Generellt består människan av två aspekter:

1. Den egna existensen;
2. Verklighetens existens.

Verklighetens existens är uppdelad i tre delar:

1. Nödvändighet, utan vilken verkligheten skulle upphöra att finnas till. För detta är det nog att äta en liten skiva torrt bröd och dricka ett glas kallt vatten om dagen, att sova på en bänk några timmar med kläderna på, inte ens i ett hus, utan på en äng eller i någon grotta när det regnar för att undvika att bli blöt. Ens kläder kan inte heller de vara någonting annat än trasor.
2. Ett beteende av vanliga borgerliga, utan att vilja likna de rika, som har många rum, snygga möbler, fina attiraljer, och bra kläder, och utan att vilja äta och dricka allt på det vis de rika är vana vid att äta och dricka.
3. Längta efter och i sin kropp kräva att efterlikna de rika. Och även om man inte kan nå det man vill, är ens ögon och hjärta hängivna det, och man väntar och anstränger sig för att uppnå det – att släppas in i de rikas klass.
4. Den här existerar i alla de tre tidigare aspekterna: om man har gjort tillräckligt för dagen, oroar man sig inte för morgondagen. Snarare betraktas varje dag av en som hela ens livslängd.

Vanligtvis bryr sig folk om att tillfredsställa sina behov i blott 70 år. Men efter 120 år bryr man sig inte om sitt uppehälle. Ibland är det även så att personen tänker att varje dag i ens ögon bör vara som ny, det vill säga som en ny skapelse.

Det är som en reinkarnering – att gårdagens person har inkarnerat i dagens person och att man måste korrigera allt man gjorde dagen innan, både i skulder och förtjänster, det vill säga oavsett om man gjorde mitzvot [goda gärningar] eller överträdelser.

Om man, till exempel, tog någonting från sin vän, måste man återlämna det. Och om man lånade ut någonting till sin vän, bör man få tillbaka det från honom, eftersom det är en mitzva att samla in en skuld, så man måste samla in den från sin vän.

Och nu kommer vi att tala om kärlek till Skaparen. Först måste man veta att kärlek köps genom handlingar. Genom att ge sina vänner gåvor, är varje gåva man ger till sin vän som en pil och en kula, som gör ett hål i vännens hjärta. Och även om ens väns hjärta är som en sten, gör kulan fortfarande ett hål. Och de många hålen sluter sig samman till en stor hålighet i vilken kärleken till givaren av presenter kan inträda.

Och värmen från kärleken drar till sig vännens gnista av kärlek, varpå de två kärlekarna väver samman till ett plagg av kärlek som täcker dem båda. Detta innebär att en kärlek omger och omsluter de två, och de blir naturligt en person på grund av att den klädnad som täcker dem båda är ett plagg. Därmed annulleras båda.

Det finns en regel som säger att allt nytt är spännande och underhållande. Därmed, efter att man tagit emot klädnaden av kärlek från en annan, njuter man enbart av den andras kärlek och glömmer egenkärleken. Då börjar var och en av dem att ta emot njutning enbart från att bry sig om sin vän, och de kan inte bry sig om sig själva eftersom varje person enbart kan arbeta där man tar emot njutning.

Och då man njuter av de andras kärlek och tar emot njutning just från det, kommer man inte längre att finna njutning i att bry sig om sig själv. Och om det inte finns någon njutning, finns det ingen omsorg, och man kan inte arbeta.

Detta är anledningen till att man i naturen ibland finner att någon, med en kärlek till andra som är utomordentligt stark, kan begå självmord. Även, i kärlek till Skaparen, är en person ibland villig att ge upp den ovan nämnda tredje aspekten. Därefter är han villig att ge upp den andra aspekten och sedan den första aspekten, det vill säga alla tre aspekterna i verklighetens vara.

Men hur kan man upphäva sin egen existens? Frågan är, “Om ens existens upphävs, vem kommer då att ta emot kärleken?” Men Skaparen beviljar kärlek med kraft för att avleda en från den rätta vägen. Med andra ord upphör man att vara rationell och vill annulleras från verkligheten med kärlekens kraft, och ens rationella medvetande har ingen styrka att hindra en.

Detta är anledningen till att det om vi frågar, “Hur är det möjligt för en att komma till ett sådant tillstånd?” finns ett svar på det: “Smaka och se att Herren är god.” Detta är anledningen till att naturen nödvändiggör annullering, även om man inte förstår det rationellt.

Nu kan vi förstå versen, “Och du skall älska ... med hela ditt hjärta och med hela din själ och med all din kraft”. “Din kraft” innebär verklighetens vara, “din själ” innebär den egna existensen, och “ditt hjärta” är redan en hög grad, det vill säga med båda dina böjelser – den goda böjelsen och den onda böjelsen.