna att vi befinner oss i fullständig låghet, i det lägsta möjliga. Detta är skälet till att vi, när vi senare går över till den högra linjen, har arbetet ovan förståndet. Med andra ord; eftersom den vänstra linjen visar oss vårt tillstånd inom förståndet, så finns det här utrymme att gå ovan förståndet. Men om vi alltid befann oss på den högra linjen, så skulle det inte betraktas som höger, utan som en enda linje.
Med andra ord skulle vi tro att det är var vi verkligen är, och vi skulle tro att vi verkligen befinner oss inom förståndet, i perfekt gadlut (storhet/ mogen ålder). Men vi är sannerligen bara i helhet ovan förståndet, därför kan vi endast säga att det är fråga om ovan förståndet, som är den högra linjen, när vi har båda linjer.
Av detta följer att den högra linjen hjälper den vänstra linjen, eftersom när man väl föreställer sig själv i glädje, njutande av perfektionen i ens arbete, ser man sig själv i en värld av totalt mörker när man skiftar till den vänstra linjen. Det vill säga, man ser och känner att man fortfarande är försänkt i egenkärlek och att man inte har något hopp om att träda ut ur egenkärleken.
Då finns det utrymme för bön från djupet av ens hjärta. Det högra tillståndet var när man föreställde sig vara i ett tillstånd som man föreställde sig vara arbetets fulländning. Med andra ord trodde man ovan förståndet på budordet om tron på läraren, som sade till en att gå in i det tillståndet trots att ens förstånd sade: "Varför jämför du din situation med en som redan har belönats med fullständig tro när du vet att du befinner dig i den lägsta möjliga uselhet som finns?" Man känner att man är i ett tillstånd av låghet som är opassande för en människa som vill vara Skaparens tjänare.
Och efteråt rör man sig till den högra linjen, och den vänstra ger en utrymme att arbeta i den högra linjen. Men vi måste minnas att när det handlar om en väg mot sanningen, är den svår att vandra på utan ansträngning. Därför kommer man till medellinjen, som kallas "Skaparen ger honom själen", efter dessa två linjer. Och då hamnar man i fullkomlig tro, uttryckligen genom Guds räddning. Men av naturen kan en människa inte uppnå detta själv.
Med det ovanstående kan vi förstå frågan om vännernas sammankomst. Vad borde de diskutera när de samlas? Först och främst måste målet vara klart för var och en " denna sammankomst måste leda till resultatet "kärlek till vänner", att var och en av vännerna ska väckas till att älska den andra, vilket kallas "kärlek till andra". Men detta är bara ett resultat. För att alstra denna underbara frukt måste åtgärder vidtas för att producera kärleken i fråga.
Och gällande kärlek finns det två former: 1) Naturlig kärlek, som man inte behöver anstränga sig för. Man behöver bara vara försiktig med att inte fördärva naturen. 2) En som uppstår genom att man gör goda ting för den andra. Det finns naturlighet även i det, eftersom när någon skänker en present till en annan, orsakar det dennes kärlek. Därför måste en grupp människor som samlas med en önskan att arbeta tillsammans på kärlek till vänner, hjälpa varandra så mycket de kan.
Och det finns många urskiljanden kring detta, eftersom alla inte är likadana, och vad en behöver, behöver inte en annan. Men det finns en sak där vi alla är lika: var och en av vännerna behöver upprymdhet. Det betyder att när vännerna inte är på gott humör, har de inte alla samma behov. Snarare är det så, att var och en har sitt eget skäl för att vara olycklig.
Därför måste var och en fundera över hur man kan framkalla ett gott humör hos de andra. Så man bör vara försiktig och undvika att diskutera saker som kan medföra vemod i sällskapet, eftersom man genom det orsakar att de andra känner sig illa berörda. Och sedan när man går hem frågar man sig själv: "Vad har jag tjänat på att gå till sällskapet? För att veta att jag befinner mig i ett tillstånd av låghet och att jag borde ångra det? Det är som om jag gick till sällskapet för att de skulle föra mig in i ett tillstånd av vemod. I så fall var det bortkastad tid. Det hade förmodligen varit bättre om jag inte gått dit." Sedan säger han förmodligen: "Nästa gång jag måste gå till sällskapet ska jag hitta på ursäkter för att undvika dem."
Av detta följer därför att var och en bör försöka föra med sig en anda av liv och hopp, och införa energi, i sällskapet. På så vis kan var och en av vännerna säga till sig själva: "Nu kan jag börja ett nytt liv i arbetet." Med andra ord var man, innan man kom till sällskapet, besviken med framstegen i arbetet med Gud, men nu har sällskapet fyllt en med liv och hopp."
Därför erhåller man tillit och styrkan att övervinna, eftersom man nu känner att man kan uppnå helhet. Och alla ens tankar " att man möttes av ett högt berg som inte kunde bestigas, och att dessa verkligen var oöverstigliga hinder " känner man nu, att de inte är någonting alls. Och man fick allt detta från styrkan i sällskapet, eftersom var och en försökte medföra en anda av uppmuntran och en ny atmosfär i sällskapet.
"Men vad kan man göra när man känner att man är i ett tillstånd av vemod " både i termer av det kroppsliga och det andliga " och tiden då man måste gå till sällskapet har kommit? Och ändå sade våra vise män: "En oro i en människas hjärta? Låt honom tala om det med andra." Med andra ord bör han tala med sina vänner, och kanske kan de erbjuda hjälp.
Men om detta är så, varför säger vi att man bör föra med sig en livlig anda till sällskapet när man inte har någon? Och vidare; det finns en regel som säger att "man inte kan ge det man inte har". Så vad borde man göra för att ge något till sällskapet som lyfter det?
Det finns verkligen ingen annan väg för en människa än att vandra på den högra linjen. Så innan man går till kärlek till vänner, bör man läsa Baal HaSulams essä (från 1943) där han klargör vad den högra linjen är, att detta är innebörden av ovan förståndet. Och man bör ta styrka därutav så att man när man kommer till sällskapet mer eller mindre kommer att vara tvungen att införa en anda av liv, och genom detta kommer hela sällskapet att känna glädje och mer förtroende.
Under sammankomsten är det förbjudet att framkalla den vänstra linjen. Enbart när man är ensam är det tillåtet att använda vänstra linjen, men inte mer än en halvtimme per dag. Men essensen av en människas arbete är att arbeta just i den högra linjen, som det står skrivet (i essän från 1943). Men två människor bör inte tala om det vänstra tillsammans, för bara så kan de ta emot hjälp från sällskapet.
Men det värsta är när en människa kommer till ett sällskap och ser att hela sällskapet är i ett lågt tillstånd, hur kan man då bli styrkt av dem? I sådana fall måste man döma varje person fördelaktigt.
Nu kan vi förstå vad vi frågade om relationen mellan "köp dig en vän" och "döm varje människa fördelaktigt". Med det ovan skrivna kan vi förstå att när man önskar förvärva något från sällskapet, bör man döma var och en fördelaktigt. Då kan man ta emot från vännerna så att de kan hjälpa en i arbetet, eftersom man har någon man kan ta emot ifrån. Men när man ser att man är långt ovan sällskapet, vem ska man då ta emotifrån? Våra vise män kom och sade om detta: "Döm varje människa fördelaktigt."
Av detta följer att den huvudsakliga anledningen till varför man behöver köpa en vän och arbeta med kärlek till andra, är för att man då kan belönas med kärleken till Skaparen. Men vännerna bör först och främst tala tillsammans om Skaparens storhet, eftersom den grad av storhet man ålägger Skaparen, till den graden upphäver man sig själv naturligt inför Honom. Det är som vi ser i naturen, den mindre upphäver sig själv inför den större, och det har ingenting med andlighet att göra. Snarare gäller detta beteende även för sekulära människor.
Med andra ord gjorde Skaparen naturen på detta sätt. Därför väcker vännernas diskussioner om Skaparens storhet ett begär och en åtrå att upphävas inför Skaparen, eftersom man börjar känna längtan och ett begär att anknyta till Skaparen. Och vi bör också minnas att i den utsträckning vännerna kan uppskatta Skaparens vikt och storhet, bör vi ändå gå ovan förståndet, vilket innebär att Skaparen är högre än vilken storhet människan än kan föreställa sig.
Vi bör säga att vi tror ovan förståndet att Han leder världen med välvillig vägledning, och om man tror att Skaparen bara vill människans bästa, gör det att man älskar Skaparen tills man belönas med: "Och du ska älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och hela din själ." Och detta är vad man behöver få från vännerna.
Och i fråga om att förvärva storhet, så bör den uttryckligen förvärvas genom sällskapet. Det är som det står skrivet i Matan Torah (Givandet av Toran, s. 141), där han talar om läraren och studenterna. Det är huvudsakligen detsamma gällande Skaparens storhet. Han skriver: "Förvärvandet av storhet beror helt och hållet på miljön, och en enskild människa kan inte göra något åt det över huvud taget."
Men det finns två villkor för att förvärva storheten:
- Att alltid lyssna och ålägga miljön uppskattning till utsträckningen av dess storhet.
- Miljön bör vara stor, liksom det står skrivet: "I folkmängden finns konungens ära."
"För att uppnå det första villkoret måste varje student känna att han är den minsta bland alla vännerna. I det tillståndet kan man ta emot uppskattningen av storhet från alla, eftersom den som är stor inte kan ta emot från en som är mindre, ännu mindre bli imponerad av hans ord. Utan bara den som är liten blir imponerad av uppskattningen hos den som är stor.
Och för det andra villkoret måste varje student berömma varje väns goda egenskaper och vårda honom som om han vore generationens störste. Då kommer miljön att påverka en som en tillräckligt storslagen miljö, eftersom kvalitet är viktigare än kvantitet."
Men vad bör man göra om man behöver hjälp från vännerna? Vi har sagt ovan att det är förbjudet att tala om dåliga saker som för med sig vemod vid vännernas sammankomst. Svaret är att man bör tala med en nära vän, och den vännen kommer att tala med sällskapet, men inte vid tidpunkten för vännernas sammankomst. Med andra ord, vännen kan tala med hela sällskapet tillsammans, men inte under den vanliga sammankomsten. I stället kan han arrangera ett speciellt möte till förmån för den vän som behöver hjälp.
Och gällande "Köp dig en vän" bör vi tolka att "köpa" betyder att man måste betala, och genom betalningen köper man vännen. Vad betalar man honom? Vi kan säga att betalning tas emot i gengäld för ansträngning. Med andra ord; ibland vill man till exempel köpa ett nytt skåp, som är värt kring 15 000 kr. Man säger till försäljaren: "Eftersom jag inte har några pengar att betala med, och hörde att du letar efter personal för två veckor, så kan jag arbeta för den summa jag måste betala dig i stället för att ge pengarna för skåpet" och försäljaren kommer förmodligen att gå med på det. På så vis ser vi att betalningen kan vara genom byte.
Det är på samma sätt med kärlek till vänner. Det innebär en stor ansträngning att döma vännerna fördelaktigt, och inte alla är redo för det.
Ibland är det till och med värre. Då och då ser man att ens vänner är respektlösa mot en. Och ännu värre; man hör ett skvallrande rykte, vilket innebär att man hörde från en vän att en vän, som heter så och så, sade saker om en som inte är trevliga att säga mellan vänner. Nu måste man underkuva sig själv och döma vännen fördelaktigt. Detta är verkligen en stor ansträngning. Av detta följer att man genom ansträngningarna utfärdar betalningen, som är ännu viktigare än en betalning i pengar.
Men om den där personen skvallrar om en, varifrån ska man hämta styrka för att älska honom? Man vet med säkerhet att han hatar en, annars skulle han inte skvallra om en, så vad är meningen med att underkuva en själv och döma honom fördelaktigt?
Svaret är att kärlek till vänner som bygger på grundvalen kärlek till andra, med vilken de kan uppnå kärleken till Skaparen, är det motsatta till vad som normalt anses vara kärlek till vänner. Med andra ord; kärlek till andra betyder inte att vännerna ska älska mig. Utan det är jag som måste älska vännerna. Av det skälet spelar det ingen roll om vännen skvallrar om en och säkert hatar en. I stället är det så att en person som önskar uppnå kärlek till andra, behöver korrektionen att älska den andra.
Därför är det en sgula (bot/kraft/dygd) när en människa gör en ansträngning och dömer fördelaktigt, och genom slitet man gör, som kallas "ett uppvaknande nedifrån", ges man styrka från ovan för att kunna älska alla vännerna utan undantag.
Detta kallas "Köp dig en vän", att man bör anstränga sig för att uppnå kärlek till andra. Och detta kallas "möda", eftersom man måste anstränga sig ovan förståndet. Förnuftigt tänkt: "Hur är det möjligt att döma en annan fördelaktigt när ens förnuft visar en vännens sanna ansikte, att han hatar en?" Vad kan man säga till kroppen om detta? Varför bör man underkuva sig själv inför vännen?
Svaret är att man önskar uppnå dvekut (vidhäftning) med Skaparen, vilket kallas "formlikhet", som innebär att inte tänka på ens egen nytta. Så varför är underkuvande så svårt? Skälet är att man måste annullera ens eget värde, och hela det liv man vill leva kommer enbart att vara med beaktandet av ens förmåga att arbeta till förmån för andra, med början i kärlek till andra, människa till människa, genom kärleken till Skaparen.
För övrigt finns här en plats där man kan säga att allting man gör är utan egenintresse, eftersom enligt förnuftet är det vännerna som borde älska en, men man överkommer sitt förnuft, går ovan förnuftet, och säger: "Det finns inget värde i att leva för mig själv". Och även om man inte alltid är på en nivå där man är kapabel att säga det, så är det trots det syftet med arbetet. Därför har man redan något att svara kroppen med.
Av detta följer därför, att innan varje vän kommer till vännernas sammankomst, måste man fundera på vad man kan ge till sällskapet för att lyfta livsandan i det. I detta finns ingen skillnad mellan en oskolad och en skolad. I tanken man tänker, även om man inte vet någonting, måste man be till Skaparen om hjälp och tro att Skaparen hör bönerna.
